Amen vafan?

Barbados. Paradisets paradis. En liten, liten minstingpytte-ö i Västindien, med turkost vatten, vita stränder, en strålande sol och otrolig grönska. Landet där en flaska rom är billigare än ett paket flingor och där alla hälsar på alla med ett stort (och ibland tandlöst) leende. Landet där alla pratar engelska som ingen turist förstår och där jag faller under kategorin "sexy" och "pretty girl" med min "rocking body". Den lilla, lilla ön som har det mest fantastiska buss-systemet med små vans som hämtar upp, och släpper av dig överallt och som inte har någon tidtabell. Som packar dina varor när du handlat på Supermarket och som alltid önskar en trevlig dag, har nu visat en riktigt, riktigt sunkig baksida.

I förra veckan vaknade jag i en nära 35 gradig lägenhet och höll på att frysa ihjäl. Stängde av golvfläkten och hämtade ytterligare ett lakan. Vaknade igen en stund senare i en pöl av svett. Tog av mig det överflödiga täcket och snurrade resten av natten. Pendlade mellan iskall och skållhet. Mamma (som har varit här tillsammans med morfar på besök) konstaterade att jag var brännhet i pannan och jag fick Ipren. Huvudvärken var fruktansvärd och låg precis bakom ögonen, och gjorde så att de kändes som två stora blåmärken. Febern är lugnare, men värken bakom ögonen är fortfarande intensiv och jag påminns om den varje gång jag av vana ska kolla åt något annat håll än framåt utan att vrida på huvudet. I helgen började jag känna något som liknade träningsvärk i benen, jag kände mig trött i dem. Vaderna börja kännas exakt som precis som när de börjar krampa. Hårda och spända och med en extrem smärta. Vaknade i går natt av att jag hade så ont att jag nästan fick panik. Knälederna, armvecken och händerna värkte något fruktansvärt tillsammans med vaderna och skinkorna. Händerna var stela och svaga. Jävla influensa, tänkte jag, och tog en Ipren och la mig under mina nu tre lager täcken och med långärmad pyamas och strumpor, med ACn inställd på 30 grader.

Idag tvingade grannen, som är här ett halvår varje år och har varit det i trettio, att gå till doktorn. Han blev orolig när han såg att jag knappt överhuvudtaget kan gå längre. Haltar och vaggar, på grund av värken i vaderna. Doktorn ställde några frågor, jag beskrev mina symptom, han bad mig kissa i en mugg, och sen konstaterade han att det inte alls var influensan. Fröken har Denguefeber. Man får det av myggor och det sätter sig på muskler och leder. Jag har alla symptomen och det finns fyra olika varianter av febern. En av dem är livshotande. Doktorn lovade att jag inte skulle dö, så det är ju positivt. Smärtstillande har jag fått och nu är det bara att gilla läget. Det är mycket som går neråt nu. Livet, det är fint det.

Förlåt mig, för jag har syndat

Jag har ätit delfin. Jag har suttit och tuggat Flipper mellan tänderna. Det finaste däggdjuret på hela planeten, som alltid ser ut att le och som räddar människor från hajar, har jag sågat i med en kniv. Jag satt där, mitt bland grillar och människor på Oistins fishmarket och diskuterade konsistens och smak med morfar som också satt och smaskade på samma maträtt. Mamma bara blängde på oss och tyckte att vi var hemska människor, hon satt där och åt sin kyckling och kunde knappt titta på oss. Jag måste medge att det sved lite i hjärtat att sätta tänderna i mitt favoritdjur sedan barnsben. Jag såg liksom en delfin kuttra sådär som de gör och leka i vågorna och le mot mig medan jag satt och malde sönder köttet i munnen. Åh, mitt hjärta brister. Förlåt!

Morfar sa att det var självklart att vi skulle testa, min första reaktion var blankt nej. Ingen diskussion. Inget snack. Nej nej nej nej. Inte en chans i hela världen att jag kan äta Flipper. Aldrig. Sen tog nyfikenheten över både hjärta och förnuft och så plötsligt satt jag och morfar där med varsin tallrik delfin med vitlöksstekt potatis. Som det kan bli. Jag både ångrar mig, och samtidigt inte. Det är ju rätt coolt, men så riktigt hemskt! Nu är det gjort, i alla fall, och det smakade som en blandning mellan kött och fisk.

Det blir nog inget plugg..

Vaknade idag med en stressig klump i magen för att jag inte skrev någonting alls igår fast jag planerat det. steg upp, micrade en matlåda från den fantastiska pastan jag gjorde igår med vit sås, bacon, lök, paprika och ärtor (borde kanske öppna typ en pasta-bar, är kung) och packade väskan med tio kilo böcker och dator och så gav jag mig av mot Coffeebean. På vägen stannade jag och köpte snacks som får stå som substitut för middag idag, då jag kommer att sitta här en bra stund.

... faaaast det blir nog inte så mycket plugg som jag skulle vilja. Träffade en kanadensare här om dagen (typ 45 år) och han är riktigt trevlig och vänlig och pratar mer än gärna om PRECIS ALLTING. Han är min överman i att prata och det finns liksom inget slut, och jag kan ju inte ara otrevlig. Första timmen var det helt ok, sen blir det liksom för bra på något sätt. Jag skyllde på lågt batteri på datorn och gick hem. Nu, idag, medan jag skypade med min lilla fröken Hedén kom han igen. Han avbröt massa gånger, och när han inte avbröt stod han och väntade på att jag skulle bli klar så att han kunde börja prata med mig. Trevligt.... typ. Han frågade om jag skrev på mitt examensarbete, och jag svarade att det gör jag, och jag har tre böcker och pennor uppslagna och uppradade bredvid mig, ändå har han inte kunnat sluta prata och det har hållt i sig nu i två timmar. Fan, han är skittrevlig men jag får ingenting gjort och jag blir alldeles tokig. Kan inte säga till honom att vara tyst så att jag kan skriva heller, för att jag vill inte vara otrevlig när han är så himla trevlig. Varje gång jag börjar skriva på facebook eller kolla en sak pausar han och väntar på att jag ska bli klar. Gode gud.

Har i och försig promotat lilla vägerskan för honom, han är fotograf och ganska duktig och det var i det samtalet som jag visade hennes Flickr-sida på hennes fotografier. Han blev riktigt superimponerad och trodde att hon var i hans ålder, för att hon måste ha hållt på i många många år för att utveckla en sådan extre talang. Han sa bara WOW om hennes verk och när jag mötte honom idag sa han att han skickat hennes sida till en massa fotografpolare i Kanada, och att alla ha rblivit jätteimponerade och att de nu är på omlopp där bland dessa människor. Lite coolt tycker jag ändå. Han sa att har man en sådan talang som hon, så ska man synas, och det tänker han hjälpa henne med genom att sprida hennes sida. Haha! :)

puh... snart får jag nog gå hem i stället, för här får jag ingenting gjort med denna pratkvarnen.

Oistins

Igår var det fredag. Och det var inte vilken fredag som hellst, det var lönefredag! Woho så underbart lägligt efter som pengarna verkligen var helt slut i torsdags. Sedan vi kom hit har vi haft ögonen på ett liksom kylskåp med glasdörr inne i affären med en massa smarriga tårtor i. Vi tyckte att det var väl passande att fira denna bästaste fredag så långt det bara gick, och köpte en tårta. Killarna valde, och det blev en vit med Happy Birthday och tre spritsade rosor i någon kemikaliespäckad frosting syntet mojs ovanpå. Vi satt på altanen och dukade fram tallrikar och bestick och skar förväntansfullt upp tårtan. Till vår stora förvåning och besvikelse visade det sig att det inte fanns någon fyllning alls inuti! Det var för tusan bara en dekorerad sockerkaka! Vafan.. haha. Vi kom på att vi dessutom kunde passa på att fira min födelsedag i förskott (24 januari), på samma gång i och med texten på tårtan, så Simon plingade i glaset och så ställde sig båda upp och sjöng Jag må hon leva! och Hipp hipp hurra! Hahahh.. bästa födelsedagen!


 Efter att ha varit här i snart fem veckor fick vi bara för några dagar sedan reda på att Oistins var stället att gå till på fredagskvällar, givetvis va det dit vi drog igår efter det vanliga altan-hänget. Vi gick längs vägen och vinkade till oss en van som kom körande i vanlig ordning. Den var givetvis fullproppad med fler som skulle dit och jag fick sätta mig framme mellan föraren och passageraren i framsätet. Efter att ha varit här nu ett tag har jag märkt att det verkar som att mittendelen av framsätet endast är avsedd för tjejer. Alltid hoppar snubben som sitter i passagerar-sätet ut för att liksom släppa in tjejen så att hon kan sitta i mitten, och reagerar denna passagerare för långsamt blir han alltid tillsagd att hoppa ut och släppa in damen. Haha! Fint det.

Föraren frågade om vi skulle till Oistins, och när jag svarade att det var på tiden att vi drog dit sa han att det va asroligt och att vi kommer ha en riktigt bra kväll. Gott. Sedan frågade han var jag va från och när jag sa Sverige sa han att det kunde han gissat, för att alla tjejer från Sverige är så söta. Vid detta laget har man liksom lärt sig att bara skratta trevligt och säga tack, det är nämligen så det fungerar här. Alla liksom strör komplimanger runt omkring sig till höger och vänster, här om dagen var det en kille på andra sidan vägen som liksom stod upp och vevade med armarna för att synas mellan bilarna i rusningstrafiken och skrek "How are you doing, gorgeous?!" Varpå man skrattar och svarar att det är bra, frågar hur det är själv, och sen är det lugnt. De svarar okej ha en bra dag och så är det inget mer med det. Fantastiskt trevligt!

Jag frågade föraren om det var långt kvar, när vi var framme. Han svarade bara att jag kommer att se när vi kommer fram. Och ja, det gjorde jag! Det var miljoners miljarders människor som myror precis överallt, som rörde sig mellan alla tusentals mat-stånd och bord. Fisk i alla möjliga slag erbjöds och grillades i stora grillar på plats och det var varmt från både folket, grillarna och vädret. Det dröjde inte länge förän det såg ut som att jag precis kommit ut från duschen i håret, helt allvarligt. Mitt i smeten var en stor scen med asmånga bauta-högtalare, jag trodde först att det skulle vara en spelning, men det visade sig att det bara handlade om att de spelade en massa untz untz och så fick randoms stå på kö att gå upp och dansa några i taget. Det va ju en lite rolig idé. Och nedanför scenen och flera meter bak var det liksom disco-stämning. Det tog nästan precis exakt en microsekund, sen hade vi tappat bort varandra i vimmlet fullständigt. Suckade lite och trängde mig runt och hittade tillslut ett ställe som inte bara sålde fisk, köpte en öl och trängde mig vidare. Excuse me var nog mina mest använda ord igår. Oistins låg riktigt fint nere vid stranden, och det var skönt att känna den kalla, fina, sanden mellan sandalerna och fotsulan när man va sådär äckel-varm. I mörkret kunde man precis se vattnet som reflekterade ljuset från lamporna, annars låg det som ett kolsvart sidentäcke bakom marknads-stånden med smycken som glittrade under lamporna. Överallt var folk och stämningen var faktiskt ganska häftig.

Efter vad som kändes som någonstans mellan en till två timmar hade jag sett allt och började ge upp på att hitta killarna, så jag funderade på om jag skulle dra hem. Jag gick längs vägen och en massa taxi-chaufförer stod uppradade på trottoaren och frågade om jag ville ha en taxi. Nej, skulle jag hem så skulle det i så fall vara med en van för typ 7sek, än en taxi som skulle gå på strax över 100sek. När jag tackat nej för kanske tionnde gången frrågade killen i stället om vi skulle gå och ta en drink då, haha, nej det ville jag inte. Han bad och bönade och lovade att han faktiskt var trevlig, jag sa att jag inte betvivlade det alls, han frågade om vi kunde ta den där drinken någon annan gånng då? Jag skrattade, svarade att det vet man aldrig, och sen gick jag utan att vända mig om. Kände mig lite sådär mystiskt dissig, va lite kul.

Två sekunder senare krockade jag med en lagom glad-full kille i grön t-shirt. Precis när jag skulle be om ursäkt såg jag att det var Alexander, waho! Han hade suttit på den liten pub precis över vägen och va helt superglad över att de hade haft whiskey, som han saknat under hela resan. Han hade suttit där hela tiden och gottat sig och dessutom skaffat sig en 50-årig uteliggare till polare som hade sålt ett mindre snyggt trä-armband till honom. Alexander tyckte att det va skitfult, men hade köpt det bara för att gubben va så trevlig Han hade visst till och med hjälp honom över vägen genom att gå ut mitt i trafiken och hålla upp armarna, lite "bered den väg för Herren" liksom. Vi gick tillsammans tillbaka in på puben och kollade på kareoken som var i full gång, ABBA verkade kvällens tema vara, och vi stod där som två idioter i baken och dansade och skrek-sjöng med i varenda låt och vevade med armarna som om vi befann oss på en asviktig och superspännande fotbollsmatch. Haha. Behöver jag säga att folk skrattade åt oss?

Alexander hade inte heller sett till Simon på hela kvällen, jag hade varit helt säker på att de var tillsammans. Vi skrattade lite åt var han kunde ha tagit vägen, och gick till Chefette och köpte Roti (såklart) och så tog vi en van hem, den var ännu mer proppad än den dit och vi hamnade nästan helt i knäna på ett par i samma ålder från Storbritanien som var där och firade hennes födelsedag, de blev lite förfärade. Hehe. Vi hoppade av i Worthing och började gå hemåt sista biten. När vi sedan svängde ner till lägenheten möts vi av en lagom uttråkad Simon på altanen, han hade suttit där i någon timme och väntat efter att ha åkt hem då han tröttnade på att leta efter oss. Haha, hoppsan!

Nu är det kokta fläsket stekt

Min spegelbild slagit kullerbytta. Jag har på fyra veckor gått från en lagom vältränad blekfis till en lagom brun fetis. Haha, ja det går fort både upp och ner, semestermagen börjar likna den jag en gång kämpade bort för fem år sedan. Jag åkte hit i ett par jeans som var lite för stora och därmed bekväma, samma jeans som jag knappt använde i sommras för att de var på tok för stora. I går skulle jag dra på mig dem igen, för första gången sedan jag reste hit i dem. Fick dem knappt över asen. De körde fast i låren och liksom plöjde upp en vall som var nästan omöjlig att komma förbi. Jag drog och slet och stånkade och flåsade och sparkade som en bistucken åsna och knölade och krånglade och ålade mig som en orm och höll andan och blev alldeles svettig. Sen sa det flopp! och så satt de på plats, seger. Det gjorde ont att ha dem på sig och jag blev helt stel, de satt ungefär likadant som de Cindy har i Grease i typ sista låten, de svarta brallorna som de sydde direkt på henne för att de skulle vara så tighta som det bara gick. Fast nja.. de satt lika tight men inte likadant kanske, för på henne ser det inte hälften så uppstoppat ut. Haha.

Nu får det ta mig tusan vara nog. Att man semesternjuter av mat och dryck och slapperi när man är iväg en vecka är en sak, gör man det i en hel månad är det en annan. Och i synnerhet när det är en hel månad kvar plus lite till. Då går det bara inte, fortsätter jag såhär får jag boka en extrastol för att få plats på flyget! Ojojoj, det blev en inskrivning på gymmet här om dagen, det är litet och maskinerna är otroligt få, gamla och rostiga MEN de fyller sina funktioner och gör det de ska, så jag är nöjd. Utikt över stranden och havet har jag också.. eller nej, bara havet. De håller på att bygga ett hotell precis framför, som skymmer hela den vackra vita strandutsikten. Lika fint är det ändå. Stod på löpbandet idag och trodde att jag skulle tuppa av och åka baklänges och dundra in i spegelväggen bakom och dö av splitter och en sprucken skalle efter typ fem minuter. Strålande, gassande sol letade sig in i de stora öppningarna i väggen som vätter mot havet och spred sin värme, och min enda hjälp mot denna hetta var en liten såndär skrivbordsfläkt uppsatt i taket ovanför mig som liksom blåste förbi lite ibland. Puh. Svettades gjorde man i alla fall.

Jag kan döda för en kebab

Nu börjar den lilla fetisen känna av abstinensen från den hederliga, Europeiska köpmaten. Här finns varken McDonald's eller någonting liknande heller för den delen, och det finns absolut ingenting i närheten av kebab eller gyros, pizza finns, men den är svinigt dyr och finns bara i två varianter: peperoni eller cheese.

Ge mig en kebabrulle, eller tallrik eller sallad eller pizza eller bara hela jäkla kebabmaskinen så att jag kan sitta och skala av och bara proppa i mig som en gris bredvid. Ge mig en Big Mac, några cheeseburgare och en massa möjliga olika pizzor. Åhh mumms vad jag ska äta ihjäl mig när jag kommer hem. Förväntar mig ett överraskning-välkommen-hem-här-är-en-massa-köpmat-party, så att alla vet. Annars kommer jag bli aasbesviken. Kommer att vara i växjö igen runt 10 på kvällen den 27 december.

Meeen för att plåstra fetmagen lite i alla fall så har vi bestämt oss för att det är dags för att äta på Mojo idag, så det bli ju lätt en hamburgare och en massa smarriga pommes idag. Waho wahi så gott jag kan knappt vänta, fast jag precis smäckte ett helt rör pringles och en glass nyss och mår asilla. Verkligen asilla. Det är fint det.

Äventyr i B'town

Idag efter besöket på skolan gav jag och bäste herr Simon iväg på äventyr i Bridgetown. Vi tyckte att det var på tiden att undersöka staden lite, nu när vi ändå varit här i en månad. Vi hade hört talas om en shopping-gata, men aldrig sett den, så vi drog på oss solbrillorna, packade ner en flaska vatten och en karta och så gav vi oss av. Som två tvättäkta turister.

Efter mycket vändande och vridande och en tydlig ifrågasättning på bådas godkänt i kartkunskap på universitetet hittade vi tillslut rätt, och det visade sig dessutom att det varit bara en gata från där vi irrat runt miljoner gånger. Haha. Så kan det gå. Jag köpte mig ett par nya solglasögon och ett armband, sedan gav vi oss av till ett Jamaicanskt litet hak och köpte en öl och testade en riktigt god drink som kittlade hela vägen ner i magen.

Innan vi begav oss hemåt igen bestämde vi oss också för att det var på tiden att smaka den inhemska maträtten Roti som så många här rekommenderat för oss, och sagt att det är något man måste smaka om man är på Barbados. Vi gick in på Chefette, den enda snabbmatskedjan som finns här (McDonald's fanns i typ ett halvår för ett bra tag sedan, men fick slå igen) och beställde varsin. Man kunde välja mellan; Only beef, beef and potato, only chicken eller chicken and potato.Vi testade varsin med potatis. Det kan helt enkelt beskrivas som kyckling och en sorts kryddad potatismos, inslaget i ett sorts pita-bröd. Det var fruktansvärt gott, och kommer lätt att ätas typ hela tiden nu. Åååh mumms. Fattar varför det kallas för delikatess. Vi avslutade dagen framför en fin fontän. Ja, det var en bra dag detta.

Blått ljus

I natt hände det. Jag sover ju inte riktigt än, lite mer än innan, men går fortfarande inte ner i djupsömnen. Reagerade på att någonting lös i rummet, det blinkade konstigt. Snurrade runt och blev lite irriterad först. Sen tog den där lilla nyfikenheten över, och jag rullade runt på rygg och öppnade ögonen. Blått. Blink blink. Mitt hjärta stannade. Tittade åt höger, på nattduksbordet, det var Simons mobil som var ansvarig för ljuset. Fan. Tittade supernoga på min egen, men ingenting. Åh. Han hade säkert bara fått ett sms i alla fall. Vände mig om. Skruvade. Suckade. Pustade. Kliade på myggbetten. Tittade på mobilen igen. Möttes av det fantastiska ljuset som liksom tände upp hela rummet i sina blinkningar. Slängde mig på den och bad en skitsnabb bön om att det inte var ett sms. Låste upp den och möttes av facebookaviseringar, instagramnotiser, mail och tillgängliga uppdateringar. Jag kom på mig själv mitt i ett litet skratt. Internet har kommit tillbaka!

Detta betyder att jag behöver inte gå till Cooffeebean och sitta där varje dag, jag kan kolla internet precis när jag vill, hur länge och hur mycket jag vill! Jag behöver inte gå runt och känna mig stressad för att jag inte kan kolla upp saker och jag kan skriva examensarbetet i lugn och ro igen. WAHHOOOO va bra alltig helt plötsligt blev. Skuttade upp en timme innan larmet skulle ringa, tryckte igång datorn och har första mysiga frukosten på tre veckor, med datorn och all dess underhållning framför mig. Tänka sig.

Pantat

Bank, bank, bank.

Jag vaknade till, men var fortfarande på ett sätt djupt i sömnen..

Bank, bank, bank.

Lyfte på huvudet. Kunde riktigt känna hur håret spretade åt alla håll. Näe.. va nog inget.

Bank, bank, bank.

Amen vaf.. vem är det vid dörren?! Började bli irriterad, öppnar inte folk är de antingen inte hemma, i duschen, på toa eller så sover de. SLUTA.

Bank, bank, bank.

Ok, slängde av mig påslakanet och stirrade tjurigt på sovrumsdörren. Huvudet kändes som att det skulle explodera och halsen skrek efter vatten. Kan väl passa på att dricka samtidigt som jag kommer vem idioten är.

Bank, bank, bank.

Växlade från att vara trött till tokig. Vem i hela friden kan det vara som inte fattar? Halvsprang till dörren, låste upp och möttes av en liiten liiten ganska gammal kvinna med små, gråa såna där hårt inbakade flätor på hela huvudet. Hon log mot mig, med grusigare ögon än vad jag hade tror jag. Jag log tillbaka, men visade tydligt att hon väckt mig med hela kroppen.

Hon sa någonting till mig på Bajan (de engelska språket har fått en egen dialekt på ön, och låter som allt annat än engelska längre. Det är så obegripligt att hur mycket man än försöker förstår man inte ett endaste ord. En ren sörja av missljud, helt enkelt. Detta kallas Bajan, som om det vore ett eget språk, och det är precis vad det är). Jag skakade frågande på huvudet.

Hon pekade på bordet på altanen, som efter gårkvällen var överbelamrat med flaskor, två var inte ens öppnade. Efter att hon pekat pratade hon igen, samtidigt som hon sådär gammeltantigt knäppte händerna (inte för att be, utan bara för att det är sött) och sjönk ihop lite och tittade upp på mig med värsta hundögonen ”??????????? bottles?”

Jag fattade först inte riktigt, så jag nickade bara, gjorde en chansning. Det var ju våra, det kanske va det hon frågade?

Hon sken upp och sa ”Ok, can I come by later today and get them?”.

Ahhaaa... nu fattade jag. ”Can I have those bottles?” hade hon sagt innan, nu när jag tänker efter så kanske jag hörde det. Hon hade sett dem från vägen när hon skulle passera. Men nej, jag vill inte ha en främling springandes på vår altan, och ölen slänger vi ner i lådan igen så att när de lämnar ny så löser vi in panten direkt och så dras den av från beloppet. Skitsmidigt. Men då ska ju lådorna vara fulla för att kunna göra så.

Jag log med lite medlidande i ögonen, bad om ursäkt och förklarade att vi måste ha dem.

Hennes mungipor rasade från uppåtpekande till nedåt, och hon blev nog uppriktigt ledsen.

”oohh.. are you sure? I want them”. Hon tittade så ledsamt på mig som hon bara någonsin kunde.

”No, I am so sorry” sa jag bara, och försökte göra henne glad med ett leende.

”Can i just open one and drink it here before I go?” sa gammeltanten och sken upp.

”Oh no, no, no, no, no. No. I don't think it's a good idea. No, I am sorry”. Sa jag, med ett litet skratt i halsen. Hon va ju tokig. Stäng och lås fort som fan.

”Oh ok... bye..” skamset och förmodligen missnöjt gick hon ifrån dörren, ner för trappan, förbi altanen och bort mot vägen igen. Mitt huvud höll på att gå sönder, men jag började ändå gå fram och tillbaka ner på altanen och hämta in flaskorna för att visa henne att det inte var lönt att komma tillbaka. I köksfönstret såg jag henne försvinna längs vägen. Puh. 11.00, sängen kallar.

Senare runt 14 på eftermiddagen hade vi alla tre vaknat till liv ungefär samtidigt. Jag och Simon skulle dra till affären och köpa något gott att käka, Alexander stannade hemma. Vi var borta i typ inte ens en halvtimmme. När vi kommer in genom dörren säger Alexander att det varit en gammal, tandlös gubbe här som ville hämta flaskor. Jaha, då har ett rykte spridit sig antar jag, kärring. Vi har jättemycket pant av flaskor vi köpt strövis mellan beställningarna och hade mer än gärna blivit av dem dem, för de blir det aldrig av att vi ger oss iväg och pantar för några småmynt. Men de står inne i lägenheten, och han hade ju inte gärna velat springa som en tok med ölen och bjuda in en främling som knackar dörr för tomflaskor. Allas datorer och allting låg ju öppet i lägenheten. Hade han inte varit själv hade han gett gubben. Jag hade inte gjort det i alla fall. Känner att då hade de sprungit här varje dag och bett om mer. Tycker inte riktigt om det, att de går upp på vår altan och knackar dörr bara sådär, faktiskt.

Senare under dagen satt Simon och läste på altanen och jag och Alexander låg inne och kollade på teve. Plötsligt kom han in ”vad händer med världen?” sa han och skrattade. Då hade precis tre stycken gamla gubbar kommit förbi och frågat om flaskor och satt sig ner vid altanbordet. De sa att de sett och hört oss på kvällarna, mer förstod han inte, och jag förstår honom. Man fattar inte ett uns av vad det säger, ganska sjukt hur det kan bli så otroligt otydligt när det är ett språk som man egentligen kan helt utan problem. De hade till slut rest sig och gått, och tack för det. Det blir att låsa med båda låsen och fängelse-metall-dörren i fortsättningen när vi går hemifrån, tror jag. Fem stycken på en dag, när ingen kommit under de fyra veckor vi bott där. Konstigt sammanträffande måste jag säga.

torsdagochfredag

torsdag
Näe, ibland blir det inte riktigt som man först planerat. Men nog fasen blev det bra i alla fall!
Tog sovmorgon och hade en riktig långfrukost framför teven med stekt ägg och korv. Läste Martina Haags bok Med glada hälsningar från Missångerträsk på altanen, tog en lång dusch och började sedan sakta göra mig i klar för ännu en dag på skolan. Sexåringarna skulle ha praktisk matte på eftermiddagen, och det ville jag ju inte missa. Drog på långbyxorna och t-shirten och började svettas på en halv sekund. På skolan måste vi ha långbyxor och vi får inte visa axlarna, det ska ju se professionellt ut.

Framåt halv två på eftermiddagen var eleverna överallt och studsade mellan väggarna och munnarna gick oavbrutet på dem. Lärarinnan höll hela tiden en hög samtalston och upprepade att hon krävde att de visade respekt genom att lyssna på hennes instruktioner. Kaos kaos kaos. De gick igenom både tvåans och femmans gångertabell idag i alla fall, indelade i lag med kuber som kunde fästas vid varandra. Kul att se.

På vägen hem tog jag en annan buss (nummer 9) i stället för 10 eller 11 som vi normalt åker. Nian stannar precis utanför vår lägenhet och jag va så varm i mina långbyxor och det va så hett ute att jag inte pallade gå en meter längre än vad som absolut skulle behövas. Väl på bussen insåg jag att jag inte kände igen mig alls, eftersom rutten var en annan som jag inte tidigare åkt, och visste därmed inte heller när jag skulle trycka på knappen för att inte riskera att åka för långt. Spejade som tusan på alla hus som jag tyckte att jag kände igen, men som jag inte hade en susning om hur de låg i förhållande till vårt. Plötsligt kom ett gigantiskt vitt hus, faaaaaaan, det ligger precis mitt emot vårt! va min enda tanke och jag slänge mig på knappen. Bussen stannade och jag klev över både mammor och bäbisar och gamla och knölade för att komma ut, betalade föraren och önskade en bra dag. Och precis när bussen kör vidare märker jag att det vita huset inte alls var det vita mitt emot vårat.

Åt en festlig måltid på Mojo igår med, fan det bästa stället u världen. Godaste maten lätt. Sedan gick jag vidare till mitt Coffeebean och fikade med kaffe och kaka. Killarna låg hemma oc var bakis, så blev en hel dag för mig själv och min musik. Rätt mysigt faktiskt. Bara gå runt och vara på något vis.

fredag
Hade redovisning idag i kursen hemma. Videosamtal i Skype. Det gick betydligt bättre än vad vi trodde, då vi satt på Cooffeebean och var dessutom tvugna att sitta inomhus på grund av att datorn skulle dö utan att laddaren sitter i. Espressomaskinen får ett jäkla liv när den sätter igång, och många kom in för att ha sitt morgonkaffe klockan 9 på morgonen. Det gick kanon, i alla fall och vi är godkända!

Idag är det strålande sol och nästan 40 grader klockan halv 11 på morgonen, så det blir en stranddag utan att tveka, och plugg senare i kväll. Har inte solat på hela veckan, tro det eller ej, så det är dags nu bannemig.

ons, nov 14

Jag har världens sötaste mamma och morfar.
De är sådana solälskare att det är svårt att ens beskriva på ett sätt så att jag kan komma i närheten av deras extrema kärlek till sol och värme. Och nu när jag befinner mig på en så himla fin ö, med ett så himla fint väder (till skillnad från Sveriges höst-rusk) så kunde de inte se möjligheten att komma hit och hälsa på glida dem ur händerna. Den 28 november flyttar de in i vår lilla lägenhet. Och fast de påstår att det är för att hälsa på mig, är jag ändå övertygad om att det är stranden och solen som lockar mest. Om jag suttit i samma situation fast i Finland hade de nog inte insisterat på att hälsa på med samma, brinnande entusiasm. Haha.

Idag är en väldigt, väldigt slö dag. En sån där man vaknar och känner sig som en deg. Alla rörelser är slöa och tar liksom emot. Huvudet värker lite lätt och ögonen svider. Hade utan problem kunnat gå och lägga mig och sova resten av dagen nu. Ute steker solen och det är apvarmt. Efter tre veckor nu känner man att man liksom vant sig vid att solen alltid levererar, och jag har inte varit på stranden en endaste gång på en vecka, jämfört med första och andra, då man lapade sol dagarna ut och in. Man har på något vis kommit ifrån den där "jag-måste-ta-till-vara"-inställningen som man ofta har när man åker iväg bara för en eller två veckor, det gör ingenting om jag inte orkat gå till stranden på en vecka, eller att den där brännan jag fixade de första veckorna håller på att blekna bort fullständigt redan. Jag hinner, jag hinner både gott och väl.

Observerade i J3C idag, de höll på med division och grejade med mynt och diskussion. Det var intressant. Eleverna är superexalterade över att vi är där, och är jättetrevliga. Känslan av att alla ställer sig upp och säger i kör "Good morning, visitors" när man kommer in är speciell. Simon presenterade våra tre "extrabokstäver" här om dagen, och det visade sig att sj-ljudet i ordet "sju" var otroligt svårt, till och med omöjligt för vissa barn att uttala. Det tyckte de va spännande.

Nu var det ett tag sedan

Internet, som vi betalade nästan tusen spänn för, och som skulle täcka de två månader vi är här la av efter nästan exakt en vecka. Och det är så omständigt att ta sig dit att vi helt enkelt fortfarande sitter och tittar på wifi-mojen hemma och väntar på att det där krysset ska försvinna så att den kan börja fungera igen. Jag har blivit stammis på Coffeebean och sitter här mellan 10-17 nästan varje dag, så att jag kan ha tillgång till internet. Jag har mitt bord i mitt hörn med mitt el-uttag och jag beställer alltid en bagel med cream cheese och en stor kaffe med mjölk till frukost, och en ny kaffe och en chocolate chip cookie runt 13-14 som eftermiddags-fika.

Examenarbetet har satts igång och jag har blivit fullständigt nedslagen av det engelska språket. Jag kan göra mig förstådd, och jag har baskunskaperna, men det visade sig vara allt annat än tillräckligt. Det kommer ordna sig, jag är en fixare, men erkänner att jag blev rätt grymt försjunken i deppiga tankar igår och var med klumpen i halsen och tårarna i ögonen beredd att ge upp. sen tog jag tag i kragen, köpte en asgod frappochino och började om. Det går bra nu.

Vi var ute och partajade i helgen, Alexander blev dålig och vi fick gå hem med honom. Jag och Simon var fortfarande goa och glada, så vi gick till vår fina, privata strand mitt i natten och satt och lyssnade på vågorna och gick barfota vid strandkanten och njöt av livet. Sen, fyra timmar senare, vaknade jag av att jag blev blöt om fötterna och att armen gjorde ont. Jag tittade yrvaket upp och såg Simon någon meter ifrån mig, helt utslagen. Väckte honom, vi borstade av oss sanden och så gick vi hem. Vilken grej. heheee.

Observationerna på skolan har dragit igång denna veckan. Skolan är uppdelad med Infants på ena sidan, och Juniors på andra. Idag var jag bland Infants, sex-åringarna, och kollade deras mattelektion. De satt i 1,5 timme med samma stencil med tvåans multiplikationstabell. I början tyckte de att det va kul, sen dog intresset ut mer och mer. Efter 45 minuters effektivt och koncentrerat arbete (som jag tycker är skitlänge för en sex-åring att sitta) började de halvsova och gå runt och göra annat. Förstår dem. Jag blev själv både uttråkad och rastlös. Och så var jag varm! Skolan kräver att vi ska ha långbyxor och minst t-shirt (men helst skjorta) för att vi ska se professionella ut. Gah.

Premiär-åt på KFC idag med Simon när vi kom hem efter skolbesöket. Fy fasen va gott! Och så va det beläget precis vid stranden, underbar utsikt att käka till, och då och då gick det förbi en härlig rasta-fari-snubbe som sjöng högt och hälsade glatt. Folket alltså, älskar dem.

Vi har fått en invasion av typ det enda djuret som finns här; mimimyran, och de tar över köket! Gick berserk med diskborsten idag och gick raka vägen till affären för att köpa myrdödarmedel. På burken stod det: Search, aim, spray and kill. Precis perfekt information, nu ska de små äcklona döden dö.

Vi beställde ganska nyligen sex lådor öl, som blev leverarade ända till dörren. Vi tänkte att det skulle räcka en månad, men efter typ en vecka insåg vi att det var otroligt mycket felräknat då vi strax efter fick börja handla öl i affären igen. Frågade grannen när nästa leverans skulle kunna komma, och han bara tittade häpet på oss och började asgarva. Hehe. Det är varmt, den är kall och den är god. Lätt hänt. som tur var så sa han sedan att det bara var för honom att ringa och så kunde de komma när som. Va bra, svarade vi. Vi tar 15 lådor Carib och 5 lådor Stag. Grannen gapade, kammade bak håret med handen och började skratta igen, lika hårt som innan. Vi förklarade att sex lådor bara varit fjantigt, och att 20 borde räcka en månad.. precis. Han tittade på oss som om vi vore ididoter, fast det gör han alltid. När han sedan ringt hade till och med leverans-killen börjat skratta åt vår efterfrågan. Kul att vi roar!

Ska bli bättre på att uppdatera, promise.

ARGH

Vaknade tidigt i morse, nästan lite för tidigt, med tanke på att jag inte sover om nätterna ännu. Ligger alltid vaken till i alla fall fyra-fem och lyssnar på när områdets alla miljarder hundar samtalar med varandra och tupparna avlöser varandra med det där morgon-kuckelikuet som de tycket är lämpligt att påbörja vid tre-tiden. Klockan 07.30 kunde jag inte ligga kvar och snurra längre, och steg tillslut upp. Jag gjorde kaffe och bredde två rostade brödskivor med jordnötssmör, njöt av tanken att det där nog är världens bästa frukost och kollade de senaste avsnitten av The big bang theory. Rätt trevligt ändå. Killarna låg och snarkade i djupaste sömn och jag lät dem göra det till 9.30, då jag fick ropa upp dem eftersom vårt sjätte besök på immigration väntade.

Det var nästan mörkt ute av de stora, svarta molnet som bredde ut sig på himlen. Normalt står solen och steker redan vid åtta, men idag hade monsunregnet tagit över och semester-morgon-känslan var som bortspolad (hehe). Det mullrade så högt på taket att jag fick höja volymen i hörlurarna och utanför var det nästan helt vitt av det otroliga ösregn som fullständigt vräkte ner. Min första och enda tanke var att idag passa på att starta med examensarbetet, som blivit uppskjutet i och med alla andra problem vi mött hittills, och som inte kännts särskilt peppande att göra när immigrations krånglat så mycket med oss.

Besöket på immigrations igår gav absolut ingenting, vi hade våra papper, de sista som skulle lämnas in för att alla krav skulle ses som uppfyllda och vi var inställda på att äntligen bli "fria". Vi gick raka vägen till bås fyra, som de sagt att vi skulle under besök fyra, och satt där i en kvart innan Simon tillslut gick till front desk för att fråga vart handläggaren tagit vägen, då ingen dök upp i båset. De sa att vi skulle sitta där och vänta, och han gick tillbaka igen. Efter ytterligare några minuter kom en kvinna och frågade vadd vi gjorde där, vi förklarade och hon sa att den vi skulle träffa inte var inne och att vi skulle lämna papprena till front desk så skulle de skicka dem vidare. Suck. Vi lämnade båset och ställde oss i kön till front desk och väntade och väntade. Till slut kom vi fram och han tittade bara på oss när vi lämnade fram våra papper. Vi förklarade vad kvinnan sagt och han vägrade ta emot dem. Han sa att vi skulle komma tillbaka i morgon (idag), och trots att vi åter påpekade vilka instruktioner vi fått av kvinnan i bås fyra, vägrade han ta emot dem. Till slut suckade och tog dem, han började skriva på en lapp, förmodligen en sådan som bekräftar vad vi lämnat in som ett kvitto. Vi hade redan en sådan med allt annat vi lämnat in, och han tog den och skrev bara rakt av. Vi fattade inte meningen med det, å andra sidan har mycket kännt mest meningslöst och tidsslösande här, så vi ifrågasatte inte. Plötsligt kom en kollega fram till honom, tog sin penna och klottrade sönder hela lappen, samtidigt som han skrattade. Mannen gestikulerade som "vafan" och började sedan själv skratta, rev lappen i tusen bitar, gav oss våra papper och sa åt oss att komma tillbaka i morgon. Vi var lite chockade, det fanns alltså ingen mening med det han gjort. Vi frågade varför, inte otrevligt, vi poängterade bara att vi ville förstå vad som hände. Mannen tog illa vid sig, som om vi förolämpat honom, slängde med armarna i luften och svarade irriterat att det är en process, och det är bara att acceptera det som det är. Vi tog våra lappar, tackade och gick.

Idag när vi entrade bås fyra satt där samma kvinna som igår, hon såg frågade på oss och när vi la fram våra papper sa hon förvånat "lämnade ni inte in dem i front desk igår?" vi svarade att vi försökt, men att de inte ville ta emot dem. Hon suckade och skakade på huvudet, tog lapparna, skrev ett såntdär kvitto och sa att vi skulle bli kontaktade när de överlagt allt material, och att vi sedan skulle komma tillbaka om det blev godkänt och få nya stämplar i passen. Ett sjunde besök kommer alltså att behöva göras, någon gång.

Vädret har varit varmt och fuktigt och dåligt hela dagen. När vi kom hem satte jag mig med examensarbetet för att för en gång skull i alla fall starta. Har nu suttit i flera timmar och läst, och känner mig superförvirrad. Jag blir inte ett dugg klokare på vad jag läser och det känns som att jag hade velat vara hemma, kunna gå på seminarier och ha en fysisk person att kunna vända mig till. Här känns det hopplöst och hjälplöst. Lägger allt ifrån mig för idag och hoppas på att det släpper till i morgon efter det första, riktiga mötet på skolan.

Tomorrow's a new day

Forty Foot Echo - Brand new day

Never thought I'd say I'm sorry
Never thought I'd be the one to bring you down
Now when I look out my window
But there doesn't seem to be anyone around

And I, I think I'll change my ways
So all your words get noticed
Tomorrow's a brand new day
Tomorrow's a new day

We said we'd take little time
For both of us to see
And wonder what it'd be like to carry on
Ya, I know I got crazy
Well I guess that's just me
If I could turn back time before
The wrong

And I, I think I'll change my ways
So all your words get noticed
Tomorrow's a brand new day
Tomorrow's a new day

Ya, And I, I think I'll change my ways
So all your words get noticed
I think I'll change my ways
I think I'll change my ways
Ahhhhh, Ahhhhh
I think I'll change my ways

Never thought I'd say I'm sorry
Never thought I'd be the one
To bring you down

Inget mer behöver sägas, inget mer behöver tolkas. 

Det är vad det är. Livet. Det är bara du, det har alltid varit du.

Utflykternas utflykt

Efter ytterligare en sömnlös natt, har sovit kanske två till tre nätter ostört hittills, var det dags att stiga upp vid tjugo över åtta och förbereda dagens äventyr. Badlakan och pengar lades ner i väskan, bikinin drogs på och varenda centimeter av kroppen täcktes av solskyddskator 30, håret åkte upp i en slarvig toffs och solglasögonen togs på. Flingorna hetsåts och kaffet hann knappt drickas upp. Vid nio blev vi hämtade utanför lägenheten för att bli körda vidare in till Bridgetown och åka på segling.

Katamaranen var asstor och besättningen supertrevlig, som nästan alla som bor här. Vi blev genast erbjudna dryck, allt från olika läsk och juicer till öl och rom. I utflykten ingick både dryck och mat, samt snorkling med havssköldpaddor och snorkling på ytterligare ett ställe över ett skeppsvrak och ett rev. Sedan gjordes ett sista stopp i samband med maten vid en jättefin strand där man kunde hoppa från båten och bara bada av sig lite.

När alla kommit ombord körde vi ut ur hamnen och vidare ut på öppet hav. Vädret var perfekt, ibland kom ett moln som gav skugga och ibland kikade solen fram och stekte, vinden låg på och utsikten var fantastisk. Plötsligt såg vi en havssköldpadda paddla runt på ytan en snabis innan den försvann ner i havet igen, och strax därefter dök flygfiskarna upp från alla håll runt oss. Det var en riktigt cool syn, jag trodde faktiskt inte att de bokstavligt talat flög, och de gjorde det en bra bit!

Stopp 1: Havssköldpaddor
Vi fick information om att inte hålla fast dem eller stoppa fingrarna i munnen på dem, och att de var den gröna arten vi skulle komma att få se. En av besättningsmännen skulle följa med ner i vattnet och dela ut mat efter hand som skulle locka dem till oss. Vi blev tilldelade varsitt snorkel-set och gav oss ner i den turkosa vattnet. Det tog inte lång tid innan första sköldpaddan dök upp, och med den kom fler, den ena större än den andra. Vi dök efter dem och jag klappade de allihop, jag kliade en i nacken och klappade några på huvudena. Känslan var overklig, och när jag och Simon för några sekunder hade huvudena över ytan och konstaterade för varandra hur häftigt det var, kände jag något mot foten, jag tittade ner och insåg att jag råkat sparka till en stackars sköldpadda. Senare fick jag reda på av Alexander att han simmat runt och tittat på just den sköldpaddan jag råkat sparka till, och sett att jag till och med hade träffat den i huvudet. Taskigt av mig. Haha! Nere på bottnen såg vi en cool fisk, som liksom väcklade ut sina fenor, vi frågade killen som delade ut sköldpaddsmaten mad den hette, han svarade "It's called Batfish.. and if you are really lucky you might se Robin next to it". Haha, humor ;) Efter 40 minuter som mer kändes som fem var det dags att gå upp. Precis när jag var högst upp på trappan träffades jag plötsligt av världens vattenstråle i ansiktet och över kroppen, undrade vad fan som hände, vem som drog med mig och i så fall varför? När strålen sedan försvann och jag kunde öppna ögonen igen såg jag att det var kapteten som var boven. Han duschade av allt salt från en när man kom upp, det var ju faktiskt snällt, så jag log och tackade och gick vidare över däck.

Stop 2: Skeppsvrak och korallrev
Denna gången blev vi också tilldelade grodfötter och han som delat ut fisk till sköldpaddorna tidigare var nere i vattnet nu också, men med kex i stället, för att locka till sig mer fisk. Och nog gjorde han det! De var överallt runt en. Men efter sköldpaddorna kände man inte alls samma exaltering och jämfört med de jag snorklat vid i Mexico och Egypten var detta inte alls särskilt fint.Vraket var lite coolt däremot!

Stop 3: Middag och strand
Maten var riktigt god, fisk och kyckling, ris, mos, sallad, pasta och coleslaw. Det var uppdukat som en buffé och det var bara att ta åt sig så mycket man ville ha, och att sitta på båten med god mat och ha en fantastiskt fin strand som utsikt var otroligt mysigt. När vi ätit klart hoppade vi i från båten, jag dök och lyckades i halv panik fånga bikinitrosornavid fotknölarna innan de åkte av helt. Haha! Genomskinligt vatten, om någon på måten såg detta måste de ha skrattat.

Nu sitter vi hemma, sex timmar senare, och nog är man mör. När vi kom hem var det 37 grader varmt, just i detta nu sitter jag på altanen, solen är på väg ner och temperaturen har sjunkt till behagliga 33. En dusch och en rejäl dos after sun väntar, och en kall öl. I natt sover jag nog bra. 130 BBD var verkligen väl betalda pengar, och jag hade lätt kunnat åka en gång till!

St. Gabriel's school fair

Igår var det dags att gå på St. Gabriel's school fair. Är lite osäker på den svenska översättningen, men enligt lexikon står det "utställning" och i min egen uppfattning handlar det mer om "marknad". Låt oss säga att det är någonting där emellan. Detta evenemanget gör skolan  varje år, och det är den största skol-marknaden-jippot på ön. Vi betalade 6 BBD i inträde vid entrén och möttes av, förutom vuxna och barn, en mängd vakter och poliser. En massa flaggor stod uppradade längs ett staket, förmodar att de är alla nationaliteter de har på skolan, då det är en salig blandning vad vi förstått och faktiskt sett. Temat i år var colour och de hade satt upp stora, skimrade tygbitar på trädstamamrna i alla möjliga klara färger. Musik dunkade otroligt högt ur maffiga högtalare i varje hörn, barn sprang runt och sprayade varandra med såntdär klet som man själv sprayade som liten, son liksom är en fast massa och som fastnar överallt.

Vi gick bara och gapade, helt tagna av vilket jobb som lagts ner och hur fint det var. Man köpte chits, eller biljetter, som man sedan använde som betalning i alla stånd. Det fanns allt från kakor till en massa olika sorters mat och dricka och ballonger och hoppborgar i fyra olika varianterm, till och med radiobilar! De klassiska marknadstävlingarna som kasta en boll på burkar och ringar runt flaskor som man kunde vinna små priser av och det fanns godis i mängder. Reklam-stånden var också på plats och delade ut sina erbjudanden och prover och i klassrummen var det loppis med sånt elever och deras föräldrar samlat in, där varje klassrum hade en egen kategori. Längs hela förskolans altan satt vuxna och gjorde ansiktsmålningar utan dess like, måste säga att dessa var proffs! Vid förskoleklassens altan utfördes nagellacksmålning med mönster. Lärare och föräldrar byttes av vid stånden så att någon kunde få lite ledigt eller äta, överallt såg man föräldrar hjälpa till och stämningen var fantastisk. Så roligt, så fint, så coolt.

Alla byggnader på bilderna är klassrum. Skolan består inte av en stor byggnad, som kanske är det vanligaste. Här är varje klassrum en byggnad för sig, likaså lärarum och speciallärarum, och målade i fina färger. Älskar det! Kommer bli skitkul att gå runt och göra min forskning till examensarbetet här.

Ingången

Idrottsplanen

De tre byggnaderna i bakgrunden är åk 3, 4, 5

Åk 1 och 2

I bakrunden syns lite av speciallärarumet och förskoleklassens små hus

Harbour lights

Vilket ställe!
Till en början var det ganska tomt, och fast drinkarna var gratis och själva stället var skitfint kändes det lite tråkigt. Alexander gick bananas på rom och cola och hinkade glasen. Simon skulle gå och kissa, när han kom tillbaka såg jag lite förvirrad ut och förklarade att när han tod vid pissoaren och gjorde det man ska göra där hade hann helt plötsligt kännt sig fruktansvärt iakttagen. När han tittade över vänster axel stod det en tjej där, och likadant över högra. Både hade stått och fnittrat och skrikit "I can see your penis, I can see your penis!" och han kunde liksom inte bara sticka därifrån heller, utan fick stå kvar och bara jaha ja. Haha. Gode gud. Och när vi satt där och hade det trevligt kom en personal fram, han sa till Simon att det faktiskt fanns en dress-code, och det var att killar inte fick ha linnen, tröjan var tvungen att ha en ärm. Simon satte sig först på tvären, lite onykter och lite tjurig. Han sa att det var konstigt att han blivit insläppt då, för de i entrén hade inte sagt något. Personalen menade att misstag kan göras, men så ligger det till. Simon var nära på att göra hela situationen till en principsak och skulle vägra, men gick sedan med på lösningen när personalen sa att han kunde köpa en Harbour lights tröja för 10 BBD. När han fick den i handen började han nästan gråta. En kritvit jävla reklamtröja, en turisttröja, med Harbour lights-loggan och Bar... bados 2012 på ryggen. Han skämder hela vägen ner i skorna, och såg hela tröjan som en stor cockblock. Haha vi dog nästan.

Där fanns en scen som ett band normalt spelar på, förmodligen under middags-showen som äger rum på onsdagar. Jag och Alexander gick upp och fuldansade lite, bara för att vi kunde. Rätt som det var kom ett tjej-gäng upp och gjorde oss sällskap, Alexander var nöjd. Fick senare reda på att de var från USA.

Det fanns ett dansgolv, det var fullt, men ingen dansade. Jag och Simon bestämde oss för att gå upp och försöka skapa lite rörelse, men ingen hängde på. Alla bara liksom stod där. Vi gav upp och gick av strax efter att vi också rockat skiten ur Swedish house mafia, inte för att de är särskilt bra, utan för att de är svenskar. hehe. Precis innan detta hade Alexander slängt in handduken och dinglat hem. Senare stod vi vid ett bord, jag och Simon, och drack vår rom och cola. Sedan tittade han på mig och utbrast "vafan, vi blockar ju skiten ur varandra! Vi kan inte stå ihop, gå med dig!" han skrattade och jag erbjöd mig att gå iväg en stund om han ville ragga lite. Haha! Man får ju inte vara ivägen, liksom. Hittade en skittrevlig tjej som gav mig ett såntdär lysande armband som man måste bryta för att få igång och så presenterade hon mig för sina vänner. Efter ett tag kom Simon tillbaka, "hon gillade bara svarta killar" sa han och asgarvade. Ja, det kunde han ju inte göra så mycket åt. Vi pratade ganska mycket med denna tjejen, vars namn jag nu glömt, sedan var det dags att dra hem för vår del med. Blev upplockade av en svart-taxi när vi satt på trottoaren och väntade på bussen som vi inte ens var säkra på om den skulle komma, och så möttes vi av Alexander när vi kom hem, sittande i soffan med datorn i högsta hugg. Skönt att se att han tagit sig hem i alla fall.

Fix och trix

Dag fyra på immigrationsverket idag. Inte kul. Vi träffade ytterligare en ny anställd där som inte hade någon aning om vårt ärende och som dessutom inte höll med om vad vi sa, som dessutom var stöddig, otrevlig och avbröt oss. Hon kom inte med samma informtion som kvinnan igår, och hon kom absolut inte med samma avgift. Igår blev vi informerade om att det inte var rätt blankett, men detta var en speciell situation så vi skulle fylla i den i alla fall och sedan ändå bara betala 100 BBD, motsvarande ca 350 spänn. Idag ville just denna damen att blanketten skulle vara efter punkt och prickar, och hon skulle minsann också ha 300 BBD, en summa på nästan 1000 kronor. Skillnaden var lite för stor och vi försökte förklara vad vi blev lovade, och tillsaga igår. Hon avbröt oss och visade tydligt att hon absolut inte trodde ett skit på oss. Vi försökte förklara hur kvinnan från igår såg ut (givetvis hade vi inte tänkt på att skriva ner hennes namn..) men hon bara skakade på huvudet och sa att hon inte kunde tänka sig att någon sagt något sådant. F***a. Det var bara att lyda och betala. Hon ville dessutom ha ännu mer dokument från skolan, än de vi blev hänvisade att ordna igår. Vi blev frustrerade och bad henne ringa rektorn, för vi fattar ingenting längre. Hon visade tydligt att hon inte uppskattade vårt svar, men gjorde det. Första tecknet på medgörlighet, tack! Rektorn skulle faxa det som saknades och det skulle ta omkring 1,5 timme. Efter detta skulle allt vara färdigt, blev vi lovade. Vi gick och satte oss på en pub längs hamnen och lugnade oss med några öl så länge.

När vi kom tillbaka hade faxet kommit. Vi blev skickade att betala och hon häftade ihop en bunt papper med allt vi fyllt i och brev och allt vad det var. Sedan frågade hon om vi hade utdrag från polisregistret med oss, med en godkänd översättning. GODE GUD. Nej, det hade vi givetvis inte. Hon sa inte att vi skulle fixa det heller innan vi hade gått tidigare. Vi sa att vi för ett tag sedan scannat in och översatt dem och fått dem godkända av universitetet och mailat dem vidare till rektorn. Vi kunde förmodligen ordna att skriva ut dem. Hon tvekade och påpekade att hon måste ha originalen. Vi sa att det kommer att ta tid att skicka, men att vi som sagt kan fixa översättning och hela köret genom att skriva ut. Hon svarade med ett tveksamt ja, och att vi skulle komma tillbaka med dem på måndag. Kan också fylla i att denna dam inte log en enda gång.

Just nu känner jag mig arg och irriterad och otroligt bitter. Jag hatar detta primitiva idiot-landet som inte kan ordna en enda sak på ett professionellt sätt, inte ens om det är skitviktigt. På vägen hem frågade en taxi-chaufför om vi ville åka med honom. Vi svarade artigt nej, och lade till att vi spenderat dagen på immigration. Han svarade direkt med att immigration är idioter, och att han förstår oss helt. Och att vi kunde få rabatt för att vi skulle komma hem så fort som möjligt, och/eller åka hem till honom och rulla en feting så att vi kunde bli av med stressen. Haha, tur att det finns vissa som är service-inriktade i detta skitlandet.

Vi bestämde oss för att vi behövde något roligare än ett återbesök att tänka på, och gick raka vägen och bokade en 3,5 timmes seglingsutflykt på en stor catamaran. Dricka, mat och utrustning kommer att ingå och vi kommer att snorkla med havssköldpaddor och mata dem och sånt och bland skeppsvrak. Det kommer att bli roligt.

Kalla öl går åt i värmen, i synnerhet dessa fina Carib Lager. Tur man har en svensk granne som tycker samma sak och som ordnade åt oss att öl-lastbilen körde hela vägen fram till dörren och levererar lådor, i stället för att vi ska behöva gå till affären oc köpa sex-packen. Sex lådor levererades igår, fint det.

I kväll blir det en sväng till harbour Lights, en nattklubb som tar 20 BBD i inträde och som sedan serverar gratis drinkar, öl, shots osvosvosv.. mellan 9.30 PM - 3 AM. Det ligger dessutom precis vid stranden och de grillar under hela kvällen, maten sägs vara superb. Kommer bli riktigt nice!

Immigration

Idag gjordes besök nummer tre på immigrationsverket. Som jag skrev i inlägget igår var det ju strul med vår vistelse här och vi skulle ordna med ett personligt brev från rektorn på skolan vi kommer att göra våra observationer och intervjuer på. Detta brev fixades och vi fick till och med skjuts dit av en lärare som slutade i samma veva som vi skulle gå. Vi stod i en kö och svettades floder tills vi var nästa fram till luckan. Vi försökte förklara så kort och sakligt som möjligt vad de sagt på flygplatsen och vad problemet var. Han på andra sidan glaset nickade bara och gav oss varsitt formulär att fylla i, om förlängd vistelse, och sa att vi skulle komma tillbaka innan klockan elva dagen efter. Vi gjorde som han sa, tackade och gick. Vi fixade passfoton och fyllde i formuläret och var tillbaka i kön igen vid tio-tiden, när vi kom fram till luckan möttes vi av en annan man och var tvugna att igen förklara vårt ärende.

Han som satt bakom glaset denna dagen hade inte innan hört om varför vi var där, och inte fanns det någon form av dokumentation. Han tog våra papper och pass och försvann ett tag för att göra gud vet vad. Han kom tillbaka några gånger och bad oss upprepa och sedan försvann han igen. Till sist gav han tillbaka alla papper och sa att vi skulle komma tillbaka dagen efter vid nio-tiden. Vi mummlade tack och gick lydigt från luckan.

Idag trampade vi in igen och ställde oss i kön vid nio som bestämt. I luckan denna dagen satt ytterligare en annan nissse som inte hade någon aning om varför vi var där. Lite smått irriterade började vi åter berätta vårt ärende och han tog våra papper och gav sig iväg. Sedan kom han tillbaka och förklarade att vi hade fel formulär och att vi skulle sätta oss ner. Senare blev vi inropade i världens minsta lilla pyttebås som knappt rymde oss tre och blev bemötta av en äldre herre med sur min. Han frågade när vi kom till Barbados, och frågade sedan varför vi hade kommit den 23, men brevet från rektorn var daterat den 25. Precis när jag skulle svara att vi inte visste att vi skulle visa upp ett brev och att det var ett missförstånd och att det var därför vi fick två veckor, för att fixa det och komma med det till immogrationen, så bara satte han pekfingret i luften mot mig, i en gest om att jag skulle sluta prata. Och så frågade han igen om datumen. Jag började förklara samma sak, och möttes av samma gest. Sedan tittade han på mig och sa att om jag inte förstod frågan skulle jag inte heller svara med någonting annat, då skulle jag be honom förklara igen. Sedan upprepade han sin fråga om datumen och lade till en ny, som var formulerad som att rektorn inte visste att vi skulle komma. Mitt i svaret fick ja nu hela jävla handflatan mot mig och så gick han.

Han kom tillbaka med ett nytt formulär som man ska fylla i om man ska arbeta eller utföra någon annan träning i landet. Vi alla tre reagerade direkt med att påpeka att det inte kan stämma. Vi ska inte utföra någon form av arbete eller training. Vi ska hälsa på och se hur de har det som underlag för vårt examensarbete. Han tittade bestört på oss, och frågade "Do you see yourself as visitors?" jag svarade att det gjorde vi faktiskt, för att vi ska hälsa på, inte arbeta. Han suckade djupt och sa att vi inte alls kunde gå under den kategorin, eftersom vi skulle genomföra observationer. Strax efter detta kommer det fram att han inte visste att vi var studenter, då fattade jag att han inte ens brytt sig om att läsa varken brev eller pappret från SIDA eller vår förklaring på det gamla formuläret, eller lyssnat på våra förklaringar, eller tagit del av de minst tre berättelser vi delat med oss av till minst tre personer under tre dagar. Han gick iväg strax tio meter och ställde sig och pratade med kollegorna högt och tydligt om hur vi inte förstod och att vi håller fast vid att vi inte ska arbeta eller utbildas och att vi fortfarande maler om vad de på flygplatsen sa åt oss. Idiot. Sedan kom han igen, med en kvinnlig kollega, och tittade på mig och frågade om jag förstod engelska. Jag var vid detta läget både arg, irriterad och frustrerad. Jag kände mig uppgiven och jävligt trött på allt sturl som aldrig verkar ta slut och jag kände hur tårarna började närma sig. Jag mummlade fram "yes" och han tittade bara på mig och sedan började kvinnan förklara anledningen till de nya formulären.

Hon sa att det var tunget att va såhär, fastän det inte rörde sig om arbete. De hade bara inget annat formulär för just detta ärendet. Hon sa att vi skulle fylla i det lite sådär och si och så och att rektorn skulle skriva under dem och att vi skulle komma tillbaka igen i morgon och betala 100 barbados dollar (BBD) och ta med pappret från SIDA, brevet och det nya formuläret så skulle det bli bra. Det var bara att resa sig upp, tacka, och gå.

Vi tog oss till skolan, och som innan var rektorn otroligt snäll och hjälpsam. Hon fyllde i nästan hela formuläret åt oss och suckade över immigrationsverket och påpekade att det alltid är så rörigt med dem och att hon inte alls var förvånad. Hon sa till och med att vi inte skulle vara säkra på att det löser sig i morgon. Vi fick i alla fall allting ifyllt, så nu håller vi tummarna på att denna kvinnan är där i morgon och ser oss när vi kommer, så att vi slipper göra en fjärde förklaring, och eftersom hon sa åt oss att fylla i formuläret somen alternativ lösning på problemet. Kan inte hon bekräfta det kommer ingen annan där förstå vad vi gjort och förmodligen kommer de inte godkänna det heller.

Tills dess tycker jag att immigrationsverket kan ta sig. Otrevliga, omständiga idioter.

Summary

Nu var det längesedan jag upptaderade, men vi fick inget internet förän igår, så det har varit nästan omöjligt att skriva. Hittade däremot Peronne Village, en liten oas mitt bland parkeringar, banker och super markets med massa träd och palmer och buskar och en finfin näckrosdamm med fontän och bro. Små, små hus omgiver detta underbara ställe och man glömmer lite att man är mitt bland trafiken när man är där. I ett av dessa småttinghusen finns Coffeebean, ett urmysigt café med gott kaffe, smarriga bagels och mackor och internet! Dit har jag gått några mornar vid åtta-tiden och satt mig och myst.

Resan hit gick bra, resväskorna tappades bort mellan Kastrup-Heathrow, men kom till rätta och fastän det var otroligt drygt och psykiskt påfrestande lyckades vi slå ihjäl de 16 timmar vi hade framför oss på Gatwick. Vi hittade en stenhård soffgrupp som vi helt ockuperade, men den var obekväm och det var kallt på flygplatsen. Så det blev inte mycket sömn, nästan ingen alls.

Flyget från Gatwick till Barbados var nog något av det fränaste jag upplevt! Vi var lite oroliga över om det skulle komma en faktura på en förmögenhet när vi sedan landat, men någon sådan kom inte. Strax efter att vi lyft kom de ut med en dricka-vagn, och det var bara att välja och vraka mellan öl, vin, sprit, läsk och juice. Och det var inga sånadär pyttesmå brukar, vanliga 33cl hade dem. Heineken valdes och avnjöts. TVn man hade vid varje stol hade världens bästa filmutbud och en massa spel och serier. En stund senare kom vagnen ut igen och en ny Heineken blev utdelad på beställning, också en liten förrätt innan maten skulle komma ut. Till middag hade man tre alternativ att välja mellan, jag valde timjan- och vitlöksrostad potatis med kyckling i lök och ostsås med stuvad spenat. Till detta serverades en sallad med rödlök, mix-sallad och tomat samt en liten fralla. Efter aten bjöds det på kaffer eller te och en mörk chokladpudding med körsbär i. Strax innan landning sedan fick man åter kaffe eller te och en vit dubbelmacka med ost och lök-fyllning och en riktigt god cupcake med creme cheese frosting och strössel. Passade damen utmärkt! Haha.

När vi sedan skulle visa upp passen för sista gången och komma in i landet på riktigt stoppades vi och kom inte igenom. När man för en gångs skull ska vara ordentlig och inte kryssar i Vacation på blanketten, utan fyller i rutan till Study så får man det tillbaka gånger tusen. Uppenbarligen skulle vi ha ett personligt brev från rektorn på skolan att visa upp, som bekräftar att vi verkligen ska vara här i studier. Ett sådant hade vi inte och efter en halvtimme och flera personer involverade fick vi tillslut en stämpel för två veckor, för att vi ska ha tid att fixa med detta brev och sedan gå till immigration och ordna med resten.. "Oj, va dumt att jag inte tänkte på det, ni skulle bara ha fyllt i Vacation, för man får vara här i två månader på semester utan problem" sa vår svenska kontaktperson här nere. Jo, det tyckte vi också va lite dumt. "Oj, att jag inte tänkte på det, det visste väl jag egentligen att man skulle ha.." sa rektorn. Jo, tänkte vi, det va ju lite synd. Vi var i alla fall på immigration department igår, fick en blankett att fylla i och blev hänvisade att komma tillbaka idag. Vi kom tillbaka idag och hänvisades att komma tillbaka i morgon. Tack för den!

Tredje dagen brännde jag ihjäl mig. Har alltid kört på SPF 15 som max för att det mer än nog har räckt. Nåväl, såhär nära ekvatorn är 15 inte tillräckligt skydd mellan klockan 12-14 på dagen då solen står som högst. Tvångsisolerade mig i två dagar och hade stora blåsor i hela ansiktet, halsen, på överarmarna, armväcket, magen, bysten och ljumskarna. Har aldrig solat utan shorts, det märktes. Så fort jag svettas lite än idag poppar det upp en massa vattenblåsor jag och ser hemsk ut. Och nu flossar jag så hårt att jag ser fläckig och smutsig ut. Idag solade jag på riktigt igen som först, men ryggen och med SPF 30.

Nästan alla män här är Bob Marley- inspirerade och alla människor överlag är ofattbart trevliga och hjälpsamma. Jag vet inte hur många som bara sagt i förbifarten att vi ska njuta av Barbados och att vi är välkomna, får att vara trevliga liksom, sånt uppskattas. Alla ler och hälsar "How are you, man?". Och visst finns alla dessa strandförsäljare som man möter överallt utomlands, men här räcker det med ett artigt nej och så önskar de en fortsatt trevlig dag och går vidare. Idag noterade en kille som gick förbi mig när jag var påväg ner i vattnet att jag hade bränt mig, han pekade på mig och sa "Be careful, pretty girl". Haha. En gubbe med knappt några tänder och sitt hår uppstoppat i en sån bautastor basker smilade och frågade "are you enjoying Barbados?". Åh.. så underbart folk mot trista, folkskygga svenskar!

Peronne Village

Vår lägenhet, den är delad i två, halvan närmst är vår.

300 meter från lägenheten

En massa bilder ligger på Facebook.

Todays top four

1. Alla klasskamrater drog till praktiken idag, utom jag SL och AX. Ahhh. Frihet.
2. Ost och bacon korv till frukost
3. Burger King till middag på Kastrup. Så. Jävla. Gott. Den nya långa blire.

Nu pausar vi detta. Från och med om fem minuter försvinner internet. Tja! (ny blogg kommer om resan)

pack your bags

Jag- åååhhh... denna väger typ tio kilo minst! Här, känn hur mycket den väger.

T- Ehh.. haha njae, men det är nog precis på gränsen (handbagaget får väga max 6kg)

Spekar fram den lilla hushållsvågen som kan visa upp till 5kg och ställer väskan på den; 2,7kg. Haha, snacka om värdelös uppskattning av vikten..

Pustade ut, drog igen dragkedjan och ställde ifrån mig väskan. Nu fick den se sig själv som färdig. Dags att attackera det stora bagaget. Slänger ner allt som ska ner, på en microsekund har jag överfyllt en stor väska som mamma och pappa utan problem delade på när de va i Turkiet. Hrm.. räknade shortsen, 13 stycken.. kanske lite väl mycket. Är dessutom nästan säker på att minst fyra av dem är för små. Rensa rensa rensa. Packa ner och packa upp. Miljoner tröjor är meningslöst. Vi har ju tvättmaskin. Ett tjugotal är fullt tillräckligt.. eller kanske bara tio? Svåra beslut. Sådana kan endast lösas med en god öl.

Efter att jag rett ut röran i resväskan lite började jag inte bara fundera på vikten, utan reglerna kring måtten slog mig som en elektriskt myggdödare i ansiktet och det lilla lugn jag precis skapat var väck. Jaha. Handbagageväskan igen då... är den inte lite för stor? Joood det är den nog. Fan.

Jag- T! Är inte denna för stor?

T- Nej nej nej nej, haha är du galen? En kabinväska är godkänd.

Jag- Ja, men vadå? Denna funkar eller? (Viftar lite hysteriskt med vänskan, typ som en arg dam)

T- Alltså.. det är en vanlig normalstor ryggsäck. Det är lugnt.

Jag- Kan du känna på min resväska? Tror jag precis drog förbi dubbla vikten (maxvikt 23kg)

T- (lyfte väskan)  Det är ingen fara.

Jag- Amen, är du säker? För den är ju skittung.

Efter att bara fått en uttråkad suck som respons valde jag att ringa mamma i stället. Fast hon inte är här och kan titta och lyfta så vet hon bäst. Hon sa att det va lugnt så nu är jag lugn. Fast jag tror att jag kan ligga lite i överkant. heheee... ehrm. Ja. Nervös för den biten är man minsann. SL sa att han hade plats i sin väska i värsta fall.. så det löser sig väl. Har inte en jäkla aning om vad min väger, har aldrig ägt en våg, och vet ingen som gör det heller. Mamma sa att om jag blir för orolig så får jag ju ta den lilla hushållsvågen och väga varje plagg för sig och sen plussa ihop... det är ju ingen dum idé känner jag.. kanske bli så.

Inte ens 24 timmar

Nedräkningen har startat på riktigt nu. Det är inte längre tio månader kvar, ett halvår eller ens en vecka eller ett helt dygn. Om mindre än tjugofyra timmar står vi på perrongen med vår packning och är på väg till det resmål som vi fick godkänt den 19 december. En evighet sedan, och fram tills nu har det hela tiden känns som en evighet. Jag är inte det minsta nervös, känner mest bara att det är på tiden att vi kommer iväg! Haha. Borde kanske bli lite nervös, men för stunden tycker jag bara att det är dags. Ganska skönt ändå. Har en rejäl lista med saker som ska göras idag, vissa av dem skulle jag ha gjort för längesen kanske men nu är jag en av de fantastiska själar som har förmågan att skjuta upp allt och nu sitter jag här. Det är bara att sätta igång och få det gjort, för nu finns det ingen tid kvar att skjuta upp det på mer. My gosh va sjukt det känns att det är dags i morgon, så länge som man har vetat om det, och som biljetterna har legat hemma i sin plastficka och bara väntat.

I fredags lämnade jag praktiken med riktigt fina lovord och en bra bedömning av min handledare. Detta firades (såklart) på kvällen med goa vänner och underbara öl. I går, lördag, kom mamma, pappa, lillebror och hans sambo, lillasyster och mormor och morfar hit. Vi fikade och bara umgicks innan vi drog vidare till Meet (restaurangen jag skrivit om i ett tidigare inlägg här) för att gå ut och lyxa till det med lite god mat innan jag åker iväg i nio veckor. Precis som förra gången var maten över förväntan, och jag testade hamburgaren denna gången, med bacon och brie-ost, salsa och groronzolasås, kan absolut rekommenderas! Yamyam. Jag har en helt underbar familj, vi har roligt och trevligt och jag älskar när vi träffas såhär allihopa. Stämningen är alltid på topp och man liksom bara myser av hur bra och roligt det är. Farmor hade skickat med ett litet Mimmi Pigg gosedjur som jag skulle ha med mig, haha!? Nu kommer den vara med på varje bild jag tar under resan bara för det ;)

Klockan 09.00 kan man ju tänka på oss i morgon, för då ändrar resan status från "sen" till "nu" och vi kliver på tåget och sticker till först Kastrup, vidare till London Heathrow och Gatwick, och sist till Bridgetown, Barbados och värmen!

Min hamburgare, min efterrätt t.h och mammas t.v.

Lördag eftermiddag.

Lördag kväll.

Fredag kväll.