Halvtomt/halvfullt

När någonting varit fullt, och sedan inte är det längre, och lämnat ett tomrum efter sig är det lätt att man ser tillvaron som halvtom. Man ser allting som brukade vara där och som inte är där längre. Allt som en gång varit, men som inte är mer. Plötsligt börjar man titta tillbaka på minnen som sakerna som en gång fanns där tog med sig. När de först kom dit, hur de kom dit.. hur lyckligt allting en gång varit. Så mycket glädje. Så mycket kärlek. Man var stolt. Och nu står det inte någonting där längre, det är tomt, nada, ingenting. Det ekar och känns kallt och trångt. Sakerna är för alltid borta, men minnena kommer för evigt vara kvar. I alla fall för mig, och det betyder mycket. Det är de lyckliga minnena som tar en framåt i livet med ett leende när saker och ting går åt helvete. Jag har en uppsjö av lyckliga minnen, och jag tänker inte längre låta dem bryta ner mig. Tvärtom, jag tänker låta dem lyfta upp mig. De gjorde mig till den lyckligaste tjejen i världen då, och kan fortfarande göra mig lika lycklig nu. På ett annat sätt bara. Man borde inte låta glada, perfekta minnen göra en ledsen och nedstämd. Det vore inte bara dumt, det vore slöseri på bra minnen. Det vore skandal att bete sig som att de vore hemska när det i själva verket är tvärtom. Har man en gång haft turen att samla på sig de finaste minnena i världen, de bästa en människa kan få, ska man inte gråta. Man ska skratta och le och vara tacksam för att man i alla fall fått dem. Man ska inte vara ledsen för att saker och ting ändras, man ska var tacksam för att man fick tiden att samla in dem. Annars vore den tiden meningslös, och det skulle jag inte drömma om att säga att den var. Just nu ser allting kanske halvtomt ut, men jag skulle snarare vilja säga att det är halvfullt fortfarande. Där det inte längre finns någonting fysiskt, finns det fortfarande minnen och avtryck från en tid då allt var perfekt. De var de bästa åren i mitt liv, och jag tänker inte spendera en sekund åt att vara ledsen över dem. Jag ska vara glad och evigt tacksam för att de har funnits. Jag ler när man minns ur det var, och jag tänker fortsätta med det. Jag har insett det nu, och det känns bra. Det känns jävligt bra.

Tack.

Without you

I've sure enjoyed the rain

But I'm looking forward to the sun

You have to feel the pain

When you lose the love you gave someone

I thought by now that time

Would take away these lonely tears

I hope you're doing fine all alone

But where do I go from here

Cause without you I'm not okay

And without you I've lost my way

My heart's stuck in second place, ooh

Without you

Well, I never thought I'd be

Lying here without you by my side

It seems unreal to me

That the life you promised was a lie

You made it look so easy

Making love into memories

I guess you got what you wanted

But what about me

Cause without you I'm not okay

And without you I've lost my way

My heart's stuck in second place, ooh

Without you

Somebody tell my head to try to tell my heart

That I'm better off without you

Cause baby, I can't live

Without you I'm not okay

And without you I've lost my way

My heart's stuck in second place, ooh

Without you

Without you

På vinst och förlust

Jag måste vara lugn. Hålla mig lugn. Långa, djupa andetag. In.....ut.....in......ut. Upprepar alla argument för mig själv. Som en playlist på repeat säger jag dem igen, igen, igen och igen. Jag måste vara rationell, och jag måste släppa den där fåniga småtjejs-drömmen om att livet kan vara som på film. Lyckliga slut eller vändningar händer inte alla, och oftast bara i böckerna och filmerna -i fantasins värld. Inte i min. Det blir bättre såhär. Det funkade inte innan. Det här behövs. Ett avslut på riktigt. Gå vidare på riktigt. Man måste glömma nu för att kunna minnas sen. Ingenting kommer att funka om man ska gå i gamla spår, och i synnerhet inte om de spåren var det som förstörde allt. De visade inte vägen till en blomstrande äng, eller ett magiskt vattenfall. De styrde genom allt detta, genom ängen men stannade aldrig. Förbi vattenfallet, men slutade inte där. Upplevde en fantastisk resa, den bästa i mitt liv. Och så kom det där förbannade stupet. Tvärnit. Rakt ner. Ingen återvändo, bara ner ner ner. Ingenting att gripa tag i, och ingen chans att vända om.

Jag måste hoppa. 

Allt som hänt hittills har hänt för att man har dragit ut på tiden. Har stått stilla för att jag inte vågat hoppa. Nu snart är det dags. Antingen gör jag det själv, eller så får jag en knuff. Oavsett är slutet nära. Tiden inne. Och när jag är i luften är det bara att vänta på landningen. Bara att se hur långt det är ner, hur länge jag kommer att falla. Och om jag kommer att mötas av en stor, uppblåst madrass eller en brutal spikmatta. Oavsett måste jag hoppa. Det finns ingen återvändo och inga alternativ. Detta är inte bra, men det är det bästa, det enda. Jag måste hoppa för att se hur jag landar. Jag måste hoppa för att se hur långt det är ner. Jag måste släppa allt. Blunda. Glömma. Och först när det är gjort kan jag på nytt öppna ögonen och se var och hur jag tagit mark. Ett alternativ med två utvägar. Det kan gå hur som helst. Åt ena hållet eller det andra, är det fel att hoppas på det ena? Jag hoppar från någonting som inte är någonting längre, och absolut ingenting nu. Men jag hoppas att landa på någonting sen. Får man tänka så, eller är det självdestruktivt? Jag kan inte styra framtiden, och att inte kunna gör mig förtvivlad. Jag vill bestämma hur långt det är ner, och vad jag ska landa på. Att inte veta gör mig galen. Att inte veta är anledningen till att jag ännu inte hoppat.

Jag är livrädd.

Att inte veta är det som skrämmer ihjäl mig. Tänk om jag faller in i ett totalt mörker, en mardröm. En mardröm värre än den jag hittills försökt hitta ut ur. En labyrint med höga, mörka väggar och utan slut. Att hålla samma väg räckte inte, att vända gjorde ingen skillnad. Vilse, rädd och ensam har jag med paniken i hjärtat varit oförmögen att ta mig ut. Håller tummarna för att mardrömmen tar slut när jag hoppar. Men jag har en känsla av att den kommer att eskalera, och sedan lugna sig, men alltid finnas kvar. Jag vill inte hoppa. Men jag vet att jag måste. Om jag inte hoppar kommer jag aldrig att landa. Det är först när jag tar steget som jag får se hur jag landar. Satsa allt och vinna(eller förlora) stort. Madrass eller spikar. Den som lever får se. Tar ett djupt andetag. Räknar till tre. Och håller tummarna för att jag inte slår ihjäl mig på vägen ner.

...and the doors are all closed

between your heart and mine

Slottsafton

För att riktigt fira examen i morgon tog bästaste vännen Emelie tag i saken och bokade bord åt oss och några vänner på Teleborgs Slott. Ett magiskt vackert slott som byggdes som morgongåva av greven Fredrik Bonde till hans hustru på 1900-talet. Med enorma skåp och gigantiska tavlor är stämningen minst sagt mysig, och till och med lite spöklik. I festsalen hade de dukat upp ett långbord med vit duk och en kandelaber mitt på bordet, i taket hängde en fantastisk kristallkrona.

Vi satte oss till bords och blev välkomnade av en trevlig servitris som beskrev varmrätten och vilket vin de rekommenderar till den. Ankbröst med svartrot, svarta vinbär och grädde. Serveras med helrostad potatis och sky av porteröl. Till efterrätt blev det creme brulé med säsongens frukt. Vinet var smakrikt och maten makalös. Det var utan tvekan en perfekt kväll, och ett perfekt sätt att fira utbildningens slut med vännerna.

Hello, wherever you are.

Snart tar jag examen. Snart är jag universitetsutbildad lärare. En fröken. Och jag sitter här i min studentlägenhet och slänger en blick bakåt. Vad har jag gjort hittills med mitt liv, i mitt liv. Ett kapitel som borde varit längre, men som inte blev som någon egentligen trodde, har tagit slut och jag slungades in på nästa. Helt ovetande om vad som skulle komma sen. Nya sidor, nya ord. Ett nytt kapitel har börjat skrivas och jag har ingen aning om vad där står, eller kommer att stå. För första gången läser jag en bok som jag inte redan känner till, och som jag inte kan gissa slutet på. Rädd eller nyfiken? Jag vet inte. Förväntansfull? Nej.

Början av boken var underbar, fantastisk. Mitten finns det inga ord som kan beskriva. Slutet var en soppa. En blandning av alla känslor man kan ha. En vansinnig reality-serie som ingen önskade skulle spelas upp. När jag tänker på allt som hänt, alla de stora grejerna och alla de där små men så stora för mig, ler jag. Det var en otroligt bra bok. Och jag ångrar inte en enda sida av den. Jag ångrar inte en sekund förutom det olyckliga och jävligt smutsiga slutet. Det ångrar jag med hela mitt hjärta och själ. Med hela mig. Tyvärr ändras ingenting för att man ångrar sig djupt, och tyvärr är såren ibland så djupa att de aldrig riktigt läker. Mina ord skar som en kniv, och jag skadade den person jag allra minst ville göra illa i hela världen. Kalla mig en hemsk människa, för det är vad jag är. Vändningen mot slutet var däremot skrämmande intressant, sorglig och ganska oväntad. Handlingen tog en helvändning, snurrade runt och slängde sig rakt i ansiktet på mig. Jag tappade andan och drabbades av panik. En ångest utan dess like började gro inom mig och ett mörker jag aldrig tidigare upplevt tog över. Mitt paradis blev ett helvete. Min värld rasade. Kaos. Var fast basluten att kämpa. Att aldrig ge upp. Hoppet är det sista som lämnar människan, säger man inte så? De där sista sidorna i det där kapitlet är de jag är mest stolt över av de mot slutet. Jag gav tillslut upp, men jag gjorde det åtminstone inte utan att ge allt jag hade, allt jag kunde och allt jag visste. Jag gav hela mig, tills det inte fanns någonting kvar att ge. Jag vet i alla fall att jag gjorde mitt bästa för att läka såren. I stället fick jag egna, och då och då får jag salt i dem. Ibland är det bara att sträcka på sig och inse när det är en omöjlig strid utan någon vinnare. Och då är det bara att tacka och bocka och gå därifrån. Vända blad och se vad som händer i nästa kapitel av sitt liv. Andas ny luft och läka gamla sår.

Man ska inte slösa tid på att titta bakåt på det man förlorat. 

Gå vidare, för livet är inte tänkt att gå baklänges. 

Den svenska fikakulturen är död

Mötte upp Julia på stan igår för att luncha lite, och hon hade kollat upp ett ställe som hade stekt fläsk, löksås, potatis och rårörda lingon som dagens. Restaurangmat i all ära, men det finns ingenting som går upp emot riktig husmanskost. Stället hette Hemma hos oss och det va precis den känslan man fick när man steg in genom dörren. Det va hemtrevligt och mysigt. Väldigt litet och på snudden till trångt. Man såg inte köket, väggarna var vita, inredningen bestod av "vanliga" köksbord och stolar och vid en vägg stod en vit byrå med kaffe i termosar, omaka kaffekoppar och brickor med kakor direkt tagna ur "sju sorters kakor". Där var bondkakor, kokostoppar, havreflarn, apelsinkakor.. 

Mysfaktorn som man skapar med hemmamiljö och enkelhet går inte att alls att nå på samma sätt i en flådig, exklusiv restaurang. Det blir liksom opersonligt när det är för uppsträckt. Samma sak gäller fika. De som känner mig vet att jag (tillsammans med hela min familj och släkt) är typ världsmästare på att fika, det är det jag gör mer än någonting annat tror jag. Och det har slagit mig hur den där vanliga, svenska fikan mer och mer försvinner. I stället för ett litet fik med kakor direkt tagna ur Sju sorters kakor, som en enkel bondkaka, radiokaka, schackruta eller havreflarn tillsammans med en vanlig kopp kaffe, har de amerikanska megaföretagen smällt upp stora fik med supermodern inredning och exklusiva bakelser. En kopp kaffe med en liten kaka finns nästan inte längre, nu är det en stor mocca-chai-latte med syrup och en massa flådigt som man ska dricka. Och en liten kaka finns inte, småkakorna är helt borta. Nu måste man beställa en superstor american muffin eller en cupcake med en massa glasyr eller en New york cheesecake eller en mudcake med grädde. Finns det någonting som hör till den nu nertrampade och snart bortglömda men djupt saknade svenska fikakulturen på de nya fiken så är det en kanelbulle eller chokladboll. Den enda skillnaden är bara att de är ungefär fem gånger så stora som "ursprungsstorleken". En kopp kaffe och en liten kaka på ett mysigt, hemmatrevligt fik finns inte. Däremot finns en stor kaffe latte med hasselnöt och världens megabakelse till det som man nästan alltid hoppar över för att den är för maffig för att orka äta upp. Och på det är det svindyrt -bara för att det ska vara så fint och flådigt och exklusivt. En liten kaka räcker, man vill inte ha en kaffe och en hel portion efterrätt. 

Jag ska också säga att jag tycker om dessa nya ställena också, en stor kaffe latte med hasselnöt är snuskigt gott. Men jag köper sällan någonting till. Dels för att kaffet kostar en förmögenhet, och dels för att jag inte betalar femtio spänn för en kaka till kaffet. Så enkelt är det. Jag vill ha en liten, enkel kaka till kaffet. Det jag tycker är mest synd att på grund av dessa nya moderna företag så försvinner de små, mysiga fiken mer och mer. De klarar inte konkurrensen och det är synd. För det är bara de små fiken som har den riktiga fikan, och där man fikar på riktigt. Så enkelt är det.

Nutritung

Usling. Yngel. Lögnare. Svag. Opålitlig. Falsk.

Jag är en hemsk, hemsk människa.

Nyårslöftet går åt helvete! Hur svårt ska det vara med självdisciplin? Hur kan det vara så helt omöjligt att strunta i chipsen och läsken och komma igång igen med träningen? Min hjärna motarbetar mig, är det inte meningen att man ska vara polare med sitt eget huvud? Så fort jag säger "inga mer chips" tycker jag att ordet "chips" susar i öronen hela tiden, som en del av tinnitusen.. cchhhipssss....cccchhhhipssss...ccchhhipsss...

Det känns ju lite sjukt faktiskt. Och det där suset är ganska läskigt. Bortbortbort!

Som en liksom kick-start hade jag planerat att köra två veckor med Nutrilett, för att magsäcken skulle sluta vara van vid de skogshuggarportioner av mat som jag trycker i mig och det skulle vara enklare att liksom komma tillbaka då. Det går sådär. Senast igår råkade en hel pizza, chips, 1,5l cola och en stor laddning popcorn slinka ner i magen och lägga sig till rätta. Bäste herr Anton flinade bara åt mig, väl medveten om min kärlek till allt ätbart, och sa att jag går på Nutritung i stället för lett. Han är så rolig, den där grabben. Och han har så rätt.

Träningen är lika obefintlig som resten av den hälsosamma livsstil som jag skulle skapa mig efter nyår. Jag har tänkt tanken några gånger, att börja träna alltså. Men det är ju också vägen dit som är jobbigast. Jag vet ju att när jag väl sätter igång kommer det att rulla på naturligt. Det är bara det att jag blivit en försoffad potatis och orkar inte för det är jobbigt och omständigt. Kände mig pigg och på att och hurtig när jag gick och la mig igår och planerade värsta powerwalk-rundan som jag skulle göra så fort jag vaknat och riktigt längtade. Sen kom morgonen och ja... det blir ingenting med det.

Anledningar till att inte träna:

- Det ser kallt ut

- Det regnar

- Har inga bra skor, och kan inte köpa några förrän lönen (måste ha för pronation)

- Känner mig lite trött i kroppen, och vill inte riskera att skada mig

- Har sprängt ena sidan på mina hörlurar, och det är inte bra med ett konstant sprakande i vänster öra och så är det väldigt irriterande och jag kan inte träna utan musik

- Kan inte köpa gymkort förrän lönen

- Åt precis, och vill inte träna för fort inpå det. Och senare är det nog för sent.

- Duschade i natt, det är inte bra för håret eller huden att duscha hela tiden. Och om jag tränar måste jag duscha igen.

- Råkade sminka mig, slöseri med dyrt smink om jag ska fula ner det med träning och sen behöva göra om det sen. Det handlar om att vara ekonomisk.

- Jag måste blogga.. och kolla Facebook och de där serierna som jag följer. Hinner inte.

Anledningar till att inte hålla sig till bara Nutrilett:

- Håller mig längre mätt på mat, och då riskerar jag inte att småäta mellan målen

- Behöver energi om jag tänkt att träna så att jag orkar ta ut mig

- Kött är ju jävligt gott. Och om jag tar en sallad till bara är det ju nyttigt.

- Om någon bjuder på chips så är man artig och smakar ett.. två.. en nypa.. några

- Om någon ska gå och äta pizza själv hör det till god uppfostran att följa med och sällskapa

- En dag till kan jag fuska.. vad spelar en dag till för roll med en ynka dag till liksom?

MOVE on

Har kollat lite sådär vuxet i-förebyggande-syfte-duktigt på lägenhetsstatusen hemma inför flytten. Det är ju långt kvar, men på ett sätt ändå inte känns det som. Fyra-fem månader typ. Så den där lilla pluttiga skokartongen kommer utan problem kunna vara mitt lilla urmysiga krypin några månader. Hade det handlat om ett år hade jag kanske tänkt annorlunda. Det kan till och med bli kanon faktiskt. Typ ingenting att städa, ingen plats att stöka ner på, och ingen plats för möbler heller för den delen. Vilket innebär mindre ytor och ännu mindre städning! Bara jag och mina väggar. Ganska mysig tanke. Och så flyttar jag till sommaren till en finfin lägenhet mitt i stan som jag kan inreda precis hur jag vill ha den och veta att här ska jag bo LÄNGE. Ingen tillfällig studentlägenhet här inte. Nehej, till sommaren har fröken blivit en Fröken med stort F (alltså, riktig, utbildad skol-fröken) och har en VANLIG, RIKTIG lägenhet. Det är dags att liksom börja livet nu, det riktiga livet. Oh, jag längtar så mycket att det pirrar i magen!

SYND bara att det inte verkar finnas typ några lägenheter alls i mitt lilla Karlskrona... vilken liten besvikelse till skitstad. Nåväl, tur att det är fem månader tills jag flyttar från Växjö, och jag har mitt flickrum hos föräldrarna som de sagt att jag kan bo i tills jag hittar något. Och eftersom skokartongen inte rymmer möbler så kommer jag inte ens behöva släpa på ett flyttlass i princip. Perfekt! Gud, vad jag ska leta superintensivt nu efter en lägenhet. Det måste ju dyka upp någonting någongång, folk flyttar väl hela tiden ut och in och till höger och vänster? Känns så i alla fall. Och så fort det kommer ut en på marknaden ska jag som en hök som ser en liten näbbmus i mitt snabbaste swischa mig mot den och gripa tag i den med mina klor så att den inte har en chans att komma loss och så ska jag inte släppa den för att den är min min min! Det är nu det gäller. Kom igen alla bostadssökande.. jag är redo, är ni?

Sömn sökes!

Blir snart helt supergalen om jag inte får sova. Hur många nätter är det nu, tre? fem? tio? tappat räkningen, och snurrat ihop veckodagarna till ett enda otydligt virrvarr. När man inte får sova tappar man liksom greppet om livet på något sätt. Varken orkar eller vill någonting och man bryr sig inte. Fast man gör det ändå. Och ändå inte. Man önskar att man gjorde det, men vill inte göra det. Det är som att man är vänd ut och in och är helt avig fast man inte alls är vänd ut och in och man vet egentligen precis vad man ska göra och vad man tycker om det. Vad sömnbrist kan ställa till det alltså. Snittar 1-3 timmar/natt, och då kan jag inte ens kalla det jag upplever som sömn.. det är mer som en liten vila. Jag hör och uppfattar allt omkring mig, det är bara det att jag ligger i sängen och blundar samtidigt.

Har en massa saker jag måste/vill göra. Köpa tejp och såndär tjock spritpenna. Börja packa. Skriva klart examensarbetet. Flytta. Tvätta. Städa. Träna. Umgås. Fika. Plugga. Köpa skor till examen.

Det är så mosigt i huvudet just nu av ren utmattning och energibrist att jag inte liksom gläds så mycket som jag verkligen skulle vilja av saker och ting. De är skitroliga och så men jag känner mig mer utmattad än glad. Orkar liksom inte bli sådär spralligt uppskruvad som jag annars borde normalt. Och som jag verkligen vill bli.  Jag kan, men kan inte. Orkar, men orkar inte. Glädjeskutten strejkar.

Min största rädsla är zombies, och jag är på god väg att transformas till en själv. Snacka om ironi. Man kan ju inte gå runt och vara livrädd för sig själv. Det vore ju töntigt. Det är bara en tidsfråga innan jag gör sånadär gurgliga ljud långt nere i halsen och dreglar blod och har superstirriga ögon som är så trötta och torra och svidiga att jag inte ser och måste gå jättesakta och hålla armarna framför mig för att inte bumpa in i alla möbler och väggar och människor. Fan. Någon kommer skjuta mig.

Home sweet(?) home

Då var man hem-hemma igen, efter att ha varit hemma under jul och nyår hos familjen. Det kändes lite sådär blandat att komma hem, det är liksom alltid skönt att komma hem. Men nu är inte stämningen längre densamma och det enda jag tänker är på vad som varit och vad som inte är längre och att jag snart måste börja packa till flytten. Åååh helvete vad jag älskar denna lägenhet! Planlösning, läge.. allt. Den är den perfektaste och bästa. Vi va så otroligt glada när vi fick den, och nu ska jag plötsligt BYTA bort den till en liten skrutt som är mindre än vardagsrummet i denna och som har sämsta läget. Gå in och backa ut typ. Max tvp gäster sen kanske vi dör för att luften tar slut, eller för att vi klämt ihjäl varandra. Måste komma ihåg att sätta upp en lapp på dörren. OBS! Allmän fara. Risk för klämskador, kävning och/eller nedtrampning om personantalet i lägenheten överskrider 3 personer! Viktigt.

Att sova i min egen säng va ändå skönt. Och fast jag tokälskar alla hundarna och tycker att hamstern är helt ok och står ut med fåglarna så va det överraskande skönt att komma hem till en djur-fri, knäpptyst lägenhet. Det var ganska skönt att äntligen bara ligga i sängen och somna till tinnitusens högfrekventa gammal-tv-tjutande. Bara jag och min tinnitus. Hörde precis att ljudet man hör är att hjärnan försöker laga det som skadats. Lät lite läbbigt, så jag väljer att inte tro på det. Fast gästsängen hemma i mitt gamla rum är jättebekväm är det ändå något speciellt med sin egen säng och sina egna sängkläder faktiskt. Saknar alla hemma däremot, alla helt underbara vänner och min familj. Jag kan inte ha det bättre, egentligen. Och nu när jag är hem-hemma har jag alla mina bästaste vänner nära som genast hört av sig till mig, och jag till dem. Jag kanske är själv, men jag kommer aldrig någonsin behöva vara rädd för att vara ensam.

Helt plötsligt skapades ytterligare ett nyårslöfte: Bli mer tacksam över alla jag har runt mig och inse att jag faktiskt har det jävligt bra. Det är ingen idé att gråta över någon i evigheter. Det har jag gjort massor nu. Och hade det inte varit för alla mina vänner och min familj hade jag nog förmodligen fortsatt i tre evigheter till. minst. Men nu har jag förstått att jag redan har det viktigaste i livet; massor av vänner som faktiskt bryr sig om mig och som tycker om mig, och jag dem. Och en familj som inte kan bli mer underbar. Så länge man har det där löser sig det andra av sig självt. Ingen mening att varken lipa eller jaga eller krypa och be. När det är meningen så är det meningen. Saknar lite myskvällarna i soffan med mamma och pappa, min lillasysters bus och hur trevligt det är att umgås med lillebror och hans sambo. Jag sitter här nu på annan ort och tänker tillbaka på familje-julbaket, fondue-kvällen och nyårsafton och promenader med bästa vännerna och har nog bestämt mig. I höst kommer jag HEM för att stanna.

Jag och Selma

Kroppkakor hos mormor och morfar, fika på Mio och mamma.

Julafton hos morbrors familj

Familje-julbak

2013

Jahaja, är det nu som jag ska skriva att 2012 var ett fantastiskt år med både upp- och nedgångar där jag lärt mig en massa om folk i min omgivning men inte minst om mig själv? Är det nu jag ska skriva att "detta året kommer att bli mitt år" eller att "detta året kommer att bli så sjukt jävla bra"? Nej, jag kommer inte skriva någonting av det, av den enkla och kanske lite klyschiga anledningen att man aldrig kommer att veta om det kommer bli varken bättre eller sämre. Jag kommer inte att veta om 2013 kommer att vara "mitt år" eller "världens bästa år" förrän jag sitter i soffan och firar 2014 och går igenom året som gått. Tills dess har jag ingen aning om vad som kommer att hända, eller hur det händer. Först då kan jag avgöra om det sög eller inte. Därför dissar jag till och med "Gott nytt år" i år. Vi kan absolut önska att det nya året blir bra, men vi kan inte veta och absolut inte lova det. Önska kan man göra hela tiden, det enda som definierar en önskning är att det är en sådan som är full av fantasi och som nio gånger av tio inte slår in. Jag har massor med önskningar, men jag förväntar mig inte att en enda av dem ska slå in, eftersom det är just en önskan.

Först planerade jag att sitta hemma detta nyåret. Eftersom jag ansåg att det inte fanns någonting att fira. Sen tyckte jag att det kändes alldeles för ensamt och blev bjuden hem till en av mina bästa vänner och deras nyårsfirande. Jag ångrar ingenting. Det var nog ett av de roligaste nyår jag haft. Proppfullt med skratt och otroligt god mat. I mitten dippade stämningen lite när alla kom i någon form av mat-koma, men i övrigt var det fullt ös. Precis vad jag behövde. Lagom till tolvslaget gick vi allihop ner på stan för att se kommunens fyrverkeri, i år var det lite bättre än föregående år tycker jag. Överallt var söta små gulligulliga puss-par och höll i handen och delade champagne och kärleksförklaringar mellan varandra medan folk tog kort på dem. Jag och min champagne hade bara varandra att dela på. För första gången på åtta långa år firade jag nyår som singel, ensam, solo och helt jävla själv. Skål. Tur att fyrverkeriet var fint i alla fall.. och att champagnen va god. Egentligen var det inte ens redig champagne, det var en fusk-variant som jag tycker är betydligt godare. Så vi stod där, min fusk-dricka och jag, mitt i smeten och kände lite att "det sämsta som hände 2012 var att jorden inte gick under någon av gångerna som lovat".

Det kanske inte riktigt låter som det, men jag hade väldigt kul. Väldigt väldigt kul. Det var bara ibland som de där dipparna kom och gjorde sig påminda, men då fick man göra någonting åt det. Lite som att avleda det dåliga beteendet hos en valp som man ska fostra. "Äh, sluta grina, ta en shot!" typ. När vi kom tillbaka efter raket-tittandet trillade vi in som en hög i hallen och liksom blev kvar där. Och i den stunden togs den bilden som kanske är den bästa jag upplevt. Den bilden fångade varenda liten droppe av äkta glädje som bara kan fångas på en bild. Jag är så lycklig för att jag ha så fina vänner. Och jag är ett sånt svin som inte nöjer mig med det.

Som alla andra har jag avlagt nyårslöftet att 2013 återuppta träningen. Håller tummarna för att jag håller det i alla fall fram till sommaren som förra året. För min egen skull har jag valt att inte ta på mig fler löften än ett, då jag vet att jag är sämst på att hålla dem.

Jag ska inte alls klaga på detta året, jag fick världens bästa sommarjobb och möjligheten att på ett stipendie åka till Barbados i två månader och forska till examensarbetet. Jag har tagit upp, och förbättrat, kontakten med underbara vänner och mina föräldrar har köpt en urgullig liten hund. Det vore fel att klaga på 2012 med tanke på allt bra som har hänt. Å andra sidan blev jag också av med den bästa killen i världen, och det är mitt eget fel. Det väger väldigt mycket upp både resa och arbete och hundvalp, fast den är väldigt väldigt söt. Låt oss alltså säga att 2012 var ett år som gick rakt upp bland molnen och rätt ner i helvetet. Nu är det bara att med stora förväntningar se vad 2013 har att erbjuda för att göra mitt liv minst lika spännande.