Tyngden på dalskidan, älskling

Jahaja, skidutflykt med klassen stod det på schemat igår. Jisses va kul, tänkte jag på morgonen. Har aldrig stått på skidor en endaste gång i hela mitt liv, snacka om att jag var taggad för att vara kung i backen! Det ser ju inte så svårt ut, man glider liksom bara, och svänger i sicksack typ. Kan ju inte vara så svårt, jag är modig och bäst och snabblärd och kommer briljera i backen. Alla kommer att bli helt imponerade av min talang och jag kommer ha det asbra hela dagen. Packade ner fikan och begav mig till mötesplatsen för att åka med bil till Hestra.

Eftersom jag aldrig varit i backen har jag heller ingen utrustning, som typ hela klassen valde jag att hyra och det var supersmidigt. Betydligt smidigare än att få på sig pjäxorna. Stod och balanserade på ett ben och kämpade tills svetten rann, var helt genomsvett innan jag ens hunnit se backen. När vi var färdiga samlades vi igen vid den gröna(jättelätta) backen för att i den lillalilla nedåtlutningen fram till liften träna att glida lite och göra en sväng. Alla sexton innan mig klarade det kanon, såg aslätt ut. Sen kom jag, och började glida och fick inget stopp och det började gå för snabbt och jag kunde inte bromsa och jag missade att svänga och glömde hur man gjorde och gled ifrån vår grupp och rakt mot liftkön och slängde mig handlöst åt sidan. Fan va typiskt. Alla klarade det utom jag, jag är sämst på det här också. Självförtroendet lämnade kroppen snabbare än någonsin och så satt jag där i snön, alla klarade det utom jag. Alla som klarade det står och tittar på mig, och jag kommer inte ens upp. Jag är klumpig och sämst och kommer inte upp på fötter igen. Bet ihop läpparna, klumpen av ilska och besvikelse och ren rädsla växte i halsen och jag tyckte inte alls att detta var särskilt roligt längre.

Jag blev så arg för att jag blev ledsen för att jag skämdes för att jag inte kunde. Började snora och om det inte var pinsamt redan så blev det det verkligen då. Hade givetvis inga näsdukar med mig, hade liksom inte planerat att sitta och lipa i backen vid 23 års ålder. Eller, jag var inte ens i backen, jag var inte ens framme vid liftkön! Jag var på en liten pyttesluttning och hade redan fått ta beslutet om jag skulle dö eller om jag skulle döda de jag var på väg emot. Jag var rädd för att jag inte hade någon kontroll. Började jag glida kunde jag inte stanna, det gick inte att bromsa eller tvärnita om det skull behövas. Det var bara att slänga sig eller köra över. Kravlade mig tillslut upp och försökte lugna mig själv, fattade ingenting. Jag såg fram emot detta, och jag står redan och lipar som en liten unge. Varför grät jag? Varför var jag så rädd? Åh, så töntigt. Stod och snyftade och drog upp snor i hjärnan för mig själv för att inte visa de andra vilket fån jag var. Jag är ju tuff, kan inte så här och bete mig konstigt.

Försökte röra mig igen för att ta mig ner till liften och alla de andra som redan stod i ett fint led, kom typ en decimeter och så smakade jag snö igen. Och precis när tårarna av nederlag ytterligare en gång började trycka på ser jag EH dra igenom kön och välta folk. Då log jag lite. MA var inte heller någon höjdare på skidor och så kom en av lärarna fram till oss och tyckte att vi skulle träna lite i backen bredvid först. Så vi delade upp oss, hela klassen i gröna backen och lilla specialgruppen i pulkabacken för de allra minsta. När vi tillslut i alla fall kunde ta oss framåt med skidorna bestämde läraren sig för att vi skulle testa den gröna backen, då kom EH ner med hjälp av en klasskamrat och anslöt sig till vår grupp i stället.

Även fast det inte var någon "riktig" åkning ner för backarna tog vi oss i alla fall ner. Vi åkte från sida till sida och lärde oss att ploga i stället för att ha skidorna parallella och va man skulle lägga tyngden. Efter lunchen gav vi oss på den blåa backen(lätt) och den var skitbrant. Blev ruggigt nervös och min åkning såg nästan exakt ut såhär: Åka i sidled, ramla, upp, åka sidled tillbaka, ramla, upp åka sidled tillbaka igen, ramla, upp... Efter ett tag började EH påpeka att jag till och med hade fel fall-teknik, haha. Vred mig liksom varje gång i luften så att jag alltid kom med huvudet neråt i backen, för det kändes som att man slutade glida neråt snabbare då. Såg kanske jäkligt avigt ut, men det funkade oftast.

Efter blå kommer röd backe(medel). Nu var det bara att ta sig ner, med livet som insats. Det var sinnessjukt brant och jag åt snö tills det sprutade ur näsan, och precis när jag inte trodde att det kunde bli värre åkte jag för mycket åt sidan och krockade med värsta granen. Eftersom det töar som tusan var det snö i backen, men barmark i den kringliggande skogen. Så där låg jag, lerig och dan med skidorna instrasslade i granen. Efter ungefär tjugo minuters intensivt kämpade tog jag mig tillslut bort från skogen och kom ut på backen igen. Hade klarat av tre fjärdedelar ungefär och det var bara det absolut sista kvar. EH hade fått in tekniken och åkte elegant ner, MA fuskade och tog av sig skidorna och åkte på rumpan längs kanten. Jag vägrade ge upp, jag skulle ner, på ett eller annat sätt. Andades djupt och satte av, svängarna var till en början snygga, men blev snävare i takt med att hastigheten stegrade. Jag fick tillslut inse att det bara fanns ett alternativ, slutade försöka ploga, böjde lite extra på knäna och satte stavarna utmed sidan. Körde störtlopp i miljoner kilometer i timmen hela vägen ner, nästan. Där backen typ planade ut var snön guppig och jag började liksom vibrera. Höll andan, tittade bakom mig och slängde mig handlöst. Så var jag nere, och jublade med stavarna i vädret. Min lärare hade nog roligt under denna dagen i alla fall, skrattade hela tiden, man vad ska man göra om inte försöka och kämpa och bjuda på sig? Som jag såg ut i backen måste man kunna skratta. Haha.

Mot slutet av dagen åkte jag ner inte bara en, utan tre gånger från den gröna backen utan att välta en endaste gång! Ah, här snackar vi talang. Fast precis när stoltheten började sprida sig i kroppen kom en liten skitunge på typ fem år och drog förbi mig två av de tre gångerna jag åkte ner för backen. Första gången han körde om mig stod han sedan i liftkön och log sådär barnsligt åt mig. Som om han va söt och duktig. Pfft.. Ingen tycker om en skrytmåns.. Sedan tror jag att han väntade bara för att jävlas med mig andra åket då han drog om mig igen. EH skrattade som tusan. Aja, lät honom vinna.

Varning för familj

Min familj är något av särklass. När man är med dem får man alltid vara beredd på att de håller på med något bus, och de har ofta sjuka grejer för sig. De har helt klart humor, och de har absolut roligt (speciellt på andras bekostnad) och skulle något hända kan du sätta din månadslön på att de står och skrattar så att tårarna sprutar på andra sidan dörren. De må vara bra på att hitta på en massa jäkelskap, men de är sämst på att inte se skyldiga ut. Så länge jag kan minnas har jag utsatts för mina komiker till föräldrars bus, och de kommer ständigt på nya, och det är inte utan att man kommer på sig själv med att sitta och skratta åt vad för sjuka grejer de kommer på emellanåt. Här är några smakprov:

Myggan

För tre-fyra år sedan bodde jag fortfarande hemma och hade varit hos en kompis till ganska sent inpå småtimmarna. Mamma och pappa vet att jag är mörkrädd, så de lämnade alltid hall-lampan och min sängbordslampa tända när de gick och la sig. När jag kom hem gick jag in på mitt rum och gick och la mig och släckte nattlampan. Så fort den slocknade började ett surrande ljud höras, jag tände igen och ljudet slutade. Jag förstod inte alls vad det var och släckte igen- varpå surrandet kom tillbaka. Efter ett tiotal tänd-och-släckningar trodde jag att det var någon högspänning i glödlampan som skapade ljudet, tyckte att det var konstigt att det kom när den var släckt, men det var min enda förklaring. Gick upp och tände i taket, gick fram till nattlampan och drog ut sladden. Lampan slocknade och inget surrande hördes, jag började bli riktigt trött och frustrationen som byggts upp började sakta lägga sig. Gick fram till kontakten till taklampan (jag hade dimmer) och skruvade ner ljuset, när det sedan klickade till och lampan släcktes helt hände det omöjliga; surrandet kom tillbaka. Frustrationen flög snabbt upp till max och en panikartad hysterisk irritation fyllde min kropp. 

Efter några timmars intensivt funderande på möjliga förklaringar till ljudets koppling till ljuset trodde jag att jag höll på att bli galen. Ville inte vara taskig och väcka mamma och pappa på grund av ett konstigt ljud mitt i natten, utan ringde sambo (som då "bara" var min pojkvän) och beskrev situationen och var så trött och utmattad att jag snyftade helt uppgivet genom hela samtalet. Hade givetvis väckt honom, så hans "mmh" till svar var inte till varken hjälp eller stöd, så jag la på. Det ska också förklaras att jag kan inte på några villkor sova om det är ljust (rätt ironiskt med tanke på att jag är supermörkrädd) så jag låg och vände och vred mig i sängen hela natten och grät av ren trötthet. På morgonen knackade mamma försiktigt på dörren och kikade in, och när hon stod i dörröppningen och tittade på mig där jag låg som ett vrak med rödsprängda ögon bröt hon ihop. 

Som en hög på golvet låg och hon skrattade så att också hon grät, fast av helt andra skäl, vilket lockade pappa som också han tittade in och utbrast i ett asgarv och så kom till sist lillasyster som gjorde mamma och pappa sällskap där i dörrposten. Lillasyster gick fram till mig, vände sig mot nattlampan och tog fram en liten vit dosa i plast. Hon förklarade genom skratt och tårar att hon fått den i Kalle Anka och att den aktiveras så fort det blir mörkt för att luras att det var myggor i rummet. De satt uppe och väntade på att jag skulle komma hem, men blev trötta och gick och la sig men lät den sitta kvar. Schysst! Haha.

Besatt

En solig morgon i somras klockan åtta var jag uppe och gjorde mig i ordning innan jobbet. Mamma och pappa hade semester och sov fortfarande. Man går igenom tv-rummet för att komma till deras sovrum, och de har dörren precis bredvid teven. Jag hade gjort kaffe och skulle sätta mig och kolla på teve en stund innan jag behövde gå hemifrån. Jag gick förbi sovrummet och tittade in snabbt, både mamma och pappa och hundarna sov. Precis när jag passerat dörröppningen kom jag på att jag kanske skulle stänga deras dörr, så att jag inte väckte dem när jag startade teven. Backade tillbaka ett steg, tittade in igen och stelnade. 

Det hade bara gått någon sekund från det då jag tittade in och alla sov, nu satt mamma i sängen, med rak rygg  och stirrade på mig. Hennes ansikte var helt uttryckslöst och hon sa ingenting. Hon bara satt där, helt blick stilla och stirrade. Jag var livrädd. Den starkaste känslan jag varit med om av rent obehag spred sig och håren reste sig på hela kroppen. Höll andan. Vågade inte andas. Det kändes som att flera timmar drog förbi, mina ben var fastfrusna i golvet. Tillslut var stämningen så intensiv och obehaglig att jag bara ville springa därifrån, men jag kunde inte. Tillslut kisade hon med ögonen, fortfarande orörlig, och mimade "Är du rädd?". Jag fattade ingenting, visste inte vad jag skulle svara, om jag skulle svara. Hoppades att hon skojade. Klockan var bara åtta på morgonen, hon hade sovit ena sekunden och suttit upp den andra. Jag känner mamma, hon kan inte hålla minen såhär länge. Vad händer? Precis när jag gjorde ett försök till att få fram ett svar sa hon med en mörk och dov röst "Det borde du vara.." sedan la hon sig långsamt ner igen. Som om inget hade hänt. 

Jag kunde fortfarande inte röra på mig, tänkte på pappa. Om hon var besatt på riktigt måste han ut därifrån. Tankarna snurrade och verkligheten liksom flöt runt som ett brus. Jag var fullständigt vettskrämd. Då vände hon sig om för att se om jag fortfarande stod kvar. När hon såg att jag gjorde det utbrast hon i världens gapskratt. Återigen hade hon lyckats med ett bus som jag själv måste erkänna var skitbra. Gode gud, jag har aldrig varit så rädd. Och hon kunde inte sluta skratta, haha. Jag var likblek, men tillslut skrattade jag med. Pappa vaknade och fattade ingenting. Var får hon alla sina idéer ifrån?!

Strumpan

Igårnatt sov jag riktigt dåligt. Så när klockan ringde vid sju var jag allt annat än utvilad. Stapplade ut i köket och satte igång kaffet, fortsatte med kisande ögon in till datorrummet och tog fram ett par svarta strumpor. Balanserade trött och halvblind på ett ben och försökte knöla på mig ena strumpan. Jag fastnade hela tiden i något med stortån och kunde inte förstå vad det var, drog lite hårdare och tån fastnade. Suckade djupt, tände motvilligt i taket och såg till min förvåning att en tråd var fastsydd så att den satt precis mellan stortån och pektån, och stortån hade liksom kilats fast. Då slog det mig. För två helger sedan var vi hemma hos min familj och då kom lillasyster fram till mig med ett par strumpor "Här, det är nog dina. Jag hittade dem i mitt rum. Du måste ha glömt dem här när du sov i mitt rum senast". Och jag trodde på henne, tackade till och med, och packade ner dem. Ibland sover vi på en madrass i hennes rum när vi stannar över natten, så det var ju logiskt. Jag borde ha fattat, får skylla mig själv. Mamma hade använt symaskinen innan, och fått den briljanta idén att sy ihop lillasysters strumpor tvärs över och sedan lägga fram dem till henne på morgonen när hon skulle klä på sig till skolan. Haha, det är mamma till sådana påhitt. Givetvis fick lillasyster då den fantastiska idén att sy ihop ett par andra strumpor och lura mig att det var mina. Hon är mammas främsta lärling, och hon är precis lika opålitlig sin lärare. Haha, hon skrattade rätt bra när jag ringde och frågade henne varför det satt en tråd i mina strumpor. Denna familj, men dem har roligt i alla fall. Haha <3

Fy fan för kläder

Sex timmar senare. Kaffet är nybryggt och upphällt. Myskläderna sitter på och de jag bytte om från ligger i en hög på golvet bredvid mig. Det svider i ögonen och huvudet är tomt.

Åkte till köpcentret vid klockan ett, måste ha något fint på mig till sambos mormors 70-årskalas. Men vad har man på sig då? Ringde sambos lillasyster för att kolla vad hon och hennes pojkvän planerade att ha. Klänning och kostym, vilket underbart svar. Stressen blev panik och svetten var ett faktum. Sambo ska med andra ord då också ha kostym, men jag som aldrig klär upp mig har ingenting som kommer upp i samma liga som kostym. Letade febrilt i alla affärer och raffsade runt bland galgar och högar. Centret är tomt på klänningar, och allt jag hittar och kan se mig själv i ger mer en pub-känsla än en 70-årskalaskänsla. 

För det första trivs jag inte i klänning, har ingen bra kropp till det. Och det känns som att klänning egentligen är det enda som kommer upp i samma nivå som kostymer gör. För det andra älskar jag byxor, särskilt jeans, och det går inte alls. Hittade en asfin, transparent, vit skjorta och en svart tubtopgrej och ett par svarta jeans = fullkomligt underbart skitsnyggt. Tog på mig allting och kunde verkligen se mig själv.. ståendes i baren inne på någon lokal pub med en öl. Nej, kämpade mig ur allting och raffsade vidare. 

Efter att ha provat allt som finns i alla sortiment kan jag nu konstatera att jag vet typ tusen nya outfits som hade varit döläckra att ha någon gång man ska festa, vilket jag aldrig gör och alltså inte har någon användning av. Jag är inte ett dugg rikare på kläder och jag tror att jag går till kalaset i min pyjamas i stället. Sex timmar, och det enda vi fick med oss hem var en ny foundation till mig och ett par skor till sambon. Åh, vad jag hatar kläder.

Hatar att prova kläder, dessutom. Det är bara jobbigt. Jag tror att jag har klätt på mig några hundra gånger sammanlagt idag, och alla ombyten har inkluderat trånga jävla jeans. Har haft värsta intensiva sextimmarsträningspasset i omklädningsrummen på hela köpcentret. Och Bik bok måste ha det mest korkat konstruerade omklädningsrum i historien. H&M ska ha en eloge för sin belysning, såg ut som om jag hade ett sex-pack i spegeln när jag stod i rätt vinkel och spände allt jag hade, sånt uppskattas. I de flesta omklädningsrum känner jag mig som värsta tungviktaren. Kommer nog ha träningsvärk imorgon.

Pjuh!

Vaknade idag, bestämd och målmedveten. Tre veckor har gått, nästan är lite snorig men inget mer, nu är jag frisk och det är dags att fortsätta där jag var tvungen att sluta. Steg upp och satte igång kaffebryggaren, planerade dagen i huvudet; skola, hem, slappa, träna, laga mat, slappa, sova. Oh just det, plugga, sen sova. Har blivit alldeles förslappad och tycker att magen putar ut mer än någonsin och lårens omfång går inte längre att ignorera. Semestern är slut, fröken. Dags att sätta igång.

Efter några timmar i skolan tråkade jag till rätt ordentligt, latheten kickade in och jag försökte intala mig själv att det kanske inte är så bra att träna ännu. Man kanske ska vänta någon dag och inte trötta ut sig det första man gör. Argumenten var hållbara och logiska, är grym på bortförklaringar. Bestämde mig för att göra det enda rätta och vänta med träningen tills imorgon. Fan, det kommer en massa folk hem till oss imorgon och vi ska hitta på en massa. Då finns det inte tid till att träna, en ska dessutom sova över. Träningen är härmed uppskjuten till onsdag, "va tråkigt"..

Mamma ringde för att prata lite, frågade hur det var med mig. Jag sa att jag mådde bra nu och att jag först tänkt att träna idag. Hon undrade som det var så bra att träna efter att varit sjuk så länge, sen sa hon att det i och för sig kanske är skillnad på att konditionsträna och träna. Så det gjorde föresten nog ingenting, eftersom att jag inte konditionstränar. Jag valde att tolka det som att min visa mor precis sagt att jag skulle avstå träningen idag. Tog det som ett tecken och gick hem nöjd.

Sen drog samvetet igång. Detta jäkla samvete. Jag lovade mig själv, och jag känner mig superpluffsig. Om jag bara sätter igång kommer jag att vara skitnöjd, det vet jag. Det är att sätta igång som är svårt. Och om jag verkligen tänker efter sa inte mamma det jag ville tolka det som. Och det är ju bara att sluta om det inte känns bra, tränar ju hemma liksom. Happ, bara att byta om då.

Efter 1 timme och 45 minuters träning sitter jag nyduschad framför datorn, i min nya pyjamas och avnjuter en kopp micrat kaffe från i morse. Och ja, jag är nöjd. 

Humanbiologi på danska

Minuterna går långsamt, sekunderna hasar sig fram och gör ingen som helst ansträngning att skynda på. Fyra timmar kvar, det känns som att det var fyra timmar kvar för fyra timmar sedan. Vi har precis börjat och det känns som att vi snart suttit tillräckligt länge för att tacka för idag. Föreläsaren tittar upp från datorn, han har startat projektorn och sin power point- presentation. Han ler och välkomnar oss till Humanbiologi 1, på danska.

Han pratade svenska, men med en extrem dansk brytning. Tyvärr är jag sämst på att förstå dialekter, det räcker med att åka till Lund och jag blir helt vilsen, kommer någon från Gotland fram till mig och börjar prata på den där grova gotländska dialekten får jag artigt be om ursäkt för att jag inte hör. Föreläsaren var skön, han var trevlig och rolig, men jag hörde bara ungefär hälften av allt han sa. Kände mig så dum, men när jag hörde runt omkring mig att det var fler som hade problem men att förstå, blev jag lugnare. Ett tag trodde jag att jag "kommit på det" och förstod vad han sa, men när han plötsligt började prata om aioli mitt bland muskelceller och bindväv insåg jag att jag inte alls förstod så bra som jag trodde.

Man känner sig elak för att man inte förstår, och man försöker och försöker men det går inte. Det är ju inte hans fel att jag har problem med att uppfatta vad som sägs när skillnaderna blir för stora. Blir nog att tokplugga boken  för att ha en chans i denna delkursen... eller så får jag lära mig danska.

En hjälplös traditions-idiot

Nu kryper det som tusan i benen och jag börjar bli helt tokig av att inte kunna träna. Känner mig piggare än vad jag gjort på tre veckor, men igår uppkom en ny smärta som jag inte haft innan och som sitter typ i kindbenet på vänster sida. Det gör skitont när jag gör hastiga rörelser eller lutar mig åt olika håll. Hoppas det bara är ett luring-symptom och att det försvinner snart och tar huvudvärken med sig.

Gjorde tacos igår lagom till Melodifestivalen och utan att ha tjuvkikat på artistlistan innan förväntade jag mig en trevlig och mysig lördagskväll. Kunde gått bättre. Jag märkte igår att jag var långt ifrån ensam att tycka att detta var det absolut sämsta jag någonsin har sett när jag loggade in på Facebook och varenda statusuppdatering handlade om hur mycket folk avskydde denna omgången. Och mitt i alla dessa kommentarer kommer alltid någon som syrligt påpekar hur gnälliga alla är, och att det i princip är störande. Det var likadant när första snön kom, då skrev alla att det snöade och deras individuella åsikter om huruvida de älskade eller hatade snön. Då, mitt i allt detta dök en statusuppdatering upp som klagade om att detta var Facebook och inte SMHI. Haha. Tycker att dessa personerna är roliga. Måste gnälla på massan som gnäller om något annat. Bara för att också gnälla men vara annorlunda, liksom.

Jag är en hjälplös traditions-idiot. Jag måste se Melodifestivalen, fast jag sällan uppskattar den och aldrig tycker att vi skickar rätt bidrag. Jag måste sitta hemma i soffan och ha en åsikt om allt från text till musik, upplägg, dans och kläder. Och jag måste sitta och dumma ner hela Svenska folket för hur de röstar, samtidigt som jag själv aldrig lägger en enda röst själv. Så är det, varje år sitter jag och är arg och missnöjd och ser fram emot nästa omgång. Jag ska se hela detta jippot, så är det. Och jag ska klaga, så är det. Det är tradition.

Däremot var igår första gången någonsin då jag varit helt ointresserad, och faktum är att jag igår kväll inte kunde komma ihåg en enda av låtarna när allt sedan var över. Ingen av dem hade att sig i huvudet, bra eller dålig. Jag minns fortfarande inte hur någon av dem gick. Jag minns att alla bidragen var helt värdelösa och pinsamma och det sämsta jag varit med om, men jag minns inte hur dem gick. Jag kan nynna på nästan alla låtarna från första omgången i Växjö, men minns ingen av de som var igår. Så fullständigt kasst och uruselt och jag tycker inte att någon av låtarna förtjänade att ens komma till andra chansen. Och att Ranelid fick en finalplats var pricken över i:et på denna vedervärdiga kväll. Jag och mamma satt och sms:ade om hur sämst det var, och mamma sa att det skulle inte förvåna henne om svenska folket röstar honom till final i ren protest. Se hur rätt hon hade! Kan inte hitta någon annan förklaring till varför hans bidrag, som var det sämsta av de värdelösa, gick direkt till final. I så fall var ju Mattias supertöntiga "baby, förlåt mig" ljusår bättre, fast jag inte kan minnas hur den gick heller. Retade sönder mig på baby.

R2-D2 och inget annat

Kom precis nu hem från biografen, ha varit och sett 3D upplagan av Star Wars: Episod 1 - Det mörka hotet. Jag fullkomligt älskar dessa filmerna, men det finns en sak som alltid har stört mig, och som alltid (oavsett textning, för den varierar ju) kommit upp. C-3PO och R2-D2 är robotar, droider, och de föregående teckenkombinationerna är deras namn, eller nummer (hur man nu vill se det). Varför i hela friden väljer de personer som textar dessa filmer att bokstavera dem?! De gånger jag sett filmerna tidigare och retat mig på detta har det handlat om stavningen "Artwo" i stället för det korrekta, "R2". Samma sak med "Threepeo" i stället för "3PO". 

Idag upplevde jag ytterligare en rent idiotisk omskrivning av dessa namn. Enligt den stackare som textat denna upplagan av filmen stavas "R2" inte som jag precis skrev, fast det är så det ska vara, och det stavas inte som exemplet ovan, trots att det faktiskt är en logisk omskrivning. "Artoo" är den nya stavningen, Artoo? Jag bara fnös när jag såg det, och ryckte till av ren irritation i hela kroppen. Jag kunde någonstans köpa faktumet att namnet textades "Artwo", för det är bara namnet bokstaverat typ. Men "Artoo"? Det finns ingen logik alls i den omskrivningen, ingen alls! Vad fan är "too" för något liksom? Det är fonetiskt korrekt, men tappar innebörden. Åh, blir ledsen ända in i hjärtat. Det ska inte behöva vara så svårt, den lilla helt underbara droiden heter R2-D2, låt den heta det och skriv inte om på det dumma, dumma viset.

På Wookieepedia (kan man göra annat än att älska namnet?) står det under faktan om R2-D2 att droidens namn uttalas "Artoo-Detoo" och ofta kallas "Artoo", och jag går inte emot uttalet, jag går emot det skriftliga utförandet. Och fast denna sidan, som är specialiserad på Star Wars skriver namnet på detta viset, går jag inte med på det. Det kommer jag aldrig att göra. Dumheter.

Jag putar med munnen när andra pussas

Kommer hela tiden på mig själv när jag ser på film hur jag påverkas av handlingen och kör en egen liten en-mans-show i mim-spel. Ler de så ler jag, är det lyckligt så ler jag, skrattar de så gör jag skrattrörelsen fast utan ljud. Blir de ledsna, eller är stämningen ledsen pekar mungiporna neråt och är det något taskigt som händer sitter jag med rynkade ögonbryn. Det pinsammaste med allt detta är nog ändå att jag också kommit på mig själv med att sitta och små-puta med läpparna när folk på filmen pussas.. Haha. Känner mig skitdum varje gång jag inser att jag sitter där och luftpussas för mig själv. 

Min pyjamas kom hem idag! Provade den genast och längtar redan tills jag ska hoppa i den ikväll och gå och lägga mig. Vi ska på bio snart, och tror tyvärr inte att den riktigt passar sig på bio, sen skulle det förmodligen va lite kallt.. lite typiskt. Star Wars 3D om några timmar, sedan hem och hoppa i nya pyamasen och se På Spåret (som vi tyvärr missar) på iPaden i sängen. Bästa fredagen på länge!

Lediga torsdag

Idag åkte sambo och handlade själv, storhandlingen görs på måndag men vi behövde mat tills dess. Jag ville följa med, men han insisterade på att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt. Det är inte lätt att ta igen sig och vila upp sig när man inte sover ordentligt. "Drick mycket vatten" säger alla, och som jag hinkar. Det hade bara varit så mycket enklare om jag inte haft världens minsta blåsa. Ett halvt glas resulterar i omkring tre kissningar. Av just den anledningen dricker jag väldigt dåligt, det är ju inte precis roligt att gå på toaletten hela tiden. Och det är av samma anledning som jag sover dåligt. Så fort jag lägger huvudet på kudden kommer rethostan, och då dricker jag för att inbilla mig själv om att det blir bättre, och så vaknar jag av kissnödighet en gång i timmen hela natten.

Så jag satt i sängen i morse, snörvlade och gnuggade mig i ögonen och hostade, med en hållning som kan liknas med en påse nötter, och envisades om att jag visst skulle följa med och handla. Men nej, det var bättre att jag stannade hemma, och så försvann han ut i kylan. Jag steg upp och tog min dagliga morgon-Ipren, svalde ner den med en halv liter vatten, harklade mig sådär förkylnings-äckligt och bytte om till OnePiecen och fårskinnstofflor. Skrattade lite åt mig själv när jag tittade i spegeln, gick och la mig med blött hår igår och det resulterade i att jag idag såg ut ungefär som Ronja Rövardotter hade kunnat göra om hon precis vaknat upp efter en lång natts festande. Tämjde yrvädret med en tofs och hämtade täcket och trasen från sovrummet och bäddade ner mig i datorstolen. Sen gick jag och kissade.

När sambo kom hem från affären hade han köpt Ben and Jerry's Half baked till mig, för min hals. "Till min lilla sjukling" sa han, och kramade mig. När vi sedan satt vi datorerna tittade han på mig och sa "du ser fan helt körd ut, helt jävlar förstörd. Du är så söt när du är sjuk." Jag valde att ta det som en komplimang. Och så snöt jag mig, då skrattade han till och sa "Du är så fräsig" haha ja, man måste ju kunna skämta om det.

Är inne på andra paketen Kleenex och snyter nu också blod. Tror kroppen har låst sig i en "ladda en nysning"-manöver. Det känns hela tiden som att jag måste nysa och det kittlar i bihålorna och ögonen rinner. Sambo hade förutom glass och en ny paket näsdukar köpt hem Otrivin Menthol nässpray till mig. Har inte använt nässpray på många många år. Hatar det ända in i själen. Det är bland det obehagligaste som finns. Tog det i alla fall, för det behövdes verkligen. Ögonen började rinna som fanken och det sved i hjärnan. Gode gud aldrig mer. Det funkade, snorar men är inte täppt längre, så det var värt det. Men jag gör inte om det kan jag lova. Fattar inte hur sambo kan tycka att det är skönt att ta det.

Onsdag

Nu, efter en lärares order, har jag tagit kontakt med vårdcentralen angående min långa förkylning. Jag känner mig lite stöddig, och framför med en tydlig "vad var det jag sa"-attityd att det med stor sannolikhet bara rör sig om ett virus. Man kan ha otur och vara förkyld upp till fem veckor, och eftersom det går så mycket nu är det inte helt osannolikt att jag snappat upp en förkylning, och sedan smittats igen fast med andra symptom och sen igen och igen. Däremot skulle jag höra av mig om jag börjar känna att det är tungt/svårt att andas eller om det börjar kännas mer ont i öronen eller bihålorna. Fram tills dess är det en rejäl dos självömkan som gäller, och det är jag bra på, så det ska nog gå bra detta.

Hade utedag första lektionen, lekar och aktiviteter i snön. Fulade iväg snöbollar på några av killarna i klassen bakom ryggen på fröken och tyckte att det va askul. Tror att min förkylning satt sig mest i huvudet, det är då rakt inte likt mig att ens få för mig att börja kasta snöbollar och att överhuvudtaget tycka att det är roligt med snö. Jag hatar ju snö, och jag är jättetråkig att ha med ut när det är kallt egentligen. Jag tyckte att jag var jätterolig när jag kastade snö på folk när de inte märkte det och jag skrattade till och med när jag ramlade i backen och landade som en stor kluns i ett hål. Annat blev det mot slutet när vår lärare sa att vi skulle ha snöbollskrig. Helt plötsligt började folk le lurigt och titta på mig, en sa till och med "Nu har du skitit i det blå skåpet" och så var det bara att hålla sig undan. Haha, tusan också. Sen fick jag pluspoäng av läraren för att jag hade med mig Gula rutor till alla när vi skulle fika. Alltid bra att samla in lite extrastjärnor.

Ledig imorgon och ska bara ta det lugnt och vila upp mig. OnePiecen sitter på och stekt falukorv med stuvade makaroner står på menyn idag. Har dreglat efter detta i flera dagar nu, det är barnsligt gott med sån mat! Är inte den typen som föredrar fancy restaurang-mat, föredrar husman och sån där härlig vardagsmat framför allt, alla dagar.

Jag har världens bästa sambo

Host, host, snörvel, snörvel. Två paket Softis förbrukade bara idag och jag fattar inte hur kroppen klarar av att producera så ofantliga mängder snor som den gör. Inte undra på att jag känner mig helt kraftlös och slö, all energi går ju åt till att upprätthålla ett konstant snor-flöde. Sov så tungt igår att jag inte ens märkte när sambo gick och la sig, är annars riktigt lättväckt. Ändå känns det som att jag inte sovit en blund när det är dags att stiga upp.

Och mitt i detta bittra mörker kommer fina sambo med en Alla hjärtans dag- present till mig. Och det var inte vilken present som helst. Det var en sak som jag aldrig trodde att jag skulle få, som jag aldrig ens hade kunnat lista ut. En sak som jag så sjukt mycket velat ha, och som jag senast igår satt och suktade efter vid datorn. Om bara några dagar kommer en OnePiece pyjamas till vår adress, och den är min! Jag kommer att äga en OnePiece pyjamas. Det är sjukt. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur viktigt detta plagg är för mig, det kan ni läsa här. Och den pyjamansen som nu är på väg är typ den som står över alla andra pyjamasar, den är diamanten bland alla pärlor, guldet bland silvret. Det var en dröm att ha en sådan, och sen jag såg att de fanns har jag inte kunnat sluta tänka på den. Och utan att ens nämna det för sambo går han och köper en åt mig. Jag blev helt stum när han visade mig beställningsbekräftnings-mailet och förklarade att han trodde att den skulle hinna komma, men att den är på väg. Åh, glömde till och med förkylningen för en stund. Han skämmer bort mig, min älskade. Vill hoppa i den med min sjuka och energilösa kropp nu nu nu!

Snart är den min!

Han vet verkligen hur han får mig att känna mig lite extra speciell när det behövs, och efter snart sex år älskar jag honom mer och mer för varje dag som går. Han är det bästa som hänt mig, och förlåt om jag låter helt sliskig men jisses va lycklig han gör mig, varje dag.

Hysterisktnervsammanbrott

Snart får jag ett totalt psykbryt och börjar aslipa ordentligt. Nu får det vara nog. Idag satte näsan igång på allvar med att rinna, för den har uppenbarligen inte stört mig tillräckligt än, och så nyser jag plötsligt en massa. Ögonen svider och huvudet imploderar vilken minut som helst. Jag är nu inne i vecka tre med förkylnings-symptom, och de bara avlöser varandra. Igår tjocknade halsen igen (mer än innan) och jag kunde knappt få ner mitt honungs-te som jag så flitigt hetsat i mig i hopp om tillfriskning. Idag har den ordnat till sig, men är långt ifrån bra och nu är det väl bara febern som fattas. Ipren har slutat hjälpa och Echinaforce är bara påhitt och Zyx bedövar sönder gommen och inget mer.

Min kropp spelar ett elakt spel med mig. Låter mig tro att jag håller på att bli frisk och så får jag en örfil och så kommer det något nytt djävulskap och stör mitt liv. Nu tycker jag fan att jag har befogenhet till att vara gnällig, blir ju tokig av att gå runt och bara må halvbra hela tiden. Halvbra är inte kul alls. Man vill träna, men mår inte så bra att man känner för att prestera, och så testar man ändå och ger upp och mår sämre för det. Sen vill man inte gå och lägga sig för då slösar man bort sitt liv. Nä, helsjuk eller helfrisk, tack. Allt däremellan suger.

För att lugna mina stackars infekterade nerver bakar jag. Gick inom affären på vägen hem från skolan och inhandlade ägg och har nu gjort Gula rutor (typ kärleksmums fast utan kakao) och choklad-doppade små maränger. Världens lyckligaste sambo sitter nöjt framför datorn och njuter. Vilken lyx för honom att Gula rutor råkar vara hans favoritkaka, och att maräng kommer på andra plats.. 

..Och vilken tur för honom att jag är sjuk och tycker synd om mig själv och bakar för att få mig själv på bättre humör. Och vilken jäkla stjärna till sambo han har som medvetet gör hans favoritkakor, men som hon själv inte är alls förtjust i, bara för hans skull. Och va smart av fröken att sedan, med lite ynklig och sjuk röst, påpeka för sambo hur väldigt snäll och omtänksam hon är som gjorde detta åt honom fast hon är sjuk. Och att hon tror att hon skulle behöva vila lite för hon har nog feber med och sen påpeka att hon varit jättesugen på att se X-men origins Wolverine i flera dagar. Klart att han inte kunde säga nej. 

Planen gick som smord och nu ska jag nog snart öppna mig en påse tycker-skitsynd-om-mig-själv-chips och sitta och snörvla lite vid datorn tills det är dags att sova och drömma värsta drömmarna om Hugh Jackman. Vi har pratat om detta, sambo och jag, och Mr. Jackman är mitt frikort. Knackar han på min dörr rätt som det är så kommer sambo att förstå och acceptera vad som komma skall. Tills dess håller jag mig till min egen hunk, och om sanningen ska fram så är jag lika nöjd med det.

Måste få slut på bråket.

För tre daga sedan var jag och sambo på Netto och handlade, och när vi stod i kön till kassan såg vi att Cloetta har gjort en ny gottesak. På den stod det typ kexchoklad? Chokladkaka? och den hade inte ännu ett speciellt namn. Ungefär i precis den sekunden satte allt igång. Sambo studerade sötsaken och tittade upp på mig och konstaterade att det är väl klart att den borde heta kexchokladchoklad. Jag började le av hans dumhet, tittade på honom, och sa vänligt men bestämt Nej? Sedan förklarade jag för honom att det korrekta namnet är chokladkexchoklad. Sambo gav sig inte och kom med det ena dåliga argumentet efter det andra, jag kom med ännu bättre förklaringar, han höll inte med mig och jag höll inte med honom. Tanten framför oss tittade bak på oss ibland, och när vi mötte hennes blick log hon lite försiktigt och tittade ner i golvet. Kassörskan tittade försiktigt på oss, som om de inte förstod vikten av vår diskussion och trodde att vi var två idioter.

När vi satte oss i bilen och dörrarna stängdes tog sambo sig på huvudet och nästan skrek uppgivet Är du dum eller? Klart det heter kexchokladchoklad! Det är inte som vanlig kexchoklad, det är en chokladkaka som de tillsatt några kexplattor i och det är inte alls samma mängd kex i denna som det är i den riktiga kexchokladen! Jag skrattade åt honom och hans ogenomtänkta argument som han tror så hårt på. Jag satt lugnt och stilla, med händerna i knät och förklarade sakligt att han har fel; Hade Marabou gjort en choklad med kexchoklad kex i, inspirerat av Cloettas kexchoklad, så hade det hetat kexchokladchoklad. Precis som de gjorde med Dajmchokladen och Apelsinchokladen och så vidare. Tillsatsen kommer först i namnet. Det man lägger till står först för att visa vad det är i, utöver det normala. Hade det varit Marabou det hade handlat om hade han haft rätt. Nu handlar det om Cloetta, de har tagit sin kexchoklad och gjort om den genom att lägga till mer choklad än normalt så att det ser ut som en vanlig chokladkaka, fast med kexchokladen inuti. Alltså så handlar det om, för Cloettas del, att de har lagt till choklad, alltså ska den stå först, alltså chokladkexchoklad.

Vi skrek och gestikulerade till varandra i bilen hela vägen till nästa affär, där resten skulle inhandlas. Vi skrattade åt varandras idioti och hånade varandras riktigt dumma kommentarer och vi skrattade åt varandras helt uppenbart svaga intelligens. Vi parkerade och steg ut ur bilen och fortsatte diskussionen med dämpade röster. I affären drog vi jämförelser för att stödja våra argument med varenda vara, och framme vid godishyllan hettade det till igen. Vi gick genom kassan, packade varorna, passerade parkeringen och satte oss i bilen. När dörren slogs igen höjdes volymen ytterligare en gång och vi omformulerade våra argument så mycket vi bara kunde för att få varandra att fatta att den andra hade fel. Väl hemma fick jag nog och ringde mamma, förklarade situationen och hon var på min sida. Två mot en. Segerns sötma. Senare plingade det till i sambos mobil, sms från mamma, och hon förklarade att pappa är på sambos sida. Fan också, två mot två, och så blev sambo helt stöddig och så drog allt igång igen.

Jag försökte ta upp detta med min klass på friluftsdagen, men de började bara skratta åt mig och en skakade på huvudet och sa att Detta är väl beviset på att har man ingenting att bråka om, så hittar man alltid något. En annan flinade och sa att Detta är beviset på att vissa kan bråka om vad som helst. Fick inga röster av någon, ingen verkade bry sig. Vår diskussion har dött ut, men ingen av oss har gett sig. Jag vet att jag har rätt. Vems sida står du på? Vi måste få ett slut.

P.s Det ska verkligen tilläggas att vi inte har varit riktiga ovänner över detta, vi har båda varit oense med glimten i ögat. Vi tror på våra argument, och vi diskuterar detta och ingenting av det ovan är påhittat. Trots det vill jag åter påpeka att vi är vänner och bråket om chokladen är en grej vi inte va överrens om och gjorde en kul grej av. Ta ingenting på allvar. D.s 

Räven raskar över isen..

I söndags passade sambos familj på att njuta av vädret och gav sig ut på den frusna sjön med hundarna. Sambo som är duktig på skridskor gled runt som en konståkare på isen, och han jagades av hundarna och tvingades tvärnita hela tiden för att inte riskera att halvera en liten cocker som kom farande mot honom. Dagar som denna är sådana som gör att jag ibland kan tänka mig att acceptera årstid och temperatur. För att om man tänker på allt i en helhet så blir det perfekt, och det finns ingenting man vill ändra på, för då hade det inte blivit samma sak och därför inte heller lika bra.

Det är en overklig känsla som går genom kroppen när det går upp för en att man går på en sjö, och står på de ställena som man normalt ror sig fram till, och hoppar på det stället där fisken nappar som bäst.

Normalt brukar jag ha en massa text, men idag låter jag bilderna beskriva denna härliga, härliga söndag.

Min eleganta konståkare.

Svägerska med sin lilla hund.

Kan vara den finaste bild jag någonsin tagit.

Sambo med familj

Avslutar med världens roligaste bild på lillhunden. Haha, någon är ju glad :)

Fröken Friluftsliv

Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle befinna mig i denna situationen. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att Jag skulle ge mig på detta. Skulle mina lärare från låg- och mellanstadiet höra detta hade de nog tagit sig sådär hjärtligt på magen, lutat sig lite bakåt och skrattat upp i skyn. Under hela min skoltid har jag hatat idrott (och allt som har med rörelse att göra) och att vara utomhus är för mig ett straff. Till och med på sommaren försöker jag hålla mig inne, främst för att det inte finns något att göra ute mer än att ligga och typ glo, för röra på sig kan man ju då rakt inte. De som läst de flesta av mina inlägg har nog fått det klart för sig hur mycket jag hatar att vara utomhus, och hur mycket jag avskyr kyla. Det är kallt och tråkigt att vara utomhus. Punkt.

Och mitt i alla dessa åsikter och utomhus/klimatbekymmer går jag och väljer rörelse, idrott och hälsa som specialisering. Tror inte att jag är ensam om att tycka att mitt val är förenat med ett stort frågetecken. Hittills har kursen, mot alla odds, varit riktigt rolig och jag ångrar inte ens lite. Bra lärare och grymma klasskamrater har nog  bidragit med mycket.

Idag avverkades kapitlet vinterfriluftsliv, och vi träffades vid klockan nio på morgonen vid en sjö. Dragandes på stora 50liters-ryggsäckar som var fullpackade med extrakläder, mat, livräddningsutrustning och extraskor stod vi i 20 minusgrader och gick igenom dagens planering. Med oss hade vi också ispikar och skridskor och första etappen var att ge oss ut och kolla tjockleken på isen och hela praktiken däromkring. Vi pausade på en liten ö och fikade och tände små test-eldar på isen, efter det drog vi på oss skillorna och gled elegant iväg. Eller, gruppen gled elegant iväg. Jag och en klasskamrat stod och sågade på samma ställe och mina spår så inte så fina ut som alla andras med svängda bågar liksom. De såg mer ut som en tågräls. Med ispikarna i händerna som två käppar sågade jag mig fram över isen i typ 2km/h och kände hur kylan smekte mina kinder röda. Känseln i tårna försvann och jag längtade till mina kängor.

Det var bitande kallt, men det var nära på vindstilla, det var inte ett moln på himlen och det var skönt i solen. Jag hade tagit lager-på-lager principen på största möjliga allvar och hade leggins, underställ, mysbyxor och termobyxor på benen. Fötterna gosade runt i de finaste tub-sockorna, ett par termostrumpor och ylle-raggsockar. På överkroppen hade jag omsorgsfullt tagit på mig ett linne, underställ, t-shirt, fleece och vinerjackan. Jag hade mitt hår i två små söta flätor med illrosa tofsar som stack fram under mössan för att inte se ut som en pojke, och på händerna hade jag sambos rejäla skidvantar. I och med denna eminenta klädsel trivdes jag faktiskt alldeles utmärkt på isen (bortsett från själva skridskoåkningen) och det var både roligt, uppfriskande och skönt.

När klockan närmade sig två var det varmt och skönt och vi var mätta och belåtna från maten vi tillagat på stormköken och det var dags för dagens sista utmaning; isvaken. Vi delade upp oss i grupper och förberedde räddningsutrustningen och klädseln, vissa bytte om, jag bytte till sambos slitna gamla joggingskor för att jag inte ville hoppa i och blöta ner de enda riktiga kängorna vi har. Sedan tog jag av mig termo-byxorna eftersom jag inte har något extrapar och jag föredrog att ha dem när jag bytt om och var kall efter att ha badat i vaken.

Tyvärr var det inte så märkvärdigt som man trodde att gå fram till tunn is och trycka till medvetet så att den gick sönder och man for i och sen skulle kravla sig upp  med hjälp av isdubbar. Det gick på en sekund och man tänkte inte på kylan förrän man hade kommit upp och var på väg till vindsäcken för att byta om. Fötterna höll på att trilla av när jag stod barfota på en dyngsur presenning, men mer än så var det inte. Och det var riktigt behagligt under denna säcken, och så hade man ju kompisarna som langade in de torra kläderna och höll i en så att man inte skulle dra på ändan.

Nu sitter jag hemma, med en kopp kaffe och går igenom dagens bilder och inspelningar. Och ja, fan va nöjd jag är. Bjuder på ett klipp som bevisar att jag varit ute och fullföljt plurret, hoppas du är nöjd nu mamma :)

Tre dagar i tystnad

Det är tyst och djävligt. Men också trevligt.

I lördags förra veckan fick jag ont i halsen, detta halsontet vandrade under veckan som kom runt och när hela svalg- och strupområdet var avklarat i torsdags kväll försvann pinan. Hurra tänkte jag, tog en sista kopp honungs-te med lite ingefära i (som jag tror jag missbrukade under denna hemska, hemska period) och somnade gott. Vaknade i fredags och kände ingen smärta alls, kände mig frisk och kry och sjöng som en liten fågel i bilen med sambo hela vägen till mina föräldrar på eftermiddagen. Mamma och pappa bjöd på köttfärslimpa, åh jag älskar verkligen riktig och rejäl husman, det är det bästa. Vi pratade och hade det trevligt och mormor och morfar var också där och allt var kanon. Sen blev det konstigt. Mitt i middagen, med mat i munnen, säger jag något. Och det är inte det att jag sa något, folk som känner mig vet att jag pratar oavbrutet, oftast för mycket och både på in- och utandning. Det var hur jag sa det, min röst skar sig. Jag antog att jag bara hade mat kvar i svalget och att det var anledningen till mitt missljud, svalde lite extra och harklade mig och försökte igen. Kraxande oväsen. Vände mig mot sambo och nästan målbrotts-viskade fram Vad hände där? Sen var det kört.

På lördagen var min röst nästan obefintlig, men man kunde här och var höra en antydan till en stämma. Även om den blev mer sällsynt efter hand. Sambo och min familj skrattade åt mig och sa att jag skulle vara tyst och vila rösten. Ibland undrar jag om de verklien känner mig. Gode gud, jag pratar alltid och hela tiden om allt och ofta alldeles för fort. Även de som känner att dem pratar för mycket erkänner sig slagna när de träffar mig. Det finns ingenting jag inte kan tänka mig att prata om, och jag hittar alltid hundra sidospår i en berättelse och kan mala i samma mening i evigheter. Och dem säger åt mig att vara tyst? Nej, det gick bara inte. Jag låtsades som ingenting, och för första gången i mitt liv upplevde folk mig som mer störande än någonsin. Sambo roades otroligt mycket av min rösts frånvaro och min envishet att inte låta det komma emellan mitt starka behov av att alltid prata om något. Han sa åt mig att ringa hans mamma och fråga om vi skulle handla något innan vi körde hem till dem, hon bara skrattade och sa att hon inte hörde någonting av vad jag sa fast jag kämpade jättemycket. Han fick ta över samtalet.

Under dagen fick jag även höra av hans familj att jag skulle "vila rösten", som successivt blev värre, men avfärdade även deras orimliga förslag. Jag vägrar se mig besegrad av lite heshet. Framåt kvällen fick familjen tillslut semester från mitt envetna kraxande. Rösten var helt borta. Jag satt i hörnet av soffan och det enda jag fick fram var ett svagt, svagt väsande. Vi tittade på Melodifestivalen och jag hade tusen åsikter och tankar och funderingar att dela med mig till de andra, men inte ens jag hörde vad jag försökte få fram. Magmusklerna gjorde ont som jag fick ta i för att få fram ett visslande, lite susande ljud, och jag blev alldeles yr av syrebrist för att jag kämpade så hårt. Och ändå lyckades jag inte låta mer än de ljudet som uppstår i fönster när det drar. 

Aldrig har jag känt mig så stressad och panikslagen och alldeles värdelös och uppgiven som dessa dagarna jag varit helt utan röst. Jag minns inte någon gång jag varit hes, och absolut inte såhär hes, och det gör inte sambo heller. Detta var det jobbigaste jag varit med om, ge mig feber eller brutna ben, men ta för fan inte min röst. Den kan absolut inte sjunga, men nog kan den prata, och jag har ett starkt behov av att dela med mig av vad som går runt i mitt huvud. Kan jag inte prata lever jag nästan inte. Jag är bara ett skal. Aldrig har jag haft så mycket viktigt att säga, så mycket roligt och tänkvärt och smart. Så mycket kommentarer som hade varit så roliga vid vissa tillfällen och så många små skämt och anekdoter. Jag funderade ett tag på att skriva ner allt jag velat säga denna helgen, men det blev så mycket att jag gav upp.

Jag har haft en jättemysig helg med riktigt god mat och jättemycket mys och allt man kan vilja ha av en helg. Trots det har detta varit den absolut värsta helgen i hela mitt liv. Idag är jag tillbaka i målbrotts-väsande och jag hoppas att det försvinner lika fort som det kom och att jag vaknar som en människa igen imorgon och Gode Gud om du nu finns, bryt ett ben eller någonting på mig nästa gång. Ge mig inte detta igen, för då blir jag skitarg.

Hello, I'm miss Dr. Bombay

Nu känns det att vintern (om än lite försenad) är här. Graderna är alldeles för fixerade på minus-skalan och mina öron uppskattar inte alls denna dunderkylan som fullständigt invaderat Sverige. Hade mössa här om dagen, en jättefin med en liten kaninsvanstofsgrej mitt på huvudet. När jag drog på mig den flinade EH och tittade på mig. När jag frågade vad det var svarade hon bara med värsta leendet; Näee.. min sambo säger alltid att jag ser ut som en liten pojke när jag har mössa på mig så att håret inte syns.. och det gör du med. Mössa av tills håret inte är så ruffsigt att en tofs krävs.

Utöver denna påfrestande kylan retar det mig hur blek man blir. Idag när jag stod framför spegeln och skulle smeta på lite täckstift på de rödaste partierna upptäckte jag att det superduperljusa stiftet nu blivit för mörkt! Jag såg riktigt smutsig och fläckig ut där jag smetat på det. Muttrande intalade jag mig själv att det bara var en synvilla och började smeta på brunkrämen, som alltid varit perfekt. När jag var klar granskade jag min spegelbild, drog en djup suck och presenterade mig för mig själv som Dr. Bombay och började fulsjunga Hurry, hurry, hurry. And eat my rice and curry. That's one for two, special price for you. Och så gick jag till sambo och ställde mig framför honom och så tittade han på mig och samtidigt som leendet växte frågade han vad jag ville (som att jag inte fattade vad han flinade åt). Och så sa jag åt honom att vara ärlig och han var det och så gick jag och tvättade av mig allt. Då var det dags att sola solarie, känner jag sådär helt spontant.

Mardrömmar

Halsen gör ont sådär längs hela käkbenet och upp under öronen. Jag har ett högtryck i huvudet som verkligen känns i öronen och huvudet värker så mycket att jag snart blir tokig. Är jobbigt trött i kroppen hela tiden. Igår gick jag och la mig strax efter tio på kvällen, och vaknade inte förrän larmet drog igång klockan tio i morse. Och jag kände mig inte ens utvilad.

Utöver en otäck mardröm om en liten tioårig pojke som dödat en jämnårig kille och gömt denne i vårt städskåp och sedan åt upp sitt offer kroppsdel efter kroppsdel, sov jag gott hela natten. Sambo var en riktig gentleman och väckte mig när han märkte att jag drömde något obehagligt, han sa att jag hade börjat andas konstigt, typ stressat. Ogillar mardrömmar, är rädd så länge efteråt. Precis när sambo väckte mig hade den lilla skitungen ätit upp den döda, lite förtorkade, pojkens käke och satt hopkurad bredvid sitt offer i städskåpet och tittade med sorgsna ögon rakt på mig. Som om han egentligen inte ville vara där, som om han inte kunde hjälpa det, och ville ha hjälp. Samtidigt som man fick den start obehagliga känslan av att de sorgsna ögonen var ett spel, och tittade man djupt in i dem tyckte man snarare att han hånlog.

Är så trött så trött och det blir en tidig kväll idag också. Hoppas på en mer rofylld natt utan läskiga små pojkar, eller i synnerhet zombies, som brukar vara en central del i mina mardrömmar. Håller tummarna för att jag inte är inne i en period igen där nattsömnen präglas av mardrömmar och panikångest. De senaste åren har jag kommit in i ett mönster där jag i några veckor i följd drömmer jättemycket som jag alltid kommer ihåg till en viss del och som oftast är rena skräckupplevelser, och så tar det helt plötsligt slut och så är det lugnt i några månader fram tills nästa omgång. Är så glad att jag har sambo som kan väcka mig när dessa perioder drar igång, och som kan lugna mig i mörkret när jag fortfarande är uppstressad och rädd.