Am I going insane?

Bristen på sömn har inte bara påverkat min dygnsrytm, det verkar också som att min hjärna börjat spöka för mig. Jag har alltid varit en lugn sovare som varken snarkar, pratar/går i sömnen, dreglar, gnisslar tänder eller slänger sängkläder överallt. Utöver ett bortknölat underlakan då och då beter jag mig inte så värst konstigt när jag väl somnat, men nu har det börjat hända grejer..

Mina sms är de blå bubblorna

För två veckor sedan vaknade jag strax över tio på morgonen. I DUSCHEN. Mitt i schampoo-gnuggandet kommer jag plötsligt till liv och står där i chock och undrar hur jag hamnat där, och hur länge jag stått där. Med båda händerna intrasslade i håret och med skum överallt stod jag mitt i duschen och gapade, förvirringen var total och kunde inte för mitt liv förstå hur detta hade gått till. En timme senare plingade mobilen till och jag fick ett sms av Emm, "Sov du när du smsade mig?" stod det och jag förstod inte alls vad hon menade och första tanken var att hon måste smsat till fel person. Läste smsen ovanför och satte kaffet i halsen. En minut innan tio hade jag smsat henne. Höll på att skratta ihjäl mig, samtidigt som det var sjukt obehagligt. Jag har med andra ord gått i sömnen för första gången (vad jag vet) i hela mitt liv! Gjorde allt jag kunde för att minnas att jag skickat smsen, men det gick inte... Så skumt. Fick senare höra av Emm att hon stått i hallen, på väg till skolan och gapskrattat. Jisses, som man håller på.

Nästa grej hände senast idag. 

Som jag nämner i början har jag vänt på dygnet, och jag bestämde mig igår därför att ställa klockan på 11 i alla fall för att inte sova till 13-14 om dagarna som jag brukar. Vid strax i tre i natt tvingade jag till slut mig själv i säng och somnade förvånansvärt fort. Vaknade av ett ryck och tittade på den analoga väggklockan, kvävde ett skrik när jag såg att klockan var lite i fem. HELVETE helvete helvete. Hela dagen är borta, varför har inte klockan ringt?! Slängde mig ur sängen, startade datorn och klädde på mig. Klockan är fan fem, dags att vakna NU. Kollade mobilen, 04:53, åhh varför har den gått från 24-timmarsklocka till 12-timmars Am/Pm-inställningen? Inte förvånad i och för sig, den ska på lagning och den beter sig väldigt konstigt och ändrar ljudet som den vill. När datorn kommer igång visar den samma tid.. Vaf.. det va ju konstigt. Men jaha, vilket sammanträffande. Kollar Facebook och reagerar på att det inte skett en enda uppdatering sen den jag såg sist. Det var ju riktigt sjukt med tanke på att jag kollade senast halv tre i natt och nu va hon fem på eftermiddagen. Och under den uppdateringen tår det "för två timmar sedan". Näe.. nu är det för mycket. Vad handlar detta om?! Sakta men säkert går det upp för mig.. Klockorna stämmer. Hon ÄR fem på MORGONEN, inte eftermiddagen! Jag hade sovit två timmar när jag flög upp, inte mer. Skrattade lite, stängde av datorn och la mig igen. Så går det när man är snurrig och förvirrad.

The chosen pessimist

Nu är den här igen. Den där sömnlösa skitperioden när hjärnan går på högvarv och all form av vila är obefintlig. Det var ett tag sedan nu, väldigt längesedan faktiskt. Men nu är den här.. och jag undrar hur länge den planerar att hålla i sig denna gången..

Visst är jag trött, det vore konstigt om jag inte vore det. Sover knappt alls längre. Ligger vaken och vänder och vrider på mig hela nätterna, och jag önskar att det vore för att kuddarna var obekväma eller att temperaturen är helt fel. Jag önskar att det berodde på normala omständigheter som man kan göra någonting åt, som man på ett eller annat sätt kan kontrollera. Men när det är tankar och funderingar som håller en vaken finns det ingenting att göra. Hjärnan sätter sig inte automatiskt i standby bara för att man drar på sig pyjamasen och lägger sig i sängen. Den går inte in i viloläge bara för att man släcker lampan, och den skiter fullständigt i om man vill ligga och tänka eller inte. Min hjärna är elak och egoistisk,  den är envis och har en fri vilja att göra precis vad den vill som den missbrukar allt den kan. I mitt huvud finns inga änglar och demoner att besegra och göra sig av med. Där är en virvelvind.. nej.. en tornado av lösryckta ord som vill få en mening, som vill få svar. Hjärnan är ett intensivt oväder av motstridiga känslor och tankar som desperat letar efter att kategoriseras, bearbetas och glömmas bort. Ord som blir till meningar, till frågor, som skriker efter svar. Gamla tankar som kommer tillbaka, oavslutade funderingar som kräver en punkt, obesvarade frågor som gråter av uppgivenhet. Jag får ingen ro, för det finns ingen tid för ro. Inget utrymme. Ingen möjlighet. Nej.

Jag trött. Både fysiskt och psykiskt. Jag är utmattad. Jag vill finnas där för andra, och jag vill finnas där för mig själv. Jag vill hjälpa mig själv. Jag vill kunna sätta ner foten, ta tag i tankarna och vänligt men bestämt be dem krypa tillbaka till mörkret de kom ifrån. Jag är färdig med allt det där. Man blir olycklig av att tänka för mycket och det trodde jag att jag slutat med för ett bra tag sedan. Jag vill inte längre tänka på det som varit, för det spelar ingen roll. Ingenting finns att göra och ingenting kommer någonsin att kunna göras om, det är en fysiskt omöjlighet. Det är ingen idé att spekulera om hur det hade kunnat se ut och hur man hade kunnat känna, eller vem man hade kunnat vara. Inget av det spelar någon roll för man är där man är nu och så enkelt är det, det vet jag så väl. Det spelar ingen roll att analysera händelser och situationer som redan varit -det är som det är. Det enda man kan göra någonting åt är det som händer precis nu. Det är slöseri med tid, energi och framför allt sömn att försöka förstå sig på hur andra människor tänker och vad som pågår i deras huvuden. Jag kan inte reda ut mina egna tankar, varför försöker jag mig ens på att förstå andras. Jag vill veta hur andra resonerar, varför de agerar som de gör, och vilken min roll är i hela händelseförloppet. Varför jag verkar dras till människor som inte ser sin egen del i sitt sätt att vara och uttrycka sig och varför jag inte kan be dem låta mig vara. Varför jag har en ständig strävan att duga. Att göra andra nöjda och aldrig riskera att definieras som ett problem, som någonting jobbigt och komplicerat. Att vara till lags.

Jag är trött på att vända och vrida mig i sängen på grund av sånt jag aldrig kommer att kunna påverka, aldrig kommer att kunna göra ogjort eller aldrig kommer att förstå mig på. Jag vill inte känna mig hopplös och förvirrad. Jag vill inte känna mig oviktig och jag vill inte bli tagen för givet. Jag vill inte hela tiden ge, utan att någonsin få. Jag vill inte tänka på sådant som jag egentligen borde be dra åt helvete och jag vill inte vara trevlig när det egentligen sårar mig. Jag vill inte hela tiden oroa mig.

Men jag gör allt det där. Hela tiden.

Tjugoförstamaj

Vaknade tidigt av att det var ljust i lägenheten i more, hade helt glömt att dra på mig min supersnygga (och lite porriga) ögonbindelgrej i svart siden och leopardmönster. Irriterande att alltid vakna av absolut ingenting. Låg och tjurade för mig själv i sängen och snurrade fast i påslakanet och välte ner en kudde som slog omkull vattenflaskan som for iväg med öppen pip och tvättade några av de kläder som låg på golvet. La mig på mage med huvudet över sängkanten och morrade ilsket åt flaskan och vattnet och kudden och ljuset och livet. Krånglade mig upp med en överdramatsik pust, tog flaskan och satte mig i datorstolen. Kollade på klockan, åtta bara.. skulle möta Hanna och Frida på biblioteket vid tio. Andades ut och sjönk ihop med en plutande underläpp, fortfarande missnöjd över mitt uppvaknande. Tittade ner på magen där den bredde ut sig och högg tag i den som om den skulle smita. Gjorde narr av den. Låtsades att den pratade och flinade lite. Sen bytte jag om till träningskläderna. Slut på det roliga.

Runkeeper igång, musiken på och så va det bara att skumpa iväg. Med en tung och dunsande liksom elefant-stil swochade jag förbi fotgängare och parkerade bilar och kände mig inte det minsta snygg som alla andra som springer alltid ger intryck av att vara. Med ett flåsande som hörs genom musiken och en plågad jag-kommer-snart-att-dö-jag-lovar-blick tillsammans med ett högrött ansikte är man inte sexig, så enkelt är det. Låtsas som att jag gör reklam för Stadiums nya löparskor och ökar takten.. vilket snart visade sig vara typ den sämsta idén jag fått i hela mitt liv. Tröttheten började ta över, kroppen bad mig att stanna och sluta med vad fan det var jag höll på med. Hjärnan var i uppror, hjärtat ville inte vara med och försökte lämna sitt fängelse i bröstkorgen och luftrören protesterade vilt. Bara lite till... bara lite.. okej jag är svintrött och kommer kanske tuppa av här i leran i skogen men då gör jag det åtminstone för att jag är hurtig och dessutom nära slottet så det är lite coolt.. lite till.. snart hemma. Kroppen kör en sista-utvägen-manöver och plötsligt får jag avvika från stigen och tvingas stanna bakom ett träd. Jaha.. detta var både nytt och äckligt. Hade föredragit att svimma. Tack. Torkade mig runt munnen och fortsatte hem. Inget mer med det.

Stressade in i duschen och stressade lika fort ur den. Det var varmt och kvavt och tiden var inte med mig. Som om jag hade glömt att torka mig efter duschen försökte jag dra på mig kläderna över min svettiga kropp och gjorde ett tappert försök med att smeta på lite BB-creme men det fastnade naturligtvis inte. Halkade på kläderna som egentligen borde ha legat i garderoben för längesen och var för andra gången innan klockan tio idag nära att dö. Kanske borde skaffa en såndär walk in closet, i stället för den walk over closet som jag har nu... eller bara börja använda garderoberna. Ähh en annan gång. Bråttom bråttom. Svett svett.

Fick senare på dagen reda på att jag är GODKÄND på examensarbetet oavsett om det kommer att behöva göras några få justeringar efter examinationen. 31 jäkla sidor om praktiska och estetiska ämnen som hjälpmedel i matematiken på engelska. Fy fan aldrig mer. Sjukt underbart fantastiskt härligt att äntligen vara färdig! Så då var man lärare nu då. Fränt. Kommer aldrig att bli äldre än en fröken. Inte tant Hanna. Alltid fröken Hanna. GillaRt. Firade med en sallad tillsammans med underbara Hanna och fick blommor av finaste Emmelie. Nu är det inte långt kvar till flytt. Vill inte härifrån. Vill inte lämna er. Någonsin. Vad i hela friden ska jag göra utan er?

Emm hittade bilder på oss från Hawaii-kvällen på Sivans i onsdags. Haha!
Vet att du inte tycker om denna älskling, men jag älskar ditt hålligång!

Fyra veckor

Inte mer, inte mindre. Om fyra veckor lämnar jag studentlivet efter fyra år som student varav tre och ett halvt år av dem med campus som adress. Vilket innebär att examensarbetet ska in om en vecka, och jag har bara fyra veckor kvar innan jag lämnar det bästa jag varit med om. Alla mina så fantastiska vänner som bor inom fem minuters gångavstånd, alla impulsgrejer och närheten och vänskapen man bygger upp här. Detta är en bubbla, och jag vet inte om jag vill lämna den för verkligheten. På ett sätt har ju detta kommit att ha blivit min verklighet, men jag vet att detta bara är en dröm och att ingenting bra håller för evigt. Här om någonstans är man ibland själv, men man är aldrig någonsin ensam. Dygnet runt kan man alltid höra av sig och när som helst vet man att det finns folk man kan vända sig till oavsett om det är på grund av bra eller tråkiga saker. Om fyra veckor lämnar jag det som har blivit mitt liv, de vänner som har blivit viktiga för mig. Tre helger har jag kvar... sen är det dags att lasta flyttlasset och dra tillbaka till Karlskrona. Jag är glad att jag har underbara vänner där också, det är inte det som är grejen. Det är skillnaden mellan campus och verkligheten som klämmer. Jag antar att jag är orolig. Orolig för att i verkligheten är man inte bara själv ibland, man är dessutom ensam. 

Den sista terminen här har varit den bästa i mitt liv. Och fast jag är otroligt glad för att jag valde att läsa ett halvår till är jag lika deppig för att jag inte träffade dessa fantastiska människorna tidigare och faktiskt levde ett socialt campusliv innan. Jag vet inte varför jag satt inne och häckade och gick miste om det här, men jag vet nu att det var just detta jag saknade.. och nu ska jag lämna det lika snabbt. Det är mycket jag kommer att sakna här. För mycket. Men jag har mina minnen, och jag har mina vänner, och jag vet att den dagen jag vill komma hit igen är jag välkommen.. och det betyder mycket. 

Tills dess nu vill jag bara pausa ett tag. Stoppa tiden. Leva in i sista lilla minut. Men jag vet att den kommer att springa iväg och jag vet att man borde vara glad och njuta sista tiden nu, men det är svårt att inte känna sig lite nere. Det känns till och med lite främmande att komma hem. Hur fungerar dagarna och helgerna när man inte bor på campus? När alla jobbar hela dagar och kvällar och helger? När man inte har gångavstånd till alla man umgås med? Vad ska jag göra? Hur kommer mitt liv att se ut? Det är väl bara jag som kan avgöra det, och jag kommer att märka det. Men fan också, det svider.

Bieffekterna av 20ml

"5-10ml till natten" rekommenderade etiketten. Jag skruvade upp korken på flaskan med Cocillana och mätte upp 10ml, det var längesen jag sov en natt utan att bli störd av hostan, och svalde. Läste på flaskan igen och upptäckte att det rekommenderades att man skulle skaka om ordentligt. Suck, fick väl bara blasket på ytan nu då. Skakade om och mätte upp 10ml till, svalde och gick och la mig. 

Det började med att det kliade över revbenen. Raffsade tillbaka och inget mer med det. Det kliade mer och mer och mer och när det inte slutade slog en hemsk tanke mig. En tanke som inte gick att få bort och som kändes så självklart uppenbar, det fanns ingen annan förklaring. Jag har vägglöss. Äcklad och hysterisk flög jag upp ur sängen. Stod och stirrade på den med fasa och kände en kall kåre ila längs ryggen. Helvete. Slängde kuddarna och täcket på golvet, startade ficklampan på mobilen och började Projekt vägglöss. La mig på knä i sängen och genomsökte den millimeter för millimeter med en enorm noggrannhet och största möjliga precision.  Kröp med ficklampan och undersökte varje liten svart prick jag kunde hitta, i 10 av 10 fall visade det sig att det var antingen strumpludd eller grus, men det spelade ingen roll. Klev av sängen, slet av bäddmadrassen och började genomsöka resårbottnen lika grundligt som tidigare. Dubbelkollade varje liten misstänkt svarta prick och gick sedan vidare till alla vrår och hörn i sängstommen. Hela tiden hörde jag "vägglöss" viskas i huvudet, som en såndär spöklik och väsande röst. När hela sängen var genomsökt ställde jag mig i den och fortsatte min hysteriska letande längs hela väggen och alla lister och taket. Googlade på information och skrev en påminnelse om att ringa Anticimex. Plötsligt blev jag avbruten.. någonting fick mig att komma ur fixeringen och jag vände mig om. Rummet var ljust, väldigt ljust. Och utanför hörde jag fågelkvitter. Plötsligt kom jag tillbaka till verkligheten och fann mig själv ståendes i sängen, medan bäddmadrassen och alla sängkläder var slängda på golvet. Jag stängde av ficklampan och kollade klockan, hon var sex på morgonen.. jag vet att jag la mig strax efter tolv. Herregud.. jag är ju störd.

Efter att ha berättat för mamma och Lizette om mitt bryt på natten sa båda att det kunde bero på att jag tagit dubbel dos av hostmedicinen. Givetvis tyckte jag att det lät skumt.. det är ju bara hostmedicin liksom. Bestämde mig ändå för att av ren nyfikenhet läsa bipacksedeln i alla fall. Under rubriken "Vilka biverkningar kan läkemedlet ge?" fanns underrubriken 'Vanliga' som bland annat nämnde förstoppning och illamående.. näää, inte den. Läste vidare..'Mindre vanliga' nämnde humörsvängningar och omtöckning, njaee.. inte det heller. Visste det! Längst ner kom en sista; 'Följande biverkningar har rapporterats vid behandling med Cocillana-etyfin', gick igenom listan och där var det, svaret på hela nattens beteende: hallucinationer! Var tvungen att skratta, det va som fan. Håller mig till 10ml i kväll.

Host host

Hemma igen efter en massa dagar i Karlskrona hos familjen. Det har varit en fantastiskt skön mini-semester att bara komma hem och slappna av. Ligga på altanen i solen och mysa med hundarna och umgås med mammapappalillasyter. Tog med mig träningskläderna och gav mig ut och sprang och va sjukt hurtig, sen satte en elak förkylning som förvärrade hostan (som nu är inne på vecka fem), gav halsont och  allmänt kraftlöshet stopp på allt. När mamma tillslut låg vaken om nätterna för att jag hostade så intensivt tvingade hon mig att köpa hostmedicin. Jag blir ynklig när jag är sjuk. Väldigt, väldigt ynklig. På apoteket satte jag mig på huk framför medicinerna och liksom befann mig i en dimma, dels på grund av förkylningen dels de literna snor jag sugit upp i hjärnan och dels av självömkan. Efter en stund kom en kvinna som jobbade där fram till oss och frågade om hon kunde hjälpa oss. Med glansig blick och rinnande näsa tittade jag upp på henne, snörvlade och förklarade med den ynkligaste rösten jag kunde för henne att jag inte visste, för att det är just det som är så svårt när just jag blir sjuk.. det finns ingen som blir så dålig som jag, och därför finns det heller ingen som kan sätta sig in i, eller förstå, min situation och det jag genomlider. Alltså vet jag inte om hon kan hjälpa mig, just för att hon omöjligt kan förstå. Hennes leende bleknade ganska omgående, hon blev stående tyst en stund och tittade förvirrat på mig. Sedan lutade hon sig fram och pekade på en flaska Bisolvon "Ehh.. den här är den starkaste vi har" sa hon och blev åter stående tyst och tvingade osäkert fram ett leende i ett tappert försök med att vara professionell mot den psykiskt störda kunden hon råkat gå fram till. Jag skrattade så hårt inombords att jag nästan dog. Mamma höll minen. Köpte den och satte mig lite diskret på huk bakom en soptunna utanför Systembolaget som låg bredvid och tog en rejäl klunk direkt från flaskan. Måttet på 5ml hamnade i soporna direkt.

När hostan inte ändrades överhuvudtaget ringde jag tillslut vårdcentralen som utan läkarbesök direkt i telefon skrev ut Cocillana till mig. När jag sa att jag druckit Bisolvon blev gensvaret "haha! Men det är ju bara sockervatten!... eller, det får jag inte säga egentligen.. men så är det. Dricker du honungsvatten? För det är typ samma sak.. fast bättre". Där ser man. Nu ska jag nog få sova i natt i alla fall, kommer bli skönt.

Mys i solen med Selma

Perfekt

"Sätt dig upp rakt, då är det lättare att andas... Hanna, sätt dig upp rakt." 

Som ett svagt blurr hör jag nätt och jämnt Klintins röst bredvid mig. Jag ligger utslagen över styret på spinning-cykeln och känner hur svetten rinner av mig. Omtöcknad och dåsig förstår jag först inte vem det är som mummlar, och vad orden betyder. Detta är nog slutet, orkar jag precis tänka, det är så här jag dör. Klintins röst bryter igenom det dova suset i mina öron igen, uppmanar mig att jag ska räta på mig. Jag gör en sista kraftansträngning, på energi som inte finns, men på ren överlevnadsinstinkt och reser mig upp. Klintin skrattar till och klappar mig uppmuntrande på ryggen. När jag känner att jag lever igen sprids en härlig känsla i kroppen, en sådan som man får när man är glad att man inte är död. Vi ger varandra en high-five. Jag hatar spinning, men jag älskar det. Det var första passet på för länge sen och det kändes. En ändring ska ske och det är Nu!

Sedan det passet gjordes i förra veckan har vi hunnit med några till, vi har gått ut intensivt och stenhårt. Jag tuppar nästan inte av längre, bara ber till Gud lite då och då, och kör för allt jag har. En gång hörde jag mig själv skrika/kvida "men jag vill inte!" när instruktören sa åt oss att gå upp i position tre, det var både pinsamt och roligt och lite chockat att höra sig själv. Haha! Det är roligt att ha någon att träna med, som man kan pusha och som pushar tillbaka. Det gäller att ta vara på sånt, och ännu roligare blir det när resultaten av hård träning börjar synas. Klintin har betydligt bättre motivation än mig, hon bokar och säger åt mig när jag ska följa med och vad vi ska göra. Jag är duktig och vill när jag väl är på plats, men hade hon inte stått för bokningar och medsläp hade jag nog fuskat betydligt mer än vad jag har tränat. Hon ha ambitionen jag saknar, men hon vill ha sällskap och då ställer jag upp och är alltid grymt taggad när jag är på plats. Är en sån som gärna blir lite lat när jag väl sitter hemma, men ska jag gå med någon är det skillnad. Så detta är perfekt!

Har dessutom haft en fantastiskt bra helg med fest och grillning med underbara grejer, underbar vecka helt enkelt. Och laddar för en ny och MINST lika spännande ;)