Lite generad

Plötsligt förstår jag vad som var inspirationen till In flames helt fantastiska låt Delight and angers. Med texten "Please heal me, why can't I sleep. Thought I was unbreakable but this is killing me" är det helt uppenbart att minst en av dem led av torr rethosta, så hemsk att de ville sprida budskapet till resten av världen. Och jag kan utan problem förstå varenda stavelse i de där orden, för så har jag känt nu i snart två veckor. Varje kväll eskalerar kliet i halsen till något överdjävligt och så håller det på så tills jag somnar av ren utmattning runt 5-6 på morgonen.. en kort sömn som sedan avbryts runt 9 då det drar igång igen. I morse vaknade jag inte för första gången i hela mitt liv inte av larmet, missade föreläsningen och ögonen svider.

Tur är väl i alla fall att jag har bra böcker att läsa när jag ändå ligger vaken hela nätterna. Mamma har läst ut alla "Femtio nyanser"- böckerna och rekommenderade mig att göra detsamma, så hon lånade dem till mig när jag var hemma förra helgen. Och jag måste säga att det var längesedan jag plöjde en bok så snabbt som den första. Och inte sen jag läste Belle de jour har jag blivit så generad av en bok. "Porr i läsform" är väl den bäst beskrivande formuleringen och det är inte utan att man som ensam känner sig lite frustrerad efter att ha läst några kapitel och sedan ska försöka somna själv. Och oavsett hur spännande den är, hur röd om kinderna man blir eller hur lite förbjudet det känns att läsa den, kan jag inte riktigt få bort tanken ur huvudet att det är Min Mamma som inte bara lånat ut dem till mig, utan också uppriktigt rekommenderat dem! Haha! Efter varje kapitel kommer samma tanke upp i huvudet, Min Mamma har läst detta, och Min Mamma vet att jag läser det nu. Min Mamma vet exakt vad det är jag läser! Hahaha.. jisses. Bara det känns lite skämmigt. (Mamma... jag har inte en aning om vad de håller på med, och allt jag läst hittills är helt främmande för mig. Verkligen. Det skrämmer mig och jag kommer aldrig någonsin att utforska, eller ens ta reda på vad det är. Helt säkert.)

Haha skämt å sido. Jag rekommenderar dessa böckerna också, och jag rekommenderar dessutom att i alla fall befinna sig i ett förhållande när man läser dem. Kanske helst minst i ett samboförhållande, så att man inte behöver oroa sig för att... ligga själv.. och sova... i sängen.. när man läst klart.

Knock, knock, knocking on heavens door..

Popcornen poppade, dippen blandad och kranvattnet upphällt i ett glas. Myskläderna på, fårskinnstofflorna på och en bra film redo för play. En lugn onsdag i all sin prakt och första gången på alldeles för länge trivdes jag på riktigt när det plötsligt ringde på dörren. Kollade genom titthålet och såg två män i medelåldern, de såg lite speciella ut och jag insåg ganska direkt att de var från Jehovas Vittnen. Fan. Stod precis intill dörren och funderade. Jag ville inte öppna och kände absolut inte för att lyssna, jag är inte det minsta intresserad och är alltid lika orolig för att förolämpa dem. Å andra sidan har jag supersvårt för att ignorera människor på det viset. De menar ju ingenting illa egentligen, och det är fruktansvärt otrevligt att inte öppna när folk ringer på dörren. Tittade genom hålet igen, hoppades lite för att de skulle ha tröttnat och gått iväg under tiden jag överlagt alternativen med mig själv. De stod kvar, tålmodiga och rakryggade. Lade handen på handtaget och slängde en blick på datorn. Ska jag, eller ska jag inte. Otrevlig eller trevlig. Helvete, mina föräldrar gjorde ett bra jobb och jag är på tok för väluppfostrad för att inte öppna för folk som ringer på dörren - Jehovas eller inte. 

Tog ett djupt andetag och aktiverade skölden. Öppnade dörren, och i samma sekund som den for upp kom jag på mig själv med att ha värsta varma leendet och jag kunde nästan känna hur mina ögon glittrade. Shit, jag är verkligen trevlig! Männen lös upp och stod först bara och log åt mig utan att säga någonting. I ärlighetens namn tror jag att de la några sekunder på att njuta av att någon för en gång skull faktiskt öppnat dörren åt dem, och med värsta tandkrämsleendet dessutom! Jäklar vad jag är bra.

När de samlat sig började de fnittra lite nervöst och hälsade vänligt. Den lite yngre mannen räckte fram en lapp åt mig med världens kanske största kändis på. Sådär typiskt bibliskt tecknad tittar Jesus på mig, med handen utsträck mot mig och ett blygsamt leende på läpparna. Noterade att han kortat skägget, ett smart val, mycket mer modernt nu. Rubriken över honom löd: "EN HAR DÖTT FÖR ALLA". Och genast kände jag ett starkt behov att en gång för alla säga till honom att släppa det någon gång, att det var längesen och att det är dags att gå vidare! Men det kan man ju såklart inte. Den yngre mannen pekade på lappen och sa att det var en inbjudan till en högtid som de firar varje år, sneglade på lappen igen och längst ner stod det "Du är välkommen att lyssna till svaren från bibeln. Tisdagen den 26 mars 2013". Jag log fortfarande mitt charmerande leende och kände till min förvåning hur väluppfostrat intresserad jag såg ut. Grymt jobbat, bruden! Den äldre mannen log bokstavligt talat från öra till öra och asgarvade sådär hetsigt att han slängde huvudet bakåt samtidigt efter varje mening han sa. Han förklarade att det kommer att komma en tid då de sjuka blir friska, de blinda börjar se och de döda åter får liv. Jag stelnade till, breddade leendet och bet ihop tänderna så att det gjorde lite ont. Helvete. Det är nu det händer. Zombie-apokalypsen är nära. Ååååå fy fan fy fan fy fan. En röst började skrika i mitt huvud, nu är det kört! Jag kommer att dö! Vi alla kommer att dö! Drog häftigt efter andan och skrattade till i utandningen. Harklade mig försiktigt. Lugn nu.. håll dig bara lugn. Den äldre mannen var exalterad, han förklarade att alla skulle få ny energi och bli helt jättepigga. Precis som en kalv som springer och hoppar och skuttar i hagen och så började han hoppa och flaxa och veva med armarna för att illustrera en jätteglad kalv med en massa energi. Så slutade han sitt vevande och sa att han inte va en kalv, utan att han bara visade hur det kan se ut och asgarvade igen med huvudet sådär slängt bakåt. Jag kunde inte låta bli att skratta med... nej, åt honom och sa att jag ser minsann att han inte är en kalv. Han började asgarva igen och sa att det var ju tur det. Haha jo, det hade han ju rätt i. Vem vill se ut som en kalv liksom?

Den yngre mannen frågade om jag var troende, och jag svarade så artigt jag kunde att det inte är någonting som jag reflekterat över. Han gjorde ett såntdär nervöst, utdraget, lite halvtyst skratt och frågade om jag någonsin funderat över varför jag lever, vad meningen med livet är och vad som händer efter döden. Jag breddade mitt leende en aning och svarade lite skämtsamt att "det vet ju alla att man kommer till Nangiala, det finns ju till och med bildbevis på det!" Den äldre mannen utbrast i ett nytt asgarv och den lite yngre gjorde ytterligare ett försiktigt fnitter. Kände mig nöjd och sträckte lite extra på mig. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt log på riktigt, och skrattade på riktigt. Jag va riktigt glad till och med. Wow. Det va något nytt! Båda männen tackade så himla mycket för att jag hade öppnat dörren, och de båda påpekade hur trevligt det var att den som öppnade var så himla trevlig och glad som jag var. Trodde de skojade först, men sen kom jag på att det var ju faktiskt precis det jag var! Vilken härlig känsla. Jag frågade lite retfullt om det inte är många som öppnar, och de svarade att det är lite till och från. Jag tipsade dem att de skulle hålla för titthålet när de ringer på, och avslöjade att jag har som en tvångstanke att jag alltid måste göra det när jag ringer på hos någon. Den yngre mannen verkade tycka att det va jättespännande och sa att så gör alltid torpeder i filmer, och han fattade inte varför offret va så dumt och öppnade dörren när de såg att någon höll för. Jag tittade på honom och sa med mitt allra bredaste psycho-leende att jag lovade att jag inte är någon galen mördare. Han fattade nog inte riktigt och började lite nervöst se ner i golvet. Den äldre mannen garvade nästan ihjäl sig. Han borde få nackspärr snart, tänkte jag, och sedan tittade jag på den yngre mannen och påpekade att jag tror att offren alltid öppnar dörren fastän torpeden döljer titthålet för att annars hade det inte blivit en särskilt bra film. Då började han fnittra sådär fånigt igen. Pjuh.. obekväm stämning ordnad.

Till sist frågade den äldre mannen om de kunde komma tillbaka med "en bra bok" åt mig någon gång, så kunde vi fortsätta prata. Javisst, svarade jag. Ni är så välkomna! Vad i helv..? Vad gör jag! Jag är inte intresserad! Kom inte tillbaka! Vad säger jag!? 

De tackade igen för mitt glada humör och önskade en trevlig kväll. Den yngre mannen luktade i luften och tittade lite nervöst på mig, med ett litet litet leende och sa popcorn? Jag nickade instämmande, han sa att det va gott och sen gick dem. Såhär i efterhand skulle jag kanske ha gett honom ett? Och precis när jag stängde dörren slog det mig; min dörr är mörkröd och dammig på utsidan. I dammet har jag skrivit med stora bokstäver "GUD BOR HÄR". Undrar om de såg det? Haha, det skulle ju vara hysteriskt kul.

This time, baby, I'll be bulletproof

du

När marken liksom försvinner under fötterna, och man plötsligt inte längre har någonting att stå på. Ingenting att balansera på eller lägga sig ner mot. Man har ingenting. Luften tar slut. Störtar ner mot ett ändlöst mörker, någonting främmande och ovälkommet. Ville ingenting av det här. Ingenting var menat att bli så här. Att sluta så här. Inte så här. Ingenting är som förut. Ingenting kommer någonsin att bli som förut. Förut är borta, raderat, glömt. Allt som en gång betydde någonting har längre ingen betydelse alls. Ingenting är längre viktigt, inte ens lite. Letar efter svar, men vet redan. Nekar, men förstår. Ser klart och tydligt hur historien plötsligt tog slut. Läste den ord för ord. Stavelse för stavelse. Det som började som en barnsligt vacker askungen-saga slutade som en skrämmande spökhistoria. Livrädd. Klumpen i magen växer. Klumpen i halsen väntar på att explodera. Huvudet känns tomt fast det snurrar av ett överflöd av tankar, känslor, minnen, hopp, tro, vilja, oro, trötthet, vrede, ängslan, syner, förtvivlan, insikter, kärlek och hat.

Försöker hitta avstängningsknappen. Vill stoppa filmen. Bränna boken. Vakna ur mardrömmen. Sluta falla. Vill inte ner mer. De säger att man kommer till en punkt där man träffat botten och den enda vägen är upp, men hur långt är det kvar tills jag slås sönder mot marken. Är redan sönder, men oförmögen att laga. Försöker hela tiden, men ingenting tycks fungera. Jag fungerar inte utan dig. Är vilsen utan dig. Jag vill hitta hem igen, men det finns inget hem att hitta. Det har du gjort klart för mig. Jag finns inte. Betyder ingenting. Glömd. Raderad. Borta. För alltid. Har varit så dum. Är så dum. Var så blind. Önskar att jag fortfarande var det. Vill stänga av allt. Blunda för alltid. De säger att alla förtjänar en andra chans, men alla verkar inte ha det privilegiet. Alla får inte en andra chans. Vissa av oss glöms bort. Kastas bort. Är utan värde. De säger att äkta kärlek gör ont, men detta dödar mig nästan. Vill också kunna glömma och radera. Det verkar så enkelt för alla andra. Det finns ingenting att komma ihåg längre. Det finns ingenting jag vill komma ihåg längre. Bara glömma.. för evigt. Precis som du. 

helvete

Blundar hårt. Tårarna tränger igenom trots ansträngningarna att hålla de inne och klumpen i halsen växer sig större. Tankarna snurrar. Magen gör ont. Kroppen verkar konstig, nästan som om den håller på att bli osynlig. Jag känner inget, orkar inget. Måste förstå, men vill inte. Borde, men vägrar. Så länge man blundar är det inte verkligt. Om man bara inte öppnar ögonen är det som att vara fast i den mörkaste och värsta mardrömmen man någonsin varit med om, som innehåller alla ens största fasor. Om man bara fortsätter blunda behöver man inte möta den ännu värre verkligheten. Det handlar om självbevarelsedrift, frågan är bara om den i denna situationen är ungefär lika med självplågeri. Å andra sidan spelar det ingen roll om man blundar eller inser, plågan och ångesten kommer ändå att vara där. Faktumet kommer att kvarstå. Ingenting kommer att ändras härifrån. Stop. Slut. Över. För alltid, för evigt. Härifrån finns det ingen återvändo, det är omöjligt att vända om. Det finns inte längre under några omständigheter någonting att ens fundera över. Ingenting att tänka på. Hoppet är det sista som lämna människan, och det har för längesen lyst med sin frånvaro, men nu försvunnit helt och kommer aldrig att komma tillbaka. Borde våga öppna ögonen och bara ge verkligheten en fetsmäll. En rak höger. Spotta på den, gnugga ner den i asfalten och gå andra hållet.

Rädslan har inte att göra med att se hur det är. Rädslan handlar om att faktiskt ta in och förstå hur det är. Genom att acceptera blir det verkligt, det blir äkta och definitivt. Det blir en lavin av insikter som kommer att dränka och förgöra hela min existens. Det blir ett slut på så många olika sätt. Och det ändrar så mycket så extremt. Plötsligt känns allt så hopplöst på ett så förtvivlat sätt. Vill gå vidare, men en del vill fortfarande stanna kvar lite till. En väldigt sjuk och vrickad del vill inte inse. Men det är så nu. Det är definitivt, det är bestämt. Det är för alltid avslutat och borta. Det är för alltid helt förstört. Har man gjort allt man kan behöver man i alla fall inte känna att man hade kunnat göra mer. Valet gjordes av någon annan och det är ingenting man kan göra någonting åt eller styra över. Kniven som en gång trycktes in skapade ett djupt sår, men inte ett dödande. Under tiden har det varit skadat och infekterat, men nu kom den sista stöten. Den dödande. Ingenting är inte länge skadat, det är tvärdött. Det finns lägre ingenting att reparera eller bygga upp. Ingenting att vårda. Det enda som finns nu får inte längre något syre, är kallt och begravet. Gjort är gjort.

Båda fötterna på jorden, ögonen vidöppna och så fort chocken lagt sig kommer insikten också att komma. Det var en gång, sen var det inte mer. Vill se tillbaka med ett leende, men föredrar att inte se tillbaka alls. Det är ingen idé att se tillbaka på någonting som inte finns, och som aldrig kommer att finnas. Nu vet jag åtminstone, till skillnad från innan. Förvirringen är i alla fall borta, och det är skönt. Svart på vitt. Inget nytt kapitel, men helt ny bok. En annan genre och handling. En helt ny situation som för all framtid vänt upp och ner på allt. Men det har inte jag med att göra. Det finns inga ord för hur besviken man bli när man förstår att det man tänkt har varit sant, och att det man gjort har varit rätt. När man ångrat sig och velat tänka det bästa har ändå en tveksamhet tryckt på. Och när det visar sig att man hela tiden gjort rätt när man anklagat sig för att göra fel, och i själva verket gjort fel, skämt ut sig och verkligen gjort bort sig när man trott att man gjort rätt, då säger det ganska mycket. Väldigt mycket. Man ska inte vara för tydlig med att berätta om sina känslor, även den närmaste vet hur den ska spela då. Ingenting spelar någon roll i slutändan. För ingenting är inte längre någonting värt. Nu vet jag att kan kastat bort väldigt mycket tid av mig själv och mitt liv. Slösat kanske man skulle kunna säga. Och nu vet jag att framåt är den enda vägen att gå, för bakåt är inget håll som jag vill se åt längre.

Lagom är bäst

Det är slut på dumheterna nu, på alla plan och i alla kategorier.

Träningen har väl smygstartat lite sådär härligt långsamt, men eftersom jag inte bara unnade mig i helgen, utan toktryckte i mig all skräp jag kunde hitta som en utsvulten gris känner jag väl att jag började om helt från noll typ idag. Har också bestämt mig att inte göra som jag alltid gör när jag bestämmer mig för något, det går alltid till någon sorts extrem överdrift och jag antar att jag är lite av en beroendepersonlighet. Det finns ingenting som heter lagom i mitt huvud. Det är svart eller vitt, antingen eller. Antingen blir jag helt besatt och går ut 100% och blir helt beroende och kan inte tänka på annat och bara sådär på på på på på eller så skiter jag i det helt och går ut typ -100%. Haha, det finns liksom ingenting "ta det lugnt" eller "normalt". Fullt ös eller skit samma.

Sånhär är jag alltid, oavsett vad det avser. Är det träning så börjar jag som om jag inte gjort något annat än elit-tränat i hela mitt liv, chockar ihjäl kroppen och drar på mig allt från löparknä till inflammationer och sträckningar. Och inte slutar jag för det heller, för ett år sedan haltade jag till gymmet och kröp hem med gråten i halsen bokstavligt talat, och hade en bunt superarga kompisar runt mig som tyckte att jag va dum i huvudet. Men jag kunde liksom inte sluta, fast jag hade både löparknä och inflammation i höftleden som kändes ungefär exakt som en kökskniv som hackade. Allt eller inget. Och eftersom jag tillslut va så sönder att jag blev tvungen att vila ledde det också till inget. Slutade helt. Testade att räkna kalorier, men det ledde till att jag inte kunde tänka på annat och räknade och funderade hela tiden och unnade mig ingenting. Blev helt galen och vägde till och med frukostskålen med yoggi för att exakt kunna räkna ut mängden kalorier på morgonen. Antecknade allt allt allt. Det höll inte i längden och jag la ner även det. Antingen eller, liksom. Likadant med människor runt omkring mig. Vet inte när jag blir för mycket, för på och när jag ska backa. Jag kan va så mycket för mycket att jag ibland skäms, och jag jagar och tjatar och jagar och tjabbar. Sen när den perioden är över är det inget mer med det. Sjukt jobbigt och det leder sällan eller aldrig till något särskilt bra. Antingen skitglad, superarg, jätteledsen, otroligt besviken eller asirriterad. Och detta går ut över folk, och jag ger mig inte. Fattar aldrig när det är dags att sluta och när jag blir dryg, jag öser på och ältar tills ingen orkar längre. Och sen är det som det är. 

Det är alltså dags att sluta med dessa enorma dumheter och hitta den där gråskalan. Det där lilla fina ordet lagom. Äta hälsosamt men skita i alla dieter och regler, bara helt enkelt tänka en extra gång vad jag trycker i mig. Träna så att kroppen hänger med och orkar. Låta folk vara ifred och bara ägna mig åt de som gör mig glad och lära mig när det är dags att lugna ner mig. Idag sprang jag för första gången sedan mitt sista försök den 12 oktober, då sprang jag 5,06km på 28 minuter. Normalt skulle jag idag vara sjukt besviken om jag inte redan nu slog det, och jag skulle ge järnet för att i alla fall komma i närheten. Men nu ska jag tänka ett steg längre och valde att ta det lugnt, körde en lite längre uppvärmnings-powerwalk än vanligt och joggade väldigt, väldigt lååååångsamt för att inte trigga igång det där knäet och höften igen. Det var otroligt tungt, och jag kände att jag inte tränat sen oktober och att jag då var ungefär 20kg lättare (ja, det är helt sant, och helt galet hur jag kunde göra såhär mot mig själv). Men jag tog mig runt 5.35km på 35,35 minuter, och att ta mig runt var den enda prioriteringen jag hade idag. Man ska börja någonstans, och jag är nöjd med dagen. Ett steg i rätt riktning!