Perfekt

"Sätt dig upp rakt, då är det lättare att andas... Hanna, sätt dig upp rakt." 

Som ett svagt blurr hör jag nätt och jämnt Klintins röst bredvid mig. Jag ligger utslagen över styret på spinning-cykeln och känner hur svetten rinner av mig. Omtöcknad och dåsig förstår jag först inte vem det är som mummlar, och vad orden betyder. Detta är nog slutet, orkar jag precis tänka, det är så här jag dör. Klintins röst bryter igenom det dova suset i mina öron igen, uppmanar mig att jag ska räta på mig. Jag gör en sista kraftansträngning, på energi som inte finns, men på ren överlevnadsinstinkt och reser mig upp. Klintin skrattar till och klappar mig uppmuntrande på ryggen. När jag känner att jag lever igen sprids en härlig känsla i kroppen, en sådan som man får när man är glad att man inte är död. Vi ger varandra en high-five. Jag hatar spinning, men jag älskar det. Det var första passet på för länge sen och det kändes. En ändring ska ske och det är Nu!

Sedan det passet gjordes i förra veckan har vi hunnit med några till, vi har gått ut intensivt och stenhårt. Jag tuppar nästan inte av längre, bara ber till Gud lite då och då, och kör för allt jag har. En gång hörde jag mig själv skrika/kvida "men jag vill inte!" när instruktören sa åt oss att gå upp i position tre, det var både pinsamt och roligt och lite chockat att höra sig själv. Haha! Det är roligt att ha någon att träna med, som man kan pusha och som pushar tillbaka. Det gäller att ta vara på sånt, och ännu roligare blir det när resultaten av hård träning börjar synas. Klintin har betydligt bättre motivation än mig, hon bokar och säger åt mig när jag ska följa med och vad vi ska göra. Jag är duktig och vill när jag väl är på plats, men hade hon inte stått för bokningar och medsläp hade jag nog fuskat betydligt mer än vad jag har tränat. Hon ha ambitionen jag saknar, men hon vill ha sällskap och då ställer jag upp och är alltid grymt taggad när jag är på plats. Är en sån som gärna blir lite lat när jag väl sitter hemma, men ska jag gå med någon är det skillnad. Så detta är perfekt!

Har dessutom haft en fantastiskt bra helg med fest och grillning med underbara grejer, underbar vecka helt enkelt. Och laddar för en ny och MINST lika spännande ;)

I don't predict the future..

.. and I don't care about the past.

Leva här och nu. Det var den största utmaningen, den största läxan att lära mig. Gick runt med ångest för dåtiden och en rädsla för framtiden, utan någon som helst tanke på vad som hände i nutiden. Att uppskatta det jag har runt mig, och ta det som det kommer. Att ta saker och ting som de blir efterhand och njuta, att verkligen se och vara i nuet, det var svårt och nästan obegripligt för mig. För det var så längesen jag var där, här, och nu.

Det är fantastiskt hur livet har en förmåga att liksom ordna upp sig. Sedan jag lärde mig att öppna ögonen för vad jag har runt mig, och verkligen se vad som händer nu, blir jag ibland arg på mig själv för att jag inte sett det innan. Jag lever ett så fantastiskt liv, med alla dessa fantastiska människor, och jag uppskattade aldrig det på riktigt. Nåväl, bättre sent än aldrig. Jag är så otroligt tacksam för de fina och helt underbara människor jag träffar dagligen.. och de som jag ser lite mer sällan.. ja, allihop. Jag trodde alltid att jag var tvungen att leva med någon för att kunna leva själv. Att livet är menat att delas med någon. Kanske är det den slutliga meningen, utan tvekan strävar man väl efter att till slut hitta någon att leva för och att leva med. Men just nu, och ett bra tag framöver trivs jag väldigt bra med att bara leva för och med mig själv. Åt mig själv. Fokusera på vad som gör mig lycklig och hur jag vill ha det. Det är inte så farligt som jag alltid trodde, och det har visat sig att jag var rädd för någonting som nu i slutändan gjort mig lycklig. Det är två skilda världar, och de är omöjliga att jämföra. De är fantastiska på sina alldeles egna sätt, och har båda gjort mig gott. Men nu lever jag i denna världen, i denna situationen, och njuter av allt den innebär. Allt det fina som får mig att le.

Om en väldigt, väldigt snar framtid flyttar jag tillbaka till Karlskrona och lämnar campus. Den lilla bubblan där alla är nära och man impulsbestämmer träningar, filmkvällar, fikor, fester eller vin- och kortspelsmys som har varit mitt hem i nästan fyra år kommer inte att vara det längre. Där man går mellan varandra och aldrig någonsin är ensam. Här har jag träffat några av mina absolut bästa vänner, och snart ska jag flytta ifrån dem. Och fast Karlskrona är min frizon där jag kan koppla av har Växjö också kommit att ha blivit mitt hem. Jag har skapat mig en familj här också, och det finns inte ord för hur ledsen jag är över att jag inte kommer att kunna se dem så ofta som jag vill. Ni lyser upp varje dag, oavsett om det är genom ett samtal, ett sms, Facebook eller att träffas på en kopp kaffe, ett glas vin, en promenad eller en över en film. Livet är helt fantastiskt, och ni gör det ännu finare. Och jag sitter redan och saknar er i förväg. Men nu lever vi NU och jag tänker njuta in i sista lilla minuten. Älskar er, mina bästa och fina damer.

Tisdagsstek

Följde med Klintis till simhallen i tisdags för att sola lite. Barbadosbrännan har bleknat av helt och tyckte att det vore väl trevligt med lite avkoppling i "solen" en stund nu när man blivit lurad på vårkänslor fram och tillbaka ett tag. Klintis satte av mot sitt rum, och jag matade i polletterna till mitt i mojängen utanför rummet. 

Tiden börjar räknas ner och jag har någon minut på mig att komma till rätta i fusksolsängen, fastnar i brallorna och sliter i tröjan för att komma till rätta innan det startar och slänger mig i solariet, nöjd med min enorma effektivitet. Fäller ner luckan som går hela vägen ner och så ligger jag där... i ett rör... naken.. och väntar. Hrm. Lite för effektiv kanske. Det är kallt. Skruvar på mig lite. Låste jag dörren? Tanken går inte att kasta bort, det är för sent, måste gå upp och kolla. Öppnar luckan och tassar fram till dörren, och precis när jag rycker i handtaget för att försäkra mig om att ingen kan komma in surrar det till bakom mig. Helvete! Jag tar ett längdhopps-löpsteg och slänger mig till rätta och fäller ner locket det fortaste jag kan. Man vill ju inte gå miste om solminuter. Den lilla huvudkudden måste ha glidit lite när jag gick upp innan, för nu ligger den och är superobekväm mellan skulderbladen. Vill inte öppna ögonen, för det har jag hört att man inte ska. Försöker knöla upp den allt jag kan utan att röra armarna som ligger utmed sidorna. Ger till slut upp och lägger den till rätta, mycket skönare.

Högerhanden börjar domna.. först försvinner lillfingret, sen ringfingret.. känns lite läskigt. Vad gör jag för fel? Vinklar armen lite annorlunda.. Det försvinner ett tag, sen kommer det tillbaka igen. Den enda skillnaden är att armen nu ligger i en obekväm vinkel. Kommer på att jag blundar hårt, slappnar av i ögonlocken, kråkfötter vill man ju inte gärna få. Försvinner i tankarna där jag ligger i värmen, kommer att tänka på mormor och flinar lite.. när hon skulle sola en gång och tyckte att det va lite läbbigt att lägga sig naken i ett solarie där andra legat nakna och svettats, så hon kom på den briljanta idén att lägga ut ett badlakan. Haha. Ja, tanken va ju god. På tal om svett.. rör mig lite försiktigt. Det skvalpar runt mig, svankar lite, men ryggen  har sugits fast, det blir ett hysteriskt roligt plopp-ljud när den släpper från solariet. Jag fnittrar lite för mig själv. Kommer på att jag spänner ögonen igen, fan. Undrar hur långt tid det har gått.

Det börjar bränna på undersidan och lukta lite bränt. Kokar i ett hav av svett och känner mig lite som en stor köttbit i en stekgryta, som puttrar i fett för att få fin stekyta. Funderar på om jag skulle vända på mig, men det kanske inte blir så bra. Glider runt lite i grytan och känner hur stekflåtet rör sig under mig. Jodå, saftig blir jag nog i alla fall.. kommer på att jag anstränger mig för att blunda igen. Kisar för att kolla tiden. Tio minuter kvar, försöker slappna av i ansiktet.. glider lite från sida till sida. Känns lite som att ligga i en sån där vattenrutschbana fast utan att komma någonstans. Låtsas att jag åker en som är jättelång och plaskar lite med händerna. Kommer på att det är lite äckligt och återgå till att vara en tisdagsstek igen. Blir hungrig.. känner på magen och den är varm, blir en fin yta ovantill också. 

Plötsligt släcks lysrören och fläkten slutar dåna, det blir mörkt och jag blir rädd. Skyndar mig att slänga upp locket och kravlar en bra stund för att komma ur grytan, glider tillbaka och tar sats, glider tillbaka och lyckas till slut slänga ut benet. Sätter ner foten i golvet och drar upp mig själv. Puh, vilken pärs. Skyndar bort till pappersrullen och står efter en halv sekund i en pöl av.. mig själv? Flinar. Jag är rätt äcklig ibland.