Nu gäller det. Tuta och kör. Rör på fläsket och skaka köttet, no more chubby, baby!
Gym- och passkort är köpt och det finns ingenting onyttigt att falla tillbaka på i hela lägenheten. Jag har dessutom kostat på mig ett par riktiga skor, för pronation och med extra dämpning. Gjorde snålisen förra gången jag köpte skor och tog de billigaste, vilket resulterade i träning som egentligen gjorde mer skada än nytta med löparknän och inflamerade muskelfästen. Denna gången ska jag inte halta till gymmet och krypa med gråten i halsen därifrån. Denna gången ska jag släpa mig själv dit (till en början) och glädjeskutta hem.
Jag vet hur jag fungerar, och jag vet att det jag har svårast för är att faktiskt sätta igång. När jag väl gjort det är det inga problem, då finns det ingenting i hela världen som står i vägen för mig och min träning. Tills dess att jag startat däremot är det en mur och en betongvägg som först ska rivas. Puh. Jag har planerat att återuppta träningen nu i två månader, håller tummarna för att den trenden bryts idag och att jag faktiskt går dit! Inget mer skitsnack, dags att ta tag i vad jag för länge har sagt att jag ska göra.
Tror dessutom att jag behöver träningen. Jag måste sluta tänka ibland, koppla bort hjärnan och slappna av. Ta ut kroppen och skapa en positiv livsstil och därmed ett mer positivt tänkande. Det är som det är, allt är som det är, och det blir inte roligare så länge jag inte gör det roligt. Och jag vet att efter ett svettigt och grymt pass på gymmet när man är på väg hem och är så sjukt glad att man fortfarande lever -då ler man!
Börjar hälsosamma livsstilen med att äta frukost, och hoppas på att kunna få in rutinen att fortsätta med det. Jag tänker inte lägga ut några före-bilder än, men jag tänker ta dem och när jag själv börjar se resultat kommer dessa att komma upp tillsammans med de första resultat-bilderna.
Tre. Två. Ett. KÖR
måndag 25 februari 2013
onsdag 6 februari 2013
Hanna, Jag och Mig själv
Nu har jag på riktigt kommit till rätta i lägenheten. I Min lägenhet, bara min. Där jag bor. Jag.
Jag har fått så himla mycket hjälp av släkt och vänner, och utan dem hade jag inte varit i närheten av så färdig och nöjd som jag är idag. Jag är så tacksam. Den är perfekt, det är perfekt. Jag kan äntligen andas rent och djupt och vågar nu säga att allt är perfekt. Precis allt. Jag är liksom glad i hela kroppen, jag trivs och är lycklig, och det var på tiden! Som jag har väntat. Jag kan äntligen slappna av och alla tankar som har spökat i mitt huvud har äntligen försvunnit helt. Här kan jag andas ut, resa mig och börja om. Det är nu det börjar.
Här är så fint, det är hemtrevligt och mysigt och precis som jag vill ha det. Lägenheten är ljus och fräsch och riktigt rogivande. Den är liten, och perfekt för mig. Man känner sig inte ensam det minsta, och jag är inte det alls mörkrädd eller orolig. Jag är lugn, sover gott och ler. Jag behöver bara vara, bara vara jag ett tag. Jag har hittat ut från mörkret och kommit tillbaka till en underbar plats. Och det känns fantastiskt. Man tjänar ingenting på att tänka på framtiden, och på det man inte kan styra. Det gör en inte lyckligare, bara mer förvirrad. De senaste dagarna har det hänt så mycket som varit otroligt jobbigt och faktiskt väldigt ledsamt. Men fastän det är tråkiga och negativa saker så har jag insett att de bidrog med någonting positivt. De visade mig att minnen är minnen, och de är bäst så länge man inte försöker återskapa dem. Minnen är bäst så länge man låter dem vara ifred, och låta dem vara fina för vad de är. Minnen ska man titta tillbaka på, inte leta efter längre fram. Det som har hänt har fått mig att förstå att jag letade efter någonting som inte längre finns, och som inte kommer att finnas. Jag har slutat leta och tänka. Jag vill inte det längre. Jag har släppt taget. Hoppat från kanten och det känns helt rätt. Det var dags nu.
Idag kom finaste Julia på besök för att se hur jag fått det, och jag passade på att bjuda henne på lunch. Jag gjorde en pastasallad som mamma gjort några gånger och som jag fullkomligt älskar! Till den serverades grova baugetter som värmts i ugnen, och efteråt erbjöds kaffe och mina hemmagjorda päronbiskvier. Idag har varit en underbar dag :)
Jag har fått så himla mycket hjälp av släkt och vänner, och utan dem hade jag inte varit i närheten av så färdig och nöjd som jag är idag. Jag är så tacksam. Den är perfekt, det är perfekt. Jag kan äntligen andas rent och djupt och vågar nu säga att allt är perfekt. Precis allt. Jag är liksom glad i hela kroppen, jag trivs och är lycklig, och det var på tiden! Som jag har väntat. Jag kan äntligen slappna av och alla tankar som har spökat i mitt huvud har äntligen försvunnit helt. Här kan jag andas ut, resa mig och börja om. Det är nu det börjar.
Här är så fint, det är hemtrevligt och mysigt och precis som jag vill ha det. Lägenheten är ljus och fräsch och riktigt rogivande. Den är liten, och perfekt för mig. Man känner sig inte ensam det minsta, och jag är inte det alls mörkrädd eller orolig. Jag är lugn, sover gott och ler. Jag behöver bara vara, bara vara jag ett tag. Jag har hittat ut från mörkret och kommit tillbaka till en underbar plats. Och det känns fantastiskt. Man tjänar ingenting på att tänka på framtiden, och på det man inte kan styra. Det gör en inte lyckligare, bara mer förvirrad. De senaste dagarna har det hänt så mycket som varit otroligt jobbigt och faktiskt väldigt ledsamt. Men fastän det är tråkiga och negativa saker så har jag insett att de bidrog med någonting positivt. De visade mig att minnen är minnen, och de är bäst så länge man inte försöker återskapa dem. Minnen är bäst så länge man låter dem vara ifred, och låta dem vara fina för vad de är. Minnen ska man titta tillbaka på, inte leta efter längre fram. Det som har hänt har fått mig att förstå att jag letade efter någonting som inte längre finns, och som inte kommer att finnas. Jag har slutat leta och tänka. Jag vill inte det längre. Jag har släppt taget. Hoppat från kanten och det känns helt rätt. Det var dags nu.
The future is scary, but you can't run back
to the past because it's familiar
Idag kom finaste Julia på besök för att se hur jag fått det, och jag passade på att bjuda henne på lunch. Jag gjorde en pastasallad som mamma gjort några gånger och som jag fullkomligt älskar! Till den serverades grova baugetter som värmts i ugnen, och efteråt erbjöds kaffe och mina hemmagjorda päronbiskvier. Idag har varit en underbar dag :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)







