Hanna 2.0

Det är lite så att det känns både passande och dags att införskaffa sig en tröja med trycket "This is not me, this is my clone". För detta är inte alls jag, inte på långa vägar.

Jämför jag mig den senaste månaden med mig för två månader sedan är det som om jag är en helt annan person. Och den människan jag är nu är inte den jag normalt är. Det är precis som allt som har med mig och göra har gjort en helomvändning, som att min hjärna flippat fullständigt och skapat en total omställning av systemet. Jag är inte längre jag, jag är någon annan. Saker jag gillade för bara ett litet tag sedan känns inte alls lika kul, och sånt jag var helt bombsäker på känns nu för tiden osäkert. Jag känner mig frånvarande och helt ointresserad på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt och jag känner mig... beige.

Den Hanna jag känner och har växt upp med var rolig, hon hade humor. Hon var rätt rapp på att komma med finurliga kommentarer och skrattade åt det mesta. Hon hade en ganska roande personlighet och bjöd gärna på sig själv. Hon uppskattade även de små sakerna och fast det alltid fanns något att reta sig lite på la hon ändå vikten på det som i stället roade henne. Hon va rolig helt utan ansträngning och pratade oavbrutet om precis allt. Hon hade ofta ett leende på läpparna och var liksom.. jag vet inte.. nöjd. Hon sprudlade av självförtroende och glad energi. Hon var härlig och hon var sig själv helt utan konstigheter.

Den tjejen jag nu lever med är så sjukt tråkig. Hon uppskattar ingenting och allt är tråkigt. Jag försöker att se det roliga i allt, men det går inte. Jag försöker le, men det känns dumt. Aldrig i mitt liv har jag behövt känna att jag sitter och tänker ut roliga saker att säga, för att de inte längre kommer helt spontant. Allt det spontana är borta, egentligen. Jag känner mig obekväm i alla situationer, och förstår inte varför. Jag har inte längre något att prata om, och kom igen, det är allvarligt fel om jag inte längre känner ett behov av att prata om saker och dela med mig av tankar. Jag skämtar inte längre för att jag inte längre är naturligt rolig. Jag är inte lika glad. Mina ganska rappa kommentarer har inte samma glimt och finess som de en gång hade. Jag har tappat gnistan helt. Jag vet inte längre vem jag är, men jag vet att jag inte är mig själv. Och jag vet att det märks.

Om detta är någon form av uppgradering, typ Hanna 2.0, är jag mycket besviken. Denna versionen är full av buggar och jag är inte alls nöjd. Måste komma på ett sätt att ta mig tillbaka till Mig igen. Den riktiga jag. För det som det är nu, det är inte jag någonstans. Det är inte jag att vara tyst och obekväm och tråkig. Det är inte min stil att få utbrott över absolut ingenting. Det är inte jag att må dåligt över att inte känna igen mig själv, helt enkelt.

Fan att det ska vara så klurigt då

Åhhh geeee miiiiig nååågonting nuuuu! Fast nej, jag ska inte. Absolut inte. Eller kanske. Lite gör inget. NEJ. Hur svårt ska det vara? Lite spelar ingen roll. Om det blir lite kan det likaväl bli mycket. Ska man ha lite kan man likaväl ta mer, så enkelt är det. Är det kört så är det. En bit. Nej. Jo. En liten en.. bara en liten. Okej. Nej. Jo. Nej. Faaaaaan. Börjar träna imorgon. Åh, skit också.

Varje dag. Varje eftermiddag. Varje kväll. Samma dryga beslutsångest. Ska jag äta chipsen eller inte. Ska jag poppa popcorn, det är ju ett nyttigare alternativ. Å andra sidan öser jag sönder dem med salt och poppar i olja så så jäkla mycket nyttigare är det nog inte i alla fall. Fast.. om man ändå ska vara lite onyttig så kanske man kan vara det "på riktigt" så att man inte känner att man ångrade sig. Fast det gör man nog ändå om man känner att man brer på för mycket. Fan. Man kanske bara skulle göra det då? Bara köra på liksom? Vem bryr sig? Bryr jag mig? Svar: Ja. Det går inte. Bättre att hålla sig undan. Fast man lever ju bara en gång, och det är ju inte precis så att jag jobbar i TV eller som modell. Å andra sidan vill man vara hälsosam, men det kan man väl vara trots att man unnar sig med ett och ett annat snacks någon gång ibland? Tror det är hälsosamt att njuta av livet och vad man tycker är gott än att stirra sig blind på vad som är nyttigt.

Attackerade sambos påse med cheese crunchers. Mår asilla och ångrar mig inte alls. Eller jo det gör jag lite. Mycket. Nej inte någonting, fast nja njo en del. Borde sprungit idag, men det blåste ju så dant. Och nu regnar det. Så nu blir det inget med det. Bara en massa äta. Ångrar mig lagom, och är lagom nöjd. Så är det.

26Mars

Tvingade med stackars sambo ut igår på en långpromenad, hade (äntligen) införskaffat mig ett par Reebok Easytone och det var dags att testa dem på riktigt. Kan inte direkt påstå att vi gick särskilt snabbt, men vi gick i alla fall och njöt av värmen. Egentligen ville jag ge mig på lite mer powerwalk, man sambo tvärvägrade. "Det är bara tjejer som powerwalke:ar, killar springer... kan vi inte springa då i stället? Powerwalk är fan pinsamt om man är kille." Det blev ingen snabb promenad, och jag vägrade springa, så det blev en härlig myspromenad i solen. Efter någon kilometer tyckte jag att det kändes lite avigt mellan stortån och pektån i skorna, men ignorerade det. Nu sitter jag här hemma med världens största, vidrigatse vattenblåsor mellan dessa tår. Det är sjukt va äckligt det är med fötter.

Första biten av rundan höll sambo ett jämnt avstånd på ungefär två meter mellan oss. När jag tillslut frågade om jag luktade illa förklarade han bara att han drogs över till den andra sidan, för att vi gick på fel. Så typiskt honom, visst han hade säkert rätt, men på den sträckan vi gick just då gick alla på samma sida som vi. Och oavsett vilka regler som finns så vinner dessa underförstådda normer som skapats, och vid just denna platsen gick vi på rätt sida, fast den enligt "regler" var fel. Så i stället för att acceptera att han skulle behöva gå på fel sida för att just här var den rätt, strävade han hela tiden åt den andra, och vi blev såna idioter som jag själv avskyr när jag cyklar. Vi var två stycken och tog upp hela jäkla vägen för att vi bredde ut oss så dant och han prompt skulle hamna i mitten hela tiden. Vi var i vägen för alla. Vid ungefär hälften av rundan bytte vi däremot sida, och jag kunde andas ut av att inte känna mig i vägen längre, och sambo kunde slappna av och följa reglerna igen.

Vi slank inom Ica på vägen och köpte varsin glass när vi var ungefär halvvägs, och jag testade en av de nya Magnum, med mörk choklad och grejer. Den var riktigt fin, men jag kunde uppenbarligen inte äta den på ett smidigt sätt. Hela tiden fick sambo kontrollera så att jag inte var chokladig runt hela munnen, som ett barn, och hela tiden hade jag massor överallt. Förstår inte hur det kan vara så svårt att käka glass från en pinne utan att få på näsan och kinderna. En gubbe passerade oss och glodde nästan lite besvärat på mig, då fattade jag att jag väntat lite för länge med att torka mig kring munnen. Åh, ibland är man en sån barnrumpa.

Vattenblåsor var inte det enda jag fick igår, fick dessutom ett samtal från chefen på det företag som jag gick miste om det perfekta sommarjobbet. De har fått återbud och de ville ha in mig! Pappersarbetet görs på fredag, tjoho! Nu väntar jag bara på att karman ska kicka in och att jag ska bryta ett ben eller något. För mycket har löst sig ganska smärtfritt nu känns det som. Det är lite så att man tassar omkring på tå, och bara väntar på den där knuffen över stupet.

Precis som på film

Veckan skulle bli seg, två skoldagar och inget mer.. Sambon bor hos sina föräldrar under praktiken och hon var lämnad helt själv i den inte så värst stora, men tillräckligt ödsliga lägenheten. Alla serier var genomtittade, filmerna började bli nötta. Hon suckar djupt och trummar på tangentbordet. Om det går ett tåg så tar jag det, tänker hon. Klockan är sju på kvällen och tåget till sambo kommer att ta ca en timme, men han går och lägger sig rätt tidigt, så det får inte heller bli för sent. Hon skriver sj i sökfältet och kommer på sig själv med att hålla andan. Tre tåg, ett av dem går tio i åtta. Då kommer hon vara framme vid nio, perfekt. Hon ler och trycker på betala, då slår de henne; hur ska hon ta sig in till stationen? Tåget går alldeles strax, klockan är kvart öve sju.

Hon ringer en klasskamrat, förklarar problemet på en nanosekund och till hennes stora glädje kan han köra henne nästan omgående. Hon tackar och lägger på och packar stressat. Minuterna springer förbi och avgången närmar sig. Sambo ringer, nej nej nej, han får inte veta att hon ska åka till honom! Det ska ju vara en överraskning. Hon svarar och säger att hon har EH på andra linjen, säger att hon ska ringa upp, och lägger på. Hon har ingen aning om vad hon slänger ner i väskan, men hon lyckas fylla den ganska ordentligt.

Väl på perrongen ringer hon EH, för att tala om att hon hann med tio i åtta tåget. Skrattande svarar EH att hon är omständig. Nej, svarar hon tillbaka från perrongen, jag är inte omständig. Jag är romantisk och impulsiv.

När hon kommer till den lilla bygden sambons föräldrar bor i, klockan nio på kvällen, ringer hon till honom. Han tittar på fotboll. Hon säger att hon slarvat bort sin legitimation och har letat överallt. Han svarar att senast han såg den var när de skulle handla förra helgen. Hon ber honom att gå ut till deras gemensamma bil och se om hon tappat den där. Han protesterar och säger att han vet att den inte ligger där. Hon ber honom att se efter ändå. Hon står och ler förväntansfullt vid bilen, i väntan på att han ska komma ut. Hon känner sig nästan lite barnslig, nyfiken på vad han kommer säga när han ser henne. Hon blir nästan lite nervös när ytterdörren öppnas och han går ut. Kan inte hålla sig. Hon står nästan osynlig i mörkret, men kan inte låta bli att börja prata när hon ser honom. Jag ville inte vara ensam längre, säger hon och stiger fram ur skuggorna. Han ser henne fortfarande inte, kisar ut i mörkret, har inte fattat att det är hon. Hon kommer närmre, det var tråkigt att vara själv, förklarar hon. Och så börjar han också le, vilken överraskning, skrattar han, och kramar henne hårt.

Det var en gång, sen va det inte mer.

Dåtid: Tänk att du har sökt drömjobbet. Du har gått runt i nästan två månader och hoppats och kramat tummarna och pratat med folk om det. Du har tänkt dig in i scenarion som du kan tänkas uppleva och du har funderat på hur det kommer att bli. Du har sett fram emot detta jobbet så mycket att det inte gått en dag utan att tanken på att du kanske är en av de som får det slagit dig. Du har önskat och hoppats och hoppats. Du får reda på att runt 250 personer har sökt samma jobb. Du håller tummarna hårdare och önskar mer.

Nutid: Jag sätter mig ner och ringer till chefen på jobbet, för att presentera mig ytterligare, och för att fråga hur det går. Jag ler. Sedan svarade han med att de skickat ut mail till alla som blivit berörda för några veckor sedan. Leendet avtar. Sedan pausar han och säger vänta, är det du som är Hanna O... ? Jag svarar att ja, det är det. Varpå han säger att jag var en av de 27 av de 250 som blivit utvalda till att komma på intervju. Att de skickat två mail och frågat efter mig. Jag sitter redan vid datorn och klickar snabbt upp mailen, konstigt, säger jag. Jag får bekräftelse på mobilen varje gång jag får ett mail. Sedan letar jag, scrollar sida efter sida. Kollar till och med skräppost. Inget mail någonstans. Jag klickar upp mitt CV för att kontrollera att jag stavat rätt till mig mail. Den stämmer, chefen i telefonen läser upp den för mig, den stämmer. Han sa flera gånger att två mail blivit skickade till mig, och att de kontrollerat stavningen noga. Jag svarade att jag inte misstrodde dem. Och att det var synd. att jag hoppats och verkligen ville. Han förstod. Jag sa att om någon blev hastigt sjuk så kunde de ju höra av sig. Det skulle han. Jag tackade för mig, och la på. Helvete.

Jag hade jobbet, och blev av med det. Jag hade en plats till mitt drömjobb, och blev av med den. Jag var en av de 27 av de 250 som de ansåg bäst lämpade för jobbet, och det sket sig. Har kollat mailen nu i tjugo minuter, fast jag vet att det ändå inte spelar någon roll. Det kunde ha gått, det kunde ha varit, men det blev inte så. Jag är arg och ledsen och jävligt besviken. Jag hade chansen utan att ens veta om det. Reklam-mail regnar in, och allt annat har kommit fram, men inte de två viktigaste mailen. Inte de två enda mailen som betydde något. De försvann på vägen. Varför ringde de mig inte? Mitt nummer står på CVt. Jag vet inte. Varför drabbar detta mig? Jag vet inte. Vad fan har jag gjort? Jag vet faktiskt inte. Fan.

Djävulens påhitt topp 4

Runt omkring oss finns alldeles för mycket sattyg som drar sin tunga och mörka kappa över oss. Som gör oss nedstämda och deppiga och arga. Tänkte (utan inbördes ordning) lista de saker som stör min tillvaro lite sådär extra mycket, och som rubbar mitt välmående tillräckligt mycket för att absolut vara i vägen och störa i mitt liv.

1. Snooze- Finns det något som kan totalförstöra vilken morgon som helst så är det snooze. Denna lilla lilla funktion som gör så stor skada. Sambo är snooze-beroende, och jag uppskattar det inte. Vaknar vid första ringningen och ligger sedan och räknar minuterna till nästa.. och nästa.. ända till det gått en timme och det är dags för sambo att faktiskt stiga upp! Jag har testat snooze, men varje gång jag gör det ligger jag bara och väntar på nästa ringning och vrider mig sjuttioåtta gånger. Det slutar alltid med att jag stänger av skiten och går upp i stället. Ren idioti, och tillför absolut ingenting. Förutom en störd morgonsömn, möjligen.

2. HTC Legend- Köp aldrig någonsin denna värdelösa mobiltelefon. Jag har snart haft min i två år, och betalat mer än 4000 kronor för den när jag är klar. Den har varit iväg på reparation i sammanlagt tre månader, och mellan dessa reparationstillfällen har den aldrig varit bra i alla fall. Fick till slut en helt ny telefon, i samma modell, kanon. Får starta om den ungefär två gånger om dagen för att den tjurar ihop, och den klarar inte av några spel (inte ens Wordfeud) för att den laggar sönder. Bilderna orkar inte laddas och visas och att få iväg ett längre sms är ett vansinnesuppdrag.

3. Dammsuga- Är så lycklig över att det finns människor(a.k.a idioter) som inte har något emot denna enormt glädjedödande hushållssyssla. Det finns ingenting som driver mig till mer vansinne under städning som när dammsugaren ska manövereras. Man får ont i ryggen och munstycket låser sig i en vinkel hela tiden och sladden fastnar i varje grej man passerar. Senast jag tvingades dammsuga fick jag stå och lugna mig en stund och andas djupt in genom nästan och ut genom munnen och tänka lyckliga tankar på typ muffins. Slängde nästan ut skiten från balkongen. Sambo tycker om att dammsuga, därför tycker jag om honom.

4. Duscha- Okej, jag fattar grejen att man måste. Och ja, jag duschar regelbundet varje söndag. Men jag kan inte beskriva med ord hur överdjävligt tråkigt det är att duscha. Det är tusenmiljoner moment som ska göras medan man är naken och blöt och äcklig. Allt tar en evig tid och man kan inte ens klä på sig utan av att störas av fukten från duschningen. Allt blir snävt och skevt och obehagligt och håret fortsätter att droppa hur mycket man än torkar det. Man ska klä av sig, stiga in i duschen, vänta in rätt temperatur, blötas ner, tvålas in, sköljas av, shamponera in, skölja av, balsamera in, skölja av, avlägsna överflödig kroppsbehåring, skölja av, stänga av duschen, frysa ihjäl, torka sig i en evighet, bli fuktig av kondensen i badrummet, blöta ner hela golvet, försöka torka håret, försöka klä på sig...... Fy fan va tråkigt.

Nöjd med helgen

Efter 12 långa dagar kom sambo hem igen i fredags, och som jag hade längtat. Blev en sån där tjejtjej och ställde klockan för att hinna göra mig extra fin tills han skulle ramla in genom dörren. Blev klar med ungefär en timmes marginal och satt en stund vid datorn innan det rasslade till i dörren. Efter ett rätt långt kramochpusskalas gick han raka vägen till sängen och bäddade ner sig. Mummlade något om "åh, min säng, äntligen.. så mysigt.." och så försvann han under täcket och drog av en rökare. Själv stod jag och tittade på honom och log, nu var allt som vanligt igen. Gick och satte igång kaffet och hämtade snickerskakorna som jag bakat åt honom för att han skulle komma.

Det där med att "allt var som vanligt" var supermysigt när han låg och mummsade kakor i sängen, men när han förflyttade sig till teven försvann den där uppskattningen lika fort som den kommit. Hysteriskt zappande och text-tv, ni som läst Ge mig kontrollen över kontrollen vet vad jag pratar om. Förstod att min tid med ett normalt teve-tittande var över. Välkommen hem, älskling. 


Vi var och såg Ljust & Fräscht med mamma och pappa i går med, riktigt riktigt rolig show! Vi var dessutom också och åt på restaurang innan, väldigt god mat, men lite sämre service tyvärr. Oavsett så var söndagen i sin helhet med mamma och pappa på besök fantastiskt bra. Jag och sambo fick varsin biljett i födelsedagspresent, och gud så nöjda vi båda två var :) Tackar och bockar och bugar igen för en kanondag.

You know we're superstars

Även fast det är ytterst sällan, så händer det ibland att man känner sig sådär nöjd med sig själv. Det tycks ligga i majoriteten av människans natur att vara självkritisk och tycka illa om sig själv överlag. Jag är en av de miljoner som vet minst tjugo olika grejer jag hade velat ändra med mig själv, och det är ingen hemlighet.

Nästan dagligen står jag framför spegeln och gör ett försök att se så fräsch ut som alla andra runt mig gör, och så gör jag plut-mun och drar in magen och står lite på tå för att låren ska se lite mer spända ut än slappa och så håller jag över den delen på magen som jag tycker putar för mycket och till följd av att jag drar in magen hukar jag med ryggen och så ser jag in i spegeln att nä, ser mer ut som ett cirkusfreak än en supermodell. Då tappar jag gnistan och ställer mig "normalt" framför spegeln i stället. Sjunker uppgivet ihop, axlarna ramlar framåt och mungiporna pekar neråt, och ser mer ut som en påse nötter. Ger upp och tjurar och mumlar och går därifrån.

Idag kändes det som en av de dagar som inte kommer mer än ungefär en gång om året. Jag vaknade och kände mig inte så pluffsig och irriterande som vanligt. Idag är en sån dag då jag bokar pass på gymmet och skriver ett träningsschema och är supertaggad för att träna och har värsta ambitionerna att ta tag i mitt liv. Jag letar recept i timmar och skriver ett matlista och planerar att cykla till affären och storhandla. Jag tar på mig något jag annars aldrig använder och typ speglar mig sjuttioelva gånger. 

Imorgon vet jag att jag kommer återgå till den normala påsen med nötter igen, och jag kommer att avboka alla pass. Jag kommer att slänga schemat och matlistan och jag kommer absolut inte cykla till affären, det är ju skitlångt (fast egentligen inte) och jag kommer vara mitt vanliga, lata jag. Jag kommer att vara sådär lagom missnöjd och jag kommer att längta till nästa sånhär dag. Valde därför denna dagen till ära att ta ett kort på mig själv i en outfit jag kanske aldrig kommer ha på mig igen, bara för att det känns så jävla bra just idag. Jag vet att jag är lite bred, men det är så mina höfter ser ut och idag spelar det ingen roll. 

jag vet fan ingenting

ARG, blir tokig snart! Huvudvärken släpper inte och jag har varit seg och dryg sen jag gick upp i morse. Har känt mig minst sagt tråkig och när jag gjort mig till för att va rolig har det bara blivit krystat, fel och dumt. Har tappat gnistan. Jag är en tänkare, och orsaken till hur dagen varit gör mig förbryllad. Det har varit en ansträngning att le, och några kvicka kommentarer har bara inte gått att få fram. Hm. Dåliga dagar har alla, men detta är ju löjligt. Det känns som att jag varit någon annan hela dagen, inte bara för att jag inte känner igen mig själv. Utan också för att det har känts som att jag inte har känt igen någon annan heller. Allt har varit sådär avlägset. Nästan främmande och stelt. Varför? Ja, det vet jag inte. 

Varför bombaderas Facebook av bilder på tjejers håriga armhålor? Det vet jag inte heller. Det handlar visst om att feministerna tycker att vi blivit påverkade av media att raka armhålorna, och att det är fel. Sen måste de protestera mot dessa idealen vi kvinnor har på oss genom att sprida sina håriga armhålor över hela Internet. Relevant för vad? Det vet jag inte. Ska jag vara ärlig så skiter jag i vem som rakar sig under armarna och vem som väljer att inte göra det, något jag tycker att alla borde skita i. Orka skapa debatt och problem om såna små skitsaker som kroppsbehåring. Alla gör som de vill, och det är inget man ens behöver prata om. I alla tider har folk tyckt olika om allt, även i detta fallet, och här sätter vi punkten tycker jag.

Jag vet inte heller varför kaffet inte hjälper mot huvudvärken och varför min badrumsfläkt har ballat ur. Jag vet inte varför lägenheten ser ut som en bombnedslag fast än jag inte gör annat än plockar, och jag vet inte varför jag inte bara kan skriva klart reflektionen som ska in idag utan att göra allt annat. Jag vet inte varför jag känner mig ensam och varför jag inte gör någonting åt det. Jag vet inte om jag är hungrig eller bara uttråkad. Jag vet inte ett skit.

Oh, dear lord

Mötte EG igår och gick in till stan för att möta JUJ efter att hon slutat jobba, på vägen fiskade vi upp EH och så fikade vi allihop innan vi drog vidare till Systemet. Har utvecklat ett svagt ha-begär för Hennings muffins.. kan inte sluta tänka på dem så goda de är. Hade kunnat döda för en sån idag, vilken som helst av dem, men helst hallon. Mmhh.. mumms. 

Igår kväll körde klassfest of doom igång och idag tvivlar jag inte en sekund på att jag gick all in. Haha, man är inte riktigt lika mycket kung idag som igår. Festar man så sällan som jag får man ge järnet ordentligt när tillfället kommer, tycker jag allt. Nudelfrukost och popcornmiddag står på menyn och allt serveras med vatten och Ipren. Är man så får man, som de säger. Det var ruskigt trevligt igår, och vi hade allihop jätteroligt, så jag är nöjd, fast jag känner ungefär såhär just nu:

Vår

Idag kom det ungefär 50 mellanstadiebarn till idrottshallen för att ha en och en halv timmes redskapsgymnastik med oss. De delades in i grupper med ca åtta barn per grupp, likaså gjordes vi och var tre personer per barngrupp. Syftet med dagen var inte att de skulle träna i redskap, utan att vi skulle lära oss mottagning när de utför övningarna så att det inte uppstår några olyckor. Bara två av femtio barn skadade sig under lektionen, vilket inte låter särskilt illa... det är bara det att båda dessa barnen ingick i min grupp. Haha, jisses vad jag hatar redskap.

Vi skulle också efter att barnen gått hem, själva visa våra färdigheter i redskap genom att visa vår lärare att vi kunde genomföra två övningar per redskap för henne. Ringarna var en omöjlighet och i räck satte jag bara en av två övningar. Kullerbytta fram och bak var enkelt, men hand/huvudstående och/eller hjula är kunskaper jag inte besitter med någon del i hela kroppen. Att hoppa över plintar ser roligare ut än vad det är, och nu sitter jag här med världens lårkaka och är ruggigt stolt över att jag satte de övningar som krävdes där (om än med mer vilja än talang).

Bokade tid för träning igår, avbokade den så fort jag kom hem idag och gick och handlade i stället. Precis när jag kom hem plingade det i mobilen och MM undrade om vi skulle träffas en stund och njuta av vårsolen. Slängde in varorna i kylen, tog med mig kakor (såklart, fika måste man alltid ha med) och mötte henne där hon satt i solen i brassestol med solglasögonen på. Äntligen är våren här, som jag har längtat och så mysigt det var!

Nu är kaffet på väg ner och OnePiecen sitter på och just nu känns allt sådär bra, liksom.

StädSöndag

Vaknade ganska outvilad av solen och log. Vände mig om mot fönstret och värmdes i ansiktet av strålarna. På fönsterrutan satt en fluga och jag hoppades att den befann sig på utsidan av rutan eller mellan glaset. Gosade ner mig igen och tjurade lite över att dagen idag kommer vara så tråkig, och att jag hade velat ut och springa/gå i stället. Allt hade varit roligare än det jag måste göra idag, faktiskt. 

Golven ska dammsugas och torkas. Överallt ska plockas (det ser just nu ut som att en bomb slagit ner här), och kläderna ska in i skåpen eller ner i tvättkorgen. Sambo är inte hemma, så kan inte skylla på honom med stöket denna gången. Får helt enkelt skylla på... JUJ och EG. Förstår inte vad de ska in i mina garderober och göra, men aja, nu är det bara att städa upp. Soffan ska dammsugas ordentligt och alla ytor ska genomgå en omfattande dammning. Skafferiet ska helt tömmas och städas ur, och socker/salt ska hällas över i burkar. En ny golvlampa ska monteras och de gamla tallrikarna/assietterna ska slängas. Datorbordet ska tömmas på allt skräp och helst hade jag velat panta alla miljoner flaskor också och passa på att handla på samma gång. Egentligen hade jag velat tvätta, men vet inte om jag behöver det tillräckligt mycket för att göra det idag, det är defenitivt en grej som kan skjutas upp lite till.

Jaha. Hade tydligen mer att göra än vad jag själv förstod. Bara att sätta igång, kanske. Men först en kopp kaffe till, och ett avsnitt Revenge. Vill någon komma upp och ta en kopp kaffe med mig mitt i städningen är denne hjärtligt välkommen! Alla behöver pausa lite :)

Spontandag

Fyra timmar efter att jag ställde larmet ringde det i morse. Var inte alls sugen på att gå upp. Hade sovit omkring tre timmar. Mådde riktigt illa när jag gick och la mig igår, och man hörde hur magen jobbade febrilt med att smälta allt jag tryckt i mig under kvällen. Då och då skrek den rakt ut på mig, så att jag skulle må ännu sämre. Uhhh.. kan verkligen inte sluta äta när det finns tacos. Doppar och dippar och skopar och trycker i mig lite hela tiden fast jag är mätt för längesen. Aja, den hämnades rätt bra bara genom att hålla mig vaken när jag egentligen behövde sova.

EG hämtade upp mig vid halv 11, och så hämtade vi upp JUJ på vägen. Innan vi svängde av mot IKEA stannade vi till och handlade kaffe och varsin muffins till färdkost och så körde vi vidare. Hela denna idén tillkom av en ren tillfällighet bara här om dagen då EG nämnde att hon behövde åka till IKEA, och (råkade?) fråga om vi ville med. Givetvis sa vi ja! Något EG kanske först inte hade planerat riktigt.. haha. Jag är en riktig IKEA-veteran och tar dessa utflykter med största allvar och djupaste engagemang. Alla saker ska pillas på och alla nyheter ska granskas. JUJ och EG berördes inte så mycket av min långsamhet och var själva rätt friska på att bara strosa omkring och insupa atmosfären (behöver jag säga att jag älskar IKEA?). Däremot var de inte lika positiva till hur lång tid jag la ner på köksavdelningen, där jag spenderade minst en timme på att komma på vilka assietter som blir bäst och vilka och hur många burkar jag skulle kunna tänkas behöva. 

Tillslut började JUJ liksom sjunka ihop och fick orangutangarmar och frågade om vi inte kunde gå och äta snart. När jag frågade om hon var hungrig redan svarade hon bara Nej, men jag vill härifrån! Haha. Ja, burkar kanske inte är så värst intressant för alla. Efter en hederlig och otroligt mummsig köttbulle-måltid med en tillhörande kopp kaffe konstaterade jag att jag inte kände mig riktigt klar på köksavdelningen. EG och JUJ skrek rakt ut i förtvivlan att de aldrig någonsin spenderat så mycket tid på köksavdelningen som de gjort innan maten, men att jag kunde få tio minuter till, sen fick det vara nog. Trodde att de skojade och gick med på deras krav. När vi sedan kom ner till avdelningen igen hör jag plötsligt ett tickande i örat, då har JUJ hämtat en äggklocka och vridit upp den på tio minuter, nu var det bara att skynda sig. Haha, taskigt.. men jag hann kolla efter det sista med tre hela minuter till godo innan vi intog tygavdelningen.

Där var det EG som var mest på hugget och hon for och slet mellan prydnadskuddar och kuddfodral. Det var också på denna avdelningen som en äldre herre passade på att fjärta lite samtidigt som han passerade mig och jag hittade ett par nya gardiner till sovrummet (men som sorterades bort och alltså inte fick följa med hem). När vi började närma oss kassorna ringde det i JUJs telefon, det var en gammal vän till henne och när hon senare la på gick hon ifatt mig och EG för att berätta att hon skulle hem till denna vännen senare på kvällen för att äta lite och dricka lite och se på finalen, och att hon sagt att jag och EG skulle följa med. Haha ja, där ser man. Helt plötsligt skulle jag inte behöva sitta med mig själv och se finalen på kvällen. Otroligt trevligt, men blev ändå hypernervös. Hade ju ingen som helst aning om vilka dessa personerna var (det visade sig att de var supertrevliga) och jag hade trots allt en asbra kväll. 

Nu sitter jag här, i pyjamas och äter svagt saltade popcorn och dricker Loka direkt ur flaskan innan det är dags att gå och lägga sig. Haft en grym dag, bästa på länge. Imorgon blir det städning, organisering, tvättning och montering för hela slanten. Först och främst ska jag ta sovmorgon.

Det är ju inte riktigt bra

Satte mig precis ner efter att ha diskat i hundra år. Hatar verkligen att diska, det är så mycket enklare när sambo är hemma och tar hand om den tråkiga sysslan. Alla kaffemuggar var slut, och typ alla glas som fått fungera som kaffemuggar. Hade inget större val, och jag erkänner att jag förstår varför sambo blir så arg när jag förbrukar typ fem kaffemuggar om dagen. Det är ett superstörigt beteende jag har utvecklat, att ta en ny mugg varje gång jag gör en ny laddning kaffe. 

Har märkt att mitt liv lite faller samman när sambo inte är hemma på ett tag. Ingenting känns varken kul eller meningsfullt. Borde städa, men det är tråkigt att göra det själv. Och jag är dessutom själv, vem ska se det? Nä, meningslöst och kan skjutas upp lite till. Ytterligare en vecka eller så.. minst. Träningen är inte heller kul. Stå här hemma och hoppa själv. Och vem ska man träna sig snygg för typ? Nope, det projektet läggs också på is tills Herrn behagar komma hem. Det där med mat är inget att prata om egentligen. Hur kul är det att laga till sig själv? Har blivit massa köpmat denna veckan, bara lite sådär helt fel mot vad jag planerat. 

Åh, är rätt duktig egentligen. Men nu när jag är helt själv är jag sämst på att hålla i ordning och sköta mitt liv typ. Det är ju inte alls bra.

När allt spårar ur

Vad är en motorisk ändplatta?

Va? Nej.

Jo. Vad är det?

Nej, men det har vi inte..

Haha jo, det står ju här. Du har skrivit det?

Jaha, men neej.. ta en annan fråga.

Sista tentaplugget idag innan allvaret imorgon. Gick väl sådär bra i början, JUJ uppskattade inte alls mina frågor och såg mest förvirrad ut. EG låg dubbelvikt i soffan och garvade hela dagen/kvällen. Pluggandet pendlade mellan allvar och osammanhängande småprat om allt annat än fysiologi. Vi alla tre var så körda i huvudena framåt kvällen att vi började blanda ihop lite av varje och slänga runt bokstäver i varje namn, vilken resulterade i ännu mer skrattpauser och ännu mindre effektiv pluggtid. Det går som det går, sa vi. Vi har i alla fall haft kul, och det är nog inte många i klassen som har haft det. 

JUJ kunde framåt kvällen inte sitta still och gick runt i lägenheten som ett hyperaktivt litet barn. Och ibland var hon lurig och bytte håll och dök upp lite här och var och skrattade för sig själv medan EG hade svårt för att sitta kvar i soffan av skratt. Och när det kändes som att det inte kunde spåra ur mer stannade JUJ plötsligt upp framför oss och såg helt allvarlig ut. Alltså, hur kan ni vara helt säkra på att jag verkligen existerar? Frågade hon. Hur kan ni veta att jag finns i verkligheten? Hur kan vi vara säkra på att allt detta verkligen händer, och att det inte bara är typ en dröm? Och så började hon hoppa runt igen och vi återgick till pluggandet. Pauser hade vi gott om, men vi hade roligt samtidigt som vi faktiskt fick saker gjorda, och det är verkligen att föredra. Det går ju absolut inte att lära sig något om man har tråkigt och känner sig stressad och deppad. 

JUJ gjorde en mellanlandning i soffan innan hon var uppe och sprang runt igen och började riva runt bland alla sina papper och sa halvt hysteriskt Alltså, jag kommer inte klara denna tentan. Jag kommer få min första komplettering. Får jag det hoppar jag av och får typ utbilda mig till tandhygienist i stället. Och jag vill inte ens bli tandhygienist! Jag och EG skrattade så att vi knappt kunde andas, och jag svarade med tårade ögon att jag inte heller kommer att klara den, och också kunde hoppa av då och utbilda mig till mäklare i stället. Ja, jag ville också bli mäklare innan! svarade hon, fortfarande helt uppjagad. Men då utbildar vi oss till det tillsammans! sa jag, och blev för en sekund lättad över en plan b fast den var helt oseriös. Men Hanna, det går inte. Vi kan ju inte utbilda oss till mäklare, vi är för dåliga för det! Vi kommer inte ens att komma in! svarade hon uppgivet medan papperna flög runt henne och EG skrattade så att tårarna rann. Ja, vi får väl bli tandhygienister då.

När EG började visa sina första trötthetstecken skickade jag henne till kylen för att hämta choklad så att hon skulle piggna till lite av sockret. Väl framför kylen glömmer hon vilken hand som är höger, och blev stående gapskrattande framför kylen med dörren på vid gavel. JUJ kollapsade ner i soffan efter att ha sprungit ett maraton i lägenheten och tjurade ihop lite och började ge upp. Haha, energin var officiellt slut hos varenda en av oss. Vi har nu också utvecklat ett teckenspråk för varje del av tentan, så vi kommer i alla fall kunna hålla koll på vart vi befinner oss efter hand imorgon. Och så har vi bestämt att fira med öl efteråt- hur det än går. Bra plan.

Vi gick i alla fall igenom alla delar. Nu får vi vänta och se. Jag planerar att sätta den på andra försöket. Lyckad kväll oavsett.

Bara jag slipper plugga

När tentaplugget är så tråkigt att man dör lite inombords finns det så mycket att göra i stället för plugga. Helt plötsligt öppnas en helt ny värld framför en med möjligheter och idéer man aldrig tänkt på. Satt med två klasskompisar igår och vi var alla tre ruggigt trötta på tentan, vi fikade mest och kollade runt på YouTube. Så sa JUJ att hon skulle och se på hockey på kvällen och ta en öl, och helt plötsligt hade vi bestämt att jag skulle springa(?!) till arenan och att EG skulle cykla bredvid. Skulle jag klara det skulle JUJ bjuda på en öl när jag var framme. Haha, gode gud vilka idioter vi är. Det är 5 km ungefär till arenan, och jag har inte tränat någon form av kondition sedan september. Powerwalkade halva streckan, sprang halva. Tycker ändå att det var bra. Gick så fort att EG inte hade några problem att cykla bredvid, i alla fall. Väl framme vid arenan smsade JUJ och frågade var vi var, och när vi svarade att vi var framme blev hon förvånad. Hon trodde aldrig att vi skulle ge oss av, haha. Avnjöt mig väl förtjänta öl och luktade illa under hela matchen. Tusen gånger bättre än att tentaplugga, alla dagar.

När vi sedan skulle hem valde jag att powerwalka hela vägen, vill inte överdriva första gången, och så var det så jäkla kallt. Gjorde nästan ont att andas som det var. Svettades som en gris och stackars EG frös på cykeln. Så sammanlagt avverkade vi 1mil igår. Inte illa. Idag måste vi bara studera, inget annat. Så tråkigt. Men det kompenseras upp den den supertrevliga kvällen igår :)

JUJ visade ett klipp på YouTube som jag inte sett innan, det kanske är jättegammalt med det var nytt för mig. Skrattade så att jag nästan dog. Hahah.

Morgonstund har guld i mun.. eller?

Började dagen med att åka tåg till skolan. Avskyr att åka kollektivt, men har man inget körkort man har heller inget val. Men det finns en sak som gör hela situationen uthärdlig; musik. Hade nog inte riktigt kunnat leva om jag inte hade kunnat ha tillgång till musik när jag är själv. Satte på mig mina koss-lurar och lutade mig bakåt. Tåget var fullt av morgonpendlare och nästan alla verkade dela min åsikt om att musik är skönt att ha när man åker för sig själv.  Blickade runt på alla de andra resenärerna, inte stirrigt utan sådär slött och egentligen ointresserat. Njöt av musiken och höll långsamt på att piggna till när jag såg hur glada och uppåt alla andra verkade vara. Log åt en kvinna som passerade, log åt killen mitt emot mig. Läste igenom lite sms och rev bort lite nagellack. Tittade upp igen och lät blicken vandra ytterligare en gång genom vagnen, direkt till vänster om mig, i det andra sätet tvärs över gången mot fönstret satt en kvinna med mungiporna intryckta och med en liten, spänd ihopsnörpt mun. 

Hennes ögonbryn var inte argt, utan mer irriterat rynkade och ögonen smått kisande. Hon stirrade på mig och väntade på ögonkontakt. Ryckte till lite när jag mötte hennes blick, hade inte väntat mig att någon skulle sitta och stirra på mig. Redan innan jag tog av mig hörlurarna visste jag att hon var en sån där viktig idiot. En sån som gnäller på alla runt om kring sig och som alltid själv är duktig och fin och perfekt och hela tiden lite bättre än alla andra. Funderade snabbt på att ignorera henne i stället för att ta av mig lurarna och vara trevlig. Jag visste ju att hon inte skulle vara det, så varför skulle jag? Nej, är alldeles för väluppfostrad för att ignorera, hade inget större val än att ta av mig hörlurarna och artigt ta emot den spydiga kommentar hon bara väntade på att få spotta ur sig, man såg nästan hur den redan frätte i munnen på henne. Jag log mitt allra vitaste tandläkarleende mot henne och tog av mig lurarna i en "oj-jag-har-inte-sett-att-du-tittat-på-mig" gest och lutade mig lite framåt för att visa mitt brinnande intresse för att höra vad hon hade att säga. Och så kom det;"Alltså, kan du sänka din musik? Jag hör den enda hit". Jag log fortfarande, men svor mitt innersta inombords. Såg mig själv sätta mig bredvid henne och tvinga på henne lurarna och tvångsmata henne med musik på det högsta tills hennes huvud exploderade. Kom tillbaka till verkligheten, laddade med ett syrligt svar och sa "Ja, det är mysigt att åka kommunalt" i huvudet och log lite åt min kvickhet och mitt mod. Smakade på orden, svaret var perfekt. Så öppnade jag munnen och hörde mig själv säga högt "Va? Oj, förlåt. Jaha, då sänker jag lite då..". Förvånades över mitt svar, det var inte alls det jag hade planerat att säga, det var fel och hon fick precis som hon ville. Inte visste jag att mitt medvetna är så himla fegt, när jag är så tuff i huvudet.

Oavsett vad jag svarade den stöddiga kvinnan skulle hon inte får som hon ville. Hon åker kommunalt, vill hon ha lugn och ro får hon ta sig fram på annat sätt. Eller i alla fall sätta sig i den tysta kupén. I en vanlig fullproppad tågvagn på morgonen passar det inte att vara gnällig och känslig för ljud, och man kan inte tro att det är okej att tala om för främlingar vad de ska göra. Det är översittarfasoner och sånt går mig på nerverna. Sen kunde jag inte låta bli att fundera på om det berodde på musiken. Jag kunde inte hjälpa att undra om hon hade klagat likadant om jag lyssnat på till exempel Rix Moronzoo eller Mix Megapol eller någon annan sunkig radiopop i stället för metal? Hon klagade inte på någon annan på hela vagnen och jag hade det inte överdrivet högt. Kanske var det genren av musik som inte föll henne riktigt i smaken, och om det var det så undrar jag verkligen vem hon tror att hon är. Drog upp volymen på max, det var alldeles för högt och började nästan må lite dåligt av det själv. In Flames slaktade mina trumhinnor och jag såg i ögonvrån att hon började glo igen, surare än någonsin. Jag brydde mig inte om att vrida på huvudet, sket i henne, satt och flinade stort och grät inombords av smärta blandat med en omogen känsla av seger. Taskigt läge, damen. 

En riktig tupp på bowling

Sambos syster med pojkvän tyckte att det skulle vara roligt att bowla här om dagen. Jo, men absolut! De var längesen och som jag vill minnas det så är jag lite av ett proffs på det där. Vi bokar en bana så att det verkligen finns plats, vill ju inte gärna vänta, och så möts vi i hallen. Vilken början på helgen! Laddade med en runda Korong tillsammans med mamma, pappa och sambo. Var inget proffs på det där gamla spelet, och det var inte alls roligt. Alla pluttar jag sköt på flög över kanten nästan varje gång och den enda plutten jag någonsin satte i mål var den svarta som gav minuspoäng typ. Dålig uppladdning.

När vi kom till bowlinghallen var en bana av tio upptagen, och ändå verkade killen på det lilla kontoret vara superstressad och det var nästan kaos(?) Vi väntade lydigt ett tag medan han for runt på sin lilla datorstol och slängde med de långa blonda håret som tydligt störde skiten ur honom. De tog inte kort, de kändes nästan lite konstigt att kortläsaren inte hittat sin väg in i alla verksamheter än och att behöva skramla ihop till hyran av banan. En hundring, en tjuga och fyra tior gav vi honom. Av det drog alla tiorna i golvet och rullade åt olika håll. Han verkade nervös och spänd. Vi bad om ursäkt, tog våra skor och skyndade till vår bana.

Jag erbjöd mig att vara först, tänkte att det är ingen ide att dölja min lite otippade talang. Drog iväg klotet i hissnande 14km/h och välte inte mindre än tre käglor... Va fan? Intalade mig att den var rampfeber, vände mig om för att gå och hämta klotet, log ansträngt åt de andra som verkade roa sig lite överdrivet mycket och fokuserade på att det fortfarande fanns en chans för en spärr. Drog iväg klotet, fyra käglor ner. Hm. Säger inget, eller jo, skyller på att det var flera år sedan. De andra är irriterande duktiga. Kommer upp i 20-30km/h och får både spärr och strike och split. När det var min tur igen försökte jag skaka av mig nerverna och laddade om. Rännan. Sköt igen. Rännan. Det var lönlöst, tv-monitorn målade upp mig som en död tupp inför hela hallen med all rätta. Jag fortsatte att spela med ungefär samma talang som en ihjälslagen tupp skulle kunna prestera. Till en början tävlade vi fyra mot varandra, mot slutet var det de tre mot varandra och jag fungerade mer som pausunderhållning i form av fågel.

Oavsett min horribla insats i bowlinghallen var det trevligt och uppskattat. Har tränat på Korong hela helgen, och hade det spelet varit kopplat till en tv hade en hel kycklingfarm legat utrotad på skärmen vid detta laget. Någon gång ska jag nog hitta något jag är bra på, och då ska jag köra över varenda stackare som vill utmana mig. Bara vänta.

Längtar till imorgon kväll.

Behöver all pepp jag kan få tag på idag. Efter minus tre timmars sömn och plus sex timmars råplugg om något så tråkigt som fysiologi är hjärnan som klumpig potatismos. Massa musik och koffein pausas nu med lite träning, sen är det på att igen och renskriva anteckningarna från idag så att folk kan förhörs mig hela helgen. Vissa dagar känner man verkligen att man lever lite mer än andra. Imorgon kväll är det jag som öppnar minst en öl och drar på mig pyjamasen, och jag kommer inte att byta om förrän tidigast söndag eftermiddag. Det är ett löfte. Håll tummarna för att jag inte råkar somna mitt i en övning och typ ramlar och dör nu, eller att jag somnar av uttråkighet när jag blir tvungen att duscha efter träningen och slår moshjärnan i kaklet. Någon kommer totalkollapsa i kväll. Nej, dags att vakna till, damen. Musiken på högsta volym och kaffekokaren på högtryck, har alldeles för mycket att göra för att ha tid med att somna. Åh, vill ha helg nu!