Shit happens

Va inne i stan i går och shoppade lite med JUJ. Mycket trevligt och lagom dyrt. Prio 1 var att hitta en ny bikini, och det gjorde jag.. nästan.. en halv i alla fall. Överdelen sitter bra och är superskön. Men inte någon underdel var lagom. Till och med den största storleken var alldeles för liten. Helt plötsligt hade jag fyra skinkor och det skar in överallt. Smickrande. Kan ju i och för sig köra med bara en del på stranden, det är många tjejer som kör med bara en del.. traditionellt är det väl kanske att man går topless, men jag kanske skulle kunna starta en ny trend med pantsless? 

Har tränat och levt sunt sen i vintras, och har varit så glad för att målen jag satt inte längre känts omöjliga. Jag har märkt att även om det är en bra bit kvar är jag i alla fall på rätt väg. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och så ska jag köpa en bikini och BAM sa rasar hela min självbild i tusen bitar i Stadiums omklädningsbås och plötsligt känns det som att jag inte alls är på rätt väg, jag trodde det men var uppenbarligen på den där upptrampade stigen bredvid. Fan. Bara att bita ihop och ge sig in i leken på allvar. Har ju läst kartkunskap och borde hitta rätt, tycker man.

Roliga lilla mamma

Mamma på Facebook: 
"Har haft en händelserik fm :(. Vaknar av att telefonen ringer,tittar upp i taket,möter blicken på en JÄTTESTOR spindel. Hua ! Alla som känner mig förstår min panik! Vad göra? Ensam hemma,fastfrusen med blicken låst på odjuret. Talar med maken i telefon-han kan tyvärr inte komma och hjälpa mig. Försöker få spindeln att krypa upp på skurmoppen som jag håller långt utsträckt framför mig. Spindeln börjar röra på sig och jag tänker-tänk om jag bara puttar ner den i sängen- får möblera om lite-kasar ut säng och sängbord från väggen- tar ut mattor-återupptar jakten,på avstånd. ..Då kryper den otäckingen in under TAKLISTEN.. Åhhhh... Fram med dammsugaren... Nu du!! ..eh .. Det dumpar till i röret, spindeln är fångad..men vad gör jag nu ? Törs inte stänga av , den kanske kryper ut igen..jag slänger ut dammsugaren på tomten..känns kvavt-kanske kommer regn snart.. Om jag ställer in dammsugaren i garaget kanske spindelkompisarna försöker frita min fånge , eller ännu värre bor in sig i min dammsugare ...GAH , vet ni vad jag gjorde? Svettig och yr ringde jag min lilla pappa som kom som ett skott och löste situationen HURRA!! Vad du är bra!!!! Kram♥" 

Haha! Jag var tvungen att föreviga statusuppdateringen min lilla mamma la ut på Facebook nyss. Det finns nog ingen som är så rädd som hon är för spindlar, och det finns nog ännu färre som är så roliga som henne när hon stöter på dem. Trots det ska hon ändå ha en eloge för att hon fick ut och bort spindeln! Mycket, mycket bra jobbat, damen! 

Det sämsta som finns #1

Radio
Jag kan inte hantera den varma känslan av ren och skär aggressivitet som sprider sig i kroppen när jag tvingas sitta i en bil som har radion igång under en längre period. Jag kan inte hjälpa det, men jag blir arg och irriterad. Kanske beror det på all fullständig skit som spelas på Rix FM och Mix Megapol, fast den skiten bara täcker 10% av själva radiospelandet. Resterande 90% av vad som spelas är reklam av alla dess störande sorter, och jag uppskattar absolut ingen av dem. Biltemas kan vara värst, kanske. Och den där lilla procenten musik som kommer någon enstaka gång är alltid av den absolut sämsta sorten, och så är det bara typ tio låtar som spelas om och om igen. Jag ska inte kasta namn, fast jag inte tror att det hade gjort något, men det är en av dessa radiopratare som jag inte klarar av heller. Alls. Så fort jag hör denne profil börjar jag gnissla tänder helt omedvetet. Människan har en hemsk hemsk hemsk röst, ett hemskt tonfall och är sjukt tråkig. Att radiopratare kändes som ett bra yrkesval för denna störiga person är för mig ett mysterium, och det är dennes fel att den berörda radiostationen ofta väljs bort.

Nä, radio kan vara den bästa idén med den sämsta lösningen. Jag skulle vilja att de testade att antingen minsta reklamen, eller sprida ut den mer. Konstant reklam i typ tjugo minuter är det ingen som vill höra. Och mer spridd musik hade varit bra. Tycker att det är tragiskt att de ledande radiostationerna tror att radio-pop är det som på något sätt går hem hos alla. För det gör det inte. Inte ens lite. Låtarna som spelar idag på radio är under all kritik, gah, jisses vad jag avskyr radio.

Och så tycker jag att sambo kan sluta tycka att det är skönt att ha radion igång. "Då kan man inte påverka musiken och sitta och byta hela tiden, man kan bara slappna av och lyssna". Så fort det är hans tur att bestämma över vad som ska spelas i bilen trycker jag mig mot rutan, gnisslar tänder och känner lite hur hornen i pannan växer sig fram. Fast jag får (tack och lov) sätta igång en skiva varje gång de mest störiga, sämsta skitlåtarna drar igång, och det är i och för sig bra. Melissa Horn, Laleh, Veronica Maggio och Robyn spelas inte i vår bil under några omständigheter, någonsin. Synd bara att det typ bara är sån skit som spelas, nåväl, vi har kompromissat. Ibland lyssnar han på den 5% som ovanstående artister inte täcker och de 90% som reklamen rullar på, och ibland jag lyssnar på den bra musiken på våra skivor. Håller tummarna för att alla radiostationer går i konkurs. He-he.

Vassare än Pocahontas

Efter att vi klarat vinterfriluftslivet var det nu dags att hoppa på ett mer sommrigare alternativ, och byta ut skrillorna mot en kanot, eller kanadensare om man ska vara petig. Det var skönare väder när termometern stod på plus, och det var definitivt bättre stämning på alla när vi satt och paddlade runt på sjön i vårvädret. Jag och EH satte oss i en kanot och gled elegant ut på vattnet tillsammans, och hade inte en aning om vad vi höll på med. Mer intressant blev det dessutom när vi skulle ställa oss på relingen och balansera medan vi kastade årorna mellan varandra. Haha! Ja, tänker inte ljuga om att den första tanken som passerade i mitt huvud var att jag skulle vara den första i vattnet, och att det skulle ske innan jag ens suttit i kanoten tio minuter. Det gick bra, och det var lite häftigt.

När vi paddlat runt i timmar och dagen började närma sig sitt slut var det dags för livräddningen även i denna delkursen. Vi trodde att det rörde sig om ett snabbt dopp och upp i kanoten igen, och tänk så fel folk kan tänka ibland. Nej nej nej nej. Så kul ska vi inte ha det, det skulle bli ännu roligare. Vi skulle gå igenom hela värsta livräddningsproceduren innan vi skulle få komma upp i kanoten igen. Åh, jag har aldrig känt mig lyckligare och mer förväntansfull än vid just det tillfället läraren förklarade räddningen vi snart skulle iscensätta. Aldrig någonsin har jag känt mig så fullständigt uppfylld av längtan.. hem. Haha, g-o-d-e g-u-d i h-i-m-m-e-l-e-n-! Det finns inga ord för den oro som började gro inuti mig.

Jag vann över JUJ i sten, sax, påse och därmed vann jag och EH också lottningen om vilka som skulle i vattnet först. Vi delades nämligen in i par, så jag och EH skulle rädda damerna EG och JUJ i det läbbiga rostfärgade vattnet, och de skulle rädda oss efteråt. När deras kanot låg upp och ner i vattnet bildades ett vakuum (givetvis) och det var omöjligt för mig och EH att få upp båten ur vattnet. De stackars nedkylda damerna låg länge i sjön innan vi lyckades få upp kanoten, vända den rätt och lägga ner den i vattnet igen bredvid vår egen. När de väl var uppe i sin egen kanot satte jag och EH av och paddlade bort en bit för att själva hoppa i sjön. När man väl fick kontroll över andningen var det inte så fruktansvärt som jag trodde, och tjejerna var snabba med att få rätsida på vår kanot så att vi kunde kravla upp i den igen. Slutet gott, allting gott. Det var inte så illa som vi trodde, och nu var det gjort. Nu skulle vi bara sätta fart mot kanten och få byta om till torra kläder.

På land stod lite av klassen, bakom oss kom resten, JUJ och EG hade precis kommit upp på land och dragit upp nästan hela sin kanot. När vi (jag och EH) hade ungefär en halvmeter kvar till kanten log vi av lättnad, vi var en halvmeter från att komma ur de dyngsura, iskalla kläderna. En halvmeter från fast mark. Sen välte vi. En halveter från kanten åker vi i vattnet igen. "Det är nästan omöjligt att välta med en kanadensare" sa läraren tidigare. Nåväl, att det är nästan omöjligt betyder att det är absolut möjligt, även om risken är liten.. väldigt, väldigt liten. Givetvis lyckas jag och EH tillsammans hitta den lilla yttepyttiga struntprocenten som säger att man visst kan välta med en kanadensare.. en halvmeter från land.. och typ helt utan fart. Det var bara att skratta, så det gjorde vi. Vattnet var inte kallt längre, och vi var ändå redan blöta och det var bara att klättra upp. Trodde vi. "Simma ut en bit! Nej, nej, nej, klättra inte upp, simma ut!" Skrek läraren och vände blicken till JUJ och EG som förtvivlat tittade på honom och sedan ner på oss, där de stod och höll i sin kanot som delvis var kvar i vattnet. "Ner med er igen, livrädda dem!" ropade läraren till dem, med ett leende på läpparna och njöt av situationen jag och EH skapat. EG blev jätteförtvivlad, hon ville bara byta om och hon var kall, och så blev hon tvungen att knuffa ner kanoten och börja livrädda igen stackaren. Alla skrattade, haha! Jisses, hur man bär sig åt ibland. Men nu är vi grymma med kanoten, både jag och EH, och ja, vi skulle nog till och med utklassa självaste Pocahontas efter dagens träning. (Vi ramlade dessutom inte i en enda gång).

Det är tragiskt

Jag blir så ledsen. Och irriterad och arg och jag vet inte.. rädd? Ber i förväg om ursäkt för medelåldersutbrottet med vad fan är det för fel på dagens unga? Vart är arbetsmoralen och viljan att göra någonting med sitt liv? Ska verkligen dagens jobbannonser locka ny personal genom slogans om att man inte behöver lyfta ett finger? När blev människan rädd för att arbeta och skita ner sig? När slutade folk vilja arbeta? Varför vill så få människor jobba? Jag förstår det inte alls.. Alla jobbar. Man måste jobba. Jag förstår inte vad som gick fel, och vid vilken generation arbetsmoralen avlades bort, men den känns skrämmande frånvarande. 

Visst har det handlat om att man vill ha bra timmar, bra anställning, bra arbetsmiljö, lön och kollegor. Men jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att till och med företagen lägger ut annonser om att man inte behöver göra någonting för att locka unga att söka. Jag trodde alltid att det som skulle locka var bra löner och säkra anställningar. Inte lovord om att man ska få sola och surfa och slappa. Det är tragiskt att bara läsa annonsen, och jag hoppas att det är ett skämt, för är den allvarlig gråter jag över min generations skitdåliga arbetsmoral. 

Glädjande beslut

Skulle till sjukgymnasten idag vid tio, och eftersom en av bromsklossarna på bilen är så uppsliten så att den är näst intill obefintlig fanns det inga andra alternativ än att cykla tills det är lagat. Eftersom jag aldrig tidigare cyklat till det stället gav jag mig av 45 minuter innan jag skulle vara där, ett beslut som visade sig vara perfekt eftersom jag efter miljoner felcyklingar var framme nästan precis fem i tio. Förstår inte varför det ska finnas så sjukt många cykelbanor överallt, en gång cyklade jag till och med i en cirkel visade det sig.. och det var riktigt pinsamt att cykla förbi samma människor en gång till. Ja, de tittade konstigt på mig.

Det var ett roligt besök, i alla fall. Jag har fått ett träningsschema och riktlinjer och sköter jag mig så kommer jag att kunna testa att powerwalkea och sedan jogga ytterst långsamt och försiktigt ungefär 50 sekunder åt gången då och då om tre veckor. Skulle det däremot inte fungera så skulle jag höra av mig igen, tills dess håller vi tummarna!

Uppsagd

Jag: Ja, jo heeej. Hanna heter jag, och em.. jag ringde precis. Nyss. För typ fem minuter sen.. och ehh jo jag skulle säga upp mitt abonnemang hos er. Fast jag gjorde inte det för att öhh.. jag förlängde det i stället.
Telenor-killen: Ehh... jaha?..
Jag: Ja, och så skulle de komma en mobil till mig.. fast jag vill inte ha den.. och jag vill säga upp mig igen.. heeheee? Ehm. Ja, detta känns lite pinigt.
Telenor-killen: Hehe -lite osäkert- ehm.. v-varför vill du det då?
Jag: Jo, för att jag vill det nu. Jag är säker på det och jag vill ändra mitt befintliga abonnemang till det superbilligaste ni har.. hehe.. kan du ordna det?

Stackars, stackars, stackars killen som förmodligen hoppades på en mindre strulig kund. Han jublade säkert lite när han la på och gjorde en sån där segerdans. Och oj så nervös han var. Jag har haft Telenor sen det hette Europolitan, och innan jag kom fram till denna stackaren hade jag pratat med fyra andra anställda som försökt få mig att stanna kvar hos dem (varav den sista lyckades), men han sa bara ja, absolut och så var allt över direkt. Han tyckte nog inte att jag var en så rolig kund, eller så förvirrade jag honom. Haha!

Vilse i skogen vandrar jag omkring

Kartkunskap i skogen idag. Orientering i skogen vid ett ställe som orienterare håller till i = Orientering i en skog med sjumiljoner små stigar runt varenda liten buske = sjumiljoner stigar att gå fel på. Vi delades först upp i fyra grupper, varpå jag hamnade i grupp två. Grupp ett pinnade iväg med sin karta längs stigen och försvann ganska snart ut i det vilda. Min grupp stod på tur och vi satte efter med vår karta i högsta hugg.

Vi klarade första vägskälet och stegade självsäkra upp för backen, det var enkelt och vi visste precis vad vi gjorde. Andra vägskälet kom och plötsligt var där stigar överallt. En på kartan, flera tusen framför oss. Vi synade kartan igen, valde den som såg ut att passa bäst och satte kurs ut bland stockar och sten. En kurs som en bit senare visade sig vara helt fel och vi var plötsligt vilse mitt ute i ingenstans, men det dröjde inte länge innan vi fick sällskap av grupp tre. Genast blev det där med att vara vilse lite trevligare och vi hjälptes åt med att försöka hitta rätt väg. Vi gick uppför en stor backe och mötte inga mindre än grupp fyra på toppen, otroligt roligt.

Efter många om och men och vilda chansningar hittade vi ut till grusvägen och följde den till målet, läraren och hela grupp ett väntade otåligt. Hon pikade oss lite med att det var sådär bra att gå vilse på första uppgiften, på en enkel karta och på en uppgift man använder i mellanstadiet. Vi skyllde på stigarna och hon skyllde på vår avståndsbedömning. Jag tycker fortfarande att hon hade fel och att det var väldigt otydligt, fast i hemlighet.

Andra uppgiften var att följa en bana som var utritad på kartan och sedan kunna peka ut vart man hittat de snittslar som hängde längs vägen. Vi delades  in i nya grupper och även här fick jag och mina kamrater improvisera i det vilda när vi insåg att vi för längesedan helt omedvetet lämnat  den väg det var meningen att vi skulle följa. Nåväl, med tanke på alla tusenmiljonersmiljader små stigar tycker i alla fall inte jag att det är så konstigt att det kan gå lite fel, och vi löste faktiskt problemet med att hitta vart vi var med hjälp av att läsa av vår omgivning genom kartmärkena. Det borde snarare vara pluspoäng än att räknas som att vi gjorde fel, tycker jag.

Det var klurigt och lite missvisande, och jag gick lite vilse i varenda uppgift, MEN nu är det klart och jag hatar skogen och är godkänd (tro det eller ej) och nu ska jag aldrig mer gå ut i skogen i hela mitt liv igen. Fy fan för skog, alltså.

Mindre träning och mera bak

För någon månad sedan upptäckte jag den underbara känslan med att springa, och tog hela träningsformen till mig med största engagemang. Nåväl, man ska väl inte ha alltför kul, och saker och ting kan ju knappast gå alltför bra. Efter andra eller tredje rundan började jag känna av en rätt enorm smärta i vänstra knäets utsida och det dröjde inte länge förrän jag knappt tog mig ner för trappen. När vila inte hjälpte och det bara blev värre kontaktade jag tillslut en sjukgymnast, som i torsdags konstaterade att jag skaffat mig något som kallas för löparknä. 

Inget springa mer för damen på några veckor och jag har fått en massa hemläxa att utöva hemma till nästa besök på torsdag för att göra tester. Spinning, stretching och styrketräning står på schemat, och jag uppskattar inte någon av punkterna. Bokade ett pass spinning idag klockan fem, och innan det var dags att gå dit bytte jag om och drog till JO som bjöd på kaffe. Bestämde mig för att strunta i spinningen och därmed fuska med träningen som skulle vara den enda denna veckan. Ångrade mig lite när jag kom hem, och kände att om man ska fuska, ska man fuska ordentligt, annars är det inte värt det. Så jag gick till affären och köpte ägg och ställde jag mig i köket och slängde ihop tolv stycken kladdkakemuffins. Och jag måste säga, med fullständigt medhåll från sambo, att de är nog de godaste jag någonsin gjort. Mumms. Så ja, jag fuskade, och jag gjorde det ordentligt. Mår lite illa.

Army of Love

Jag och sambo har kommit överens om att vi har fri-kort, om utifall att våra drömmars man/kvinna helt plötsligt skulle knacka på vår dörr efter att gått vilse i regnet och vara kalla och blöta och be om en kram. En idé som är lika bra som orealistisk. Det finns bara en litet problem; sambo verkar inte vara i behov av lika många fri-kort som jag, och medan han sitter på Linda Bengtzing som sitt enda kort har jag helt utan några svårigheter skrapat ihop värsta hunk-armén av otillgängliga, omöjliga, muskulösa läckerbitar.

Sambo hade i och för sig en till, men förklarade att nu när hon fick barn blev det onödigt att ha henne som fri-kort. Som om han hade en chans på Beyoncé innan hon blev gravid. Hehe. Av alla riktigt snygga tjejer som finns där ute väljer han Linda.. det valet väcker bara en tanke i huvudet; Har han verkligen så dålig smak? Försöker intala mig själv att han bara försöker vara snäll eller så, men jag tror att egentligen har han en värre lista än jag, och egentligen är den skitbra. Det är ju för tusan nästan så att jag gjort en lista åt den stackaren, så att jag inte behöver vara själv med en oändlig lista med oändligt snygga snyggingar.