Summary

Nu var det längesedan jag upptaderade, men vi fick inget internet förän igår, så det har varit nästan omöjligt att skriva. Hittade däremot Peronne Village, en liten oas mitt bland parkeringar, banker och super markets med massa träd och palmer och buskar och en finfin näckrosdamm med fontän och bro. Små, små hus omgiver detta underbara ställe och man glömmer lite att man är mitt bland trafiken när man är där. I ett av dessa småttinghusen finns Coffeebean, ett urmysigt café med gott kaffe, smarriga bagels och mackor och internet! Dit har jag gått några mornar vid åtta-tiden och satt mig och myst.

Resan hit gick bra, resväskorna tappades bort mellan Kastrup-Heathrow, men kom till rätta och fastän det var otroligt drygt och psykiskt påfrestande lyckades vi slå ihjäl de 16 timmar vi hade framför oss på Gatwick. Vi hittade en stenhård soffgrupp som vi helt ockuperade, men den var obekväm och det var kallt på flygplatsen. Så det blev inte mycket sömn, nästan ingen alls.

Flyget från Gatwick till Barbados var nog något av det fränaste jag upplevt! Vi var lite oroliga över om det skulle komma en faktura på en förmögenhet när vi sedan landat, men någon sådan kom inte. Strax efter att vi lyft kom de ut med en dricka-vagn, och det var bara att välja och vraka mellan öl, vin, sprit, läsk och juice. Och det var inga sånadär pyttesmå brukar, vanliga 33cl hade dem. Heineken valdes och avnjöts. TVn man hade vid varje stol hade världens bästa filmutbud och en massa spel och serier. En stund senare kom vagnen ut igen och en ny Heineken blev utdelad på beställning, också en liten förrätt innan maten skulle komma ut. Till middag hade man tre alternativ att välja mellan, jag valde timjan- och vitlöksrostad potatis med kyckling i lök och ostsås med stuvad spenat. Till detta serverades en sallad med rödlök, mix-sallad och tomat samt en liten fralla. Efter aten bjöds det på kaffer eller te och en mörk chokladpudding med körsbär i. Strax innan landning sedan fick man åter kaffe eller te och en vit dubbelmacka med ost och lök-fyllning och en riktigt god cupcake med creme cheese frosting och strössel. Passade damen utmärkt! Haha.

När vi sedan skulle visa upp passen för sista gången och komma in i landet på riktigt stoppades vi och kom inte igenom. När man för en gångs skull ska vara ordentlig och inte kryssar i Vacation på blanketten, utan fyller i rutan till Study så får man det tillbaka gånger tusen. Uppenbarligen skulle vi ha ett personligt brev från rektorn på skolan att visa upp, som bekräftar att vi verkligen ska vara här i studier. Ett sådant hade vi inte och efter en halvtimme och flera personer involverade fick vi tillslut en stämpel för två veckor, för att vi ska ha tid att fixa med detta brev och sedan gå till immigration och ordna med resten.. "Oj, va dumt att jag inte tänkte på det, ni skulle bara ha fyllt i Vacation, för man får vara här i två månader på semester utan problem" sa vår svenska kontaktperson här nere. Jo, det tyckte vi också va lite dumt. "Oj, att jag inte tänkte på det, det visste väl jag egentligen att man skulle ha.." sa rektorn. Jo, tänkte vi, det va ju lite synd. Vi var i alla fall på immigration department igår, fick en blankett att fylla i och blev hänvisade att komma tillbaka idag. Vi kom tillbaka idag och hänvisades att komma tillbaka i morgon. Tack för den!

Tredje dagen brännde jag ihjäl mig. Har alltid kört på SPF 15 som max för att det mer än nog har räckt. Nåväl, såhär nära ekvatorn är 15 inte tillräckligt skydd mellan klockan 12-14 på dagen då solen står som högst. Tvångsisolerade mig i två dagar och hade stora blåsor i hela ansiktet, halsen, på överarmarna, armväcket, magen, bysten och ljumskarna. Har aldrig solat utan shorts, det märktes. Så fort jag svettas lite än idag poppar det upp en massa vattenblåsor jag och ser hemsk ut. Och nu flossar jag så hårt att jag ser fläckig och smutsig ut. Idag solade jag på riktigt igen som först, men ryggen och med SPF 30.

Nästan alla män här är Bob Marley- inspirerade och alla människor överlag är ofattbart trevliga och hjälpsamma. Jag vet inte hur många som bara sagt i förbifarten att vi ska njuta av Barbados och att vi är välkomna, får att vara trevliga liksom, sånt uppskattas. Alla ler och hälsar "How are you, man?". Och visst finns alla dessa strandförsäljare som man möter överallt utomlands, men här räcker det med ett artigt nej och så önskar de en fortsatt trevlig dag och går vidare. Idag noterade en kille som gick förbi mig när jag var påväg ner i vattnet att jag hade bränt mig, han pekade på mig och sa "Be careful, pretty girl". Haha. En gubbe med knappt några tänder och sitt hår uppstoppat i en sån bautastor basker smilade och frågade "are you enjoying Barbados?". Åh.. så underbart folk mot trista, folkskygga svenskar!

Peronne Village

Vår lägenhet, den är delad i två, halvan närmst är vår.

300 meter från lägenheten

En massa bilder ligger på Facebook.

Todays top four

1. Alla klasskamrater drog till praktiken idag, utom jag SL och AX. Ahhh. Frihet.
2. Ost och bacon korv till frukost
3. Burger King till middag på Kastrup. Så. Jävla. Gott. Den nya långa blire.

Nu pausar vi detta. Från och med om fem minuter försvinner internet. Tja! (ny blogg kommer om resan)

pack your bags

Jag- åååhhh... denna väger typ tio kilo minst! Här, känn hur mycket den väger.

T- Ehh.. haha njae, men det är nog precis på gränsen (handbagaget får väga max 6kg)

Spekar fram den lilla hushållsvågen som kan visa upp till 5kg och ställer väskan på den; 2,7kg. Haha, snacka om värdelös uppskattning av vikten..

Pustade ut, drog igen dragkedjan och ställde ifrån mig väskan. Nu fick den se sig själv som färdig. Dags att attackera det stora bagaget. Slänger ner allt som ska ner, på en microsekund har jag överfyllt en stor väska som mamma och pappa utan problem delade på när de va i Turkiet. Hrm.. räknade shortsen, 13 stycken.. kanske lite väl mycket. Är dessutom nästan säker på att minst fyra av dem är för små. Rensa rensa rensa. Packa ner och packa upp. Miljoner tröjor är meningslöst. Vi har ju tvättmaskin. Ett tjugotal är fullt tillräckligt.. eller kanske bara tio? Svåra beslut. Sådana kan endast lösas med en god öl.

Efter att jag rett ut röran i resväskan lite började jag inte bara fundera på vikten, utan reglerna kring måtten slog mig som en elektriskt myggdödare i ansiktet och det lilla lugn jag precis skapat var väck. Jaha. Handbagageväskan igen då... är den inte lite för stor? Joood det är den nog. Fan.

Jag- T! Är inte denna för stor?

T- Nej nej nej nej, haha är du galen? En kabinväska är godkänd.

Jag- Ja, men vadå? Denna funkar eller? (Viftar lite hysteriskt med vänskan, typ som en arg dam)

T- Alltså.. det är en vanlig normalstor ryggsäck. Det är lugnt.

Jag- Kan du känna på min resväska? Tror jag precis drog förbi dubbla vikten (maxvikt 23kg)

T- (lyfte väskan)  Det är ingen fara.

Jag- Amen, är du säker? För den är ju skittung.

Efter att bara fått en uttråkad suck som respons valde jag att ringa mamma i stället. Fast hon inte är här och kan titta och lyfta så vet hon bäst. Hon sa att det va lugnt så nu är jag lugn. Fast jag tror att jag kan ligga lite i överkant. heheee... ehrm. Ja. Nervös för den biten är man minsann. SL sa att han hade plats i sin väska i värsta fall.. så det löser sig väl. Har inte en jäkla aning om vad min väger, har aldrig ägt en våg, och vet ingen som gör det heller. Mamma sa att om jag blir för orolig så får jag ju ta den lilla hushållsvågen och väga varje plagg för sig och sen plussa ihop... det är ju ingen dum idé känner jag.. kanske bli så.

Inte ens 24 timmar

Nedräkningen har startat på riktigt nu. Det är inte längre tio månader kvar, ett halvår eller ens en vecka eller ett helt dygn. Om mindre än tjugofyra timmar står vi på perrongen med vår packning och är på väg till det resmål som vi fick godkänt den 19 december. En evighet sedan, och fram tills nu har det hela tiden känns som en evighet. Jag är inte det minsta nervös, känner mest bara att det är på tiden att vi kommer iväg! Haha. Borde kanske bli lite nervös, men för stunden tycker jag bara att det är dags. Ganska skönt ändå. Har en rejäl lista med saker som ska göras idag, vissa av dem skulle jag ha gjort för längesen kanske men nu är jag en av de fantastiska själar som har förmågan att skjuta upp allt och nu sitter jag här. Det är bara att sätta igång och få det gjort, för nu finns det ingen tid kvar att skjuta upp det på mer. My gosh va sjukt det känns att det är dags i morgon, så länge som man har vetat om det, och som biljetterna har legat hemma i sin plastficka och bara väntat.

I fredags lämnade jag praktiken med riktigt fina lovord och en bra bedömning av min handledare. Detta firades (såklart) på kvällen med goa vänner och underbara öl. I går, lördag, kom mamma, pappa, lillebror och hans sambo, lillasyster och mormor och morfar hit. Vi fikade och bara umgicks innan vi drog vidare till Meet (restaurangen jag skrivit om i ett tidigare inlägg här) för att gå ut och lyxa till det med lite god mat innan jag åker iväg i nio veckor. Precis som förra gången var maten över förväntan, och jag testade hamburgaren denna gången, med bacon och brie-ost, salsa och groronzolasås, kan absolut rekommenderas! Yamyam. Jag har en helt underbar familj, vi har roligt och trevligt och jag älskar när vi träffas såhär allihopa. Stämningen är alltid på topp och man liksom bara myser av hur bra och roligt det är. Farmor hade skickat med ett litet Mimmi Pigg gosedjur som jag skulle ha med mig, haha!? Nu kommer den vara med på varje bild jag tar under resan bara för det ;)

Klockan 09.00 kan man ju tänka på oss i morgon, för då ändrar resan status från "sen" till "nu" och vi kliver på tåget och sticker till först Kastrup, vidare till London Heathrow och Gatwick, och sist till Bridgetown, Barbados och värmen!

Min hamburgare, min efterrätt t.h och mammas t.v.

Lördag eftermiddag.

Lördag kväll.

Fredag kväll.

Drottning dubbelmoral

Mjukisbyxormjukisbyxormjukisbyxor. Måste hem och byta om till mjukisbyxor var det enda jag tänkte på när jag begav mig hem från praktiken. Med mycket att göra har det inte funnits något utrymme för träning, och i och med att träningen uteblivit har lilla deppen smugit sig på och i och med den har det överdrivna lite sjuka, oavbrutna hetsätandet kickat in. Därmed är nästan-tvättbräde-magen som bortblåst och nalle-magen har börjat titta fram. Kom hem, bytte om, satte mig i datorstolen och sjönk ihop som en påse nötter. Drog upp tröjan och tittade ner på magen, suckade och kände mig fet. Slukade en halv chokladkaka och några nävar chips. Sen gick jag till gymmet. 

Drog och slet i träningskläderna framför spegeln i omklädningsrummet. Det måste ha hänt något med dem där de legat på hyllan, inte har de alltid suttit såhär konstigt. Drog in magen, höll andan och speglade mig själv från sidan. Ingen förbättring. Kläderna satt som skinnet på en falukorv och det var ingenting att göra åt. Tittade surt på min spegelbild. Se vad du har gjort, din idiot. För en månad sen var jag redo för Barbados stränder, men nu vet jag inte ens om jag kommer i bikinin längre. Jävligt dålig timing, damen. Såg mig om för att försäkra mig om att jag var ensam, gav min spegelbild fingret och satte fart mot löpbandet. Nu jäklar ska grisen få jobba.

På löpbanden bredvid mig sprang två vältränade brudar med långt, fint hår i perfekta hästsvansar och med behagligt löst sittande kläder. De var svettiga, men såg inte det minsta besvärade ut. Jag och mina falukorvskinnskläder stod där i mitten och kände mig som en hög med bajs. Bestämde mig för att vända känslan till något positivt och tänkte minsann visa snyggingarna att vi falukorvar kan vi också! En kvart och tre kilometer senare såg jag inte lika obesvärad ut, högröd i ansiktet och svetten stänkte och de kortare hårstråna på huvudet började locka sig och stå rakt ut och mascaran hade runnit ut över hela ansiktet. Intalade mig själv att "om man fortfarande är söt efter ett träningspass har man inte tränat tillräckligt hårt", upprepade det några tusen gånger tills jag tillslut klev av efter tjugofem minuter. Hade tappat viljan att träna, och satte av raka spåret hem och micrade pizza-rester och har nu också smällt ett rör Brago (världens bästa kex). 

Så nu sitter jag här, nytränad och nyduschad och känner mig som en elefant efter kakor och pizza. 

Skit samma. 

1213141516 Oktober

Idag åkte både underställ och vinterkängor fram! Uteförmiddag i bokskogen idag. Det var omöjligt att försöka kämpa emot, det var bara att inse att det är dags för hela vinteruniformen att dammas av och komma fram. Välkomna fram, fodrade termo-fleece-kläder som ska hålla kroppen varm från den frostbitna omgivningen. Resan kan inte komma mer lägligt. Hehe. Sucks to be you.

I helgen firade vi mamma och pappa som båda fyller 45 år i år! Mycket, mycket trevligt med massa god mat och gott sällskap! Det är alltid lika trevligt att åka hem, men när det är kalas blir allt sådär lite extra trevligt! Jag hade gjort mig till och bakat macaroons med smörkräm smaksatt av gräddkola i olika färger för att överraska föräldrarna som båda har en ordentlig sweet-tooth med som inte smakat just det bakverket tidigare. Smörkrämen var fin när jag gjorde den dagen innan, men en natt i kylen verkar ha påverkat den till det sämre, vilket ledde till att den skar sig. Inte så snyggt. Meen, det ska väl se hemmagjort ut säger dem! Min lilla mor som är en helst utomordentligt makalöst duktig konditor gömd i en undersköterskas kropp, toppade givetvis stämningen med sin supersmarriga och proffsigt gjorda passion- och chokladmousse tårta. Och mina små fula "charmigt hemmagjorda" macaroons hamnade i skuggan av den innan den ens han komma ur formen. Haha! Jäklar mamma, och jäklar vad jag mummsade och åt på den där tårtan, det bästa jag smakat!

Pappa hade köpt hem en massa supergoda öl från Oktoberfest-sortimentet på systemet, några sådana finingar slank ner och eftersom jag normalt bara dricker den så kallade "pissölen" var dessa lite mörkare varianter en ny smakupplevelse av alla dess positiva slag! Och bara grejen att träffa min lilla fantastiska lillebror med sin lika fantastiska sambo, och min gulligulliga mys-lillasyster och de små keltokiga hundarna toppar hela helgen något enormt! Åh, en sån fin helg med min fina familj och släkt. Jag, T, lillebror och hans sambo hade ordnat med bästa presenten åt mamma och pappa; En spökmiddag för två följt av trerätters middag, mamma reagerade med skräckblandad förtjusning och pappa tyckte nog mest att det skulle bli himla spännande. Jag tror att alla var imponerade över vilken grymt bra present det var och jag måste erkänna att visst sträckte vi lite extra nöjt på oss när vi insåg att det blev precis så bra som vi tänkt oss -fast bättre!

Underställ och samalnagt fyra olika lager på lager för att överleva
bokskogens höstmyskyla i förmiddags.

Sjukdag ärlikamed nyttodag

Vaknade 06.30 med världens åskoväder i huvudet. Det mullrade så hårt att det vibrerade i pannbenet och blixtarna bländade mig fast jag inte hade ögonen öppna. Regnet som piskade mot rutan bidrog hjälpsamt med att skapa en mer påträngande och verklig känsla av orkanen om härjade strax bakom ögonlocken. Vände mig om, la kudden över huvudet, hörde pulsen i örat och insåg att det inte skulle bli någon praktik för min del idag. 

Klockan 12.45 vågade jag som först öppna ögonen igen. Seg och sanslöst trött steg jag upp och laddade kaffebryggaren. Kan inte fatta vart dagen tog vägen, hjärnan känns som en deg. Orkanen förstörde mycket under sin genomresa i mitt huvud. Nåväl, blir det ingen praktik så är det inga andra alternativ än att sätta sig vid datorn och skriva det sista som ska in till universitetet innan resan så att man har gjort lite nytta idag. Ringde dessutom till 3 för att ta reda på hur det ser ut med dataanvändningen på Barbados, om de har någon tilläggstjänst som gör det billigare att surfa från utlandet och/eller hur mycket det kostar. Nu för tiden är ju telefonen alltid uppkopplad till någon slags surf, oavsett om man själv öppnar ett fönster eller inte. Avsieringar från Facebook, Instagram och inkomna mail. Med en app stänger jag av nästan ett tjugotal appar som startar upp av sig själva varannan minut och som då ligger och nöter på dataanvändningen. Det visade sig att de inte hade någon tjänst som gällde hela vägen till Barbados, och då handlade det helt plötsligt om kostanden 120kr/mb! Woohaa, kom överens med tjejen på andra sidan luren att det förmodligen var bäst att helt spärra all dataanvändning i telefonen från och med det att jag lämnar Sverige, till och med det att jag kommer hem igen och att jag ordnar med wi-fi eller något på plats i stället. Pjuh, är glad att jag gjorde det där samtalet, tänk vilken saftig räkning man hade kunnat få i slutet av månaden annars..

Är ganska nöjd med vad jag hittills har åstadkommit, men med tanke på hur långt tid det har tagit mig (är fortfarande oerhört seg och långsam, att sitta vid datorn direkt efter massiv huvudvärk är inte så värst bekvämt för någon tror jag) och med vetskapen av hur mycket jag fortfarande har kvar känner jag mig fortfarande riktigt stressad! Puhh.. det är bara att fortsätta andas och ta ett steg i taget. Om en vecka vid den här tiden traskar vi runt på flygplatsen i London. Shit, va mycket jag har att göra tills dess.

Anti minus

Minusgraderna håller på att frysa sönder min själ. De kom alldeles för fort, helt utan förvarning. Händer och näsa är iskalla dygnet runt, och hela jag känner mig som en gnällig isfigur. Gode gud vad jag hatar kyla, och än mer att frysa. Har alltid varit "den där frusna" oavsett hur mycket jag tar på mig. Har försökt hålla ut, men i morse åkte både vinterjacka och mössa fram, stod inte ut längre! Kommer att försöka låta understället ligga så länge som möjligt. Alltså, jag kommer nog dö instant när jag kommer tillbaka till Sverige igen den 27 december och går av planet och kommer ut i kylan.. efter att ha spenderat två månader i värmen. Haha! Har det inte gnällts tillräckligt innan, så kommer jag utan tvekan fylla kvoten för vad som anses vara extrem överdrift då. Tro mig.

På torsdagar är det min handledares tur att vara rastvakt på lunchen, med andra ord är det också min uppgift. Faaaaaaaaaaaaaan. Gick klädd redo för att möta en snöstorm på skolgården, och med ett krampaktigt grepp om kaffekoppen värmde jag mina knallröda händer. Runt omkring mig sprang eleverna runt klädda som om det var en helt vanlig och solig höstdag. Ja, solen stod högt på himlen och det var nästan helt vindstilla, men varmt var det då rakt inte. Dumma barn som inte förstår att det är kallt. Ropade åt en kille att han skulle ta på sig sin jacka, för att jag frös bara av att se på honom. Han stannade och tittade på mig som att jag var dum i huvudet, svarade med ett bestämt (och lite oförstående) "nej", och så sprang han vidare. Haha. Det är väl så när man börjar bli gammal. Frusen och gnällig smuttade jag i mig kaffet och räknade minuterna tills jag kunde gå in och bli befriad från detta straffarbete. Nej, kyla är inte frökens grej.

Höstonsdag

07.45. Sprang ut i trapphuset och ner för trapporna i världens fart, ökade och tog sats rakt in i dörren och tacklade upp den. Med andan i halsen flög jag ut och mitt i steget gjorde kroppen en spontan helomvändning och så stod jag inne i trapphuset igen och stirrade ut genom dörren jag bara för en halv sekund sedan slängt upp och sprungit ut- och sen in genom igen. Det var för kallt. Alldeles på tok förjävla skitkallt. Jag var sen, SL väntade på parkeringen, jag måste ut. Fötterna satt fast i golvet, hjärnan skrek nej. Tog ett djupt andetag, och knuffade upp dörren. Frös nästan ihjäl. Ökade takten och gick med bestämda steg mot bilen. Hatar kyla. Asmycket. När jag klev in i bilen såg jag direkt att jag inte var ensam om det.

För att skapa lite värme denna isigt kalla, men härligt soliga höstonsdag möttes jag och HE upp framåt eftermiddagen på Condeco för Afternoon tea. En buffé med scones, muffins, kakor och bröd med alla sorters pålägg och ostar och marmelader. Vi satt i två timmar och åt och pratade om meningen med livet i allmänhet, ett hett ämne såhär i gråhösten och mitt i praktiken. Jag sprang som en dåre mellan vårt bord och buffén och jag åt nog tillräckligt för att ha tjänat in både mina och HEs pengar. Att släppa lös mig på en buffé är varken smart för ägarna eller för mig, tror jag. De tjänar ingenting och jag mår illa. Haha! Nu sitter jag hemma på golvet utan byxor, invirad i täcket och jäser och pustar och har till och med lite ont. All energi är i magen och jag känner mig sådär underbart slö. Vi bestämde oss för att gå hem (ca 2 km), under tiden var det svinkallt med tanke på lilla tunna vårjackan, men såhär i efterhand var det skönt och till och med behövligt. Termometern står på 1 grad, och min hals gör ont. Hrm.. lite Ben & Jerry's fixar det.
Underbar buffé, i alla fall, värt priset av 79 kronor och kommer utan tvekan gå dit igen!

What a horrible day

Tycker att man hade kunnat stryka denna dagen helt. Bara glömma och förlåta att den började liksom. Ingenting har funkat bra alls! Lektionerna har varit dåligt genomförda trots noggrann planering, eleverna var okoncentrerade och mitt engagemang var halvhjärtat. Jag kände det och de kände det och det märktes.

Har börjat känna mig tung i huvudet och ljud runt mig har börjat låta dova. Skulle träna innan maten, men kunde inte logga in på gymmet (något fel med tagen) det var världens kö till receptionen och efter 20 minuter i den gick jag hem igen. Bytte om från träningskläderna till myskläder igen och kände att jag slösat bort en timme av denna dagen till ingenting.

Ååååhh, gör om gör rätt! Sen är det bara en tisdag till och sen sitter vi i kvällssolen på Barbados med varsin rom och cola. Peppa peppa peppa.

I wish it was sunday

Först var jag glad. Helt utom mig själv. Sen kom vändningen. Hann inte riktigt med. Blev ledsen. Sen förvirrad. Så kom ilskan. Nu är jag bara besviken. Så jävla besviken. 

Eftersom det var måndag var sängen som vanligt skönare än vad den är resten av veckan, och jag låg kvar en kvart längre än normalt och kände efter om jag fått influensan under natten. Besviket fick jag tillslut inse att jag är frisk som en nötkärna (fysiskt i alla fall) och gled ur sängen och landade som en klump gelé på golvet. Ville inte ville inte ville inte. Kände efter en sista gång. Ingen feber, inte ens hes. Stannade framför spegeln i hallen och ramlade nästan baklänges av synen. Gick och la mig med blött hår. Har man självfall och lockigt hår är det allt annat än rakt och livlöst på morgonen om man bara gått och lagt sig med det blött utan att ens fläta det. Det såg ut ungefär som att jag hade sovit med inte bara ett finger, utan med hela armen i ett eluttag.  Minns att jag skrattade till. Mina ögon liksom hängde, var så trött att det kändes som att huden höll på att glida av ansiktet, har aldrig sett något liknande. Fick platta håret i evigheter för att få ordning på virrvarret som uppstått under en god natts sömn (ja, äntligen har jag sovit gott!), och jag lyckades nog ganska bra med, en liten tjej i trean kom fram till mig idag och sa: När jag blir stor önskar jag att jag kommer att se ut som du. Du har så fint hår. Aww.. snurrade en slinga runt pekfingret och fick fram ett fånigt Tack och kämpade som en gris för att inte visa hur fullständigt överdrivet toklycklig jag blev. Jag hatar mitt hår, det är slitet och missfärgat. Haha!

Träffade JUJ efter praktiken och pratade om livets bekymmer över några koppar kaffe. Det var inte jättemycket folk där och det var många lediga platser runt oss. Plötlsigt dyker två småfjortisar i typ femtonårsåldern och sätter sig vid bordet precis bredvid (den lilla skygga svensken i oss kände sig trängd) och de gapskrattade och förde ett jäkla liv och rätt som det var började de blåsa vatten på varandra genom sina sugrör.. ja, de hade säkert jättekul. Tanten i mig tyckte mer att de störde min och JUJs mycket trevliga kaffestund.

Avslutade dagen med en runda på gymmet tillsammans med MM. Riktigt, riktigt skönt! Körde intervall på crossen och det va typ det jobbigaste jag gjort. Haha!

Somedays you have got to dance

Igår hade jag bestämt mig för sovmorgon. Därför blev jag inte sådär jätteglad när jag vaknade av solen i ansiktet vid typ åtta. Som en apa, nästan helt utan hållning, tog jag tjurigt kudden under armen och greppade täcket och bäddade ner mig i soffan. Det skulle vara omöjligt att somna om nu, men jag hade bestämt mig för sovmorgon och skulle i alla fall inte stiga upp än. Solen hade väckt mig, men den hade inte fått upp mig. Inte än.

Låg i min favoritpyjamas (den jag fick av T på alla hjärtans dag, OnePiecen) under täcket i soffan och satte igång Masterchef Australia säsong tre. Var uppe två gånger, och det var när jag startade kaffekokaren och när jag sedan gick och hämtade en kopp. Först vid halv ett gick jag upp, för då skulle jag möta upp fröken MM och så skulle vi gå till gymmet. Det blev en helt okej morgon i alla fall! Efter nästan två timmar ansåg vi oss sedan klara och satte av hemåt. Jag bokade en tvätt-tid, för att passa på att få träningskläderna rena då jag inte tränar idag. Hoppade in i duschen och drog på mig min OnePiece (inte pyjamasen, haha). Efter att ha duschat och man fryser lite är den typ det bästa plagg man kan ta på sig. Den och fårskinnstofflorna. Gnällde lite om att det är tråkigt att tvätta när jag pratade med LE, hon sa att man får ta en tvätt-öl om man vill, så jag gjorde det. Med tvättpåsen i ena handen och ölen i den andra, iklädd min lila/rosa OnePiece och med håret handdukstorkat och ruffsigt åt alla håll lämnade jag lägenheten. Det är väl tur att man inte skäms, haha.

Lagom till tvätten var klar och hämtad och jag var i ordning ramlade LE in och strax efter henne kom MM. Vi förfestade lite själva innan vi gick vidare till festen och senare tokdansade på puben. Efter denna veckan var det skönt, men främst behövligt, att släppa loss lite. Att dra på sig en klänning och piffa till sig och bara vara. Att för en kväll lägga alla bekymmer bakom sig var viktigt. Vi hade fantastiskt roligt och nu sitter jag i soffan under täcket med pyjamasen på igen och ser på Masterchef, städade lägenheten för en timme sen och har ätit ett rör ballerina till frukost. Härliga söndag.

Igår körde jag på "den lilla orangea" och mina nya stövletter.
Förstå den enorma ironin i den vänstra bilden! Ibland får man spexa :)

Fing friday

Det var tungt när larmet drog igång idag. För tungt. Sängen var på tok för skön för att lämna och det enda jag hörde var en röst i huvudet som bönföll mig att absolut inte stiga upp. Gick igenom möjligheterna att stanna hemma i huvudet. Kom fram till att det inte var värt det, tryckte av larmet när det satte igång för andra gången och satte ner mina varma fötter på det kalla golvet. Livet. Det är som ett kallt linolium-golv under varma, nyvakna morgonfötter.

Släpade väskan efter mig hela vägen till parkeringen, samåker med SL till praktiken. Det är så fantastiskt att se honom på morgonen. Att se någon med exakt samma besvärade och deppiga uppsyn som sig själv. Jag öppnar dörren, vi ser på varandra med trötta ögon, skakar på huvudena och så sätter jag mig och så suckar vi djupt i kör innan vi börjar spy galla över våra livssituationer. Det är härligt att ha en jämlike i sin närhet. Just nu lever jag lite på SLs elände, och jag skäms inte så värst mycket alls.

Alla slutade tidigt idag för att det var fredag, alla utom fröken som satt fast hos sin handledare och planerade långt in på eftermiddagen. Missade alla tre möjliga bilarna hem och när dagen sedan kom till sitt slut även för mig del var det bar att börja traska hem i regnet. I en tunn vårjacka utan långärmad under ens var jag dyngsur när jag efter nästan en timmes promenad ramlade in i hallen. Händerna var knallröda och jag kände mig precis som jag såg ut när jag skrämde mig själv i spegeln. Livet.

Jag är så glad att jag har LE som ringde och erbjöd sig att komma hit och laga middag till mig, och jag tackade och insisterade på att då skulle jag bjuda på vinet. Hon kom hit med sin matkasse och trollade fram en supergod, varm smörgåstårta som jag åt på tok för mycket av! MM och AX kom också och njöt av middagen, så blev det gott att dricka, mycket snacka och en omgång kort. Helt okej fredag tillslut!

Pass på passet

Klockan halv fem lämnade jag min praktikplats, och i samma sekund som trägrinden smällde igen och jag hade den stora stenbyggnaden bakom mig kom tårarna. Fan med. Torka torka. Längs kinderna. Skämdes. Tänk om en förälder skulle köra förbi, eller ett barn komma gående. Tjugotreåringar går inte runt och lipar som små barn på trottoaren mitt på ljusa dagen, väx upp. Hade en inre diskussion med mig själv. Varför är det såhär nu då? Kan du vara snäll och sluta? Nehe.. men detta är ju ganska pinsamt. Ryck upp dig nu, damen! Snörvlade och betedde mig konstigt ända fram till polishusets entré. Helvete. Jag skulle skaffa nytt pass idag, åker ju om mindre än tre veckor.. Och precis där och då kommer jag på att det är ju faktiskt ett fotografi på ett pass. Och här har jag gått och snorat och lipat och torkat och gnuggat en bra stund. Försökte se i spegelbilden i fönsterrutan om jag var svart runt ögonen, gnuggade lite för säkerhets skull och tog en nummerlapp. Det tutade till direkt och kvinnan i luckan log mot mig och sa vad jag skulle göra, en kamera hissades upp till rätt höjd för att passa min längd och så togs kortet. Jag försökte känna mig lika fräsch som jag gjorde när jag gick hemifrån i morse.

Sådär, sa hon och klickade upp allt på en skärm så att jag kunde se hur passet kommer att se ut.

Jag dog lite inombords. Gick närmre, stirrade på fotografiet, spärrade upp ögonen, backade, kisade, lutade huvudet på sned. Ingenting hjälpte. Jag bet mig i läppen för att den inte skulle börja darra igen. Sen blev jag lite irriterad. Jag ville fråga kvinnan vem fasen tjejen på bilden på mitt pass är, för inte kan väl det vara så jag ser ut? Gode gud, är det så folk ser mig. Det enda jag såg framför mig var hur polisen gått till en gränd och väckt en pundarbrud från sin djupsömn i en mysigt bäddad kundvagn, för att sedan be henne att följa med och ta en bild till brottsregistret. Sliten och oförberedd var det bara för henne att stiga upp och le för kameran. Ja, ungefär precis exakt så skulle bakgrundshistorian till mitt pass-foto kunna vara. Trevligt.

När jag var klar och lämnade stationen tittade jag på klockan och insåg bittert att jag skulle missa träningen, det enda just nu som gör mig glad. Gjorde en typisk Hanna och gick raka vägen till Coop för att kompensera upp den inställda träningen. Antingen ska jag förbränna eller konsumera kalorier, så enkelt är det. Det blev glass och choklad och popcorn. Och så en punchrulle, eller dammsugare, i handen i väntan på att T skulle komma och hämta mig. Stod där som en idiot på trottoaren och smaskade på min kaka och kände mig ensammast i hela världen.

När jag klev in i bilen log T åt mig, hade ringt honom innan och han visste att jag inte var helt på topp idag. Han hade köpt och tagit med sig en kanelbulle till mig, eftersom det är kanelbullens dag idag. Jag blev så glad. Han är så snäll. Jag är så tacksam för att vi fortfarande har varandra fast mycket har ändrats.

Oh my

Vilken vecka, vilken vecka. Och den är inte ens slut.
Tröttheten sitter i som ett elakt virus och jag har börjat känna mig mer kraftlös än någonsin. Kvällarna är sena, nätterna är oroliga och mornarna är tidiga. Det börjar mer och mer kännas som att jag inte hinner med livet och jag har börjat att fullständigt tappa greppet om det kaos som sker runt mig. Hur jag än vänder och vrider mig finns där likförbannat en vägg att gå rakt in i, och jag vet varken vart eller hur jag ska börja för att få ordning. Att kamomill-te har en lugnande effekt är dessutom antingen en myt eller så är det bara mig det inte har någon inverkan alls på, ingen skillnad what so ever, lite besviken.

Att känna sig otillräcklig och energilös tar på krafterna och hur jag än kämpar med att hålla humöret uppe och vara pigg och på alerten har jag känslan av att det inte riktigt lyckas. Har börjat bli deppig och kinkig, och har börjat fundera på saker som jag egentligen gått vidare från. Saker som gjort mig ledsen och arg och som jag redan har bearbetat och släppt, men som nu letat sig fram igen och som åter ligger och rycker i irritations-trådarna. Gav mig själv tre timmars fri hopp och studs idag för att tänka på annat och gav mig av till gymmet för ett pass spinning/core. Orkade inte ett skit och var tvärsäker på att jag skulle dö där på cykeln till tonerna av Right said Fred - I'm too sexy. Vilket öde. Och jag kan tala om att jag var allt annat än sexy. När jag tog mig ut från spinningsalen på världens spagettiben log folk och nickade åt mig. Jag nickade tillbaka och log och tänkte att detta va ju trevligt! Precis sånt som behövs just nu. Trevligt. Sen såg jag mig själv i spegeln och insåg att de förmodligen inte alls nickat för att hälsa i trevlighetens tecken, utan för att jag såg ut som en panda med utkletad mascara runt hela ögonen. Haha ja, kan ju konstatera att jag var inte en särskilt söt panda.

Gick hem och lagade och åt mat och nu är rasten slut och det är dags att plugga sönder mig själv igen.

TJA

Rock of ages

Vilken film. Wow.
Det säger sig självt, musikalerna är de bästa filmerna och rocken är den bästa musiken. Resultatet av att mixa dessa är ren och skär kärlek, det är en film som likt en pil träffar mig på det rätta stället, rakt i hjärtat. Det är så sexigt, och så okristligt bra.

Men där det finns höga berg finns det också djupa dalar. Bruden i huvudrollen är för mig helt fel. Hon hör snarare hemma i ett avsnitt Glee eller som röst till en Disney-prinsessa med den sockersöta, lite nästäppta flickrösten. Hon sjunger fantastiskt bra, men när det är så sött att det skulle kunna vara en allmän fara för en diabetiker fick i alla fall jag lite fel vibbar när hon jammade loss till riktigt fin rock. Tyvärr hörde supersöta Barbie med sockerrösten inte riktigt hemma i denna sortens forum, tycker jag. det blev liksom lite för gulligt i en omgivning av sexig glamrock.

Tom Cruise som Stacee Jaxx, före detta sångare i dåtidens största rockband, är bra. Men bara bra. Jag hade mycket hellre kunnat tänka mig Johnny Depp i rollen som nedsupen, sliten glamrockare än Tom Cruise. Han kändes lite avig att se i en sådan roll, han gjorde sitt jobb bra eftersom han är en duktig skådis, men med herr Depp som Stacee hade nog rollen varit snäppet vassare. Tyckte dessutom bara att Tompa såg ut att ha lagt på sig lite gubb-hull och man fick känslan av att de där rutorna bara var ditsminkade, njae, köper inte riktigt honom i den rollen.

Allt Russel Brand gör är alltid ett asgarv. Han är så otroligt jäkla skitrolig att jag dör lite bara av att titta på honom. Att han skulle ha en roll i denna filmen måste varit självskrivet, för detta om något passade honom som handen i handsken. Skrattar högt åt honom, och sådär fult. Denna filmen var hans element utan diskussion.

Valen av låtar var helt fantastiska, och jag satt och ylade till varenda en och längtade tillbaka till varenda spelning/festival jag någonsin varit på med mungiporna från öra till öra och med konstant återkommande gåshud. Ja, denna filmen var kärlek för själen utan tvekan.

Bästa scenen i filmen, fem ord: Malin Åkerman, Tom Cruise, biljardbord.