XOXO

Kan inte slita mig från Gossip Girl. När jag inte tittar på den tänker jag på den. Vad som hände senast, vad som kanske kommer att hända och när jag har möjlighet att sätta mig vid datorn och starta nästa avsnitt. Så fort jag har ledig tid över startar jag ett avsnitt, och har jag inte tid skapar jag det. Allt jag längtar efter är att se vad som händer, och jag är redan lite ledsen över att det bara finns fyra säsonger fast jag bara är på nummer två. Ända sedan jag upptäckte Gossip Girl har jag alltid Internet på halva skärmen och serien på den andra halvan. Måste se hela tiden! Åh, det är så bra. Jag hatälskar dem, hela bunten. Alla är dumma och töntiga och snygga idioter. Något som faller mig helt i smaken. Vill inte vara utan dem en sekund. Jag har till och med lagt in en massa avsnitt på iPaden, så att jag alltid kan kolla oavsett vart jag befinner mig. Sambo skrattade åt mig här om dagen när jag satt i soffan och kollade på ett avsnitt, och reste mig och gick och hämtade kaffe och kom tillbaka igen utan att ens lyfta blicken från plattan.

Idag har varit en fullständig Gossip Girl-dag, och jag är så slut efter gårdagens tjejkväll(värt det) att jag beställde pizza på hemkörning till mig och stackars sambo som blivit sjuk. Så dagen idag har spenderats i datorstolen för min del, och i soffan för sambos. Han har dragit på sig en "mans-förkylning" säger han, och just nu ligger han under en filt och snyter sig och gnyr. Innan frågade han om jag kommer att sakna honom när han dör. Haha. Såklart jag kommer att göra, stackars lilla vän. Kommer ihåg senast jag drog på mig en mans-förkylning, var nära att säga upp lägenheten för att jag trodde att jag skulle dö. Förstår honom precis när han säger att han lider. 

Jag tänker ofta, mycket och hela tiden.. på allt

Satt här och surfade lite och slösade bort viktig tentapluggtid när en fundering kom upp i huvudet. Jag och sambo har varit tillsammans i snart sex år, och båda våra föräldrar är lyckligt gifta. Men tänk om, och inte just våra, men för att tanken ska bli lite extra jobbig, tänk om våra föräldrar skulle skiljas. Och tänk om.. njaaa.. låt säga.. att min mamma och sambos pappa skulle hitta varandra och verkligen trivas tillsammans. Hur skulle allt bli? Kanske inte så farligt i just det läget, men om de gick och gifte sig? Hur skulle allt bli då? Plötsligt skulle jag och sambo inte bara vara jag och sambo längre, vi skulle inte bara vara pojk- och flickvän, vi skulle bli syskon(!?) Och nej, inte sådana riktiga blodssyskon, men ändå. I folkmun skulle vi bli styvsyskon. Min pojkvän och sambo skulle bli min styvbror. Min svärfar skulle bli låtsaspappa. Hur sjukt skulle inte det bli?

Först tyckte jag att det va klart att man kunde typ hindra sina föräldrar från att något sådant skulle hända, men sen slog det uppenbara mig, och jag insåg att man inte kan hindra folk från att bli tillsammans. Och det finns ingen som har rätt att tala om för någon vem man får och inte får vara med. Inte ens om det är mellan familjer. Det är sjukt. Och jag vet inte ens hur jag kom in på denna tanken, först var den bara från tomma intet, och sedan började jag fundera på om det hade varit jag i den sitsen, vad jag hade gjort. Hur hade man gjort utan att något hade gått fel? Eller blivit fel? Skulle man låtsas som ingenting, ta det som det blir och försöka bortse från att man kan anses som en sorts syskon fast man är tillsammans på ett helt annat sätt? Eller skulle man bryta för att det inte hade funkat? Eller skulle man anse att man skulle ha rätten att bestämma över ens föräldrars kärlek? Hrm.

Kommer aldrig aldrig någonsin befinna mig i denna sitsen, men funderingarna kring den är spännande.. på något oförklarligt vis.

Sambo går runt här och skrattar och tycker att jag är äcklig som överhuvudtaget började fundera på detta. Och han tycker att jag inte ska lägga upp detta inlägget ens för att det är så läbbigt. Det är lite därför det ligger uppe nu, för att trotsa honom. Men mest för att jag kände att jag var tvungen att dela med mig av vad jag går runt och tänker på.

Kakbak #4

Kom på mig själv med att det var längesen jag la ut recept på sånt som är fullkomligt fullproppat med socker och annat gottigt. Så här kommer beviset på att jag fortfarande bakar (om än betydligt mer sällan än innan);

Snickerskakor
350g jordnötssmör, den ljusblå "creamy"
1dl socker
1dl sirap
10dl cornflakes
1tsk vaniljsocker
ca 200g choklad

1. Släng ner jordnötssmör, socker och sirap i en kastrull, rör om då och då och det får inte koka.
2. Häll upp flingorna i en burk, häll över vaniljsockret och krossa samman allt till den storlek på flingkrosset som önskas. Jag krossar med händerna, fann det enklare så.
3. Blanda ner flingkrosset i kastrullen när den röran smällt samman fint och blanda runt.
4. Lägg över klumpen på ett bakplåtspapper och tryck ut, själv använder jag en slickepott genom hela receptet. Jag gillar också att ha mina snickerskakbitar tunna, så när jag plattat ut smeten lägger jag över ytterligare ett bakplåtspapper och kavlar lite till.
5. Lägg över på en bricka eller skärbräda och ställ in i kylen en stund.
6. När den kallnat och stelnat är det dags att smälta choklad, jag kör med mörk blockchoklad, sedan häller du över den på snickersplattan och brer ut den jämnt. In i kylen igen och låt stelna. När detta är gjort, skär i bitar till lagom storlek.

Fröken lipsill

Har tenta i anatomi på fredag. Kan absolut ingenting. Fattar absolut ingenting. Och ser inget syfte till varför vi ska kunna det heller. Fick värsta bautautbrottet i går och stackars sambo fick ta hand om ett monster snarare än en flickvän. Satt uppkrupen i sängen under täcket och aslipade sådär groteskt fult med rinnande näsa, sprutande tårar, sprucken mansröst och ett förvridet ansikte. Hade säkert en stor, pulserande blodådra i pannan också. Fast jag intalar mig själv att jag såg sött flickig ut och att tårarna rann mjukt ner för kinden och glittrade lite och att läppen bara darrade lätt. Och så hade jag stora valpögon och va riktigt gullig också... haha jo, tjena.

Han försvann precis när jag nådde jag-är-en-idiot-fasen och jag blev skitarg för det, för att han inte brydde sig om mig och kunde tänka sig att lyssna på vad jag hade att säga om vilken störd idiot jag var som inte fattade. Sen kom han tillbaka och hade köpt Ben & Jerry's cookie dough och sa att jag behövde den. Torkade snoret från ansiktet och bytte det skitarga mot ren tacksamhet och så lipade jag lite till. Ibland är han herrans bra att ha, den mannen, och glassen var fenomenal.

Serier, serier, serier

Har avverkat ganska många serier nu, och varit på jakt efter nya att följa. O.C rekommenderades av många, och var den absolut sämsta sörjan jag tvingat mig själv att se. Jag har en tio-avsnitts-regel som jag alltid följer oavsett seriens kvalité, eftersom det kan hända att det är lite segstartat. O.C var rent plågsamt att se, och när de där tio avsnitten var avklarade drog ja en suck av ren lättnad.

Efter floppen med O.C har jag haft lite av en serietorka, och sett om gamla säsonger med Top Model och Project Runway. Nu bara för två veckor sedan kom jag däremot gång igen, och bestämde mig för att se How I met your mother i avsnittsordning. Criminal Minds säsong 7 avverkades och jag har börjat följa Gossip Girl, Top Model cycle 18 och New Girl denna veckan.

Just det, Alcatraz ska ses för första gången i kväll. Vi får väl se om det är någonting att ha :) Tycker dessutom att säsong 3 av Pretty litte liars kan släppas snart, dör av nyfikenhet. Och så är jag mitt i Revenge (som i och för sig börjar bli lite tråkigt) och så är givetvis The big Bang theory heligt en gång i veckan.

Va mycket jag följer kändes det som helt plötsligt. Men ah, jag gillart.

Runkeeper

Har ambitionerna att sätta igång på allvar med löpningen, och har fixat Runkeeper till mobilen för att ha koll på hur det går när jag ger mig ut. Mitt mål är att komma in i en vana att springa varannan dag, och hittills har jag kommit så långt att jag springer en gång i veckan (hehe). Träningsformen är helt ny för mig, och jag har en massa funderingar om vad som är bäst och hur man ska bete sig för att träningen konstant ska vara så effektiv som möjligt.

Hittills har avstånden och tiderna sett ut såhär;
1. 5,09 km, 00:33:17
2. 5,14 km, 00:30:52
3. 5,12 km, 00:31:38

Andra gången jag sprang, runda 2, är den bästa tiden och jag höll den bästa pacen (6:00). Det var också under den rundan som motvinden var extrem och som jag var skittrött. Det finns bara en anledning till varför denna tiden var så bra, och det är för att jag helt missuppfattade vad "pace" innebar. Jag fattade det som motsvarigheten till typ km/h, men det visade sig vara hur långt tid man tar på sig mellan varje km, vilken takt man håller. Var skitarg när rösten från Runkeeper sa att jag höll pace 6:00 i lurarna, då jag jämförde med första rundan och hade 6:35 i pace och jag trodde att det var betydligt snabbare än nu. Kämpade på som ett djur och allt jag fick tillbaka från rösten var att jag sänkte pacen, när jag försökte höja den i mitt missförstånd. När vi kom fram till porten föll jag ner på knä och svimmade nästan, sambo sa att jag varit duktig, men att man inte ska ta ut sig på det viset i början. Och när jag förklarade problemet och förvirringen bara tittade han på mig. Haha. Hoppsan. Höll pace 6:11 idag, och det kändes betydligt bättre. Nu vet jag i alla fall vad alla begreppen innebär, bra början.

I natt jag drömde

Herrejisses, vilken orolig natt. Har inte kopplat av en sekund och stökat och bökat hela natten. Vet inte vad det kan bero på  riktigt, men har en fundering på om det kan vara alla de kilon påskmat jag vräkt i mig i helgen som fått mig lite ur balans. Det sägs att när man äter går all energi ner i magen för att bearbeta, därmed förklaringen till att man ofta blir trött efter en smaskig måltid. Och eftersom jag gått runt mest som ett fullmatat kolli hela påskhelgen är det kanske inte så konstigt att när energin väl kommer upp i hjärnan igen blir det en smärre chock för alla små celler och sånt när information och intryck plötsligt börjar bearbetas igen efter ett glapp på typ fyra dagar.

Först drömde jag värsta mardrömmen att det plötsligt var en spök-katt som strök omkring i lägenheten och var superaggressiv och som jag var jätterädd för och att den attackerade mig och så tog Sambo den och så fick han ett katthuvud och en jättetjock kropp och började krypa på alla fyra och vara asobehaglig och liksom jaga mig. Vaknade i panik med hjärtat i halsgropen, knuffade sambo i ryggen och sa att jag tyckte att han kunde vända sig om och hålla om mig för att jag var rädd. Sen när han väl gjorde det låg jag och tyckte att det var ännu obehagligare med honom så nära mig, och bara väntade på att katthuvudet skulle ta form. Brr..

Plötsligt befann jag mig på en fest med samma människor som jag festade med i helgen. Fast i rummet var det två stora matbord, och alla satt vid det ena utom jag som satt själv vid det andra. Jag reste mig upp och gick därifrån, antar att jag skulle hem i stället. Jag gick på en stig i skogen som låg längs en sjö och från ingenstans dök värsta stora brunbjörnen upp mitt på stigen, bara några meter framför mig. Jag höll andan och kände pulsen öka. Stod helt stilla och hoppades att den inte skulle se mig. Allt verkade gå bra tills någon började vissla. En kvinna gick längre bort och visslade som på en hund. Björnen reagerade också på ljudet och jag var livrädd att den skulle se mig och tro att det var jag som lät. Hukade mig och förflyttade mig bakom en stock. När kvinnan kom närmre ryckte jag tag i henne så att hon landade bredvid mig bakom stocken i säkerhet från björnen. Jag pekade och sa att hon inte kunde vissla för att den kunde höra oss, och hon förklarade oroligt att hon bara visslade på sin hund som var bortsprungen. I samma sekund gick björnen mot vattnet och plockade upp något dött djur och slängde upp det i luften och när det slog i marken och när den slet av ena benet såg jag att det var en vit/beige bulldogg och förstod direkt att det var kvinnans hund. Hon fick fullständig panik och ställde sig upp och skrek och innan jag hann reagera hade björnen släppt sitt byte och satt fart mot oss med blodiga tänder och ett öronbedövande morrande. Och så vaknade jag igen.

Det var den nattsömnen. Ingen ro och ingen vila. Bara en massa oroligheter och panik. Fan. När klockan ringde var jag inte ens trött för att jag hade inte sovit så länge att jag hunnit komma in i någon vidare djupsömn i alla fall. Kaffebryggaren har gått på högtryck hela dagen och i kväll ska vi ut och springa, hrm, vi får väl se om jag håller mig vaken tills dess.

Epic

Två öl
Två öl av valfri sort, det var vad som stod på spel när jag och SL möttes upp idag för några rundor biljard. Det började bra, med leenden och skratt och vänliga ord. Sedan kom allvaret smygande och orden blev spydiga kommentarer, skratten användes inte till annat än för att håna och man log av belåtenhet om den andre missade. Jag var usel. Till skillnad från mig var SL otroligt skicklig och fokuserad, han fick ner de flesta bollarna med en grym precision och jag måste säga att jag var imponerad. Jag började till och med ge upp hoppet om att vinna ölen precis när herr SL fick mina mungipor att skjuta i taket. Den svarta, glänsande kulan med den underbara siffran åtta på, får en stöt och skickas ner i ett av hålen. Svart ner för SL = vinst för mig. Underbart! Ett till mig och noll till SL. Ett gott skratt senare var det dags för omgång två. Jag var usel. SL var överlägsen och kaxig. Han vann. Lika. Nästa runda, en åtta ner i hålet av SL, jag fick tillbaka ledningen. Fjärde rundan var det bara åttan kvar, hämtade upp mig rejält och var rent grym med kön. SL var imponerad, men inte övertygad. Han hade ett bra läge, sköt och missade. Gav mig ett guldläge, allt jag behövde göra vad att putta till. Siktade, fokuserade, tog ett djupt andetag och lät kön stöta till kulan. För mycket kraft, för hårt slag. Åttan missade hålet och for iväg, studsade mellan väggarna. Suckade djupt och började vända mig om. Ville inte se den pinsamma megamissen. SL skrattade hånfullt och la vikten på ena benet och lutade sig på det med en överlägsen, självgod pose. Började krita sin kö i väntan på sin tur och sin vinst. Precis då händer det, mitt i kritandet och suckandet och skrattandet. Åttan åker ner i hålet, i ett av mittenhålen. Den studsade runt och slutade i ett av långsidehålen. Vinsten var min. Både jag och SL skrek av chock. Fy fan va snyggt. När det sedan stod fyra lika var det dags för sista, avgörande rundan. All-in. SL sprängde men fick inte ner någon kula. Jag sköt, men missade. SL flinade och sprängde ytterligare en gång. Han fick ner en kula. Och den var svart. Han skrek och jag skrek. Han slängde kön på bordet och gick ut från rummet. Jag stod dubbelvikt och skrattade. Jag vann och jag var bäst och han var sämst och jag vann. Ah, vilken känsla. Beställde två smarriga Miller.

Skinny-jeans

Vaknade samtidigt som sambo idag, och steg upp när han gick hemifrån vid åtta. Innan jag satte igång kaffebryggaren ställde jag mig i duschen och blev kvar i varmvattnet i nästan en timme, ibland är lägenhet och obegränsat med vattenförbrukning det finaste man kan ha. Startade bryggaren när jag kom ut ur duschen och klädde på mig till det fantastiska ljudet av kokande kaffe. För ett snabbt ögonblick lät jag blicken falla på garderobsdörren där jag har mina jeans, och för en sekund passerade en tanke på mina gamla byxor som jag inte kommit i på många år. Stannade upp och gav tanken en chans, granskade mig själv i spegeln och tänkte att kanske, kanske skulle jag komma i dem nu. Letade fram jeansen, ett par Crocker W30 L36, mina favoriter i högstadiet och som jag inte kunnat använda sen dess. Eller jo, jag har kunnat trycka mig i dem, men de har varit så pass små att jag precis kunnat knäppa dem och det har putat över ordentligt och det har inte alls varit smickrande. Och visst, 30 i midjan är inte särskilt litet, men det är på rätt väg och har varit för litet för mig under en lång tid.

Idag satt de som en smäck, och de var till och med aningen för stora. Ett stort kliv för fröken, som firade detta med en långfika i solen med bäste herr SL. Till middag tryckte jag i mig en flåtig kebabrulle bara för att det är så sjukt gott och ikväll går fikaturnén vidare till en fröken med samma namn som mig själv, mycket trevligt tycker jag.

Nästa mål blir att komma i mina Koola Anna W29, som är skitsnygga och som dessutom är i modellen "låg midja". För att komma dit har jag tänkt införskaffa nya löparbyxor, då mina blivit för stora, och springa ifrån det överflödiga jag fortfarande drar runt på. En ruggigt bra plan som jag sätter i verket någon gång snart.

Déjà vu

Jag börjar om varje måndag. Och det säger jag varje söndag. "Denna veckan är ändå förstörd" konstaterar jag varje lördag. "Jag ska vara ledig på helgen", bestämmer jag varje fredag.

Alla veckor likadant. Massor med ambition och glest med vilja. Letade fram papper och penna idag för att skriva en lista och kunna strukturera upp veckan. Detta för att undvika fusk och undanflykter och minimera riskera för impulsiva sista-minuten-bortförklaringar. Skrev Måndag: funderade lite och kom fram till ordet Ledigt. Japp, börjar mitt nya liv som börjar varje måndag med att ta ledigt för att ladda inför en ny vecka som kommer ta slut på fredag, som kommer krossas totalt på lördag och som kommer att börja om på måndag.  Är bäst på att planera, och på att ramla tillbaka till samma mönster.

Man är dum, egentligen. Man fortsätter att klättra i samma riktning, trots att man vet att man inte kommer någonstans, och fast man vet att man kommer att ramla ner exakt lika långt som man klättrat varje gång. Man gör det bara för att det är bekvämt, man vet hur det går till och man vet hur det funkar. Man har gjort det så länge att man nästan glömt hur det är att bryta sina vanor och man känner en mixad känsla av att vara bekväm och att vara rädd för förändring. Samtidigt som det är just den förändringen man strävar efter och söker. Och det är just det som gör det där med att bryta enkla till något riktigt svårt.

Det enklaste valet är inte att bryta en enkel vana, det är att ramla tillbaka i den. Det är de små, harmlösa och enkla vanorna som blir en del av livet och som egentligen inte stör. Det är dessa små, små vanorna som man inte tänker på om man inte är 100% skärpt varje sekund och minut. Alltså är det dessa vanor som är svårast att bryta, bara för att de är så enkla.

Varje vecka är, oavsett innehåll, på sitt sätt likadan som veckan innan. Allt upprepas och man vet det. En gång för alla ska jag hålla fast vid mina planer, denna veckan ska inte se ut som nästa och nästa igen. Sen kan jag inte lova mer. Nu jäklar kör vi.