Meet

Här om dagen när jag och T var inne i stan en snabbis för att köpa godis passerade vi en nyöppnad restaurang, Meet, hette den, och på loggan är det sista e:et upp och ner vänt, så att  vi båda två först läste namnet som Meat. På fönstret stod det "Lounge and steakhouse". Behöver man mer information? Haha! Svaret är nej, och det dröjde inte mer än tre dagar innan vi bestämde oss för att vi bara var tvungna att gå dit och sätta tänderna i varsin en rejäl köttbit.

Jag och T har alltid uppskattat den lilla lyxen av att äta på restaurang och att unna sig riktigt god mat, för vi båda två är löjligt förtjusta i god mat och en riktigt fin köttbit. Oftast väljer vi att gå till sport-barer, mest för den lite mer avslappnade omgivningen och stämningen. Det är inte så uppsträckt och man behöver inte känna sig nerklädd med ett par jeans och en skön tröja, och man behöver inte oroa sig om man lämnar fingeravtryck på glasen eller skrynklar duken typ. Till en sport-bar går man och är som man är samtidigt som man njuter av herrans god mat, känner vi. Meet är egentligen mer åt det uppsnitsade, fina hållet med stilren och smakfull inredning, moderna metall-draperier som rumsavdelare, stora golvlampor med dämpad belysning bakom frostat glas och en bar med färgskiftande dioder. T uppfattade musiken som stressande, det enda jag tänkte på var hissar eller porr. Stället var supermodernt och supersnyggt och maten var helt otroligt utomordentligt jävla supergod. Köttet smälte i munnen, tillbehören var fantastiska. Vi skrapade tallrikarna rena från allt som gick att äta, och pratade sedan om matens kvalité till och från hela kvällen. Vi blev riktigt imponerade. Normalt beställer vi aldrig in efterrätt, men vi kände att vi var tvungna att se om den höll samma klass. T tog vaniljpannacotta och dog nästan i stolen bredvid mig när han fick den första skeden i munnen. Den var sammetslen. Jag vet, jag smakade. Jag och LE blev jättenyfikna på Husets kaffe- och basilikaglass, och vi var båda två rörande överens om att det var den bästa glass vi någonsin smakat. Och jag är tokig i glass. Konsistensen var fantastisk, smakerna var otroliga. Allt var otroligt.

Upp till vä: LEs örtmarinerade fläskfilé med pepparsås och klyftpotatis och grillade grönsaker
Upp till hö: Ts entrecôte, medium rare, med chilibearnaise, klyftpotatis och grillade grönsaker
Ner till vä: Min biffstek, medium rare, med rödvinsås, klyftpotatis och grillade grönsaker samt rödlöksmarmelad

Ner till vä: Ts vaniljpannacotta med bör och frukt
Ner hö, överst: Jag och LE beställde in samma: Husets kaffe- och basilikaglass med jordgubbsratatouille

Ingen mer stress!

När jag under seminariet igår drogs över av ytterligare en våg av magkatarren trodde jag att jag skulle fräta sönder inombords. Det är riktigt så att jag får frossa och gåshuden kommer i impulser hela tiden och jag skruvar mig och vet inte riktigt hur jag ska sitta eller röra mig för att lindra smärtan. Det hade varit ytterligare en sömnlös natt, fastän jag struntat i kaffet för att jag inte skulle riskera att ligga vaken. Är helt säker på att sömnlösheten och katarren är produkter av att jag stressar för mycket.

Åkte till köpcentret igår efter skolan med MM och gick raka vägen till Gerds te och kaffehandel för att köpa kamomill-te som visst ska vara bra och lugnande, som jag tänkte att jag ska testa att ta på kvällen. Sömnen känns som att den är viktigast att få bukt med, för att inte riskera att köra ihop fullständigt. Att till och med glömma vad man heter i andranamn är väl inte så sunt. För att det dessutom är ganska synd om mig nu som är så stressad och nollställd på alla sätt och vis kände jag dessutom att jag behövde någonting som gör mig lite extra glad. Så utöver ett par stövlar och ett par stövletter (kunde inte bestämma mig) trillade vi in på Ur & Penn, och jag fångades omedelbart av en klocka som var så fantastiskt fin att jag knappt kan beskriva den med ord. Jag behövde den. Jag har ingen svart klocka, för den svarta jag har hemma och som också var min allra första, har dött för alltid (någonting med urverket) och jag behöver en ny. Den var perfektion, och precis det jag ville ha. Den är enkel och den är den min. 

Skyller på MM för att jag köpt ytterligare en klocka. Var skyldig henne 600 kronor, precis vad en sådan klocka kostar, och jag har lite smittat av mig på henne med den här underbra kärleken till klockor. Så hon fick idén att i stället för att föra över pengarna så kunde jag ju köpa en klocka åt henne, givetvis kunde jag det. Men, jag kan då rakt inte köpa en klocka åt henne och ingen åt mig själv. Nej, där drar jag faktiskt gränsen. Hon valde en i samma märke, men med gräddfärgad urtavla, koppar, och brunt/gräddvitt armband. Riktigt, riktigt fin!

Nu ska jag bara fokusera på att varva ner. Kamomill-te och klocka var steg ett, nu ska jag bara börja andas också!

Höstkänslor

Himmel, vad det regnade i natt! Var uppe både två och tre gånger för att se om det haglade eller om regnet blivit snöblandat, för som det slog mot rutan var det svårt att tro att det bara handlade om stora droppar. Väntade på att åskan skulle dundra till och var mest orolig och snurrade runt ända till klockan ringde vid sex. Tanken var att gå upp och köra ett pass spinning vid sju, och att sedan möta upp JUJ i stan för en mysig frukost på ett café i stan vid nio. Magkatarren har börjat smyga sig på igen och i morse var det så att jag riktigt mådde illa. Slog av larmet och smsade till JUJ att jag stannar hemma och låg kvar till halv elva någon gång. 

Som jag vill ha kläder. Aldrig har jag tyckt om att köpa kläder. Någonsin. Under detta året har jag utvecklat en riktig glädje till shopping, en känsla som är raka motsatsen till den jag hade förr. Och visst är det jätteroligt, men det är inte alls särskilt billigt.. haha! Ojojoj. I tre dagar i rad nu har jag i timmar suttit på bland annat Zalando, Bubbleroom, H&M och Boozt och fyllt kundvagnarna för att sedan bara kryssa ner fönsterna  och börja om från början igen nästa dag. Som man är. Jag vill ha så mycket, och helst av allt varenda liten grej. Älskar höst-modet, dessutom, men missar det fullständigt i och med resan! Inte för att jag inte vill iväg, men damn.. lite osis är det ändå skulle jag vilja säga. Det är ju helt meningslöst att köpa murriga myströjor och snygga stövlar när jag ska spendera hela hösten i trettio graders värme.. heehee. Men kolla får man.

Efter att ha ätit en härlig frukost och fyllt kundvagnen på Zalando var det dags att göra sig i ordning och möta upp herrarna SL och AX för att luncha och studera en liten stund. Vi var ovanligt duktiga, måste jag säga. Det tog bara två timmar att komma igång, och vi höll på i nästan en timme. Inte illa, inte illa alls. Åt en riktigt god couscous-sallad med varma spenat- och ostbollar och rhode island dressing, men till efterrätt blev det bara en slät kopp kaffe för grabbarna vet uppenbarligen inte hur en riktig kaffe på maten ser ut och skulle minsann inte ha något gott till. En liten besvikelse. Tycker inte om att fika själv, så det blev inget med det. Kompenserar det med att kränga så mycket choklad jag kan nu innan det är dags att möta upp MM och gå till träningen. Ha!

Hösten har verkligen kommit nu! Kallt, grått och ruggigt. Älskar det. Önskar bara att jag hade de där perfekta stövlarna. På vägen hem från träningen blir det att ta med sig pizza, sedan blir det nog tända ljus och te och Masterchef i soffan, i OnePiecen, under en filt. Vill verkligen inte ge mig av till träningen nu. Är opepp och vill mycket hellre bara mysa inomhus i detta vädret!

 

Tjuriga tjejen

Precis som varje måndag var det meningen att jag skulle "börja ett nytt liv" idag. Tog en skön sovmorgon och gjorde en herrans god och hälsosam frukost, och allt gick kanonbra i typ en timme. Sen rotade jag fram en paket ballerinakex och började fiska efter smulor i en överbliven chipspåse.. detta börjar bli ganska löjligt känner jag. Hade i alla fall bokat spinning idag vid 17, och hade planerat att ge mig av till gymmet en timme innan för att träna lite extra. Otaggad och seg tvingade jag mig iväg, i hopp om att tröttheten skulle vända så fort jag ställde mig på maskinen.

Vid skärmen utanför gymmet där man loggar in när man kommer stod en kvinna och pratade i telefon, hon tittade upp på mig och förklarade att de höll på att starta om systemet och att jag inte kunde logga in just nu och att det bara var att gå in. I och med detta kunde jag inte just då hämta ut kvittot som krävs för att gå på spinningen. Jag gick in och ställde mig på crosstrainern och höll koll på klockan, max tio minuter innan passet ska man hämta ut kvittot för att inte få en bom (tre bommar = spärrad från att boka pass). När min klocka visade lite i tio i gick jag för att hämta ut mitt kvitto, och när jag stod där framför skärmen ser jag att min klocka och gymmets inte är synkade. Jag hade missat tiden med två minuter. TVÅ MINUTER. Faaaan. Men det stod en tjej i receptionen, så det skulle väl inte vara några problem att fixa, jag hade varit där en timme så jag var ju allt annat än sen, och anledningen till att kvittot inte hade hämtats ut tidigare när jag kom var ju faktiskt på grund av deras systemomstart. Gick fram till tjejen och log och förklarade mitt ärende. Hon tittade på mig, sa att hon kunde skriva ut ett kvitto till mig, men att jag ändå skulle ha kvar bommen. Wtf? Nej nej nej nej nej nej nej neeeheeej nej. Nej. Jag ifrågasatte hennes uttalande och förklarade igen. Hon ändrade sig inte. Hon hade fel och var (ursäkta) dum. Hon var säkert ny. En sån där paragrafryttare som ska följa varenda punkt oavsett hur omständigheterna ser ut. Jag log åt henne, och sa att då struntar jag i spinningen. Får jag ändå en bom så drar jag likaväl hem. Sen drog jag. Och jag ska vara ärlig, jag var skitarg och mitt leende försvann i samma sekund som jag vände mig om. Och i huvudet var jag inte alls lika trevlig längre.

När jag blir så arg på grund av att folk beter sig så oresonligt och onödigt dumt blir jag också tjurig och gör hela händelsen till en ren principsak. Jag struntade i träningen och jag åkte raka vägen in till stan och köpte godis. Ett kilo, för att vara exakt. Bara en massa choklad och bara till mig. Det är så jag funkar. Antingen eller. Och jag skyller allt på henne, det är den dumma blondinens fel att jag blir fet. Måste ändå säga, att jag är bäst på att köpa godis! Inget äckligt geléaktigt mojs här inte.

Lyckat med loppis

Efter att ha varit på filmkväll igår med två finfina damer blev det sent i säng. Vi kollade på Avengers, som jag tyckte var riktigt bra! Och gode gud va snygg Thor är. Jag tror jag är kär i honom. Alltså inte skådespelaren Chris Hemsworth, utan hans roll som Thor bara. Eller ja, kanske om han hade haft den blonda kalufsen hela tiden och alltid varit lite orakad. Om han hade sett ut som Thor till vardags har jag bara tre saker att säga; Var som helst, när som helst och hur som helst. Haha! Ojojoj.
Vaknade i morse av att mobilen ringde. Yrvaket letade jag efter telefonen och försökte komma på hur svenska språket låter. Fick bara fram ett mumlande mm och på andra sidan hörde jag en pigg fröken HK som var väldigt förvånad över att jag inte var uppe än. Klockan var halv tio. Hon skulle på loppmarknad och undrade om jag ville följa med, givetvis ville jag det! Jag bad henne att ge mig tio minuter, och att vi i så fall var tvungna att stanna på McDonalds för att köpa kaffe och två cheeseburgare till frukost. Hon gick med på mina krav, och hämtade upp mig nästan exakt tio minuter senare.
Det var mysigt med loppis! Har faktiskt aldrig varit på någon tidigare. Hk var precis tokig och sprang vant mellan borden och petade och shoppade. Jag var till en början lite försiktig, men fick ändå med mig böcker och filmer och till och med en tröja hem. Stämningen var riktigt mysig och det var så fint där, kommer att följa med många fler gånger! Trevliga knallar och lagom med folk. Det är ju på slutspurten nu, och det var väldigt lite jämfört med tidigare på säsongen visst, men det gjorde mig ingenting. Blev lite halvt irriterad när jag flera gånger trängdes med folks barnvagnar där ungen som satt i verkligen var tillräckligt gammal för att utan problem kunna gå själv. Är det redan trångt som det är behöver man liksom inte göra det värre. Men det är bara som jag tycker. Hehe.
Hk var, som alltid, på sitt allra bästa glada humör och det är alltid supertrevligt att umgås med henne. Hon kan sprida glädje hon! En tant som stod vid ett bord sken upp när Hk kom och sa att hon var hennes bästa kund! Haha, så sött. Det var en mysig dag i brunnsparken idag, utan tvekan.

Oavsett hur vilse man är..

.. hittar man alltid hem. Det har varit mycket dessa två månaderna och det var behövligt att komma hem och få lite balans. Sitter här i soffan, fortfarande i pyjamas, med djupt sovande hundar omkring mig. Regnet öser utanför och det verkar inte som att det kommer att sluta heller. Har sovit oförskämt gott i natt, trots att jag delade rum med fåglarna. Haha! Mamma jobbar till fyra, pappa har kört lillasyster till gitarrlektionen och här sitter jag själv, men känner mig inte det minsta ensam.
Det är underbart att kunna känna att man har någonstans som man alltid kan ta vägen till. Där man alltid är välkommen och där man liksom kan andas ut på ett sätt som man inte kan någon annan stans. Det finns ingenting som Hemma.

Matglädje

Åh, det är så fantastiskt. Under hela min uppväxt har jag varit den där superkräsna lilla skitungen som nästan inte åt någonting annat än kött och kolhydrater. Alla sorters grönsaker, all frukt, allt från havet, skinka, bönor och till och med korv tokvägrade jag äta och jag minns än idag hur min underbara dagmamma alltid gjorde specialmat åt mig när de andra fick chili con carne, och att jag alltid hade yoghurt med mig i stället under fruktstunden på lekis förskoleklassen. Marmelad och yoghurt med bitar i var givetvis ett big no, soppor likaså.

Jag var helt enkelt ett ohyggligt tråkigt barn att laga mat till, och jag hade verkligt otroligt snälla föräldrar som aldrig tvingade mig att äta sånt jag inte ville. De visste väl att jag skulle växa upp någon dag, haha! För fyra år sedan började jag testa att ha dressing på hamburgaren (ja! innan var det bara ost som gällde) och strax därefter rullade det bara på. Idag älskar jag allt som har med sallad att göra, tycker nästan till och med att en middag inte känns komplett utan någon sorts sallad till. Frukt och bär har blivit en favorit och perfekt för mellanmål och bakning. Åh, nu händer det grejer, och det är underbart hur mycket roligare det är att laga mat nu när man har lite fler komponenter att jobba med. Jag har dessutom gått och blivit mycket mer modig när det kommer till matlagning, får idéer och vill testa nya smaker och varianter och vågar testa dem! Fantastiskt.

I går blev jag riktigt nöjd med middagen, som vanligt blev det asmycket, men till följd av det har jag bara samma sjukt goda tillbehör till kycklingen idag. Mumms. Skulle jag jämföra dagens frukost med bara för några månader sedan hade det varit en skiva ost och ingenting mer på mackan, och gårdagens middag hade för ett år sedan bara varit en hög pommes och bearnaise till biffarna med finhackad lökn i istället. Ja, det är mycket roligare att äta och laga mat idag. Det behöver fortfarande inte vara svårlagat, bara spännande, nya och fler smaker.

Frukost
Kaffe med kanel
Proviva blåbär
Smörgåsar med rökt kalkon,
tomat och salladskrydda

Middag
Tzatziki
Isbergssallad, tomat, gurka, gul paprika,
kidneybönor, kikärter, mathavre
Nötfärsbiffar med grovhackad rödlök
på en skiva rostat bröd

Hihu

Nu börjar lilla mamma bli orolig, haha, så ja det är väl dags att pausa lite från tatuerandet. Tre stycken på fyra dagar var väl lite hardcore, men har man gått runt i flera år och velat göra men skjutit upp det hela tiden är det väl lätt att man sedan passar på när tillfället kommer! Har redan en uppsjö i huvudet, så ja, mamma, nu kommer det att dröja ett tag innan jag sorterat allt så pass att det är dags att boka tid igen. Var lugn :)

Är riktigt, riktigt glad att jag valde att göra de jag gjorde. Och jag är jättenöjd med hur de ser ut! Såhär i början är man väl alltid lite sån som man är och letar fel men jag kommer nog med all säkerhet tycka att allt är helt perfekt så fort jag vant mig. De två senaste gjordes av Sandra på Old Sailor i Växjö.

Bilderna har legat uppe förr, men här kommer de igen en sista gång;

Battle of the ages

Blev medlurad till mitt livs första sittning igår, de som inte vet vad det är så kan det väl egentligen förklaras kort och gott med att man träffas och äter och dricker typ. Temat var Battle of the ages, och vi blev indelade i lag efter 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet. För några dagar sedan fick jag ett mail om att jag blivit tilldelad 90-talet, och blev först riktigt besviken. Det känns som att de andra åtalen har den där riktiga stereotypen och liksom en egentligen uppenbar riktning och stil. För mig var det under 90-talet som den där speciella stereotyp-stilen dog ut och människor började gå sina egna vägar och det var inte längre bara en självklar stil, utan många olika grenar och typer. Det första som slog mig var Spice Girls, jag var (precis som typ alla) ett superfan och de om några skriker ju 90-tal, men jag kände ändå inte det där oh yes som jag borde och fortsatte forska. Sedan dök ett ord upp och det var verkligen bara JA och det var inget snack om att det skulle bli helt sjukt bra. Grunge. Jag har lyssnat på Nirvana i många, många år och vad vore inte bättre än att hylla grungen? Att jag inte tänkte på det först. Det var bara att köra. Åh, helt plötsligt älskade jag 90- talet.

Jag ska passa på att berätta att jag älskar när man ska klä ut sig, och går alltid all-in. Jag hade en ganska klar bild i huvudet, och tänkte typ "Coutney Love" med en touch av "white-thrash" och en stark "I don't care- känsla". Lite "jag har festat oavbrutet i två dygn och vaknade precis i en container och skit samma, nu kör vi". LE (som lurade med mig till detta spektaklet) hade blivit tilldelad 80- tal och vi bestämde att vi skulle göra oss i ordning tillsammans hemma hos henne. MM följde med som stylist, och tackar för det! Allt började redan klockan två, och vi kom inte igång förrän strax efter tolv. Medan jag klädde på mig och la grundsminket och plattade/lockade håret krusade hon LEs hår, och medan hon sminkade mig gjorde LE i ordning sitt hon hade kvar, sedan sminkade hon även LE. Och hon gjorde ett jäkla bra jobb, vi var riktigt snygga när vi gick vidare sedan!

Det var roligt att träffa nya, sköna människor och vi hade en massa tävlingar lagvis innan vi drog vidare för att äta och köra några tävlingar till. Herregud, det var inte konstigt att jag drog hem sen vid tolv-tiden på natten. Höll på att somna precis där jag stod på dansgolvet! Hade i och för sig sovit väldigt dåligt natten innan, så det spelade säkert in. Riktigt roligt hade vi i alla fall.

Fr.h: 90's, 80's, 70's och 90's

Team 90's

Nämen, som det kan bli!

Igår funderade jag på fest i dag, men tröttheten vann och jag bestämde mig för att jag behövde en kväll av det lugnare slaget för att orka med sittningen i morgon. Det blev en runda på stan med JUJ för att hitta kläder till temat 90-tal som jag blev tilldelad till sittningen (kommer bli helt awesome) och det blev en herrans god lunch! Som eftermiddags-aktivitet stod spinning på schemat och tanken var att direkt efter gå hem och ta en dusch, dra på sig myskläder, poppa popcorn och slänga sig i soffan till ett gäng Masterchef-avsnitt. Näe, riktigt så blev det inte! Fick nys om att tatueringsmässan skulle slå upp dörrarna vid 18, var helt säker på att den var förra helgen och att jag missat den. Var givetvis helt tvungen att gå dit! Slängde iväg ett sms till MM som inte var sen med att haka på. Jag sprang in i duschen och gjorde mig i ordning och hemmakvällen var som bortblåst, åh så kul!

Jag har tid för att tatuera mig på måndag, så jag åkte bara dit för att jag älskar tatueringar och för att det skulle vara ruggigt trevligt. En kul grej, dessutom, som inte händer varje dag. MM ville tatuera sig och hade kontaktat samma studio som jag ska till, men inte fått något svar, så hon blev riktigt taggad när vi började gå runt mellan alla bord. Rätt var det var så skulle hon springa iväg och hämta ut pengar och göra sin tatuering på plats. Det gjorde ju inte mig mindre supersugen precis, och när jag stått bredvid en stund och tittat på när tatueraren satte igång var jag också bara tvungen att springa och hämta ut jag med. Lenny från Stockholm Classic Tattoo fick äran att tatuera in mitt personnummer (utan de fyra sista, givetvis) i nacken i romerska siffror. Ett motiv jag gått runt och tänkt på i många år, men som jag aldrig kommit till skott med att göra.

Jag ska inte ljuga, när jag precis hade gjort den började jag noja. Det kändes som att det var en impuls-grej, någonting jag är alldeles för bra på, och det vet jag. MM sa att det bara kändes så för att jag inte bokat en tid och sen gått runt och väntat innan jag skulle få göra den, att det var för att jag fick göra den med en gång. Det är inte en impuls-grej om man tänkt på det länge, det hade det däremot varit om jag gått fram och bläddrat upp en bild jag aldrig sett innan och gjort den. Tyckte att det lät smart, och släppte genast de tankarna. Just nu tycker jag att den är väldigt stor, men det handlar nog mer om en vanesak. Jag är riktigt nöjd. Vi är riktigt nöjda. När vi båda var klara firade MM med cider och jag med öl, och jag måste säga, att det var nog den godaste på länge!

På bussen hem började vi båda två skratta, fan va sjukt egentligen. Vi hade båda två planerat individuella hemmakvällar, och MM hade suttit i pyjamas när jag smsat henne. Nu satt vi på bussen hem och var ny-tatuerade. Det kunde man ju inte tro tidigare idag. Haha! Jag säger då det..
Bådas mammor har för övrigt godkänt tatueringarna. 

Höstrusk

Regnet slår mot rutan och blåsten tar tag i huset. Någon gång då och då flyger en stackars fågel förbi. Är det någonting ett riktigt höst-rusk-väder kan bygga upp, så är det en duktigt hög mysfaktor. Årstiden har kommit med besked. För tredje natten i rad har jag snurrat mer än sovit på grund av smärtan i visdomstanden, men idag gör det ingenting, för jag sitter här i mina absoluta favoritkläder och dricker underbart gott nybryggt kaffe i värmen. Det finns nog ingenting bättre än att dryga ut morgonen så länge som möjligt och mysa i pyjamasen så länge det bara går.Det enda som saknas nu är en riktigt god, mjuk kaka. Typ en citronkaka eller en vanlig hederlig sockerkaka. Funderar på att släcka taklampan och tända några ljus i stället, men då kommer jag nog aldrig härifrån.

Jag ska in till stan snart och träffa JUJ, man kanske skulle passa på att köpa lite ingredienser och baka något mumsigt. Jag har ju faktiskt satt igång med träningen nu (igen)! Igår rockade jag både ett pass spinning och ett muskel/core, det sistnämnda var en förstagångare för mig, och det var riktigt roligt! Har aldrig varit med om att man skulle plocka på sig så många olika prylar innan man kunde sätta igång, det var lite spännande. Klämde dessutom en nerv i högerhanden mitt under passet (såklart), vilket inte var så jättekul, men det är typiskt mig att bete sig konstigt så det var ju lite väntat.

Onsdag

Åh, då var man äntligen hemma i lugn och ro. 170mil körde stackars SL sammanlagt den stackaren. Har precis tagit sista värktabletten för idiotvisdomstanden och hoppas kunna sova utan att ligga vaken som jag gjorde hela natten som gick. Vi har i alla fall nu gjort klart typ alla moment som ska göras med MFS (stipendiet), nu är det bara själva arbetet som ska skrivas och det gör vi ju på plats, så nu är det bara att räkna ner dagarna.. Vi fick dessutom ett typ diplom eller intyg idag, kändes bra. Nu börjar det bli nervigt och otäckt verkligt.

I söndags kväll sprang vi som dårar genom hela Härnösand kändes det som, för att hinna till Maxi, som vi sett någonstans på vägen när vi körde till det ställe vi skulle vara på, innan det stängde. Svetten lackade och vi hade ingen aning om vart vi skulle eller om vi ens skulle hinna dit i tid, vi fastnade på en perrong och hittade inte vägen över och sprang fram och tillbaka flera gånger innan vi tillslut valde att korsa spåret och kuta vidare. Vi kom dit med tio minuter till godo -för att sedan få reda på att det i själva verket var en timme och tio minuter till godo. Ja, vi hade väl gjort oss förtjänta av gottet vi köpte i alla fall. Haha!

I dag märkte vi att vi på vägen till Maxi passerat ett Hemköp som låg bara tio minuters promenad från området, till skillnad från Maxi som fanns inom en femton minuters löprunda. Ja, då var det ju bara att skratta faktiskt. Vi hittade dessutom ett Big Boy (är man som jag helt förälskad i The Big Bang theory kändes det rätt coolt), så det var inget snack om att det var där vi skulle äta idag innan vi satte oss i bilen för att köra hem. Det var ruskigt gott kan jag meddela. Och det var heller ingen diskussion om att vi också skulle käka på Buger King senare framåt kvällen, att inte äta på BK när man har möjligheten är typ det dummaste man kan göra. Så det var Big Boy vid 1-tiden och Burger King vid 8-snåret, helt underbar planering!

Alltså, för de som inte känner mig, Burger King har en speciell plats i mitt hjärta. Min last är köpmat och BK ligger absolut högst upp på listan och det finns ingen sådan restaurang där jag bor. Alltså äter jag alltid på BK om jag får möjligheten, om jag är hungrig är då orelevant, jag SKA ha. Så jag stod där vid kassan och dreglade inombords, salivproduktionen blev nästan fånigt överdriven och jag ville ha allt allt allt. Såg den double bacon cheese burger- meny och tyckte att den verkade fantastiskt läcker. Normalt beställer jag alltid Big King XXL bara för att äta så mycket som möjligt eftersom jag äter där så sällan som jag gör, men kände att det var dags att beställa något nytt. Betalade och väntade otåligt, stod kvar vid kassan i stället för att gå och sätta mig. Målade upp en känsla av den smarriga smaken i min mun och kände hur magen började bli otålig, mina smaklökar började bli otåliga, jag började bli otålig. Och precis när jag började bli lite tjurig kom maten. Mitt hjärta brast. Vad var det som precis hamnade på min bricka? Hade jag råkat beställa en barnmeny? Bredvid mina pommes låg världens minsta lilla pyttiga ursäkt till hamburgare. Besvikelsen sköljde över mig. Åt upp den och njöt av de typ två tuggorna som det krävdes för att sluka hela, sen gick jag och köpte en till.

Nu sitter jag i min datorstol i pyjamasen och känner all mat jäsa. Nästan exakt två veckor av köpmat varje dag. Inte okej. All min energi är i buken och jobbar och man blir otroligt mör av att sitta i en bil i tio timmar fast än man inte själv kör. Det har varit 2,5 intensiva dagar med omfattande föreläsningar från åtta på morgonen till nio på kvällen. Är så trött att jag kommer tokdö i sängen så fort jag lägger mig ner. Åh, det kommer bli så underbart skönt! Godnatt.

Nästa etapp: RESAN

Barbados

"Ja, förutom Barbados. De kan sätta sig och fika en stund". Så sa läraren vi hade idag under risk-föreläsningen. Vi har varit ett hett tema idag bland både lärare och klasskamrater, alla tycker att det är hysteriskt roligt att vi haft en sån råtur och ska åka till ett land som inte är klassat som u-land, något som egentligen var ett krav för att få stipendiet. Vi skulle sätta oss i grupper och diskutera vilka eventuella risker man kommer att stöta på när man sedan befinner sig i sitt land. Vi kom fram till att den största risken vi kommer försöka undvika är att bränna oss i solen. De andra tog upp ämnen som; politiska oroligheter, sjukdomar, djur, vaccin, stölder och språkliga svårigheter. Vi skrattade lite åt dem. Haha! Sucks to be you.

Det har liksom blivit en kul grej av det hela. "Det är ju inte som Barbados där man går runt och glassar i solen precis. Där slängs det ju handgranater på stranden och där blir man kidnappad och dig fattar jag inte ens att du åker, gå fan inte ut när det är mörkt!" Heheheeee. Vi är bäääst. Nog njöt vi där vi satt och tittade satellitbilder på Google earth. Och när nästa föreläsare börjar prata om malaria och dengufeber och påpekar att vi nog har vårt på det torra och att det han sa inte berörde oss blev allt genast ännu roligare! Folk satt och slängde avundsjuka blickar åt vårt håll hela tiden, och tätare blev dem efterhand att sjukdomarna, smittorna och maskarna blev fler. "Vissa kläder får man stryka för att mangoflugan lägger sina ägg i sömmarna och så kan larverna gräva sig in i huden och frodas". Där dog en tjej. Hon ville helt plötsligt inte åka längre, och vi skrattade så att tårarna rann. Så bäst så bäst.

Det var väl på tiden egentligen..

Skype-föreläsning idag om "Ett rättighetsbaserat perspektiv". Är så trött att huvudet värker och själen gråter. Känner en liten lättnad över att det är så många läkar- och sjuksköterskor studenter här, så att de kan ta hand om mig om mitt huvud skulle explodera. En tjej som läser till veterinär erbjöd sig att ställa upp med att kunna avliva mig, om det skulle behövas. Haha! Snälla människor man har omkring sig.

Efter att ha suttit som ensam lärarstudent (utöver SL och AX som ju är mina klasskamrater) bland nästan bara blivande läkare och jurister, har man helt mot sin vilja insett att det är skrämmande vilken urusel allmänbildning man besitter. Som blivande lärare har jag ingen aning om vad som händer i världen just nu och hur det har sett ut. Jag är helt borta när det kommer till världsekonomin och regimer. Det är faktiskt riktigt otroligt pinsamt. Man känner sig som den längst ner i hierarkin här. Den dumma lärarstudenten som inte vet någonting i hörnet från Växjö är minsann inte lika fin som juridikstuderande bruden med det fina håret från Stockholm eller läkarstudenten i fina skjortan från Lund.

Dags för förändring. I går läste jag mig igenom Aftonbladet (Pirate Bay-snubben är tagen, btw) och i morse lyssnade jag på radio. Ja, nu ska även fröken få reda på vad som händer i världen så att jag också kan delta i diskussioner. Så fort jag kommer hem är det dessutom nyhetsmorgon som gäller till kaffet, inte Masterchef. Jag ska suga åt mig så mycket kunskap som jag bara kan och krossa folk med mitt vetande. Nu kör vi.

Vad händer?

Haha jag säger då det.
Som många vet ska jag tillsammans med två klasskamrater åka till Barbados för att forska till vårt examensarbete. Jätteroligt och alla synonymer därtill, men för typ tionde gången nu börjar jag fundera på om det verkligen är värt det. Som vi har fått stå ut med motgångar av alla dess slag, och fastän nästan allt alltid har löst sig, är det ändå påfrestande att alltid tippa runt på tå i väntan på nästa käftsmäll. För hur bra det än verkar vara så finns det bara en sak man kan vara 100% säker på, och det är att någonting kommer att gå åt helvete.

Innan man åker på detta stipendiet måste man delta i en obligatorisk förberedelseutbildning. Denna utbildning skulle man anmäla sig till via hemsidan och sen, vad vi visste, var det bara att glida med. Åh, va dumma i huvudet man kan vara! Vi slappnade till och med av. Idioter. Att ta bilen till Härnösand där utbildningen hålls kändes som en bra idé (det var det inte) och vi lämnade campus vid 7 igår morse. Vid halv 6 på KVÄLLEN var vi framme och skulle anmäla vår ankomst i receptionen. Kvinnan på andra sidan bänken började rota bland namnbrickorna och vi insåg ganska snabbt att vi inte fanns med. Vi mötte kvinnans förtvivlade blick och började skratta. För det var bara det som fanns att göra. Skratta eller gråta. Jag kände en uppgivenhet sprida sig genom kroppen, jag blev varm av ilskan som sköljde över mig och var farligt nära ett fullständigt nervsammanbrott. Vår handledare hade glömt att bekräfta vår ansökan. Som vanligt strular det runt honom. Vi kunde inte sluta skratta, och stod där i entrén som tre hysteriska, trötta och hemlösa idioter. Vilket kaos. Haha!(?)

Kvinnan tyckte synd om oss och visade oss vägen till buffén och gav oss till och med varsitt rum att sova i över natten i alla fall. Så gulligt, tack Rut! Sådana gester uppskattas lika mycket som de är sällsynta tycker jag.

I morse möttes vi av en annan kvinna som kom med den helt fantastiska nyheten att vi var välkomna att stanna i alla fall och att det skulle lösa sig. Tack tack tack. Pjuh. Föreläsningarna idag sträcker sig mellan åtta i morse och nio i kväll och handlar om... ja. Det är just det... ingen av oss har den blekaste aning! Vi sitter ner och håller käften och fattar ingenting. Haha! Världsbanker och bistånd och organisationer och alla möjliga förkortningar. Det är helt sjukt. Vi har ingen aning om världsekonomin och hur det ser ut i vissa länder om 50 år? Dessutom ska alla andra här forska och skriva om politiskt inriktade ämnen som liksom är viktiga för att göra en skillnad. Vi ska observera matematiklektioner. Åh, skjut oss, vad vi längtar hem.

Malplacerad de luxe

Ja, man kan ju undra lite vad som hände igår. Vi hade bestämt oss för att gå ut på campus, men det visade sig vara en alldeles på tok för lång kö, så vi tog oss in till stan i stället. Mig gjorde det egentligen ingenting, jag har aldrig varit ute i stan så det kunde ju absolut bli jättetrevligt! Vi tog oss in till centrum och ställde oss i kön till Café de Luxe. Och när vi stod där, ganska långt bak, och pratade och väntade och drack lite öl kom plötsligt en av vakterna fram till oss och sa att vi inte fick dricka öl om vi skulle stå kvar i kön. Vi förstod inte varför och frågade vad han menade och då bara slet han den ur händerna på AT och hällde ut lite av den framför oss på marken innan han gick och slängde den i soporna. Otrevliga idiot.

Hundra spänn skulle de ha i inträde och så var vi inne. Det första som slog mig var musiken. Det lät som om det var VM i supernintendo där inne. Vi svängde runt hörnet och på en liten liten scen längst in stod en tanig kille i tjugoårsåldern iklädd marinblå hawaii-inspirerad, kortärmad skjorta och hoppade och studsade till sitt egenkomponerade Super Mario-ljud som han verkade styra genom sitt PSP. Jag kom på mig själv med att se otroligt förvirrad ut. Folk stod och dansade till detta.. vad det nu var och verkade tycka att det var riktigt bra. Och när jag inte trodde att det kunde bli värre plockade hawaii-killen upp en mic och började rappa, och han började inte rappa på vilket språk som helst, nehejdå, tyska var språket han malde loss  till och människorna på dansgolvet blev alldeles tokiga! Jag började skratta av ren förvirring och har aldrig känt mig så malplacerad i hela mitt liv. Vad var detta? Var i hela friden har jag hamnat? Alla runt omkring mig såg ut som en blandning av någon sorts punk-hippie och det är inget fel i det, men jag passade allt annat än in där. Jag var det svarta fåret och fattade ingenting.

När den tyskrappande supermariokillen sedan gick av den lilla lilla scenen pustade jag och JD ut och hoppades på att "vanlig" hederlig dansgolvsmusik skulle dra igång. Hon kände sig precis lika fel och förvirrad som jag och vi utbytte många frågade blickar mellan varandra inne på det skumma stället. De andra fuldansade så att det stod härliga till och vi försökte göra vårt absolut bästa. Fuldansa kan jag göra till mycket, men detta var för skumt för att jag skulle kunna hantera situationen, haha, gode gud. Det spelades lite mysko musik som ingen av oss hört innan ur högtalarna en stund, sedan äntrade ett par äldre män den lilla lilla scenen i stället. De såg trötta och onyktra ut. Väldigt speciella. Jag svalde hårt och höll tummarna för att de bara var där för att plocka bort utrustningen från Super Mario. Men nej. De satte sig vid sina instrument och det dröjde inte länge innan en man i femtioårsåldern med lockigt tunt hår och svart kajal under ögonen och hängselbyxor började gorma i micen. Han hade ett litet anteckningsblock i handen med låttexterna i som han höll framför ögonen samtidigt som han sjöng.. lät...

Jag och JD gav upp, meddelade de andra att vi drog och hämtade ut våra jackor och satte av mot McDonald's i stället. Sedan satt vi och tryckte i oss både pommes och dippar och hamburgare och skrattade åt hur dumt det hade känts där innan vi tog bussen tillbaka till campus.

Som det kan gå.

Hatkärlek

Ett känsla man drabbas av lite för mycket i livet. I alla fall jag. Jag hatälskar ganska mycket grejer, och det blir lite jobbigt ibland. Dessa dubbla sinnesstämningar som liksom sköljer över en på samma gång. Typ som spinning, jag fullkomligt hatar spinning! Det är alldeles för jobbigt och näsan rinner och svetten öser och jag kan knappt andas och benen gör ont- men jag älskar det över alla andra träningsformer! Idag när jag satt på cykeln funderade jag vid flera tillfällen att bara hoppa av, hoppa av och skita i det och gå hem och göra någonting annat som inte försöker ta död på mig. Sen i samma veva så känner jag mig ruskigt taggad och vill ge järnet och trampar på tills jag ser ljuset i slutet av tunnlen och blundar och kämpar och trampar och är sjukt inställd på att ge precis allt. Och så pendlar man mellan detta hela tiden och blir nästan utmattad av den inre diskussionen man har med sig själv om huruvida man ska sitta kvar och vara bäst eller vara sämst och stiga av. Jisses, gör nog av med lika många kalorier bara genom hjärngympan jag har samtidigt.

Samma sak känner jag med vissa människor. Det finns de som jag verkligen irriterar mig på, och det finns de som till och med gör mig riktigt frustrerad, trots det så finns det ändå någonting hos dem som jag tycker om och som gör att jag gillar dem i alla fall. Det finns även de som jag irriterar mig på bara för att jag tycker bra om dem fast jag inte borde det egentligen.. typ. Sådana som jag är så arg på så att det finns inte, men som jag på samma gång inte vill vara arg på, för att de är som de är. Jag vill liksom ge dem en kram och en käftsmäll på samma gång på något vis. Samma sak känner jag med köpmat, som är min absolut största last, jag fullkomligt älskar det! Det är det bästa jag vet och jag hatar det för att jag tycker det. Jag hatar det för att jag älskar det, helt enkelt.

Det är så fantastiskt med hatkärlek. Allt blir så mycket mer spännande då, mer en utmaning liksom. Det är dessutom på ett sätt skönare att se allt i en gråskala, snarare än bara i svart och vitt. Japps, det är skönt att inte riktigt veta ibland och att känna lite av båda. "Antingen eller" blir så tråkigt i längden tror jag.

Då var det klippt

Det finns människor vars allra största rädsla är att gå till tandläkaren, absolut okej och helt normalt. Och jag tycker synd om dessa stackare, och jag kan verkligen förstå ångesten de känner. Jag har nämligen ett liknande typ att ångestframkallande besök jag måste göra till och från, fast till en helt annan arbetskategori- frisören. Till följd av att jag riktigt hatar att gå dit gör jag det mycket, mycket sällan. Så sällan jag bara kan. Men i förrgår i skolan när jag la huvudet i armarna över bordet i en det-är-så-fruktansvärt-synd-om-mig-gest då magkatarren blev alldeles för påfrestande, och SL tröstande började klappa mig på huvudet insåg jag i samma händelse att det kanske är dags att ta tjuren i hornen och sätta sig under saxen nu. "Haha, det är som att klappa manen på ett lejon" var allt SL behövde säga för att jag skulle inse att det förmodligen är på tok för slitet nu. Haha. Det är tur man har ärliga kompisar.

Jag bokade en klipptid direkt efter föreläsningarna igår, och hänvisades att sätta mig ner i en av stolarna. När jag slog mig ner framför spegeln slog två saker mig; 1, jag sjunker alltid ner i stolarna hos frisören. Tycker att det är assvårt att sitta rakt, glider alltid ner lite efter hand. Konstigt. Undrar om de lutar lite? 2, jag såg förjäklig ut! När jag gjorde mig i ordning som vanligt på morgonen var det inga speciella konstigheter. Jag såg fräsch ut liksom. Men i detta ljuset såg min spegelbild ut att tillhöra en sliten random-brud som var minst tio år äldre än mig själv. Funderade ett tag på att resa mig upp och gå därifrån, skämdes lite. Såg ju inte alls så hipp och fräsch ut som jag tyckte att jag gjorde hemma, och jag har ju för fanken varit ute bland folk hela förmiddagen. Ojojoj. Satt givetvis kvar och stirrade ner i knäet i stället. Frisören ställde sig bakom mig och gav sig på att reda ut mitt ruffsiga fågelbo av slitna hårtoppar med en liten kam. Ja, där har du och göra, tänkte jag. Sen flinade jag och sa att jag inte är håröm, så att det var bara att slita. Han skrattade tillbaka lite sådär försiktigt och jag tror att han blev lättad. Han var trevlig. Jag sa att han skulle klippa bort allt det slitna, oavsett hur mycket det var, för att det ser alldeles för illa ut nu. Okej, sa han, kammade upp en bit hår och visade hur mycket det handlade om. 4cm. Skjut mig. Bara kör på, suckade jag fram, finns inte mycket mer att göra. Min själ grät.

Jag skulle egentligen inte träna igår, eftersom benet blir allt annat än bättre. Trots det hade jag packat ner träningskläderna i väskan och planerade att smyga till gymmet i alla fall efter klippningen. Jag fick lite dåligt samvete när frisören sen började styla håret med en rad olika produkter för att det skulle bli snyggt. Han var så nöjd och glad och förklarade vad han använde och hur man kan göra för att det ska bli snyggt. Kände mig nästan som en skurk när jag tänkte på att jag bara fem minuter senare skulle slänga upp allt i en hästsvans och svettas och sista duscha och fixa det själv. Men jag sa ingenting.

Happyface

UNDERBAR DAG.
Tog tag i kragen och tränade innan skolan. Och jag var uppe i så god tid att jag sedan satt färdigtränad och nyduschad framför det nya avsnittet av Top Model och åt frukosten i lugn och ro innan det var dags att ge sig iväg. Måste sträcka lite extra på mig, tror jag, så grym som jag är.

Gick runt på stan med T som smakråd också, och han fick tag på riktigt snygga kläder! Var inne på Ur & Penn också, något som jag är varenda gång jag är i stan utan undantag. Älskar klockor och har siktat in mig på Axcents nya Vintage-klockor. Vill ha allihop för de är typ de finaste jag har sett i mitt liv. Den orangea för att jag älskar orange, den marinblåa för att jag har inte mörkblå klocka, den röda för att den är awesome och den vita för att jag har ingen med vit urtavla med silver runt och den svarta för att jag har bara en svart och den är sönder och den bruna för att den är läcker och den gröna för att ja.. grönt är skitfint. Stod alltså i vanlig ordning vid glasskåpet och fantiserade om att jag äger alla och att jag behöver dem för att det är synd om mig för att mitt ben nästan ramlar av och min magkatarr håller på att fräta hål i min mage.

Plötsligt siktade T också in sig på en klocka, fast en Casio. Och jag kom på dealen att köper han den så köper jag en. Assmart. Klart han köpte en! Haha! Jag är alltså nu ägare till en helt sjukt snuskigt fin Axcent Vintage med vit urtavla och röd/vitt armband och den är den finaste i världen. Minst. Och min magkatarr som nästan tvingade mig att gå hem från skolan idag och totaldö som en blöt fläck mitt på golvet är borta och jag tror att det är tack vare den positiva energi som klockan gav mig när jag gjorde den till min. Glädje gör mycket för en stackars orolig mage och en dos glädje satt verkligen fint just nu.

Egentligen skulle jag inte ha den, men kom igen, alla vet att de är de sakerna som man egentligen inte skulle köpa som man oftast är mest glad för.

Magic Monday

Första dagen på sista terminen startade idag. Efter ungefär tre timmars sömn var det inte svårt att stiga upp när klockan ringde, det är svårare att komma upp när man sovit för länge tycker jag. EH däremot låg utslagen under täcket i soffan och tjurade innan hon ens hade stigit upp. Haha. Hon stod för spridningen av den negativa energin denna morgonen med besked! Muttrade och morrade och hasade runt i sin pyjamas och önskade att dagen kunde vara över innan den ens egentligen börjat, kunde inte låta bli att stå och flina åt henne. Väl i föreläsningssalen var väl den positiva energin ganska slaktad även i min kropp efter ungefär fem minuter inpå introduktionen. Då kom man genast ihåg hur otroligt utdraget och drygt det är. EH satt uttråkad till höger om mig, AT satt ihopsjunken på min andra sida och kämpade med att hålla ögonen öppna. Jag bad honom skjuta mig, men han vägrade med argumentet att skulle han behöva genomlida det skulle jag minsann också det. Haha!

För att vända på humöret efter denna otroligt tråkiga förmiddag begav jag, EH och JUJ oss in till stan och lunchade och shoppade lite. Underbart trevligt och lunchen var bland det godaste jag ätit på länge! Höften blev värre efter hand under dagen och jag fick tyvärr ta beslutet att avboka passet jag hade senare på eftermiddagen. Blev lite småirriterad, blir alltid det när jag vill träna men inte kan. Så jag smög iväg i alla fall och ställde mig på crosstrainern en stund, och fast jag haltar ganska mycket nu är jag glad över att jag gav mig iväg. Glad för att jag blir glad av att träna, men också lite arg för att jag skulle verkligen inte ha gjort det. Dum-Hanna. 

Blev inbjuden på fika nu i kväll hos fröken HE med JO. Det bjöds på frallor och en massa olika pålägg och kaffe och kaka, där blev man sittandes ett tag och skvallrade. Mycket, mycket trevlig kväll med två mycket, mycket trevliga damer. Detta kommer att göras om snart igen om jag får bestämma.

Vilken dag. Den började lite ostadigt med ordnades upp med hjälp av goda vänner, sånt gillar vi.

Överst och nere t.v: Fikan hos HE
Nere t.h: Dagens lunch clubsallad med italiensk dressing

T.v: Dagens shoppingfynd, superskön tröja från Vero Moda

Sweet Sunday

Vaknade i morse och sträckte sömnigt på mig och njöt av morgonsolen som sökte sig in genom den söndriga glipan i persiennen. Klockan var knappt nio och jag log av tanken att jag sovit ut, och ändå inte sovit bort hela dagen. Och mitt i det där leendet, mitt i den där rörelsen när man sträcker ut sig själv så fullständigt att man nästan får ont ut i finger- och tåspetsarna slog det mig; det är för fasen den sista sovmorgonen! Slappnade genast av från salt pinne till degklump och suckade djupt. Snurrade in mig i täcket som en kåldolme och blundade hårt och hoppades på att somna om. Intalade mig själv att ta vara på sista sovmorgonen innan skolan. Njut njut njut för tusan njut! När jag hade tvingat kvar mig själv i en timme i alla fall tyckte jag att det var mer lagom att gå upp, kröp fram under täcket och kollade mobilen. Hade legat i en kvart. Inte en timme. Femton minuter, inte mer. åh. Ja, det var värt ett försök i alla fall. Tar igen det på fredag. Då ska jag sova till minst tio.

Gick upp ur sängen och innan jag ens hann tänka på kaffe insåg jag att röran omkring mig hade utvecklats till ett mindre kaos. När och hur detta hände har jag ingen aning om, tror att jag har en poltergeist som förföljer mig och stökar ner för att vara elak. Det var bara att skjuta upp frukosten och morgon-Masterchef-avsnittet och tokstäda för att EH inte skulle behöva se vilket bombnedslag (jag) ställt till med när hon kom. Blev klar lagom till det var dags att ta bussen in till stan och möta upp damen på stationen, vi gick och handlade en massa fika och begav oss vidare till fantastiska JUJ för att spana in hennes och hennes sambos nya lägenhet. Älskar att bara sitta och fika i evigheter. Dricka kaffe, äta och prata om allt och inget med fina vänner är nog det bästa som finns.

Framåt kvällen serverades det tacos, vilket inte heller var fy skam. Det går ju verkligen inte att tycka illa om tacos. Man bestämmer ju helt och hållet själv vad man vill ha i! Fantastiskt bra mat som man kan äta länge och precis hur man vill. Jag överfyller mina och grisar och håller på och äter tills en mini-taco börjar synas på magen och jag måste sitta sådär halvbakåtlutad i soffan som en höggravid och pustar och stånkar och klagar över illamående. När jag äter tacos så äter jag inte bara. Jag Äter med stort Ä. Jag slaffsar och jag njuter. Det var mycket, mycket delikat mina vänner.

Brillorna åkte på idag på grund av ihållande huvudvärk.
Är fortfarande irriterande ovan vid dem.

Allt blir inte riktigt som man tänkt sig

Ett beslut har tagits. Jag är singel. Efter ett helt utomordentligt underbart fantastiskt förhållande på inte mindre än sex år, tre månader och tjugofem dagar mötte vi till slut ett stup. Ett totalt tvärstopp. Vi var sjutton och sexton år när vi blev tillsammans. Vi gick i samma klass i gymnasiet, vi valde samma universitet och samma utbildning. Vi firade jul i Egypten. Vi bor ihop. Så många höjdpunkter, så många ytterst få dalar. Ändå mötte vi en punkt där vi växt ifrån varandra, där vi behövde mer egen tid. Det var mina känslor som började spöka i våras. Det var ditt tålamod som dog ut nu. Jag klandrar dig inte. Om det är någon jag klandrar så är det mig själv. Jag älskar dig över allt annat. Men inte på ett sätt som gör dig rättvist. Du förtjänar allt. Precis allt. Jag är en idiot. Du är den mest omtänksamma, snällaste och mest älskvärda människa jag någonsin känt. Du kommer att göra vem som helst lycklig. Och jag är redan avundsjuk. Du är en klippa.

För att hitta någon form av paus från alla tankar på allt och alla bestämde jag mig för att det var dags för en riktig fest med några tjejkompisar. Mötte upp LE på stan och hittade en finfin klänning och så var det dags att ladda inför kvällens vimmel. Nåja, det blev kanske inte som vi tänkte. Allt startade typ vid fem och jag gick hem vid elva-tiden. Vet inte varför, men var mer sugen på popcorn och Masterchef än fest. Så blir det ibland. Jag var taggad och blev otaggad. Nu är det dags att sova och imorgon träffar jag två andra tjejer som betyder oerhört mycket för mig. Kommer bli mysigt. Fram tills imorgon säger ja nu godnatt.