Jakten på grå Oktober

Satt precis och pratade med mamma i telefonen om att det inte alls känns som att det är December imorgon. Jag berättade att flera i min klass börjat prata om arbetet som ska in den femte, och att många av dem är stressade för att de "bara" skrivit lite mer än hälften. Varpå jag inte ens tittat på uppgiften än, och har inte en susning om vad som ska göras, för att det är så långt kvar och jag har inte sett någon mening med att börja med det än. Herregud, det är ju en evighet till den 5 December. Eller inte. HE påpekade för mig idag om att den femte är på måndag. Nu på måndag. Den måndagen som kommer. Ja, det var det värsta vad tiden gick fort helt plötsligt.

Mamma förstod precis vad jag menade, och sa att det inte kändes verkligt att man ska vända blad imorgon. Hon tror att hon har tappat Oktober någonstans på vägen, och när hon sa detta kände jag direkt att jag nog gjort samma sak. Inte konstigt att allt känns fel och skevt när en hel månad saknas. Fast jag tror mer på att någon har snott den, det är inte möjligt att slarva bort en hel månad, inte ens för mig. Så du som snodde Oktober från oss, skulle du kunna vara snäll och ge tillbaka den? Tycker inte riktigt att det är okej att sno en månad på det viset. Det blir så dumt då..

Antar att det bara är att gilla läget, resa sig upp och börja stressa skiten ur sig för att ta igen de timmar man missat i och med månads-tjuven. Jag och sambo åkte till Kosta julmarknad i helgen, och det var rusktigt mysigt. Vi träffade även mormor och morfar där, och tog en fika, så underbart supertrevligt. Min mormor och morfar är bäst. Inget snack om saken. Så enkla och snälla och rara och söta och trevliga. Inga konstigheter -bara kaffe, typ. Vi åkte inte dit för att leta julklappar, men nu såhär i efterhand önskar man kanske att man hade kollat med klappar i åtanke. Kosta är verkligen jättemysigt att åka till, och det finns mycket bra att hitta där. I år kan man dessutom blåsa sin egen julgranskula. Rätt fräckt. Vi skulle gjort det, men vi kom försent.

En skitbra grej med att ha blogg: Satt nu precis och kollade igenom de 18 inlägg jag skrev under Oktober månad, och jag måste säga att det hände ju asmycket! Så varför minns jag ingenting utav det? Känns inte helt hundra att få AHA-upplevelser av inlägg som bara är en månad gamla.. Men så är det. Nu är jag ett steg närmre en lösning på stölden i alla fall, tror jag. Känns som att jag kommer att få nytta av alla Criminal Minds säsongerna jag gått igenom. Det går framåt. Spänningen är olidlig.

Möte

Nu sitter jag här och smaskar i mig svärmormors rotmos från i helgen och tänker på hur bra jag har det. Samtidigt som jag inte kan sluta tänka på den jäkla otur som tycks följa mig vart jag än går. Vänder jag mig åt ett håll går allt bra och smidigt och är rotmos, och åt andra hållet är det en stor, svart olyckskorp som cirkulerar runt mig och fäller mig vid bästa tillfälle.

I förra veckan ringde jag till Hyresbostäder en gång för alla om kylan i lägenheten. Jag vet att det är ett system som sköter hur varmt det ska vara, men det är sjukt kallt här. Går runt med raggsockar, fårskinnstofflor och OnePiece och fryser så att fingrarna är helt stela och jag kan knappt skriva på tangentbordet.  Jag sover med dubbla täcken och fast än pyjamasen är obligatorisk för min del är den också nödvändig för att inte frysa ihjäl. De sa att de skulle skicka en som skulle kolla elementen, men att det förmodligen skulle ta tid innan han kunde komma.

Idag skulle jag på möte klockan 11, och tåget dit var en halvtimme sent, så väl framme vid stationen slängde jag mig på cykeln och satte av i 180 för att komma i någorlunda tid till mötet. Var också tvungen att komma hem och byta om innan det. När jag kom innanför dörren var jag så svettig att jag slängde av mig kläderna i panik direkt i hallen för att svalna, och precis när jag låg där som en blöt fläck på golvet (bokstavligt talat) ringde det på dörren. Sprang och hämtade ett såntdär långt linne från Gina Tricot och öppnade dörren samtidigt som jag drog i det för att inte visa något oanständigt. Där stod gubben som skulle kolla värmen i lägenheten, och jag kan ju tala om att han inte riktigt köpte att den va så kall att jag nästan fryser ihjäl när jag stod där i bara linne och glänste av svett. Snacka om dålig timing. Han gick ett varv, kände på elementen, synade min opassande klädsel och sa hejdå.

Tvättade av mig och drog på mig de kompletterande legginsen, en långarmad tröja och cyklade vidare till mötet som gick skitbra! När allt är säkert kommer vidare information om vad det var för möte. Och vad som verkligen var rotmos med detta mötet var också att när jag stressar som en gris för att tåget varit försenat så att lugnet innan träffen som jag planerat helt plötsligt inte fanns får jag ett sms från eurovoice och har ett nytt meddelande. Det var från han jag skulle träffa, och han hade glömt skriva ner vilken tid vi skulle träffas, men ville minnas att det var halv 12 så vi skulle ses då! Med andra ord va min stress onödig, men jag skulle varken missa mötet eller ens bli lite sen! TJOHO för slarviga människor!

Det var en gång..

En tjej som tyckte att det skulle vara mysigt att sova över en natt i sitt gamla föräldrahem, hos sin mamma, pappa och lillasyster. De satt uppe och tittade på matprogram och fikade på kaffe och sött tills det blev dags för de gamle och den lilla att sova. Skola och jobb väntade dem morgonen därpå. Tjejen skulle vara ledig nästa dag och hade inte bråttom med att sova. Hon bäddade ner sig i sin lillebrors säng, som för tillfället är över på besök hos farbrodern i USA, och läste.

Lillasystern är en djurälskare, de vet tjejen. Och föräldrarna tyckte också att djur är trevligt att ha runt sig. För ett bra tag sedan införskaffade familjen en undulat, Nick. Han förde ett jäkla liv hela dagarna. Sedan köpte lillebror och hans flickvän en till fågel till lillasyster på hennes födelsedag. En hona, hon heter Selena och körar nu med Nick hela morgonarna och dagarna. Högt. Tjejen stördes inte så värst av fåglarna mer än på mornarna när de vaknade och började med sina ljud, de var ju alla fall tysta på natten. Tjejen vet inte vad det är för ljud de gör, men hon vet att det inte är kvitter.

För ett litet, litet tag sedan fick lillasyster en dvärghamster, Muffin. Tjejen tycker att den är jättesöt, och hon ville ha en egen. Denna natten insåg tjejen att Muffin inte bara va en dvärghamster, det var ett nattdjur med träningsmani och ett gnissligt och gnälligt hjul. Detta innebär alltså att hela natten är Muffin igång, och hela mornarna/dagarna är det fåglarnas tur. Med en suck förstod tjejen att djuren jobbar i skift.

I morse vaknade hon av att hundarna låg på varsin sida om henne. Herman tryckte sitt huvud mot hennes, och Bruno hade gosat ner sig i knävecket. Hon njöt en stund av myshundarna när telefonen plötsligt ringde. Det var mormor, Mamma har beordrat mig att ringa dig om vi skulle fika. Ska gå till E snart (gammelmoster) ska du med? Tjejen tackade ja, hoppade i sin OnePiece, tog ut hundarna på en spinn och hämtade sin kakburk och spatserade hem till gammelmoster. Hon kom att tänka på vilken tur de var att hon bakat dagen innan så att hon hade något att ta med till kaffet, och log.

Nu kommer snart alla hem från jobbet och tjejen har bakat lussekatter till eftermatenkaffet, och hon har förberett potatisen och fläskfilén till middagen. Detta är en bra dag, tänker tjejen, och gör en kopp te till sig och sin syster som precis kom hem från skolan.

GAH

Att sömn ska påverka så mycket, att en sån liten grej ska avgöra om man trivs eller inte. Utan sömn känns det precis som att man fått en mild stroke. Tal och kroppskoordination stämmer inte alls och det mesta irriterar. Nu är jag i princip sömnlös igen. Ligger och  vrider mig hela nätterna, dels för att jag inte alls är trött. Dels för att mina axlar ballat ur igen (haft problem med dem länge) och smärtan i vänster axel är olidlig emellanåt.

Som följd av sömnlösheten har jag nästan läst färdigt boken jag håller på med i alla fall, Sankta Psycho av Johan Theorin. Den var inte så bra som jag trodde att den skulle vara, men det tar emot att inte läsa färdigt en redan påbörjad bok. Det står att det är en spänningsroman utanpå, och jo, ja, nej, kanske. Är ju sjukt nyfiken på hur det ska gå och lösa sig och sånt, men har upplevt den mer som "kom fram till saken någon gång" än spännande. Hade lite fått för mig att alla böcker som involverar psyken med tvångsintagna patienter automatiskt är spännande och lite läskiga och liksom obehagliga. Inte denna. Denna är bara irriterande. Lite som en människa som vill vara mystisk och bara avslöjar lite av sig själv efter hand, och när den gör det talar den aldrig till punkt, utan avbryter sig själv mitt i meningen och slutar för att man ska bli nyfiken och vilja veta mer. För att den vill vara mystisk. Men det är inte mystiskt, och det är inte spännande. Det är bara sjukt irriterande. Man vill liksom örfila boken och säga åt den att den är inte häftig och att den ska växa upp. Men det kan man ju inte göra. 

Känns som att det mesta runt mig just nu är lite GAH. Älskar det ordet. Det är liksom en perfekt summering av allt man känner när man bara vill slita sig i håret och ge ifrån sig ett konstigt ljud. Allt är inte skit, allt är bara GAH. Och när det är på det viset så handlar det inte så mycket om att man hatar, man tål bara ingenting. Boken är GAH, för jag hatar den inte, men den går mig på nerverna. Förstår du? Jag hatar inte min sömnlöshet, för jag gör en massa när jag inte kan sova -tittar på serier, spelar, läser.. men det är GAH för att det är störigt att alltid känna sig trött. Allt som är i gråzonen mellan att tycka om och avsky kan beskrivas med GAH helt enkelt. Bra ord.

Vardagsproblem

Det känner vi igen. Små, små problem som egentligen inte är något att bry sig om, men som är sådär störande bara för att de är så onödiga. Typ som när man har tagit på läppglans och det blåser till och precis allt hår fastnar i det, och så ser det slemmigt och ofräscht ut. Och som när man ska någonstans, och inser att man lyckats ta på sig just det paret strumpor som glider ner och lägger sig som en korv under hälen för varje steg man tar och inte hinner hem och byta. Eller som när man ska snabbt slänga in något i garderoben, och det ramlar ut igen trots att det tydligt syns att det inte borde göra det. Och man stoppar in det igen, och det trillar ut igen, och igen, och igen, och igen. 

Dessa problem är till synes kanske inget annat är störande inslag. För mig är de fruktansvärda, kanske för att jag alltid verkar utsättas för dem, och kanske för att det är de små problemen som är de absolut värsta enligt mig. Känns saker onödiga och meningslösa förstår jag dem inte, och förstår jag dem inte är det kört. När jag inte förstår är det precis som att jag tappar kontrollen (inte så allvarligt som det låter, är inget psykfall) och blir precis rasande. Dessa utbrott har ofta en touch av självömkan och drabbar både mig och den som har med saken att göra, fast den inte har gjort något. 

Som till exempel igår när jag inte förstod mig på alla instruktioner på hur man kunde få in en film på iPaden. Då fick jag ett bryt, och då var jag rubbad som inte fattade, när alla andra verkar göra det. Och då var alla som förespråkar Apple dumma i huvudet för att hur kan man tycka att den skiten är bra när ingenting fungerar och ingenting är enkelt? Menade givetvis ingenting av det jag sa just då, var bara så frustrerad. Eftersom det var tydligt att folk tog illa vid sig när jag kritiserade Apple fick jag ta bort inlägget. Kan tala om att när strumporna glider under hälen för tjugoelfte gången får strumptillverkaren också en släng av anklagelser och kritik, sen känns det lite bättre. Man behöver en syndabock, och fast man inte personifierar den, eller pekar ut någon speciell, känns det lite bättre att liksom kunna skylla sitt vardags-ytte-pytte-problem på någon annan.

Mitt nyaste tillskott i vardagsproblems-högen är mitt headset tillsammans med mina glasögon. Köpte ett rätt billigt headset för mer än ett år sedan och det fungerar bra och så, det är bara det att det samarbetar inte med de glasögon jag fick nyligen som jag ska använda vid datorn. Hörlurarna trycker ganska hårt, och det har jag retat mig på sedan jag köpte dem. Ofta är jag öm i öronen när jag går ifrån datorn, sitter ofta i Skype och då har jag dem på mig många timmar i sträck. Nu med glasögonen, vars bågar givetvis sitter bakom öronen, gör det ännu ondare och jag kan helt enkelt inte ha glasögonen på mig om jag vill kunna sitta i Skype. Löste dock detta genom att intala mina föräldrar om en skitbra julklapp. Steelseries nya headset Diablo III, som jag har väntat på som en tok tills det skulle släppas. Nu är det bara en tidsfråga innan problemet har lösts och jag längtar. Det är så snyggt att jag nästan dör. RAWR

Det är inte lätt..

.. när man är en prylgalen stackare som inte har en teknisk ådra någonstans i hela kroppen. Är helt galen i elektronik, men så fort det strular lite står jag där helt hjälplös.

Som tur är jag har folk runt omkring mig som, till skillnad från mig, inte bara är intresserade av ATT prylarna fungerar -utan också HUR de gör det. Olika sorters datorprogram är inte heller min starka sida, och jag tror egentligen att mycket av mina tekniska problem har att göra med att jag inte har tålamod till att sätta mig ner och faktiskt lära mig. Fick min första iPod nano för herrans många år sedan, sen en iPod Touch i julklapp för ungefär tre år sedan, lärde mig iTunes som först i våras. Kan vara resultatet av att inte ha tålamod att lära sig hur ett program fungerar.

Hade planerat att lägga in några filmer på min iPad 2 och ha med mig på tåget till och från Göteborg i helgen, men det gick ju (givetvis) inte så enkelt som att lägga in musik. Satt och klurade lite igår, men utan framgång. Bad Apple-nörden F att hjälpa mig i ett mail. Han skrev hur man kunde göra genom att använda sig av olika program och rippa och göra om och en massa. Tackar så mycket för hjälpen, jättesnällt verkligen, men jag va för dum för att få det att fungera i alla fall. Som tur är har jag en kompis, AX, som är galen i sånt här och tycker att det är kul att lösa dessa sorters problem. Han kallar dem utmaningar och blir nästan besatt. Tur för mig, jag kallar det för idioti och tjurar ihop i stället.

Vi gjorde först läxan tillsammans, sedan satt han och knåpade på iPaden och letade runt efter lösningar på datorn. Sedan gick han hem, vi va klara med uppgiften och vi kom inte fram till någon bra lösning. Typ två timmar senare skriv han i chatten på Facebook att han hittat en lösning och frågade om han kunde komma om 10 minuter. Han är så rolig. Han var som eld och lågor när han kom. Och när han fixat det, kollat så att det fungerar korrekt och haft lilla "iTunes för idioter"-skolan med mig var han så nöjd. Jag är också nöjd nu, för nu ligger sista säsongen av Criminal Minds och en romantisk komedi på den och bara väntar på att få spelas upp när jag går och lägger mig. WOHO!

Tänk va komplicerat allt ska vara, det känns som att det bara blir mer och mer invecklat för varje ny grej som kommer. Att det är det som nu för tiden avgör om det är nytt och modernt eller inte. Ju mer komplicerad och invecklad och irriterande störigt ologisk en grej är, ju dyrare och häftigare blir den. Vad hände med gamla hederliga "dra-och-släpp" för att få in musik och liknande? Och det är typ bara Apple-produkterna som är så onödigt avancerade. Avancerat är inte lika med nytt och modernt! Åh. Att det ska vara enkelt och tillgängligt borde vara bättre mål att sträva mot tycker jag.

Göteborg

Eftersom inlägget igår inte skulle bli alldeles för långt valde jag att dela upp min vistelse i Göteborg i två delar. Första delen publicerades igår och handlade bara om upplevelsen att se In Flames igen och hur grymt bra det var. Andra delen kommer nu, och handlar om den lilla korta utflykten runt omkring konserten.

Resan för mig började i lördags och tåget skulle gå 13.00 från stationen. Steg upp vid nio och började packa och göra mig i ordning. Fick ett sms från EH (hon och sambon hade åkt till Göteborg dagen innan) där det stod att jag kanske borde ha tagit min biljett själv, för att de åkt ifrån sina som låg kvar hemma på micron. Just vid det tillfället kände jag att jag var redo att åka in på Kumla för mord. Detta löste sig i alla fall, och det var ju skönt för mig och tur för dem. Haha.

Väl i Göteborg och på vägen till hotellet, vi hade gångavstånd mellan både station och hotell och Scandinavium, gick vi igenom stan och alla köpcenter. Och just precis då kommer jag på att jag har varit i Göteborg ungefär 20 gånger, men alla gångerna på Liseberg. Aldrig i Göteborg. 2009 var jag där och såg Madonna på Ullevi tillsammans med ett par arbetskamrater, och vi gick i och för sig på stan då, men jag minns inte så mycket av det. Det var hur mysigt som helst att gå runt och småprata på Göteborgs gator. EH frågade tillslut om det varit jobbigt att sitta tyst så länge på tåget. Och ja, det hade det varit! Hade ju samlat på mig en massa grejer att prata om de timmarna jag åkte själv, de fattade inte hur mycket jag var tvungen att få ur mig.

Egentligen var lördagen helt fantastisk från eftermiddag till kväll. Först festade vi loss på Burger King, sedan avnjöt vi några goda öl, och så såg vi In Flames. Det är nästan så att jag vill kalla dagen för helig. Vi var lite osäkra på vilket håll vi skulle gå åt när det var dags att dra till Scandinavium, men när vi började höra ett dovt muller visste vi att vi var på rätt väg, och tillslut kom vi fram till en upplyst byggnad som gjorde sitt bästa för att hålla inne så mycket av ljudet som möjligt. Trivium hade precis börjat spela. Då gick det upp för oss vad vi har väntat på, varför vi har åkt dit och varför vi stod just där. 


8 380 personer fyllde arenan, och det var omöjligt att inte gå in någon. Det var packat, och alla var där av en och samma anledning. Vi letade upp våra sittplatser och slog oss ner. Jag hade bara tagit en av de tre biljetter EH hade hållt i handen, och fick sektion A vänster, rad 9, stol 12. Och precis innan rumpan nuddade stolen såg jag vem som satt bredvid mig, på stol 13. 

På stolen bredvid mig satt en kille som jag spelat med ett bra tag, för lite mer än ett halvår sedan. Vi pratade inte så mycket direkt till varandra, men vi spelade tillsammans väldigt länge. Jag hade aldrig träffat honom tidigare och bara kvällen innan fick jag reda på via Facebook att han också skulle till Scandinavium för att se In Flames. Av 8 380 personer, och av de 8000 sittplatser som finns hamnade vi bredvid varandra. Det är så sjukt att det finns inga ord för det. Smsade sambon direkt (som också spelat med honom, och som träffat honom tidigare) och han trodde mig nästan inte. Var ju tvungen att hälsa, och ja, det var ju så sjukt. Haha. Vilka är oddsen på det liksom? Kan säga att han blev lika förvånad han.

På söndagen var det shopping som stod på schemat, då hotellet sparkade ut oss vid 11, och tåget inte gick förrän 18. Mycket mycket trevligt att gå omkring och uppleva Göteborg. Sen såg vi en kändis också! Per Andersson, som bland annat var med innan låtarna i Melodifestivalen 2010 och som varit med mycket i Parlamentet. Råkade stirra på honom, så han stirrade tillbaka. Haha! Tycker att det är rätt töntigt, men vill ändå tacka EH och AB för en ruggigt trevlig Göteborgs-tripp och jag är otroligt glad över att vi upplevde detta tillsammans.

Trivium

In Flames

In Flames Scandinavium 2011

Det finns egentligen inga ord för att förklara denna fantastiska helg på ett rättvist sätt. Ska göra mitt bästa för att försöka, och det kan bli helt okej om du tänker att allt jag beskriver egentligen var miljoner gånger bättre.

Biljetterna har varit fixade i flera månader, det har varit en sjukt lång väntan. Jag, EH och hennes sambo AB skulle till Göteborg, till Scandinavium, för att se In Flames. Igen. Detta var min fjärde gång och jag vill med stor övertygelse påstå att detta var den bästa spelningen hittills. Jag tänkte inte åka och se dem först, för att det senaste albumet, Sounds of a playground fading, hade lämnat mig rätt oberörd. Tyckte inte att det var så bra som de senaste två, Come Clarity och Sense of purpose. Och det var inte ens i närheten av Clayman, ett album som också ligger högt på listan. Anders Fridén (sångare, In Flames) sa igår att det var svårt för dem att göra en set-list, för ofta så gör man dessa listor genom att plocka ut de hits man haft. Och eftersom de bara har haft hits finns det inga speciella låtar att plocka ut. Jag förstår precis vad han menar, för det är precis så det är. Det finns ingen dålig låt, och varje gång de började spela nästa blev man överlycklig och skrek för att just det låten är så snuskigt bra.

"Om Trigger fick hallen att lyfta, så skickade allsångsversionen 

av Come clarity taket till månen och med Only for the weak 

är det ren science fiction." (Martin, GT 2011-11-20)

Eftersom turnén var för nya albumet tvekade jag som sagt först på om jag skulle åka och se dem, hade ju sett dem innan och då var det sjukt bra skivor det handlade om. Kan säga som så att In Flames spelade nya skivan rakt in i mitt hjärta, och jag lyssnar nu på albumet med helt nya öron. 

"Tajtare är någonsin" och "In Flames regerar på hemmaplan" skriver Kai Martin i GT, och det är så rätt! Det är nästan så att gåshuden fortfarande sitter i, och man önskar att tiden gick att spola tillbaka. Martin vet precis hur orden ska läggas och genom att citera GT kommer jag ett steg närmre ett rättvist inlägg. Det är ju nästan poesi, så fint som det är.

Set-listen från Scandinavium 19/11 2011 (GT)

1. Sounds of a playground fading

2. Deliver us

3. All for us

4. Trigger

5. Alias

6. Colony

7. Swim

8. The hive

9. Quiet place

10. Where the dead ships dwell

11. Fear is the weakness

12. Come clarity

13. Ropes

14. Darker times

15. Liberation

16. Only for the weak

17. Delight and angers

18. Cloud connected

19. The mirror's truth

20. Take this life

Detta var sinnessjukt mäktigt, ingen tvekan om det. Allsången i Come clarity var obeskrivlig, och när alla tog upp och tände sina mobiltelefoner förvandlades hela Scandinavium till en stjärnhimmel. Jag sitter nu på YouTube och tittar på klipp som folk redan lagt upp och lipar nästan av känslan att ha varit just där. Sedan jag första gången hörde In Flames har en av mina absoluta favoritlåtar varit Only for the weak, och känslan när de körde den är.. jag vet inte.. overklig. Klippet som kommer är just denna låten från just denna kvällen, och är det någon som inte är intresserad av vad Herr Fridén säger till oss, publiken, så är det bara att spola fram till ungefär 3.55 så sätter låten igång. Så fint. Så bra. Jag dör.

F som i Fika

Ibland händer det så bra saker att jag inte kan sluta le riktigt, och fast den känslan är helmysig känns det ändå lite töntigt att sitta och smila för sig själv. Idag har varit en sådan dag som har dragit extra mycket på mungiporna och det har kompenserat upp de starkt deprimerande minusgraderna som numera håller i sig långt in på eftermiddagarna.

JOE var här på fika idag, och som en riktig gäst hade hon med sig kaka till kaffet. Fast det var inte vilken kaka som helst, det var en supergod, hembakad kaka med massor av socker och smör och kokos och grejer. Den hade allt som faller mig i smaken, och som den kakbakerska jag är, bad jag genast om receptet till min samling. Att fika kan vara bland det bästa jag vet. Kaffe, kaka och skvaller gifter sig så fint och är perfekta ihop. Fika är definitivt på min topp-tio lista, och jag tror att kärleken till detta fantastiska evenemang kommer från Sveriges kanske mest rutinerade fikatanter. Mormor, mamma och en skvätt gammelmoster har utan tvekan lagt grunden åt mig, och är anledningen till att jag idag ser fikan som ett viktigt delmoment i alla former som inkluderar umgänge. Att bara ta en kopp kaffe är givetvis gott, kaffe är alltid gott, men lägger man till den där munsbiten och brer på med lite mysigt småprat har man genast satt en guldkant på hela dagen. Jag är en alla tiders fikatant, och jag kan sätta pengar på att mamma, mormor och gammelmoster är hur stolta över mig som helst.

Julklappar

I år känner jag mig inte hälften så stressad som jag gjort föregående år med julklappshysterin. Å andra sidan känns det fortfarande väldigt lite som att det snart är jul. Visst, snön är en månad försenad (tackar en högre makt för det) och det bidrar nog rätt bra till varför några julkänslor inte dykt upp än. Och eftersom julkänslor är förenade med julstress är jag otroligt tacksam för att det inte känns som jul än på långa vägar. Svärmor sa i och för sig senast igår att det skulle komma snö till helgen, men jag väljer att inte lyssna på henne. 

Om inte julafton hade funnits hade jag nog inte hittat något positivt alls med detta halvåret. Det är kallt och blött och julmaten är... censur. Julafton och dess julklappar är typ bland det bästa som finns, trots allt snusk runtomkring. Och juldekorationer kommer inte på fråga, det närmsta jag kommer pynt blir den sjukt läckra julgranen jag fick av mamma för några år sen bara för att det var så ful. Den är av silver och i en spiral som man liksom bara hänger upp på en liten ställning, och så har den lila julgranskulor. Den är sådär härligt smaklöst fantastisk och jag bara måste ha den uppe. Varje år frågar mamma om jag verkligen ska sätta upp denna fula gran-grej och ja, mamma, den ska upp i år igen!

Hittills är jag klar med ungefär 5/10 julklappar. De är inte inhandlade än, med de är uttänkta och det känns bra. Nu är det i och för sig bara så att de resterande fem personerna är hopplösa och jag/vi har inte en endaste aning om vad jag/vi ska köpa. Och jag vill verkligen hitta något bra. Jag är galet förtjust i att öppna paket, men det finns inget roligare än att ge bort. Det är så roligt när man hittar något helt perfekt till någon och slår in det fint och ger det till den och får se minen.

Och till er som alltid säger saker som "jag vet inte" och "du behöver inte köpa någonting" när man frågar va ni önskar er: Ni suger! Ni förstör hela julkänslan när ni beter er så barnsligt. Alla har önskningar, och alla ska få chansen att kunna hitta den där perfekta julklappen att ge bort. Ni sabbar allt med er sunkiga attityd till julen och julklappar. Skärp er. Tänk på oss som vill fira julen på riktigt, och som tycker att det är minst lika roligt att ge som att få.

Började skriva min önskelista här, men efter punkt fyra försvann allt jag någonsin tänkt på. Listan blev då så pinsamt liten att jag valde att ta bort den. Detta har aldrig hänt mig förut. Blir lite orolig, jag menar, är detta slutet på roliga och långa önskelistor? Sambon önskar sig bara mjuka paket och jag känner mig hur nöjd som helst med en matberedare och ett presentkort på IKEA. Skjut mig.

Melodifestivalen 2012

Årets Melodifestival verkar ta alla priser, i alla kategorier. Jag förstår principen med att någonting ska tilltala någon, så att alla på ett eller annat sätt ska känna sig delaktiga och tilltalade. Oavsett vilken musiksmak man har, och oavsett vad man lyssnar på ska alla känna att deras önskan uppfylls med vad som ska finnas med som bidrag. Samtidigt som det är en festival vars mål och syfte är att komma fram till ett bidrag som har en chans i Eurovision song contest. 

Just det faktum verkar folk med jämna mellanrum glömma. Varje år sitter jag i soffan och svär över hur dumma alla som röstar är. Melodifestivalen är en djupt rotad tradition, så trots att jag varje år skäms och hatar skiten måste jag se det, så enkelt är det. Jag röstar aldrig, vet att det inte spelar någon roll, för folk röstar ändå fel. Det funkar inte att man ska rösta på det man tycker är bäst! Det handlar inte om vad jag tycker är bra. Man ska inte rösta på den låt man tycker om. Man ska rösta på den låt som har störst chans att vinna Eurovision. Och det är just DET jag menar med att folk är för dumma för att förstå. Och det är DET jag menar när jag säger att folk röstar fel.

Detta årets bidrag i Melodifestivalen involverar bland andra Sean Banan. Hur många små barn mellan 5-12 kommer att rösta på honom för att han är rolig? Bara spekulationer, men jag läser till lärare i de tidiga åldrarna och jag har varit ute mycket på skolor bland barn i dessa åldrarna och det är vad barn idag lyssnar på och tycker är skitul! Hur många föräldrar kommer att gå med på att lilla Kalle eller Lisa ringer och röstar på Sean, för han va så himla kul? Och så gör Sverige en "Ukraina" och så skämmer vi ut oss fullständigt och så visar vi hela världen (nästan) att vi inte tar tävlingen på ens lite allvar och att vi vill förlöjliga hela evenemanget. Är det inte bara bättre att strunta i att delta då i stället?

För dem som inte minns Ukrainas bidrag 2007: Det var en gubbe, utklädd som en kvinna och discokula och med en stor stjärna på huvudet, med en massa smink och som sjöng mest "zieben, zieben, ein, zwei" eller något liknande. Minns jag inte helt fel kom detta bidraget högt upp, alldeles för högt upp. Det kom tvåa. Å andra sidan vann Serbien med sin feministiska kampsång det året, som säkert hade ett bra budskap för dem som förstod vad tusan hon sjöng, men som bara lät som ett jäkla skrålande för de som inte gjorde det (jag). Vill dessutom minnas att detta året också är det då grannlandsröstningen var ett faktum. För de som fortfarande inte kommer på vilket bidrag det var Ukraina deltog med 2007 och som är tidernas mest pinsamma så kommer det här:

Det enda jag kan göra detta året är att hålla tummarna för att folk förstår skillnaden mellan att rösta på det som är bra, och på det som har en chans att vinna. Och att föräldrarna inte låter sina barn rösta. Väntan är olidlig.

Sömnlös i Småland

Det är inte konstigt att jag är lite loj, man blir nog det när man ligger typ tusen timmar efter i sömn. Förstår inte varför jag inte sover ordentligt. Kommer helt enkelt inte till ro och ligger bara och snurrar. Kuddarna har helt plötsligt slutat vara bekväma och trasen gör inte susen längre. Jag fryser.. nej vänta, jag svettas... eller.. nej... fryser.. svettas.. åh. Och när man har legat i sådär tre timmar och försökt somna kommer värsta huvudvärken och då är det helt omöjligt att somna. 

Och så kommer det där dilemmat: Om det är ungefär 4 timmar kvar tills klockan ringer, är det då bättre att.. 

A) fortsätta att försöka somna, även om det bara är runt tre timmars sömn så är det fortfarande sömn.

B) bara stiga upp och hinka kaffe. Det är bättre att vara övertrött under dagen och sedan slockna när man kommer hem. Sover man bara runt tre timmar blir man inte utvilad -man blir ett vrak.

Naturligtvis låter B som det bästa alternativet, vilket det också är för min del. Valde ändå inte att göra så natten som var, utan låg och snurrade till klockan sex på morgonen. Och nej, jag överdriver inte. Kollade på klockan hela tiden. Och ja, jag vet att bara en sån sak förstör hela grejen med att somna fullständigt. Man kan inte vara stressad och kolla klockan när man ska somna och slappna av, men jag kan inte låta bli. Vid åtta (två timmar senare) ringde i alla fall larmet och jag kan tala om att de två timmarna räckte inte.. Gick dessutom och la mig redan vid halv två för att jag var trött. Jo, tjena.. Har sovit mellan 2-4 timmar tre nätter i rad. Nu får det vara nog.

Har köpt det-är-synd-om-mig-chips och ska spendera resten av kvällen med att svulla, rita och tittar på romantiska komedier, sen hoppas jag på att kunna somna.

 

Att springa

Japp, idag hände det. Jag gav mig tillslut ut för att springa(!?). Har aldrig i hela mitt liv uppskattat att bara ge mig ut och springa, trots alla argument om hur skönt och fritt det är som har östs över mig (mest av sambon) när jag påpekat mitt ogillande. I hela mitt liv har jag inte alls förstått, jag har testat, och fortfarande inte förstått. Det har varit så tråkigt att jag hellre borstar tänderna än att ge mig ut och springa. Kom igen, att borsta tänderna kan vara bland det absolut tråkigaste som finns. Idag gjorde jag det i alla fall, och det var ett så starkt infall att jag pausade filmen jag kollade på och slängde ifrån min pennan jag satt och ritade med på ett ögonblick och stod ombytt i hallen inom fem minuter. Sen stod jag och stirrade mig själv i spegeln ett tag, inte för att se hur jag såg ut, men för att se så att ingen/inget tagit över min kropp så att jag blivit någon annan/annat. För när jag hade kommit ur det där infallet och när medvetandet hade kommit ifatt förstod jag inte hur dum i huvudet jag kunde bli. Ifrågasatte situationen, tog en djup suck och två doser Bricanyl, sen va det bara att gilla läget.

Senast jag sprang var på Östersjöfestivalen (Baltic Midnight race) och då gav jag mig på att klara 1 mil. Detta var också första gången jag sprang, och har aldrig heller tränat någon form av kondition. Klarade att springa oavbrutet 7km, sen powerwalk 2km och sen sprang jag igen den sista kilometern. Gick i mål på 1 timme och 12 minuter. Sambon, lillebror och farbrors fru var i mål sedan länge och mötte mig vid mål-linjen med vatten och saft och banan. Jag satte mig på huk och klamrade mig fast runt sambons ben och grät av paniken från andnöden och av den extrema tröttheten. Farbror hade gjort mig sällskap de sista 5 kilometerna, det var nog det som gjorde att jag ens gick i mål. 

Sedan dess har jag inte sprungit, men jag började med spinning i September. Jag ville träna upp konditionen, men jag ville fortfarande inte springa. För lite mer än en månad sedan slutade jag träna helt. Idag var det uppenbarligen dags och mitt undermedvetna valde tydligen att slå slag i saken och tog över mig för en stund. Sprang ca 4,5km på 30min. Är helt okej nöjd, med tanke på att jag är rätt ordentligt otränad, och vad det kommer till att springa kan jag inte påstå att jag är tränad alls. Jag planerar nu att försöka springa varannan dag, för det var så himla skönt att få lite ont i lungorna, att få mjölksyra i benen och håll i båda sidorna. ah.

Till svärmor

Nu är du glad va? Nu är du väl nöjd? Här sitter man medan du är hemma och myser. Här sitter man medan du sover gott. Jag förstår din glädje, det gör jag verkligen. Och jag vet att du förstår min olycka. Jag vet att du njuter av varje sekund, och bara gör du det i några dagar och veckor till. Ta till vara på tiden, för sen delar jag inte med mig mer, det ska du veta. Bara le och skratta och sov så djupt du kan, för snart får jag tillbaka det som också är mitt. Hoppas jag plågar din själ lite, för då får i alla fall jag också lite roligt. Njut för helvete! Det är över snabbare än du tror. Och man kan tolka det som man vill, men faktumet att tiden kommer att springa iväg för dig, och gå banan-steg fram för mig känns rätt bra om man tänker i en annan vinkel. När dagen kommer är det du som står där och tänker "Va fort allt gick, är det redan över?" och jag kommer vara den som skiner som en sol och som tänker "Äntligen! Det har gått en evighet men nu är det över!" Sen är det helt plötsligt ombytta roller, och jag är den som sitter hemma och myser. HA!

Skrattar bäst som skrattar sist, svärmor. Puss

Vi två

Jag behöver din famn

att gömma mig i

Jag behöver din famn

mot min melankoli

Jag behöver dina drömmar

då mina inte räcker till

Och jag behöver all din vilja

de dagar jag ingenting vill

Jag behöver din tröst

en natt som den här

Och nog är det tröst

att du håller mig kär

Men ändå finns det något

som ännu större är

Och det är den vetskap

Att du är den jag håller kär

(Lisa Ekdahl- Att älska är större)

En "vanlig" fredag

Igår träffade jag den person som har stor potential för att vara Världens konstigaste med stort V. Tänk på den konstigaste människa du någonsin mött, och så slänger du till den största dos annorlunda du kommer på och kryddar det med lite udda. Ja, då får du fram något som nästan kan likna sig med denna personen. Intressant på ett vis -skrämmande på många fler. Lämnar det där.

Var på klassfest igår, och det var väl kul. Han vi var hos hade ansträngt sig till max och gjort fransk löksoppa, snittar (stekt potatis med getost och timjan), bröd med ost på i ugnen att knapra på och massa chips och massa dip och välkomstdrinkar och.. allt. Det var otroligt snällt av honom att fixa så, och väldigt trevligt. Kvällen slutade med att han vi var hos däckade och vi hade vindruvs-krig. Lite såhär dagen efter undrar jag om han kommer kunna klura ut varför vardagsrummet är fullt av vindruvor och varför en av hans bananer är mos.

Förkylningen har verkligen lekt djävul med mig. För alla andra verkar det som att den bryter ut med allt på en gång och så är man i princip döende och sängliggande några dagar, och sen försvinner den igen. Så är det inte för mig. Min förkylning går i etapper, först var det halsen, och den när den repade sig gick näsan berserk. När detta sedan lugnade sig kom huvudvärken och sist febern, är nu uppe i sex dagars lidande av alla dess slag. Skulle ha varit på halloween-fest hos arbetskamraterna ikväll, och har sett fram emot det skitlänge. Nåja, febern och huvudvärken tog tyvärr över och jag är sjukt ledsen att jag inte kunde komma..

Och förresten, läste precis en sak som jag inte riktigt kan släppa;
Vad händer med Pinocchios näsa om han säger "Min näsa kommer att växa nu"?

Om den inte växer så ljuger han, och då ska den ju växa. Men om den växer så har han ju inte ljugit och då ska den inte växa. Hmm..

November

Har nu varit hos doktorn, och han tyckte att de problemen jag beskrev med min andning lät så nära ansträngningsastma man bara kunde komma. Sedan sa han att om föräldrarna har astma är det stora risker att man får det själv, för att det gärna följer med till barnen. Så jag tackar och bugar och sånt, mamma och pappa. Haha! Har i alla fall fått Bricanyl och ska testa det ett tag, fungerar det så är det kanon och gör det det inte så ska jag komma in och göra fler tester. Imponerade dessutom på Mr. Doktor, jag skulle blåsa i någon grej för att kolla hastighet och styrka i lungorna eller vad det var, och jag skulle göra ett test-blås. När jag gjorde det sa han bara "oj, både bra värden och teknik. Detta behöver du inte göra om". Ja, ni hör va bra jag är. 

Så fort förkylningen lägger sig, som den är på väg att göra, får det bli att sätta igång träningen igen. Har haft en månads paus, räcker liksom nu. Hehe. Detta firar jag med kaffe och en arraksboll. Borde städa idag, men tvättar istället och drar över med dammtrasan imorgon. Tråkigheter som dessa måste man dela upp, gör man allt på en dag dör man ju av leda.

Nu åker de riktiga höstkläderna fram, rätt mysigt faktiskt. Fast det är fortfarande lite svårt att hitta en balans mellan att frysa och bli förjäkla varm, har inte tyckt om stickat och sånt innan på grund av det. Och polokragen som kommit tillbaka och blivit himla populär är inte lätt att vänja sig vid, det känns som att jag stryps. Rätt obehagligt faktiskt.  Men, hellre polokrage än snö.

Jag är som en man

Jag tycker att det är jättekul att retas med alla av det manliga könet så fort de blir lite sjuka. Rättelse: livshotande skitsjuka. Visst, man kan mala om genus och stereotyper och allt vad det innebär tills man inte orkar leva mer, men det är otroligt vad dessa herrar tappar livsgnistan så fort näsan rinner. Och det känns nästan som att det handlar om uteslutande alla män, de blir liksom inte bara sjuka. De blir Sjuka, med stort S. Och ingen i hela världen förstår hur synd det är om dem, och ingen i deras närhet kan sätta sig in i deras situation med denna extrema och sällsynta förkylning där snoret är inte bara snor utan frätande syra. Och hostan inte bara är hosta, utan rakblad som långsamt river upp strupen. 

Detta är mitt erkännande, det är dags att vara ärlig. När jag är sjuk är jag fan sjuk. När jag är sjuk blir jag som en man. Förra gången jag var sjuk och låg med 40 graders feber försökte jag ynkligt övertala sambon att säga upp lägenheten, för att det är tre månaders uppsägningstid och han skulle inte ha råd att bo kvar i den själv. Och det är lite surt att jag blir så himla dödssjuk, för ingen förstår hur dåligt jag mår, och jag som går runt och retas med alla män i min omgivning så fort de hostar till. Jag får liksom ingen sympati när det väl är min tur att fundera över om jag ska eller inte ska påbörja att skriva mitt testamente. Förstår inte det alls, tänk va dåligt samvete alla skulle få om jag skulle dö av värsta viruset och de har retats. När jag retas är det befogat, men när jag är sjuk är det inte alls kul. Så det så.

Min hals gör obeskrivligt ont. Kan knappt svälja. Och huvudet känns nästan exakt som om någon håller på att blåsa upp en ballong inuti det och den är för stor och det liksom trycker på huvudväggarna. I bihålorna känns det ingenting, det är mer i huvudet, men inte som värk utan snarare som ett tryck. Letade fram Zyx idag, en halstablett för halsont som ska bedöva halsen och då lindra smärtan och som också ska ha en läkande effekt. Kan tala om att den är asdålig. Ja, den bedövar... gommen och tungan och ibland kinderna beroende på vart man lägger halstabletten. Sedan är den upplöst och man har en konstlig (o)känsla i munnen och sen är det inget mer. Lurendrejeri som passar bättre på marknader än på apotek imo. 

Dissar Zyx och kör på gammalt hederligt honungsvatten, det funkar betydligt bättre och är dessutom mumma.