Am I going insane?

Bristen på sömn har inte bara påverkat min dygnsrytm, det verkar också som att min hjärna börjat spöka för mig. Jag har alltid varit en lugn sovare som varken snarkar, pratar/går i sömnen, dreglar, gnisslar tänder eller slänger sängkläder överallt. Utöver ett bortknölat underlakan då och då beter jag mig inte så värst konstigt när jag väl somnat, men nu har det börjat hända grejer..

Mina sms är de blå bubblorna

För två veckor sedan vaknade jag strax över tio på morgonen. I DUSCHEN. Mitt i schampoo-gnuggandet kommer jag plötsligt till liv och står där i chock och undrar hur jag hamnat där, och hur länge jag stått där. Med båda händerna intrasslade i håret och med skum överallt stod jag mitt i duschen och gapade, förvirringen var total och kunde inte för mitt liv förstå hur detta hade gått till. En timme senare plingade mobilen till och jag fick ett sms av Emm, "Sov du när du smsade mig?" stod det och jag förstod inte alls vad hon menade och första tanken var att hon måste smsat till fel person. Läste smsen ovanför och satte kaffet i halsen. En minut innan tio hade jag smsat henne. Höll på att skratta ihjäl mig, samtidigt som det var sjukt obehagligt. Jag har med andra ord gått i sömnen för första gången (vad jag vet) i hela mitt liv! Gjorde allt jag kunde för att minnas att jag skickat smsen, men det gick inte... Så skumt. Fick senare höra av Emm att hon stått i hallen, på väg till skolan och gapskrattat. Jisses, som man håller på.

Nästa grej hände senast idag. 

Som jag nämner i början har jag vänt på dygnet, och jag bestämde mig igår därför att ställa klockan på 11 i alla fall för att inte sova till 13-14 om dagarna som jag brukar. Vid strax i tre i natt tvingade jag till slut mig själv i säng och somnade förvånansvärt fort. Vaknade av ett ryck och tittade på den analoga väggklockan, kvävde ett skrik när jag såg att klockan var lite i fem. HELVETE helvete helvete. Hela dagen är borta, varför har inte klockan ringt?! Slängde mig ur sängen, startade datorn och klädde på mig. Klockan är fan fem, dags att vakna NU. Kollade mobilen, 04:53, åhh varför har den gått från 24-timmarsklocka till 12-timmars Am/Pm-inställningen? Inte förvånad i och för sig, den ska på lagning och den beter sig väldigt konstigt och ändrar ljudet som den vill. När datorn kommer igång visar den samma tid.. Vaf.. det va ju konstigt. Men jaha, vilket sammanträffande. Kollar Facebook och reagerar på att det inte skett en enda uppdatering sen den jag såg sist. Det var ju riktigt sjukt med tanke på att jag kollade senast halv tre i natt och nu va hon fem på eftermiddagen. Och under den uppdateringen tår det "för två timmar sedan". Näe.. nu är det för mycket. Vad handlar detta om?! Sakta men säkert går det upp för mig.. Klockorna stämmer. Hon ÄR fem på MORGONEN, inte eftermiddagen! Jag hade sovit två timmar när jag flög upp, inte mer. Skrattade lite, stängde av datorn och la mig igen. Så går det när man är snurrig och förvirrad.

The chosen pessimist

Nu är den här igen. Den där sömnlösa skitperioden när hjärnan går på högvarv och all form av vila är obefintlig. Det var ett tag sedan nu, väldigt längesedan faktiskt. Men nu är den här.. och jag undrar hur länge den planerar att hålla i sig denna gången..

Visst är jag trött, det vore konstigt om jag inte vore det. Sover knappt alls längre. Ligger vaken och vänder och vrider på mig hela nätterna, och jag önskar att det vore för att kuddarna var obekväma eller att temperaturen är helt fel. Jag önskar att det berodde på normala omständigheter som man kan göra någonting åt, som man på ett eller annat sätt kan kontrollera. Men när det är tankar och funderingar som håller en vaken finns det ingenting att göra. Hjärnan sätter sig inte automatiskt i standby bara för att man drar på sig pyjamasen och lägger sig i sängen. Den går inte in i viloläge bara för att man släcker lampan, och den skiter fullständigt i om man vill ligga och tänka eller inte. Min hjärna är elak och egoistisk,  den är envis och har en fri vilja att göra precis vad den vill som den missbrukar allt den kan. I mitt huvud finns inga änglar och demoner att besegra och göra sig av med. Där är en virvelvind.. nej.. en tornado av lösryckta ord som vill få en mening, som vill få svar. Hjärnan är ett intensivt oväder av motstridiga känslor och tankar som desperat letar efter att kategoriseras, bearbetas och glömmas bort. Ord som blir till meningar, till frågor, som skriker efter svar. Gamla tankar som kommer tillbaka, oavslutade funderingar som kräver en punkt, obesvarade frågor som gråter av uppgivenhet. Jag får ingen ro, för det finns ingen tid för ro. Inget utrymme. Ingen möjlighet. Nej.

Jag trött. Både fysiskt och psykiskt. Jag är utmattad. Jag vill finnas där för andra, och jag vill finnas där för mig själv. Jag vill hjälpa mig själv. Jag vill kunna sätta ner foten, ta tag i tankarna och vänligt men bestämt be dem krypa tillbaka till mörkret de kom ifrån. Jag är färdig med allt det där. Man blir olycklig av att tänka för mycket och det trodde jag att jag slutat med för ett bra tag sedan. Jag vill inte längre tänka på det som varit, för det spelar ingen roll. Ingenting finns att göra och ingenting kommer någonsin att kunna göras om, det är en fysiskt omöjlighet. Det är ingen idé att spekulera om hur det hade kunnat se ut och hur man hade kunnat känna, eller vem man hade kunnat vara. Inget av det spelar någon roll för man är där man är nu och så enkelt är det, det vet jag så väl. Det spelar ingen roll att analysera händelser och situationer som redan varit -det är som det är. Det enda man kan göra någonting åt är det som händer precis nu. Det är slöseri med tid, energi och framför allt sömn att försöka förstå sig på hur andra människor tänker och vad som pågår i deras huvuden. Jag kan inte reda ut mina egna tankar, varför försöker jag mig ens på att förstå andras. Jag vill veta hur andra resonerar, varför de agerar som de gör, och vilken min roll är i hela händelseförloppet. Varför jag verkar dras till människor som inte ser sin egen del i sitt sätt att vara och uttrycka sig och varför jag inte kan be dem låta mig vara. Varför jag har en ständig strävan att duga. Att göra andra nöjda och aldrig riskera att definieras som ett problem, som någonting jobbigt och komplicerat. Att vara till lags.

Jag är trött på att vända och vrida mig i sängen på grund av sånt jag aldrig kommer att kunna påverka, aldrig kommer att kunna göra ogjort eller aldrig kommer att förstå mig på. Jag vill inte känna mig hopplös och förvirrad. Jag vill inte känna mig oviktig och jag vill inte bli tagen för givet. Jag vill inte hela tiden ge, utan att någonsin få. Jag vill inte tänka på sådant som jag egentligen borde be dra åt helvete och jag vill inte vara trevlig när det egentligen sårar mig. Jag vill inte hela tiden oroa mig.

Men jag gör allt det där. Hela tiden.

Tjugoförstamaj

Vaknade tidigt av att det var ljust i lägenheten i more, hade helt glömt att dra på mig min supersnygga (och lite porriga) ögonbindelgrej i svart siden och leopardmönster. Irriterande att alltid vakna av absolut ingenting. Låg och tjurade för mig själv i sängen och snurrade fast i påslakanet och välte ner en kudde som slog omkull vattenflaskan som for iväg med öppen pip och tvättade några av de kläder som låg på golvet. La mig på mage med huvudet över sängkanten och morrade ilsket åt flaskan och vattnet och kudden och ljuset och livet. Krånglade mig upp med en överdramatsik pust, tog flaskan och satte mig i datorstolen. Kollade på klockan, åtta bara.. skulle möta Hanna och Frida på biblioteket vid tio. Andades ut och sjönk ihop med en plutande underläpp, fortfarande missnöjd över mitt uppvaknande. Tittade ner på magen där den bredde ut sig och högg tag i den som om den skulle smita. Gjorde narr av den. Låtsades att den pratade och flinade lite. Sen bytte jag om till träningskläderna. Slut på det roliga.

Runkeeper igång, musiken på och så va det bara att skumpa iväg. Med en tung och dunsande liksom elefant-stil swochade jag förbi fotgängare och parkerade bilar och kände mig inte det minsta snygg som alla andra som springer alltid ger intryck av att vara. Med ett flåsande som hörs genom musiken och en plågad jag-kommer-snart-att-dö-jag-lovar-blick tillsammans med ett högrött ansikte är man inte sexig, så enkelt är det. Låtsas som att jag gör reklam för Stadiums nya löparskor och ökar takten.. vilket snart visade sig vara typ den sämsta idén jag fått i hela mitt liv. Tröttheten började ta över, kroppen bad mig att stanna och sluta med vad fan det var jag höll på med. Hjärnan var i uppror, hjärtat ville inte vara med och försökte lämna sitt fängelse i bröstkorgen och luftrören protesterade vilt. Bara lite till... bara lite.. okej jag är svintrött och kommer kanske tuppa av här i leran i skogen men då gör jag det åtminstone för att jag är hurtig och dessutom nära slottet så det är lite coolt.. lite till.. snart hemma. Kroppen kör en sista-utvägen-manöver och plötsligt får jag avvika från stigen och tvingas stanna bakom ett träd. Jaha.. detta var både nytt och äckligt. Hade föredragit att svimma. Tack. Torkade mig runt munnen och fortsatte hem. Inget mer med det.

Stressade in i duschen och stressade lika fort ur den. Det var varmt och kvavt och tiden var inte med mig. Som om jag hade glömt att torka mig efter duschen försökte jag dra på mig kläderna över min svettiga kropp och gjorde ett tappert försök med att smeta på lite BB-creme men det fastnade naturligtvis inte. Halkade på kläderna som egentligen borde ha legat i garderoben för längesen och var för andra gången innan klockan tio idag nära att dö. Kanske borde skaffa en såndär walk in closet, i stället för den walk over closet som jag har nu... eller bara börja använda garderoberna. Ähh en annan gång. Bråttom bråttom. Svett svett.

Fick senare på dagen reda på att jag är GODKÄND på examensarbetet oavsett om det kommer att behöva göras några få justeringar efter examinationen. 31 jäkla sidor om praktiska och estetiska ämnen som hjälpmedel i matematiken på engelska. Fy fan aldrig mer. Sjukt underbart fantastiskt härligt att äntligen vara färdig! Så då var man lärare nu då. Fränt. Kommer aldrig att bli äldre än en fröken. Inte tant Hanna. Alltid fröken Hanna. GillaRt. Firade med en sallad tillsammans med underbara Hanna och fick blommor av finaste Emmelie. Nu är det inte långt kvar till flytt. Vill inte härifrån. Vill inte lämna er. Någonsin. Vad i hela friden ska jag göra utan er?

Emm hittade bilder på oss från Hawaii-kvällen på Sivans i onsdags. Haha!
Vet att du inte tycker om denna älskling, men jag älskar ditt hålligång!

Fyra veckor

Inte mer, inte mindre. Om fyra veckor lämnar jag studentlivet efter fyra år som student varav tre och ett halvt år av dem med campus som adress. Vilket innebär att examensarbetet ska in om en vecka, och jag har bara fyra veckor kvar innan jag lämnar det bästa jag varit med om. Alla mina så fantastiska vänner som bor inom fem minuters gångavstånd, alla impulsgrejer och närheten och vänskapen man bygger upp här. Detta är en bubbla, och jag vet inte om jag vill lämna den för verkligheten. På ett sätt har ju detta kommit att ha blivit min verklighet, men jag vet att detta bara är en dröm och att ingenting bra håller för evigt. Här om någonstans är man ibland själv, men man är aldrig någonsin ensam. Dygnet runt kan man alltid höra av sig och när som helst vet man att det finns folk man kan vända sig till oavsett om det är på grund av bra eller tråkiga saker. Om fyra veckor lämnar jag det som har blivit mitt liv, de vänner som har blivit viktiga för mig. Tre helger har jag kvar... sen är det dags att lasta flyttlasset och dra tillbaka till Karlskrona. Jag är glad att jag har underbara vänner där också, det är inte det som är grejen. Det är skillnaden mellan campus och verkligheten som klämmer. Jag antar att jag är orolig. Orolig för att i verkligheten är man inte bara själv ibland, man är dessutom ensam. 

Den sista terminen här har varit den bästa i mitt liv. Och fast jag är otroligt glad för att jag valde att läsa ett halvår till är jag lika deppig för att jag inte träffade dessa fantastiska människorna tidigare och faktiskt levde ett socialt campusliv innan. Jag vet inte varför jag satt inne och häckade och gick miste om det här, men jag vet nu att det var just detta jag saknade.. och nu ska jag lämna det lika snabbt. Det är mycket jag kommer att sakna här. För mycket. Men jag har mina minnen, och jag har mina vänner, och jag vet att den dagen jag vill komma hit igen är jag välkommen.. och det betyder mycket. 

Tills dess nu vill jag bara pausa ett tag. Stoppa tiden. Leva in i sista lilla minut. Men jag vet att den kommer att springa iväg och jag vet att man borde vara glad och njuta sista tiden nu, men det är svårt att inte känna sig lite nere. Det känns till och med lite främmande att komma hem. Hur fungerar dagarna och helgerna när man inte bor på campus? När alla jobbar hela dagar och kvällar och helger? När man inte har gångavstånd till alla man umgås med? Vad ska jag göra? Hur kommer mitt liv att se ut? Det är väl bara jag som kan avgöra det, och jag kommer att märka det. Men fan också, det svider.

Bieffekterna av 20ml

"5-10ml till natten" rekommenderade etiketten. Jag skruvade upp korken på flaskan med Cocillana och mätte upp 10ml, det var längesen jag sov en natt utan att bli störd av hostan, och svalde. Läste på flaskan igen och upptäckte att det rekommenderades att man skulle skaka om ordentligt. Suck, fick väl bara blasket på ytan nu då. Skakade om och mätte upp 10ml till, svalde och gick och la mig. 

Det började med att det kliade över revbenen. Raffsade tillbaka och inget mer med det. Det kliade mer och mer och mer och när det inte slutade slog en hemsk tanke mig. En tanke som inte gick att få bort och som kändes så självklart uppenbar, det fanns ingen annan förklaring. Jag har vägglöss. Äcklad och hysterisk flög jag upp ur sängen. Stod och stirrade på den med fasa och kände en kall kåre ila längs ryggen. Helvete. Slängde kuddarna och täcket på golvet, startade ficklampan på mobilen och började Projekt vägglöss. La mig på knä i sängen och genomsökte den millimeter för millimeter med en enorm noggrannhet och största möjliga precision.  Kröp med ficklampan och undersökte varje liten svart prick jag kunde hitta, i 10 av 10 fall visade det sig att det var antingen strumpludd eller grus, men det spelade ingen roll. Klev av sängen, slet av bäddmadrassen och började genomsöka resårbottnen lika grundligt som tidigare. Dubbelkollade varje liten misstänkt svarta prick och gick sedan vidare till alla vrår och hörn i sängstommen. Hela tiden hörde jag "vägglöss" viskas i huvudet, som en såndär spöklik och väsande röst. När hela sängen var genomsökt ställde jag mig i den och fortsatte min hysteriska letande längs hela väggen och alla lister och taket. Googlade på information och skrev en påminnelse om att ringa Anticimex. Plötsligt blev jag avbruten.. någonting fick mig att komma ur fixeringen och jag vände mig om. Rummet var ljust, väldigt ljust. Och utanför hörde jag fågelkvitter. Plötsligt kom jag tillbaka till verkligheten och fann mig själv ståendes i sängen, medan bäddmadrassen och alla sängkläder var slängda på golvet. Jag stängde av ficklampan och kollade klockan, hon var sex på morgonen.. jag vet att jag la mig strax efter tolv. Herregud.. jag är ju störd.

Efter att ha berättat för mamma och Lizette om mitt bryt på natten sa båda att det kunde bero på att jag tagit dubbel dos av hostmedicinen. Givetvis tyckte jag att det lät skumt.. det är ju bara hostmedicin liksom. Bestämde mig ändå för att av ren nyfikenhet läsa bipacksedeln i alla fall. Under rubriken "Vilka biverkningar kan läkemedlet ge?" fanns underrubriken 'Vanliga' som bland annat nämnde förstoppning och illamående.. näää, inte den. Läste vidare..'Mindre vanliga' nämnde humörsvängningar och omtöckning, njaee.. inte det heller. Visste det! Längst ner kom en sista; 'Följande biverkningar har rapporterats vid behandling med Cocillana-etyfin', gick igenom listan och där var det, svaret på hela nattens beteende: hallucinationer! Var tvungen att skratta, det va som fan. Håller mig till 10ml i kväll.

Host host

Hemma igen efter en massa dagar i Karlskrona hos familjen. Det har varit en fantastiskt skön mini-semester att bara komma hem och slappna av. Ligga på altanen i solen och mysa med hundarna och umgås med mammapappalillasyter. Tog med mig träningskläderna och gav mig ut och sprang och va sjukt hurtig, sen satte en elak förkylning som förvärrade hostan (som nu är inne på vecka fem), gav halsont och  allmänt kraftlöshet stopp på allt. När mamma tillslut låg vaken om nätterna för att jag hostade så intensivt tvingade hon mig att köpa hostmedicin. Jag blir ynklig när jag är sjuk. Väldigt, väldigt ynklig. På apoteket satte jag mig på huk framför medicinerna och liksom befann mig i en dimma, dels på grund av förkylningen dels de literna snor jag sugit upp i hjärnan och dels av självömkan. Efter en stund kom en kvinna som jobbade där fram till oss och frågade om hon kunde hjälpa oss. Med glansig blick och rinnande näsa tittade jag upp på henne, snörvlade och förklarade med den ynkligaste rösten jag kunde för henne att jag inte visste, för att det är just det som är så svårt när just jag blir sjuk.. det finns ingen som blir så dålig som jag, och därför finns det heller ingen som kan sätta sig in i, eller förstå, min situation och det jag genomlider. Alltså vet jag inte om hon kan hjälpa mig, just för att hon omöjligt kan förstå. Hennes leende bleknade ganska omgående, hon blev stående tyst en stund och tittade förvirrat på mig. Sedan lutade hon sig fram och pekade på en flaska Bisolvon "Ehh.. den här är den starkaste vi har" sa hon och blev åter stående tyst och tvingade osäkert fram ett leende i ett tappert försök med att vara professionell mot den psykiskt störda kunden hon råkat gå fram till. Jag skrattade så hårt inombords att jag nästan dog. Mamma höll minen. Köpte den och satte mig lite diskret på huk bakom en soptunna utanför Systembolaget som låg bredvid och tog en rejäl klunk direkt från flaskan. Måttet på 5ml hamnade i soporna direkt.

När hostan inte ändrades överhuvudtaget ringde jag tillslut vårdcentralen som utan läkarbesök direkt i telefon skrev ut Cocillana till mig. När jag sa att jag druckit Bisolvon blev gensvaret "haha! Men det är ju bara sockervatten!... eller, det får jag inte säga egentligen.. men så är det. Dricker du honungsvatten? För det är typ samma sak.. fast bättre". Där ser man. Nu ska jag nog få sova i natt i alla fall, kommer bli skönt.

Mys i solen med Selma

Perfekt

"Sätt dig upp rakt, då är det lättare att andas... Hanna, sätt dig upp rakt." 

Som ett svagt blurr hör jag nätt och jämnt Klintins röst bredvid mig. Jag ligger utslagen över styret på spinning-cykeln och känner hur svetten rinner av mig. Omtöcknad och dåsig förstår jag först inte vem det är som mummlar, och vad orden betyder. Detta är nog slutet, orkar jag precis tänka, det är så här jag dör. Klintins röst bryter igenom det dova suset i mina öron igen, uppmanar mig att jag ska räta på mig. Jag gör en sista kraftansträngning, på energi som inte finns, men på ren överlevnadsinstinkt och reser mig upp. Klintin skrattar till och klappar mig uppmuntrande på ryggen. När jag känner att jag lever igen sprids en härlig känsla i kroppen, en sådan som man får när man är glad att man inte är död. Vi ger varandra en high-five. Jag hatar spinning, men jag älskar det. Det var första passet på för länge sen och det kändes. En ändring ska ske och det är Nu!

Sedan det passet gjordes i förra veckan har vi hunnit med några till, vi har gått ut intensivt och stenhårt. Jag tuppar nästan inte av längre, bara ber till Gud lite då och då, och kör för allt jag har. En gång hörde jag mig själv skrika/kvida "men jag vill inte!" när instruktören sa åt oss att gå upp i position tre, det var både pinsamt och roligt och lite chockat att höra sig själv. Haha! Det är roligt att ha någon att träna med, som man kan pusha och som pushar tillbaka. Det gäller att ta vara på sånt, och ännu roligare blir det när resultaten av hård träning börjar synas. Klintin har betydligt bättre motivation än mig, hon bokar och säger åt mig när jag ska följa med och vad vi ska göra. Jag är duktig och vill när jag väl är på plats, men hade hon inte stått för bokningar och medsläp hade jag nog fuskat betydligt mer än vad jag har tränat. Hon ha ambitionen jag saknar, men hon vill ha sällskap och då ställer jag upp och är alltid grymt taggad när jag är på plats. Är en sån som gärna blir lite lat när jag väl sitter hemma, men ska jag gå med någon är det skillnad. Så detta är perfekt!

Har dessutom haft en fantastiskt bra helg med fest och grillning med underbara grejer, underbar vecka helt enkelt. Och laddar för en ny och MINST lika spännande ;)

I don't predict the future..

.. and I don't care about the past.

Leva här och nu. Det var den största utmaningen, den största läxan att lära mig. Gick runt med ångest för dåtiden och en rädsla för framtiden, utan någon som helst tanke på vad som hände i nutiden. Att uppskatta det jag har runt mig, och ta det som det kommer. Att ta saker och ting som de blir efterhand och njuta, att verkligen se och vara i nuet, det var svårt och nästan obegripligt för mig. För det var så längesen jag var där, här, och nu.

Det är fantastiskt hur livet har en förmåga att liksom ordna upp sig. Sedan jag lärde mig att öppna ögonen för vad jag har runt mig, och verkligen se vad som händer nu, blir jag ibland arg på mig själv för att jag inte sett det innan. Jag lever ett så fantastiskt liv, med alla dessa fantastiska människor, och jag uppskattade aldrig det på riktigt. Nåväl, bättre sent än aldrig. Jag är så otroligt tacksam för de fina och helt underbara människor jag träffar dagligen.. och de som jag ser lite mer sällan.. ja, allihop. Jag trodde alltid att jag var tvungen att leva med någon för att kunna leva själv. Att livet är menat att delas med någon. Kanske är det den slutliga meningen, utan tvekan strävar man väl efter att till slut hitta någon att leva för och att leva med. Men just nu, och ett bra tag framöver trivs jag väldigt bra med att bara leva för och med mig själv. Åt mig själv. Fokusera på vad som gör mig lycklig och hur jag vill ha det. Det är inte så farligt som jag alltid trodde, och det har visat sig att jag var rädd för någonting som nu i slutändan gjort mig lycklig. Det är två skilda världar, och de är omöjliga att jämföra. De är fantastiska på sina alldeles egna sätt, och har båda gjort mig gott. Men nu lever jag i denna världen, i denna situationen, och njuter av allt den innebär. Allt det fina som får mig att le.

Om en väldigt, väldigt snar framtid flyttar jag tillbaka till Karlskrona och lämnar campus. Den lilla bubblan där alla är nära och man impulsbestämmer träningar, filmkvällar, fikor, fester eller vin- och kortspelsmys som har varit mitt hem i nästan fyra år kommer inte att vara det längre. Där man går mellan varandra och aldrig någonsin är ensam. Här har jag träffat några av mina absolut bästa vänner, och snart ska jag flytta ifrån dem. Och fast Karlskrona är min frizon där jag kan koppla av har Växjö också kommit att ha blivit mitt hem. Jag har skapat mig en familj här också, och det finns inte ord för hur ledsen jag är över att jag inte kommer att kunna se dem så ofta som jag vill. Ni lyser upp varje dag, oavsett om det är genom ett samtal, ett sms, Facebook eller att träffas på en kopp kaffe, ett glas vin, en promenad eller en över en film. Livet är helt fantastiskt, och ni gör det ännu finare. Och jag sitter redan och saknar er i förväg. Men nu lever vi NU och jag tänker njuta in i sista lilla minuten. Älskar er, mina bästa och fina damer.

Tisdagsstek

Följde med Klintis till simhallen i tisdags för att sola lite. Barbadosbrännan har bleknat av helt och tyckte att det vore väl trevligt med lite avkoppling i "solen" en stund nu när man blivit lurad på vårkänslor fram och tillbaka ett tag. Klintis satte av mot sitt rum, och jag matade i polletterna till mitt i mojängen utanför rummet. 

Tiden börjar räknas ner och jag har någon minut på mig att komma till rätta i fusksolsängen, fastnar i brallorna och sliter i tröjan för att komma till rätta innan det startar och slänger mig i solariet, nöjd med min enorma effektivitet. Fäller ner luckan som går hela vägen ner och så ligger jag där... i ett rör... naken.. och väntar. Hrm. Lite för effektiv kanske. Det är kallt. Skruvar på mig lite. Låste jag dörren? Tanken går inte att kasta bort, det är för sent, måste gå upp och kolla. Öppnar luckan och tassar fram till dörren, och precis när jag rycker i handtaget för att försäkra mig om att ingen kan komma in surrar det till bakom mig. Helvete! Jag tar ett längdhopps-löpsteg och slänger mig till rätta och fäller ner locket det fortaste jag kan. Man vill ju inte gå miste om solminuter. Den lilla huvudkudden måste ha glidit lite när jag gick upp innan, för nu ligger den och är superobekväm mellan skulderbladen. Vill inte öppna ögonen, för det har jag hört att man inte ska. Försöker knöla upp den allt jag kan utan att röra armarna som ligger utmed sidorna. Ger till slut upp och lägger den till rätta, mycket skönare.

Högerhanden börjar domna.. först försvinner lillfingret, sen ringfingret.. känns lite läskigt. Vad gör jag för fel? Vinklar armen lite annorlunda.. Det försvinner ett tag, sen kommer det tillbaka igen. Den enda skillnaden är att armen nu ligger i en obekväm vinkel. Kommer på att jag blundar hårt, slappnar av i ögonlocken, kråkfötter vill man ju inte gärna få. Försvinner i tankarna där jag ligger i värmen, kommer att tänka på mormor och flinar lite.. när hon skulle sola en gång och tyckte att det va lite läbbigt att lägga sig naken i ett solarie där andra legat nakna och svettats, så hon kom på den briljanta idén att lägga ut ett badlakan. Haha. Ja, tanken va ju god. På tal om svett.. rör mig lite försiktigt. Det skvalpar runt mig, svankar lite, men ryggen  har sugits fast, det blir ett hysteriskt roligt plopp-ljud när den släpper från solariet. Jag fnittrar lite för mig själv. Kommer på att jag spänner ögonen igen, fan. Undrar hur långt tid det har gått.

Det börjar bränna på undersidan och lukta lite bränt. Kokar i ett hav av svett och känner mig lite som en stor köttbit i en stekgryta, som puttrar i fett för att få fin stekyta. Funderar på om jag skulle vända på mig, men det kanske inte blir så bra. Glider runt lite i grytan och känner hur stekflåtet rör sig under mig. Jodå, saftig blir jag nog i alla fall.. kommer på att jag anstränger mig för att blunda igen. Kisar för att kolla tiden. Tio minuter kvar, försöker slappna av i ansiktet.. glider lite från sida till sida. Känns lite som att ligga i en sån där vattenrutschbana fast utan att komma någonstans. Låtsas att jag åker en som är jättelång och plaskar lite med händerna. Kommer på att det är lite äckligt och återgå till att vara en tisdagsstek igen. Blir hungrig.. känner på magen och den är varm, blir en fin yta ovantill också. 

Plötsligt släcks lysrören och fläkten slutar dåna, det blir mörkt och jag blir rädd. Skyndar mig att slänga upp locket och kravlar en bra stund för att komma ur grytan, glider tillbaka och tar sats, glider tillbaka och lyckas till slut slänga ut benet. Sätter ner foten i golvet och drar upp mig själv. Puh, vilken pärs. Skyndar bort till pappersrullen och står efter en halv sekund i en pöl av.. mig själv? Flinar. Jag är rätt äcklig ibland. 

Lite generad

Plötsligt förstår jag vad som var inspirationen till In flames helt fantastiska låt Delight and angers. Med texten "Please heal me, why can't I sleep. Thought I was unbreakable but this is killing me" är det helt uppenbart att minst en av dem led av torr rethosta, så hemsk att de ville sprida budskapet till resten av världen. Och jag kan utan problem förstå varenda stavelse i de där orden, för så har jag känt nu i snart två veckor. Varje kväll eskalerar kliet i halsen till något överdjävligt och så håller det på så tills jag somnar av ren utmattning runt 5-6 på morgonen.. en kort sömn som sedan avbryts runt 9 då det drar igång igen. I morse vaknade jag inte för första gången i hela mitt liv inte av larmet, missade föreläsningen och ögonen svider.

Tur är väl i alla fall att jag har bra böcker att läsa när jag ändå ligger vaken hela nätterna. Mamma har läst ut alla "Femtio nyanser"- böckerna och rekommenderade mig att göra detsamma, så hon lånade dem till mig när jag var hemma förra helgen. Och jag måste säga att det var längesedan jag plöjde en bok så snabbt som den första. Och inte sen jag läste Belle de jour har jag blivit så generad av en bok. "Porr i läsform" är väl den bäst beskrivande formuleringen och det är inte utan att man som ensam känner sig lite frustrerad efter att ha läst några kapitel och sedan ska försöka somna själv. Och oavsett hur spännande den är, hur röd om kinderna man blir eller hur lite förbjudet det känns att läsa den, kan jag inte riktigt få bort tanken ur huvudet att det är Min Mamma som inte bara lånat ut dem till mig, utan också uppriktigt rekommenderat dem! Haha! Efter varje kapitel kommer samma tanke upp i huvudet, Min Mamma har läst detta, och Min Mamma vet att jag läser det nu. Min Mamma vet exakt vad det är jag läser! Hahaha.. jisses. Bara det känns lite skämmigt. (Mamma... jag har inte en aning om vad de håller på med, och allt jag läst hittills är helt främmande för mig. Verkligen. Det skrämmer mig och jag kommer aldrig någonsin att utforska, eller ens ta reda på vad det är. Helt säkert.)

Haha skämt å sido. Jag rekommenderar dessa böckerna också, och jag rekommenderar dessutom att i alla fall befinna sig i ett förhållande när man läser dem. Kanske helst minst i ett samboförhållande, så att man inte behöver oroa sig för att... ligga själv.. och sova... i sängen.. när man läst klart.

Knock, knock, knocking on heavens door..

Popcornen poppade, dippen blandad och kranvattnet upphällt i ett glas. Myskläderna på, fårskinnstofflorna på och en bra film redo för play. En lugn onsdag i all sin prakt och första gången på alldeles för länge trivdes jag på riktigt när det plötsligt ringde på dörren. Kollade genom titthålet och såg två män i medelåldern, de såg lite speciella ut och jag insåg ganska direkt att de var från Jehovas Vittnen. Fan. Stod precis intill dörren och funderade. Jag ville inte öppna och kände absolut inte för att lyssna, jag är inte det minsta intresserad och är alltid lika orolig för att förolämpa dem. Å andra sidan har jag supersvårt för att ignorera människor på det viset. De menar ju ingenting illa egentligen, och det är fruktansvärt otrevligt att inte öppna när folk ringer på dörren. Tittade genom hålet igen, hoppades lite för att de skulle ha tröttnat och gått iväg under tiden jag överlagt alternativen med mig själv. De stod kvar, tålmodiga och rakryggade. Lade handen på handtaget och slängde en blick på datorn. Ska jag, eller ska jag inte. Otrevlig eller trevlig. Helvete, mina föräldrar gjorde ett bra jobb och jag är på tok för väluppfostrad för att inte öppna för folk som ringer på dörren - Jehovas eller inte. 

Tog ett djupt andetag och aktiverade skölden. Öppnade dörren, och i samma sekund som den for upp kom jag på mig själv med att ha värsta varma leendet och jag kunde nästan känna hur mina ögon glittrade. Shit, jag är verkligen trevlig! Männen lös upp och stod först bara och log åt mig utan att säga någonting. I ärlighetens namn tror jag att de la några sekunder på att njuta av att någon för en gång skull faktiskt öppnat dörren åt dem, och med värsta tandkrämsleendet dessutom! Jäklar vad jag är bra.

När de samlat sig började de fnittra lite nervöst och hälsade vänligt. Den lite yngre mannen räckte fram en lapp åt mig med världens kanske största kändis på. Sådär typiskt bibliskt tecknad tittar Jesus på mig, med handen utsträck mot mig och ett blygsamt leende på läpparna. Noterade att han kortat skägget, ett smart val, mycket mer modernt nu. Rubriken över honom löd: "EN HAR DÖTT FÖR ALLA". Och genast kände jag ett starkt behov att en gång för alla säga till honom att släppa det någon gång, att det var längesen och att det är dags att gå vidare! Men det kan man ju såklart inte. Den yngre mannen pekade på lappen och sa att det var en inbjudan till en högtid som de firar varje år, sneglade på lappen igen och längst ner stod det "Du är välkommen att lyssna till svaren från bibeln. Tisdagen den 26 mars 2013". Jag log fortfarande mitt charmerande leende och kände till min förvåning hur väluppfostrat intresserad jag såg ut. Grymt jobbat, bruden! Den äldre mannen log bokstavligt talat från öra till öra och asgarvade sådär hetsigt att han slängde huvudet bakåt samtidigt efter varje mening han sa. Han förklarade att det kommer att komma en tid då de sjuka blir friska, de blinda börjar se och de döda åter får liv. Jag stelnade till, breddade leendet och bet ihop tänderna så att det gjorde lite ont. Helvete. Det är nu det händer. Zombie-apokalypsen är nära. Ååååå fy fan fy fan fy fan. En röst började skrika i mitt huvud, nu är det kört! Jag kommer att dö! Vi alla kommer att dö! Drog häftigt efter andan och skrattade till i utandningen. Harklade mig försiktigt. Lugn nu.. håll dig bara lugn. Den äldre mannen var exalterad, han förklarade att alla skulle få ny energi och bli helt jättepigga. Precis som en kalv som springer och hoppar och skuttar i hagen och så började han hoppa och flaxa och veva med armarna för att illustrera en jätteglad kalv med en massa energi. Så slutade han sitt vevande och sa att han inte va en kalv, utan att han bara visade hur det kan se ut och asgarvade igen med huvudet sådär slängt bakåt. Jag kunde inte låta bli att skratta med... nej, åt honom och sa att jag ser minsann att han inte är en kalv. Han började asgarva igen och sa att det var ju tur det. Haha jo, det hade han ju rätt i. Vem vill se ut som en kalv liksom?

Den yngre mannen frågade om jag var troende, och jag svarade så artigt jag kunde att det inte är någonting som jag reflekterat över. Han gjorde ett såntdär nervöst, utdraget, lite halvtyst skratt och frågade om jag någonsin funderat över varför jag lever, vad meningen med livet är och vad som händer efter döden. Jag breddade mitt leende en aning och svarade lite skämtsamt att "det vet ju alla att man kommer till Nangiala, det finns ju till och med bildbevis på det!" Den äldre mannen utbrast i ett nytt asgarv och den lite yngre gjorde ytterligare ett försiktigt fnitter. Kände mig nöjd och sträckte lite extra på mig. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt log på riktigt, och skrattade på riktigt. Jag va riktigt glad till och med. Wow. Det va något nytt! Båda männen tackade så himla mycket för att jag hade öppnat dörren, och de båda påpekade hur trevligt det var att den som öppnade var så himla trevlig och glad som jag var. Trodde de skojade först, men sen kom jag på att det var ju faktiskt precis det jag var! Vilken härlig känsla. Jag frågade lite retfullt om det inte är många som öppnar, och de svarade att det är lite till och från. Jag tipsade dem att de skulle hålla för titthålet när de ringer på, och avslöjade att jag har som en tvångstanke att jag alltid måste göra det när jag ringer på hos någon. Den yngre mannen verkade tycka att det va jättespännande och sa att så gör alltid torpeder i filmer, och han fattade inte varför offret va så dumt och öppnade dörren när de såg att någon höll för. Jag tittade på honom och sa med mitt allra bredaste psycho-leende att jag lovade att jag inte är någon galen mördare. Han fattade nog inte riktigt och började lite nervöst se ner i golvet. Den äldre mannen garvade nästan ihjäl sig. Han borde få nackspärr snart, tänkte jag, och sedan tittade jag på den yngre mannen och påpekade att jag tror att offren alltid öppnar dörren fastän torpeden döljer titthålet för att annars hade det inte blivit en särskilt bra film. Då började han fnittra sådär fånigt igen. Pjuh.. obekväm stämning ordnad.

Till sist frågade den äldre mannen om de kunde komma tillbaka med "en bra bok" åt mig någon gång, så kunde vi fortsätta prata. Javisst, svarade jag. Ni är så välkomna! Vad i helv..? Vad gör jag! Jag är inte intresserad! Kom inte tillbaka! Vad säger jag!? 

De tackade igen för mitt glada humör och önskade en trevlig kväll. Den yngre mannen luktade i luften och tittade lite nervöst på mig, med ett litet litet leende och sa popcorn? Jag nickade instämmande, han sa att det va gott och sen gick dem. Såhär i efterhand skulle jag kanske ha gett honom ett? Och precis när jag stängde dörren slog det mig; min dörr är mörkröd och dammig på utsidan. I dammet har jag skrivit med stora bokstäver "GUD BOR HÄR". Undrar om de såg det? Haha, det skulle ju vara hysteriskt kul.

This time, baby, I'll be bulletproof

du

När marken liksom försvinner under fötterna, och man plötsligt inte längre har någonting att stå på. Ingenting att balansera på eller lägga sig ner mot. Man har ingenting. Luften tar slut. Störtar ner mot ett ändlöst mörker, någonting främmande och ovälkommet. Ville ingenting av det här. Ingenting var menat att bli så här. Att sluta så här. Inte så här. Ingenting är som förut. Ingenting kommer någonsin att bli som förut. Förut är borta, raderat, glömt. Allt som en gång betydde någonting har längre ingen betydelse alls. Ingenting är längre viktigt, inte ens lite. Letar efter svar, men vet redan. Nekar, men förstår. Ser klart och tydligt hur historien plötsligt tog slut. Läste den ord för ord. Stavelse för stavelse. Det som började som en barnsligt vacker askungen-saga slutade som en skrämmande spökhistoria. Livrädd. Klumpen i magen växer. Klumpen i halsen väntar på att explodera. Huvudet känns tomt fast det snurrar av ett överflöd av tankar, känslor, minnen, hopp, tro, vilja, oro, trötthet, vrede, ängslan, syner, förtvivlan, insikter, kärlek och hat.

Försöker hitta avstängningsknappen. Vill stoppa filmen. Bränna boken. Vakna ur mardrömmen. Sluta falla. Vill inte ner mer. De säger att man kommer till en punkt där man träffat botten och den enda vägen är upp, men hur långt är det kvar tills jag slås sönder mot marken. Är redan sönder, men oförmögen att laga. Försöker hela tiden, men ingenting tycks fungera. Jag fungerar inte utan dig. Är vilsen utan dig. Jag vill hitta hem igen, men det finns inget hem att hitta. Det har du gjort klart för mig. Jag finns inte. Betyder ingenting. Glömd. Raderad. Borta. För alltid. Har varit så dum. Är så dum. Var så blind. Önskar att jag fortfarande var det. Vill stänga av allt. Blunda för alltid. De säger att alla förtjänar en andra chans, men alla verkar inte ha det privilegiet. Alla får inte en andra chans. Vissa av oss glöms bort. Kastas bort. Är utan värde. De säger att äkta kärlek gör ont, men detta dödar mig nästan. Vill också kunna glömma och radera. Det verkar så enkelt för alla andra. Det finns ingenting att komma ihåg längre. Det finns ingenting jag vill komma ihåg längre. Bara glömma.. för evigt. Precis som du. 

helvete

Blundar hårt. Tårarna tränger igenom trots ansträngningarna att hålla de inne och klumpen i halsen växer sig större. Tankarna snurrar. Magen gör ont. Kroppen verkar konstig, nästan som om den håller på att bli osynlig. Jag känner inget, orkar inget. Måste förstå, men vill inte. Borde, men vägrar. Så länge man blundar är det inte verkligt. Om man bara inte öppnar ögonen är det som att vara fast i den mörkaste och värsta mardrömmen man någonsin varit med om, som innehåller alla ens största fasor. Om man bara fortsätter blunda behöver man inte möta den ännu värre verkligheten. Det handlar om självbevarelsedrift, frågan är bara om den i denna situationen är ungefär lika med självplågeri. Å andra sidan spelar det ingen roll om man blundar eller inser, plågan och ångesten kommer ändå att vara där. Faktumet kommer att kvarstå. Ingenting kommer att ändras härifrån. Stop. Slut. Över. För alltid, för evigt. Härifrån finns det ingen återvändo, det är omöjligt att vända om. Det finns inte längre under några omständigheter någonting att ens fundera över. Ingenting att tänka på. Hoppet är det sista som lämna människan, och det har för längesen lyst med sin frånvaro, men nu försvunnit helt och kommer aldrig att komma tillbaka. Borde våga öppna ögonen och bara ge verkligheten en fetsmäll. En rak höger. Spotta på den, gnugga ner den i asfalten och gå andra hållet.

Rädslan har inte att göra med att se hur det är. Rädslan handlar om att faktiskt ta in och förstå hur det är. Genom att acceptera blir det verkligt, det blir äkta och definitivt. Det blir en lavin av insikter som kommer att dränka och förgöra hela min existens. Det blir ett slut på så många olika sätt. Och det ändrar så mycket så extremt. Plötsligt känns allt så hopplöst på ett så förtvivlat sätt. Vill gå vidare, men en del vill fortfarande stanna kvar lite till. En väldigt sjuk och vrickad del vill inte inse. Men det är så nu. Det är definitivt, det är bestämt. Det är för alltid avslutat och borta. Det är för alltid helt förstört. Har man gjort allt man kan behöver man i alla fall inte känna att man hade kunnat göra mer. Valet gjordes av någon annan och det är ingenting man kan göra någonting åt eller styra över. Kniven som en gång trycktes in skapade ett djupt sår, men inte ett dödande. Under tiden har det varit skadat och infekterat, men nu kom den sista stöten. Den dödande. Ingenting är inte länge skadat, det är tvärdött. Det finns lägre ingenting att reparera eller bygga upp. Ingenting att vårda. Det enda som finns nu får inte längre något syre, är kallt och begravet. Gjort är gjort.

Båda fötterna på jorden, ögonen vidöppna och så fort chocken lagt sig kommer insikten också att komma. Det var en gång, sen var det inte mer. Vill se tillbaka med ett leende, men föredrar att inte se tillbaka alls. Det är ingen idé att se tillbaka på någonting som inte finns, och som aldrig kommer att finnas. Nu vet jag åtminstone, till skillnad från innan. Förvirringen är i alla fall borta, och det är skönt. Svart på vitt. Inget nytt kapitel, men helt ny bok. En annan genre och handling. En helt ny situation som för all framtid vänt upp och ner på allt. Men det har inte jag med att göra. Det finns inga ord för hur besviken man bli när man förstår att det man tänkt har varit sant, och att det man gjort har varit rätt. När man ångrat sig och velat tänka det bästa har ändå en tveksamhet tryckt på. Och när det visar sig att man hela tiden gjort rätt när man anklagat sig för att göra fel, och i själva verket gjort fel, skämt ut sig och verkligen gjort bort sig när man trott att man gjort rätt, då säger det ganska mycket. Väldigt mycket. Man ska inte vara för tydlig med att berätta om sina känslor, även den närmaste vet hur den ska spela då. Ingenting spelar någon roll i slutändan. För ingenting är inte längre någonting värt. Nu vet jag att kan kastat bort väldigt mycket tid av mig själv och mitt liv. Slösat kanske man skulle kunna säga. Och nu vet jag att framåt är den enda vägen att gå, för bakåt är inget håll som jag vill se åt längre.

Lagom är bäst

Det är slut på dumheterna nu, på alla plan och i alla kategorier.

Träningen har väl smygstartat lite sådär härligt långsamt, men eftersom jag inte bara unnade mig i helgen, utan toktryckte i mig all skräp jag kunde hitta som en utsvulten gris känner jag väl att jag började om helt från noll typ idag. Har också bestämt mig att inte göra som jag alltid gör när jag bestämmer mig för något, det går alltid till någon sorts extrem överdrift och jag antar att jag är lite av en beroendepersonlighet. Det finns ingenting som heter lagom i mitt huvud. Det är svart eller vitt, antingen eller. Antingen blir jag helt besatt och går ut 100% och blir helt beroende och kan inte tänka på annat och bara sådär på på på på på eller så skiter jag i det helt och går ut typ -100%. Haha, det finns liksom ingenting "ta det lugnt" eller "normalt". Fullt ös eller skit samma.

Sånhär är jag alltid, oavsett vad det avser. Är det träning så börjar jag som om jag inte gjort något annat än elit-tränat i hela mitt liv, chockar ihjäl kroppen och drar på mig allt från löparknä till inflammationer och sträckningar. Och inte slutar jag för det heller, för ett år sedan haltade jag till gymmet och kröp hem med gråten i halsen bokstavligt talat, och hade en bunt superarga kompisar runt mig som tyckte att jag va dum i huvudet. Men jag kunde liksom inte sluta, fast jag hade både löparknä och inflammation i höftleden som kändes ungefär exakt som en kökskniv som hackade. Allt eller inget. Och eftersom jag tillslut va så sönder att jag blev tvungen att vila ledde det också till inget. Slutade helt. Testade att räkna kalorier, men det ledde till att jag inte kunde tänka på annat och räknade och funderade hela tiden och unnade mig ingenting. Blev helt galen och vägde till och med frukostskålen med yoggi för att exakt kunna räkna ut mängden kalorier på morgonen. Antecknade allt allt allt. Det höll inte i längden och jag la ner även det. Antingen eller, liksom. Likadant med människor runt omkring mig. Vet inte när jag blir för mycket, för på och när jag ska backa. Jag kan va så mycket för mycket att jag ibland skäms, och jag jagar och tjatar och jagar och tjabbar. Sen när den perioden är över är det inget mer med det. Sjukt jobbigt och det leder sällan eller aldrig till något särskilt bra. Antingen skitglad, superarg, jätteledsen, otroligt besviken eller asirriterad. Och detta går ut över folk, och jag ger mig inte. Fattar aldrig när det är dags att sluta och när jag blir dryg, jag öser på och ältar tills ingen orkar längre. Och sen är det som det är. 

Det är alltså dags att sluta med dessa enorma dumheter och hitta den där gråskalan. Det där lilla fina ordet lagom. Äta hälsosamt men skita i alla dieter och regler, bara helt enkelt tänka en extra gång vad jag trycker i mig. Träna så att kroppen hänger med och orkar. Låta folk vara ifred och bara ägna mig åt de som gör mig glad och lära mig när det är dags att lugna ner mig. Idag sprang jag för första gången sedan mitt sista försök den 12 oktober, då sprang jag 5,06km på 28 minuter. Normalt skulle jag idag vara sjukt besviken om jag inte redan nu slog det, och jag skulle ge järnet för att i alla fall komma i närheten. Men nu ska jag tänka ett steg längre och valde att ta det lugnt, körde en lite längre uppvärmnings-powerwalk än vanligt och joggade väldigt, väldigt lååååångsamt för att inte trigga igång det där knäet och höften igen. Det var otroligt tungt, och jag kände att jag inte tränat sen oktober och att jag då var ungefär 20kg lättare (ja, det är helt sant, och helt galet hur jag kunde göra såhär mot mig själv). Men jag tog mig runt 5.35km på 35,35 minuter, och att ta mig runt var den enda prioriteringen jag hade idag. Man ska börja någonstans, och jag är nöjd med dagen. Ett steg i rätt riktning!

Cut the crap

Nu gäller det. Tuta och kör. Rör på fläsket och skaka köttet, no more chubby, baby!
Gym- och passkort är köpt och det finns ingenting onyttigt att falla tillbaka på i hela lägenheten. Jag har dessutom kostat på mig ett par riktiga skor, för pronation och med extra dämpning. Gjorde snålisen förra gången jag köpte skor och tog de billigaste, vilket resulterade i träning som egentligen gjorde mer skada än nytta med löparknän och inflamerade muskelfästen. Denna gången ska jag inte halta till gymmet och krypa med gråten i halsen därifrån. Denna gången ska jag släpa mig själv dit (till en början) och glädjeskutta hem.
Jag vet hur jag fungerar, och jag vet att det jag har svårast för är att faktiskt sätta igång. När jag väl gjort det är det inga problem, då finns det ingenting i hela världen som står i vägen för mig och min träning. Tills dess att jag startat däremot är det en mur och en betongvägg som först ska rivas. Puh. Jag har planerat att återuppta träningen nu i två månader, håller tummarna för att den trenden bryts idag och att jag faktiskt går dit! Inget mer skitsnack, dags att ta tag i vad jag för länge har sagt att jag ska göra.

Tror dessutom att jag behöver träningen. Jag måste sluta tänka ibland, koppla bort hjärnan och slappna av. Ta ut kroppen och skapa en positiv livsstil och därmed ett mer positivt tänkande. Det är som det är, allt är som det är, och det blir inte roligare så länge jag inte gör det roligt. Och jag vet att efter ett svettigt och grymt pass på gymmet när man är på väg hem och är så sjukt glad att man fortfarande lever -då ler man!

Börjar hälsosamma livsstilen med att äta frukost, och hoppas på att kunna få in rutinen att fortsätta med det. Jag tänker inte lägga ut några före-bilder än, men jag tänker ta dem och när jag själv börjar se resultat kommer dessa att komma upp tillsammans med de första resultat-bilderna.

Tre. Två. Ett. KÖR

Hanna, Jag och Mig själv

Nu har jag på riktigt kommit till rätta i lägenheten. I Min lägenhet, bara min. Där jag bor. Jag.

Jag har fått så himla mycket hjälp av släkt och vänner, och utan dem hade jag inte varit i närheten av så färdig  och nöjd som jag är idag. Jag är så tacksam. Den är perfekt, det är perfekt. Jag kan äntligen andas rent och djupt och vågar nu säga att allt är perfekt. Precis allt. Jag är liksom glad i hela kroppen, jag trivs och är lycklig, och det var på tiden! Som jag har väntat. Jag kan äntligen slappna av och alla tankar som har spökat i mitt huvud har äntligen försvunnit helt. Här kan jag andas ut, resa mig och börja om. Det är nu det börjar.

Här är så fint, det är hemtrevligt och mysigt och precis som jag vill ha det. Lägenheten är ljus och fräsch och riktigt rogivande. Den är liten, och perfekt för mig. Man känner sig inte ensam det minsta, och jag är inte det alls mörkrädd eller orolig. Jag är lugn, sover gott och ler. Jag behöver bara vara, bara vara jag ett tag. Jag har hittat ut från mörkret och kommit tillbaka till en underbar plats. Och det känns fantastiskt. Man tjänar ingenting på att tänka på framtiden, och på det man inte kan styra. Det gör en inte lyckligare, bara mer förvirrad. De senaste dagarna har det hänt så mycket som varit otroligt jobbigt och faktiskt väldigt ledsamt. Men fastän det är tråkiga och negativa saker så har jag insett att de bidrog med någonting positivt. De visade mig att minnen är minnen, och de är bäst så länge man inte försöker återskapa dem. Minnen är bäst så länge man låter dem vara ifred, och låta dem vara fina för vad de är. Minnen ska man titta tillbaka på, inte leta efter längre fram. Det som har hänt har fått mig att förstå att jag letade efter någonting som inte längre finns, och som inte kommer att finnas. Jag har slutat leta och tänka. Jag vill inte det längre. Jag har släppt taget. Hoppat från kanten och det känns helt rätt. Det var dags nu.

The future is scary, but you can't run back 

to the past because it's familiar

Idag kom finaste Julia på besök för att se hur jag fått det, och jag passade på att bjuda henne på lunch. Jag gjorde en pastasallad som mamma gjort några gånger och som jag fullkomligt älskar! Till den serverades grova baugetter som värmts i ugnen, och efteråt erbjöds kaffe och mina hemmagjorda päronbiskvier. Idag har varit en underbar dag :)

Halvtomt/halvfullt

När någonting varit fullt, och sedan inte är det längre, och lämnat ett tomrum efter sig är det lätt att man ser tillvaron som halvtom. Man ser allting som brukade vara där och som inte är där längre. Allt som en gång varit, men som inte är mer. Plötsligt börjar man titta tillbaka på minnen som sakerna som en gång fanns där tog med sig. När de först kom dit, hur de kom dit.. hur lyckligt allting en gång varit. Så mycket glädje. Så mycket kärlek. Man var stolt. Och nu står det inte någonting där längre, det är tomt, nada, ingenting. Det ekar och känns kallt och trångt. Sakerna är för alltid borta, men minnena kommer för evigt vara kvar. I alla fall för mig, och det betyder mycket. Det är de lyckliga minnena som tar en framåt i livet med ett leende när saker och ting går åt helvete. Jag har en uppsjö av lyckliga minnen, och jag tänker inte längre låta dem bryta ner mig. Tvärtom, jag tänker låta dem lyfta upp mig. De gjorde mig till den lyckligaste tjejen i världen då, och kan fortfarande göra mig lika lycklig nu. På ett annat sätt bara. Man borde inte låta glada, perfekta minnen göra en ledsen och nedstämd. Det vore inte bara dumt, det vore slöseri på bra minnen. Det vore skandal att bete sig som att de vore hemska när det i själva verket är tvärtom. Har man en gång haft turen att samla på sig de finaste minnena i världen, de bästa en människa kan få, ska man inte gråta. Man ska skratta och le och vara tacksam för att man i alla fall fått dem. Man ska inte vara ledsen för att saker och ting ändras, man ska var tacksam för att man fick tiden att samla in dem. Annars vore den tiden meningslös, och det skulle jag inte drömma om att säga att den var. Just nu ser allting kanske halvtomt ut, men jag skulle snarare vilja säga att det är halvfullt fortfarande. Där det inte längre finns någonting fysiskt, finns det fortfarande minnen och avtryck från en tid då allt var perfekt. De var de bästa åren i mitt liv, och jag tänker inte spendera en sekund åt att vara ledsen över dem. Jag ska vara glad och evigt tacksam för att de har funnits. Jag ler när man minns ur det var, och jag tänker fortsätta med det. Jag har insett det nu, och det känns bra. Det känns jävligt bra.

Tack.

Without you

I've sure enjoyed the rain

But I'm looking forward to the sun

You have to feel the pain

When you lose the love you gave someone

I thought by now that time

Would take away these lonely tears

I hope you're doing fine all alone

But where do I go from here

Cause without you I'm not okay

And without you I've lost my way

My heart's stuck in second place, ooh

Without you

Well, I never thought I'd be

Lying here without you by my side

It seems unreal to me

That the life you promised was a lie

You made it look so easy

Making love into memories

I guess you got what you wanted

But what about me

Cause without you I'm not okay

And without you I've lost my way

My heart's stuck in second place, ooh

Without you

Somebody tell my head to try to tell my heart

That I'm better off without you

Cause baby, I can't live

Without you I'm not okay

And without you I've lost my way

My heart's stuck in second place, ooh

Without you

Without you

På vinst och förlust

Jag måste vara lugn. Hålla mig lugn. Långa, djupa andetag. In.....ut.....in......ut. Upprepar alla argument för mig själv. Som en playlist på repeat säger jag dem igen, igen, igen och igen. Jag måste vara rationell, och jag måste släppa den där fåniga småtjejs-drömmen om att livet kan vara som på film. Lyckliga slut eller vändningar händer inte alla, och oftast bara i böckerna och filmerna -i fantasins värld. Inte i min. Det blir bättre såhär. Det funkade inte innan. Det här behövs. Ett avslut på riktigt. Gå vidare på riktigt. Man måste glömma nu för att kunna minnas sen. Ingenting kommer att funka om man ska gå i gamla spår, och i synnerhet inte om de spåren var det som förstörde allt. De visade inte vägen till en blomstrande äng, eller ett magiskt vattenfall. De styrde genom allt detta, genom ängen men stannade aldrig. Förbi vattenfallet, men slutade inte där. Upplevde en fantastisk resa, den bästa i mitt liv. Och så kom det där förbannade stupet. Tvärnit. Rakt ner. Ingen återvändo, bara ner ner ner. Ingenting att gripa tag i, och ingen chans att vända om.

Jag måste hoppa. 

Allt som hänt hittills har hänt för att man har dragit ut på tiden. Har stått stilla för att jag inte vågat hoppa. Nu snart är det dags. Antingen gör jag det själv, eller så får jag en knuff. Oavsett är slutet nära. Tiden inne. Och när jag är i luften är det bara att vänta på landningen. Bara att se hur långt det är ner, hur länge jag kommer att falla. Och om jag kommer att mötas av en stor, uppblåst madrass eller en brutal spikmatta. Oavsett måste jag hoppa. Det finns ingen återvändo och inga alternativ. Detta är inte bra, men det är det bästa, det enda. Jag måste hoppa för att se hur jag landar. Jag måste hoppa för att se hur långt det är ner. Jag måste släppa allt. Blunda. Glömma. Och först när det är gjort kan jag på nytt öppna ögonen och se var och hur jag tagit mark. Ett alternativ med två utvägar. Det kan gå hur som helst. Åt ena hållet eller det andra, är det fel att hoppas på det ena? Jag hoppar från någonting som inte är någonting längre, och absolut ingenting nu. Men jag hoppas att landa på någonting sen. Får man tänka så, eller är det självdestruktivt? Jag kan inte styra framtiden, och att inte kunna gör mig förtvivlad. Jag vill bestämma hur långt det är ner, och vad jag ska landa på. Att inte veta gör mig galen. Att inte veta är anledningen till att jag ännu inte hoppat.

Jag är livrädd.

Att inte veta är det som skrämmer ihjäl mig. Tänk om jag faller in i ett totalt mörker, en mardröm. En mardröm värre än den jag hittills försökt hitta ut ur. En labyrint med höga, mörka väggar och utan slut. Att hålla samma väg räckte inte, att vända gjorde ingen skillnad. Vilse, rädd och ensam har jag med paniken i hjärtat varit oförmögen att ta mig ut. Håller tummarna för att mardrömmen tar slut när jag hoppar. Men jag har en känsla av att den kommer att eskalera, och sedan lugna sig, men alltid finnas kvar. Jag vill inte hoppa. Men jag vet att jag måste. Om jag inte hoppar kommer jag aldrig att landa. Det är först när jag tar steget som jag får se hur jag landar. Satsa allt och vinna(eller förlora) stort. Madrass eller spikar. Den som lever får se. Tar ett djupt andetag. Räknar till tre. Och håller tummarna för att jag inte slår ihjäl mig på vägen ner.

...and the doors are all closed

between your heart and mine

Slottsafton

För att riktigt fira examen i morgon tog bästaste vännen Emelie tag i saken och bokade bord åt oss och några vänner på Teleborgs Slott. Ett magiskt vackert slott som byggdes som morgongåva av greven Fredrik Bonde till hans hustru på 1900-talet. Med enorma skåp och gigantiska tavlor är stämningen minst sagt mysig, och till och med lite spöklik. I festsalen hade de dukat upp ett långbord med vit duk och en kandelaber mitt på bordet, i taket hängde en fantastisk kristallkrona.

Vi satte oss till bords och blev välkomnade av en trevlig servitris som beskrev varmrätten och vilket vin de rekommenderar till den. Ankbröst med svartrot, svarta vinbär och grädde. Serveras med helrostad potatis och sky av porteröl. Till efterrätt blev det creme brulé med säsongens frukt. Vinet var smakrikt och maten makalös. Det var utan tvekan en perfekt kväll, och ett perfekt sätt att fira utbildningens slut med vännerna.

Hello, wherever you are.

Snart tar jag examen. Snart är jag universitetsutbildad lärare. En fröken. Och jag sitter här i min studentlägenhet och slänger en blick bakåt. Vad har jag gjort hittills med mitt liv, i mitt liv. Ett kapitel som borde varit längre, men som inte blev som någon egentligen trodde, har tagit slut och jag slungades in på nästa. Helt ovetande om vad som skulle komma sen. Nya sidor, nya ord. Ett nytt kapitel har börjat skrivas och jag har ingen aning om vad där står, eller kommer att stå. För första gången läser jag en bok som jag inte redan känner till, och som jag inte kan gissa slutet på. Rädd eller nyfiken? Jag vet inte. Förväntansfull? Nej.

Början av boken var underbar, fantastisk. Mitten finns det inga ord som kan beskriva. Slutet var en soppa. En blandning av alla känslor man kan ha. En vansinnig reality-serie som ingen önskade skulle spelas upp. När jag tänker på allt som hänt, alla de stora grejerna och alla de där små men så stora för mig, ler jag. Det var en otroligt bra bok. Och jag ångrar inte en enda sida av den. Jag ångrar inte en sekund förutom det olyckliga och jävligt smutsiga slutet. Det ångrar jag med hela mitt hjärta och själ. Med hela mig. Tyvärr ändras ingenting för att man ångrar sig djupt, och tyvärr är såren ibland så djupa att de aldrig riktigt läker. Mina ord skar som en kniv, och jag skadade den person jag allra minst ville göra illa i hela världen. Kalla mig en hemsk människa, för det är vad jag är. Vändningen mot slutet var däremot skrämmande intressant, sorglig och ganska oväntad. Handlingen tog en helvändning, snurrade runt och slängde sig rakt i ansiktet på mig. Jag tappade andan och drabbades av panik. En ångest utan dess like började gro inom mig och ett mörker jag aldrig tidigare upplevt tog över. Mitt paradis blev ett helvete. Min värld rasade. Kaos. Var fast basluten att kämpa. Att aldrig ge upp. Hoppet är det sista som lämnar människan, säger man inte så? De där sista sidorna i det där kapitlet är de jag är mest stolt över av de mot slutet. Jag gav tillslut upp, men jag gjorde det åtminstone inte utan att ge allt jag hade, allt jag kunde och allt jag visste. Jag gav hela mig, tills det inte fanns någonting kvar att ge. Jag vet i alla fall att jag gjorde mitt bästa för att läka såren. I stället fick jag egna, och då och då får jag salt i dem. Ibland är det bara att sträcka på sig och inse när det är en omöjlig strid utan någon vinnare. Och då är det bara att tacka och bocka och gå därifrån. Vända blad och se vad som händer i nästa kapitel av sitt liv. Andas ny luft och läka gamla sår.

Man ska inte slösa tid på att titta bakåt på det man förlorat. 

Gå vidare, för livet är inte tänkt att gå baklänges. 

Den svenska fikakulturen är död

Mötte upp Julia på stan igår för att luncha lite, och hon hade kollat upp ett ställe som hade stekt fläsk, löksås, potatis och rårörda lingon som dagens. Restaurangmat i all ära, men det finns ingenting som går upp emot riktig husmanskost. Stället hette Hemma hos oss och det va precis den känslan man fick när man steg in genom dörren. Det va hemtrevligt och mysigt. Väldigt litet och på snudden till trångt. Man såg inte köket, väggarna var vita, inredningen bestod av "vanliga" köksbord och stolar och vid en vägg stod en vit byrå med kaffe i termosar, omaka kaffekoppar och brickor med kakor direkt tagna ur "sju sorters kakor". Där var bondkakor, kokostoppar, havreflarn, apelsinkakor.. 

Mysfaktorn som man skapar med hemmamiljö och enkelhet går inte att alls att nå på samma sätt i en flådig, exklusiv restaurang. Det blir liksom opersonligt när det är för uppsträckt. Samma sak gäller fika. De som känner mig vet att jag (tillsammans med hela min familj och släkt) är typ världsmästare på att fika, det är det jag gör mer än någonting annat tror jag. Och det har slagit mig hur den där vanliga, svenska fikan mer och mer försvinner. I stället för ett litet fik med kakor direkt tagna ur Sju sorters kakor, som en enkel bondkaka, radiokaka, schackruta eller havreflarn tillsammans med en vanlig kopp kaffe, har de amerikanska megaföretagen smällt upp stora fik med supermodern inredning och exklusiva bakelser. En kopp kaffe med en liten kaka finns nästan inte längre, nu är det en stor mocca-chai-latte med syrup och en massa flådigt som man ska dricka. Och en liten kaka finns inte, småkakorna är helt borta. Nu måste man beställa en superstor american muffin eller en cupcake med en massa glasyr eller en New york cheesecake eller en mudcake med grädde. Finns det någonting som hör till den nu nertrampade och snart bortglömda men djupt saknade svenska fikakulturen på de nya fiken så är det en kanelbulle eller chokladboll. Den enda skillnaden är bara att de är ungefär fem gånger så stora som "ursprungsstorleken". En kopp kaffe och en liten kaka på ett mysigt, hemmatrevligt fik finns inte. Däremot finns en stor kaffe latte med hasselnöt och världens megabakelse till det som man nästan alltid hoppar över för att den är för maffig för att orka äta upp. Och på det är det svindyrt -bara för att det ska vara så fint och flådigt och exklusivt. En liten kaka räcker, man vill inte ha en kaffe och en hel portion efterrätt. 

Jag ska också säga att jag tycker om dessa nya ställena också, en stor kaffe latte med hasselnöt är snuskigt gott. Men jag köper sällan någonting till. Dels för att kaffet kostar en förmögenhet, och dels för att jag inte betalar femtio spänn för en kaka till kaffet. Så enkelt är det. Jag vill ha en liten, enkel kaka till kaffet. Det jag tycker är mest synd att på grund av dessa nya moderna företag så försvinner de små, mysiga fiken mer och mer. De klarar inte konkurrensen och det är synd. För det är bara de små fiken som har den riktiga fikan, och där man fikar på riktigt. Så enkelt är det.

Nutritung

Usling. Yngel. Lögnare. Svag. Opålitlig. Falsk.

Jag är en hemsk, hemsk människa.

Nyårslöftet går åt helvete! Hur svårt ska det vara med självdisciplin? Hur kan det vara så helt omöjligt att strunta i chipsen och läsken och komma igång igen med träningen? Min hjärna motarbetar mig, är det inte meningen att man ska vara polare med sitt eget huvud? Så fort jag säger "inga mer chips" tycker jag att ordet "chips" susar i öronen hela tiden, som en del av tinnitusen.. cchhhipssss....cccchhhhipssss...ccchhhipsss...

Det känns ju lite sjukt faktiskt. Och det där suset är ganska läskigt. Bortbortbort!

Som en liksom kick-start hade jag planerat att köra två veckor med Nutrilett, för att magsäcken skulle sluta vara van vid de skogshuggarportioner av mat som jag trycker i mig och det skulle vara enklare att liksom komma tillbaka då. Det går sådär. Senast igår råkade en hel pizza, chips, 1,5l cola och en stor laddning popcorn slinka ner i magen och lägga sig till rätta. Bäste herr Anton flinade bara åt mig, väl medveten om min kärlek till allt ätbart, och sa att jag går på Nutritung i stället för lett. Han är så rolig, den där grabben. Och han har så rätt.

Träningen är lika obefintlig som resten av den hälsosamma livsstil som jag skulle skapa mig efter nyår. Jag har tänkt tanken några gånger, att börja träna alltså. Men det är ju också vägen dit som är jobbigast. Jag vet ju att när jag väl sätter igång kommer det att rulla på naturligt. Det är bara det att jag blivit en försoffad potatis och orkar inte för det är jobbigt och omständigt. Kände mig pigg och på att och hurtig när jag gick och la mig igår och planerade värsta powerwalk-rundan som jag skulle göra så fort jag vaknat och riktigt längtade. Sen kom morgonen och ja... det blir ingenting med det.

Anledningar till att inte träna:

- Det ser kallt ut

- Det regnar

- Har inga bra skor, och kan inte köpa några förrän lönen (måste ha för pronation)

- Känner mig lite trött i kroppen, och vill inte riskera att skada mig

- Har sprängt ena sidan på mina hörlurar, och det är inte bra med ett konstant sprakande i vänster öra och så är det väldigt irriterande och jag kan inte träna utan musik

- Kan inte köpa gymkort förrän lönen

- Åt precis, och vill inte träna för fort inpå det. Och senare är det nog för sent.

- Duschade i natt, det är inte bra för håret eller huden att duscha hela tiden. Och om jag tränar måste jag duscha igen.

- Råkade sminka mig, slöseri med dyrt smink om jag ska fula ner det med träning och sen behöva göra om det sen. Det handlar om att vara ekonomisk.

- Jag måste blogga.. och kolla Facebook och de där serierna som jag följer. Hinner inte.

Anledningar till att inte hålla sig till bara Nutrilett:

- Håller mig längre mätt på mat, och då riskerar jag inte att småäta mellan målen

- Behöver energi om jag tänkt att träna så att jag orkar ta ut mig

- Kött är ju jävligt gott. Och om jag tar en sallad till bara är det ju nyttigt.

- Om någon bjuder på chips så är man artig och smakar ett.. två.. en nypa.. några

- Om någon ska gå och äta pizza själv hör det till god uppfostran att följa med och sällskapa

- En dag till kan jag fuska.. vad spelar en dag till för roll med en ynka dag till liksom?

MOVE on

Har kollat lite sådär vuxet i-förebyggande-syfte-duktigt på lägenhetsstatusen hemma inför flytten. Det är ju långt kvar, men på ett sätt ändå inte känns det som. Fyra-fem månader typ. Så den där lilla pluttiga skokartongen kommer utan problem kunna vara mitt lilla urmysiga krypin några månader. Hade det handlat om ett år hade jag kanske tänkt annorlunda. Det kan till och med bli kanon faktiskt. Typ ingenting att städa, ingen plats att stöka ner på, och ingen plats för möbler heller för den delen. Vilket innebär mindre ytor och ännu mindre städning! Bara jag och mina väggar. Ganska mysig tanke. Och så flyttar jag till sommaren till en finfin lägenhet mitt i stan som jag kan inreda precis hur jag vill ha den och veta att här ska jag bo LÄNGE. Ingen tillfällig studentlägenhet här inte. Nehej, till sommaren har fröken blivit en Fröken med stort F (alltså, riktig, utbildad skol-fröken) och har en VANLIG, RIKTIG lägenhet. Det är dags att liksom börja livet nu, det riktiga livet. Oh, jag längtar så mycket att det pirrar i magen!

SYND bara att det inte verkar finnas typ några lägenheter alls i mitt lilla Karlskrona... vilken liten besvikelse till skitstad. Nåväl, tur att det är fem månader tills jag flyttar från Växjö, och jag har mitt flickrum hos föräldrarna som de sagt att jag kan bo i tills jag hittar något. Och eftersom skokartongen inte rymmer möbler så kommer jag inte ens behöva släpa på ett flyttlass i princip. Perfekt! Gud, vad jag ska leta superintensivt nu efter en lägenhet. Det måste ju dyka upp någonting någongång, folk flyttar väl hela tiden ut och in och till höger och vänster? Känns så i alla fall. Och så fort det kommer ut en på marknaden ska jag som en hök som ser en liten näbbmus i mitt snabbaste swischa mig mot den och gripa tag i den med mina klor så att den inte har en chans att komma loss och så ska jag inte släppa den för att den är min min min! Det är nu det gäller. Kom igen alla bostadssökande.. jag är redo, är ni?

Sömn sökes!

Blir snart helt supergalen om jag inte får sova. Hur många nätter är det nu, tre? fem? tio? tappat räkningen, och snurrat ihop veckodagarna till ett enda otydligt virrvarr. När man inte får sova tappar man liksom greppet om livet på något sätt. Varken orkar eller vill någonting och man bryr sig inte. Fast man gör det ändå. Och ändå inte. Man önskar att man gjorde det, men vill inte göra det. Det är som att man är vänd ut och in och är helt avig fast man inte alls är vänd ut och in och man vet egentligen precis vad man ska göra och vad man tycker om det. Vad sömnbrist kan ställa till det alltså. Snittar 1-3 timmar/natt, och då kan jag inte ens kalla det jag upplever som sömn.. det är mer som en liten vila. Jag hör och uppfattar allt omkring mig, det är bara det att jag ligger i sängen och blundar samtidigt.

Har en massa saker jag måste/vill göra. Köpa tejp och såndär tjock spritpenna. Börja packa. Skriva klart examensarbetet. Flytta. Tvätta. Städa. Träna. Umgås. Fika. Plugga. Köpa skor till examen.

Det är så mosigt i huvudet just nu av ren utmattning och energibrist att jag inte liksom gläds så mycket som jag verkligen skulle vilja av saker och ting. De är skitroliga och så men jag känner mig mer utmattad än glad. Orkar liksom inte bli sådär spralligt uppskruvad som jag annars borde normalt. Och som jag verkligen vill bli.  Jag kan, men kan inte. Orkar, men orkar inte. Glädjeskutten strejkar.

Min största rädsla är zombies, och jag är på god väg att transformas till en själv. Snacka om ironi. Man kan ju inte gå runt och vara livrädd för sig själv. Det vore ju töntigt. Det är bara en tidsfråga innan jag gör sånadär gurgliga ljud långt nere i halsen och dreglar blod och har superstirriga ögon som är så trötta och torra och svidiga att jag inte ser och måste gå jättesakta och hålla armarna framför mig för att inte bumpa in i alla möbler och väggar och människor. Fan. Någon kommer skjuta mig.

Home sweet(?) home

Då var man hem-hemma igen, efter att ha varit hemma under jul och nyår hos familjen. Det kändes lite sådär blandat att komma hem, det är liksom alltid skönt att komma hem. Men nu är inte stämningen längre densamma och det enda jag tänker är på vad som varit och vad som inte är längre och att jag snart måste börja packa till flytten. Åååh helvete vad jag älskar denna lägenhet! Planlösning, läge.. allt. Den är den perfektaste och bästa. Vi va så otroligt glada när vi fick den, och nu ska jag plötsligt BYTA bort den till en liten skrutt som är mindre än vardagsrummet i denna och som har sämsta läget. Gå in och backa ut typ. Max tvp gäster sen kanske vi dör för att luften tar slut, eller för att vi klämt ihjäl varandra. Måste komma ihåg att sätta upp en lapp på dörren. OBS! Allmän fara. Risk för klämskador, kävning och/eller nedtrampning om personantalet i lägenheten överskrider 3 personer! Viktigt.

Att sova i min egen säng va ändå skönt. Och fast jag tokälskar alla hundarna och tycker att hamstern är helt ok och står ut med fåglarna så va det överraskande skönt att komma hem till en djur-fri, knäpptyst lägenhet. Det var ganska skönt att äntligen bara ligga i sängen och somna till tinnitusens högfrekventa gammal-tv-tjutande. Bara jag och min tinnitus. Hörde precis att ljudet man hör är att hjärnan försöker laga det som skadats. Lät lite läbbigt, så jag väljer att inte tro på det. Fast gästsängen hemma i mitt gamla rum är jättebekväm är det ändå något speciellt med sin egen säng och sina egna sängkläder faktiskt. Saknar alla hemma däremot, alla helt underbara vänner och min familj. Jag kan inte ha det bättre, egentligen. Och nu när jag är hem-hemma har jag alla mina bästaste vänner nära som genast hört av sig till mig, och jag till dem. Jag kanske är själv, men jag kommer aldrig någonsin behöva vara rädd för att vara ensam.

Helt plötsligt skapades ytterligare ett nyårslöfte: Bli mer tacksam över alla jag har runt mig och inse att jag faktiskt har det jävligt bra. Det är ingen idé att gråta över någon i evigheter. Det har jag gjort massor nu. Och hade det inte varit för alla mina vänner och min familj hade jag nog förmodligen fortsatt i tre evigheter till. minst. Men nu har jag förstått att jag redan har det viktigaste i livet; massor av vänner som faktiskt bryr sig om mig och som tycker om mig, och jag dem. Och en familj som inte kan bli mer underbar. Så länge man har det där löser sig det andra av sig självt. Ingen mening att varken lipa eller jaga eller krypa och be. När det är meningen så är det meningen. Saknar lite myskvällarna i soffan med mamma och pappa, min lillasysters bus och hur trevligt det är att umgås med lillebror och hans sambo. Jag sitter här nu på annan ort och tänker tillbaka på familje-julbaket, fondue-kvällen och nyårsafton och promenader med bästa vännerna och har nog bestämt mig. I höst kommer jag HEM för att stanna.

Jag och Selma

Kroppkakor hos mormor och morfar, fika på Mio och mamma.

Julafton hos morbrors familj

Familje-julbak