Amen vafan?

Barbados. Paradisets paradis. En liten, liten minstingpytte-ö i Västindien, med turkost vatten, vita stränder, en strålande sol och otrolig grönska. Landet där en flaska rom är billigare än ett paket flingor och där alla hälsar på alla med ett stort (och ibland tandlöst) leende. Landet där alla pratar engelska som ingen turist förstår och där jag faller under kategorin "sexy" och "pretty girl" med min "rocking body". Den lilla, lilla ön som har det mest fantastiska buss-systemet med små vans som hämtar upp, och släpper av dig överallt och som inte har någon tidtabell. Som packar dina varor när du handlat på Supermarket och som alltid önskar en trevlig dag, har nu visat en riktigt, riktigt sunkig baksida.

I förra veckan vaknade jag i en nära 35 gradig lägenhet och höll på att frysa ihjäl. Stängde av golvfläkten och hämtade ytterligare ett lakan. Vaknade igen en stund senare i en pöl av svett. Tog av mig det överflödiga täcket och snurrade resten av natten. Pendlade mellan iskall och skållhet. Mamma (som har varit här tillsammans med morfar på besök) konstaterade att jag var brännhet i pannan och jag fick Ipren. Huvudvärken var fruktansvärd och låg precis bakom ögonen, och gjorde så att de kändes som två stora blåmärken. Febern är lugnare, men värken bakom ögonen är fortfarande intensiv och jag påminns om den varje gång jag av vana ska kolla åt något annat håll än framåt utan att vrida på huvudet. I helgen började jag känna något som liknade träningsvärk i benen, jag kände mig trött i dem. Vaderna börja kännas exakt som precis som när de börjar krampa. Hårda och spända och med en extrem smärta. Vaknade i går natt av att jag hade så ont att jag nästan fick panik. Knälederna, armvecken och händerna värkte något fruktansvärt tillsammans med vaderna och skinkorna. Händerna var stela och svaga. Jävla influensa, tänkte jag, och tog en Ipren och la mig under mina nu tre lager täcken och med långärmad pyamas och strumpor, med ACn inställd på 30 grader.

Idag tvingade grannen, som är här ett halvår varje år och har varit det i trettio, att gå till doktorn. Han blev orolig när han såg att jag knappt överhuvudtaget kan gå längre. Haltar och vaggar, på grund av värken i vaderna. Doktorn ställde några frågor, jag beskrev mina symptom, han bad mig kissa i en mugg, och sen konstaterade han att det inte alls var influensan. Fröken har Denguefeber. Man får det av myggor och det sätter sig på muskler och leder. Jag har alla symptomen och det finns fyra olika varianter av febern. En av dem är livshotande. Doktorn lovade att jag inte skulle dö, så det är ju positivt. Smärtstillande har jag fått och nu är det bara att gilla läget. Det är mycket som går neråt nu. Livet, det är fint det.

Förlåt mig, för jag har syndat

Jag har ätit delfin. Jag har suttit och tuggat Flipper mellan tänderna. Det finaste däggdjuret på hela planeten, som alltid ser ut att le och som räddar människor från hajar, har jag sågat i med en kniv. Jag satt där, mitt bland grillar och människor på Oistins fishmarket och diskuterade konsistens och smak med morfar som också satt och smaskade på samma maträtt. Mamma bara blängde på oss och tyckte att vi var hemska människor, hon satt där och åt sin kyckling och kunde knappt titta på oss. Jag måste medge att det sved lite i hjärtat att sätta tänderna i mitt favoritdjur sedan barnsben. Jag såg liksom en delfin kuttra sådär som de gör och leka i vågorna och le mot mig medan jag satt och malde sönder köttet i munnen. Åh, mitt hjärta brister. Förlåt!

Morfar sa att det var självklart att vi skulle testa, min första reaktion var blankt nej. Ingen diskussion. Inget snack. Nej nej nej nej. Inte en chans i hela världen att jag kan äta Flipper. Aldrig. Sen tog nyfikenheten över både hjärta och förnuft och så plötsligt satt jag och morfar där med varsin tallrik delfin med vitlöksstekt potatis. Som det kan bli. Jag både ångrar mig, och samtidigt inte. Det är ju rätt coolt, men så riktigt hemskt! Nu är det gjort, i alla fall, och det smakade som en blandning mellan kött och fisk.