Macarons inc

Igår morse mötte jag EH utanför simhallen, hon hade utöver sina simkläder också packat ner ombyte, tandborste och pyjamas. Hon log och frågade om jag var laddad inför bakandet som skulle ske efter skolan och jag log tillbaka och svarade artigt; Va? Hm. Vi hade visst bestämt förra veckan att hon skulle sova över hos mig och så skulle vi baka macarons tillsammans och hjälpas åt och så för ingen av oss har gjort det innan och det är alltid roligare att vara två. Lite skamsen kände jag mig, för att jag helt hade glömt det, men hon är alltid välkommen och genast började jag längta till eftermiddagen.

Eftersom både EH och sambo tycker om viol bestämde vi oss för att göra de med violsmak och med choklad ganache emellan. Vi gick och handlade sötmandel för att göra allt rätt och riktigt från grunden, skållade den och skalade den och så drog vi fram hushållsmaskinen och började mala. Men det blev för grovt så vi var tvungna att sikta ner allt till en annan skål. Två timmar senare, och med mandelkross över oss och hela köket, fick vi ihop de 100gram som vi skulle ha. Kan tala om att under mandelmjölsframställandet var vi båda två nära att fullständigt ge upp och sätta oss och tjura framför teven i stället. Ingenting är värt den mängden jobb vi la ner på ett sånt litet skitmoment. Till nästa gång är det jag som köper mandelmjöl.

Ganachen var enkelt och blev riktigt god, och eftersom den gjordes på mörk choklad blev det inte fullt så sötsliskigt som det nog annars väldigt lätt hade kunnat bli. Lite synd är det däremot att alla macronerna sprack, men det kan bero på att mitt tålamod är det sämsta i världen och att jag blev för ivrig med att få in dem i ugnen. De hade vilat i en timme, men de hade nog kunnat stå en liten stund till.

Gör om gör rätt, som de säger. På fredag görs det en ny omgång med annan smak.

Ge mig kontrollen över kontrollen

Jag och sambo sitter och tittar på TV, han zappar och stannar tillslut på svt1. Ett björnhuvud är inzoomat i rutan.
Jag: Awww, va söt.
Sambo: Den är död.

Ja, ungefär så mysigt har vi det i tevesoffan såhär en söndagkväll. Det är faktiskt väldigt sällan vi sitter och tittar på teve utöver den där timmen när På spåret går på fredagarna och den där timmen vi äter varje dag. Men när vi väl sitter i soffan och gosar upp oss mot varandra (som vi alltid gör) är det ruskigt mysigt. Vi är faktiskt grymt bra på att mysa. Först såg vi på handbollen till maten, och så såg vi Copycat singers eller vad det heter. Jag vann med flest rätt gissningar. Och så tittade vi på Så ska de låta, även där vann jag på det som gick att tävla om. Igår kväll tog vi dessutom igen de två På spåret-avsnitt som vi missat och känner oss nu hela igen.

Däremot är det en sak vi inte riktigt är överrens om när det kommer till att spendera tid framför teven. Sambo ska alltid ha fjärrkontrollen, och det hade egentligen inte behövt vara ett problem, men karln missbrukar sin makt och förstör allt som har med teve-tittande att göra. Jag zappar mycket, men hans sätt att zappa på är utom all kontroll. Det är lite här och lite där och han hinner inte se vad det är han byter ifrån och han hoppar fram och tillbaka så snabbt att det inte finns någon möjlighet att se om det han byter till eller ifrån är bra eller dåligt. Och jag önskar att hans oprofessionella zappande var det största irritationsmomentet, tyvärr är det inte så enkelt. När han har makten över fjärrkontrollen och inte zappar på det helt galna sättet gör han i stället något annat, något som jag alltid ifrågasätter och aldrig fått något godkänt svar på. Han trycker upp text-tv. Jag tror att vi spenderar mer tid med att titta på text-tv än att titta på någon annan kanal. Och så sitter han och läser upp alla sport-reslutat med största möjliga inlevelse "Nämen! Karlskrona vann mot Vita hästen. Oj oj.." *gör en såndär asförvånad min med höjda ögonbryn och båda mungiporna tryckta neråt och nickar långsamt och tittar på mig precis som att jag ska hålla med och tänka "det va som fan, så bra så bra"*.

Jag borde få ha ensamrätt på fjärren. Jag vet hur man zappar på det mest effektiva och korrekta sättet. Jag ser snabbt vad det är jag kommer till och vad det är jag byter ifrån och jag gör längre pauser när det är relevant och jag spenderar absolut inte halva teve-tiden på text-teve. Kort sagt så tråkar jag inte ihjäl tevemyset. En gång fick jag kontrollen för att han skulle på toa, men så gjorde han en fuling och gav mig en kram när han kom tillbaka och snodde den och viftade med den framför ögonen på mig. Och så tryckte han igång text-teve och läste om alla resultaten i Champions league med största möjliga delaktighet och granskade siffrorna noga. Visst, det var inget på teve som jag ville se och jag brydde mig inte, men reklam är roligare än text-teve. Faktiskt.

Fyradagarsenarefödelsedag (och allt runt omkring)

Denna helgen var det dags för min familj/släkt att komma och dricka kaffe och fira min dag som var i tisdags. Gästlistan bestod av mamma, pappa, lillebror, lillasyster, lillebrors sambo, mormor, morfar, morbror och morbrors fru. Ett mycket trevligt och uppskattat sällskap som är välkomna vilken dag som helst. Har sett fram emot denna dagen länge, och det blev precis så bra som jag hade tänkt mig det. Jag tackar igen för fina blommor och för att alla tog sig tid att komma! Fick biljetter till Ljust & Fräscht, en show med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert om det perfekta boendet, så jag och sambo och mamma och pappa ska gå tillsammans och se den, underbart! Och så fick jag äntligen ett Macaron kit, det som jag velat ha så länge så länge. Nu ni, nu blir det massa macroner framöver!

Bakandet till idag påbörjades redan i onsdags, då jag gav mig på att göra biskvier för andra gången i mitt liv. Första gången jag antog utmaningen att göra dessa otroligt delikata bakverk blev de mycket goda, men groteskt stora. Jag hade ingen uppfattning om hur mycket de skulle flyta ut och möttes av en fruktansvärd syn när jag kikade in i ugnen, och eftersom jag är sådär härligt halvseg emellanåt gjorde jag absolut ingenting åt saken. Däremot retade jag mig på slutresultatet och va lite småsur på mig själv för att jag gjort måltider snarare än små munsbitar. Första plåten med biskvier blev fel, okej, men varför gjorde jag inte gjorde någonting åt det de följande sex plåtarna kan jag än idag inte svara på. Jag skyller på att den enda formen av "klok" jag besitter är den som börjar med termen "efter". 

Denna gången var jag inte heller särskilt slug. Av tidigare erfarenheter hade jag koll på att jag denna gången skulle göra biskvier i munsbitformat snarare än måltid och jag hade en hum om hur mycket jag skulle lägga upp på varje plåt. Ungefär åtta plåtar plåtar med cirka 12 biskvier på varje senare stod jag klockan 23:30 onsdagskväll med ungefär 100 biskvier framför mig, som skulle halveras, fyllas med smörkräm och läggas ihop. Jag hade (givetvis) inte tänkt på att man med mindre format på biskvierna också får fler biskvier. Nehejdå, det hade jag inte alls med i beräkningarna. Tyckte att jag varit sjukt smart när jag kom ihåg förra gångens missöde och reglerade det, men hade inte en tanke på att en halverad storlek ger dubbelt så många med lika mycket smet i utgångsläget. Smörkrämsfyllde till klockan 00:30, sedan tog jag paus fram till igår.

Medan sambo ölade med sina kompisar på annat håll, stod jag som en liten hemmafru och bakade med en kopp baileyskaffe och med "På spåret" som sällskap och tävlade med mig själv. Gjorde den tredje och sista omgången smörkräm och fyllde de sista biskvierna och frös in dem, och så gjorde jag cupcakes som fick vila på galler till idag. Mitt under bakandet kom en god vän till mig på besök, och vi hade det mycket trevligt med en massa skvaller och kaffe. Och så mitt i alltihop dinglade sambo in genom dörren, med glansiga, halvröda ögon och världens smajl och skulle hämta Minttun och så försvann han igen och vi återgick till vårt kaffe. Samtidigt som fantastiska L gått kom sambo hem och fnittrade och gick och la sig. Jag hade lite kvar att dona med i köket, och varje gång jag passerade dörröppningen till sovrummet eller gick in för att säga något började han bara vifta med händerna och skrek "Schas, Ove!" och asfnittrade på nytt och tyckte att han var det roligaste som fanns. Sen gick han upp och snodde en kaka, och han trodde att han lyckades dölja det, fast han smulade ner hela golvet när han började le sådär stort och fånigt. Haha. Ibland är han rätt kul.

I morse gick jag upp till väckarklockan och började doppa mina 100 biskvier i choklad. Jag hade delat upp dem  i ganska jämna andelar med päron-, apelsin- och banansmak. Sen så gröpte jag ur mina cuppys och fyllde dem med hallonsylt och vaniljkräm och la på locket igen och spritsade på grädde och ringlade hallon syrup över och så tryckte jag dit en marsipanros på toppen på hälften och en chokladros på toppen på de andra. Eftersom jag själv inte äter tårta tyckte jag att det var en rolig grej att göra, som varsin egen liten tårtbit men ändå inte tårta liksom. 

Nästan alla biskvier följde med gästerna hem (tar det som det bästa betyget) och det var urmysigt att ha alla på samma gång här. Dagen kunde inte blivit bättre någonstans alls. Och nu sitter jag här, i pyamas och har världens halsont. Tror min kropp försöker döda mig, för jag kvävs snart.. honungste och sängen blir det en lördagskväll som denna.

Igår var det min dag

Igår var det min födelsedag, och jag hade aldrig trott att så många skulle gratulera mig! Det var minsann en rolig syn att logga in på Facebook och se att man hade långt över så många kommentarer man hade väntat sig. Även om Facebook meddelar folk att någon fyller år, och fast jag inte umgås med ens en tredjedel, var det så roligt att se att så många ändå tagit sig de sekunderna för att skriva grattis. Och fast jag inte umgåtts med många av dessa människor på många år, blev jag jätteglad av att se deras kommentar. Det värmde mer än jag hade trott.

På morgonen i skolan sa en klasskamrat grattis till mig när jag passerade henne, och jag fattade inte att det var mig hon pratade med först, så jag gick bara vidare flera meter innan jag förstod att det var mig hon varit gullig och sagt grattis till. Gud så pinsamt. Och i synnerhet oförskämt. Haha, gick snabbt tillbaka och skrattade och tackade och bad om ursäkt. Men ändå, är det ett ålderstecken att glömma sin egen födelsedag fast lillebror ringt och sjungit "Med en enkel tulipan, uppå bemärkelsedán.." klockan 06.20 på morgonen? Det va så mysigt att vakna till av hans ljuva stämma sådär en timme innan klockan skulle ringa, och jag borde ju ha kommit ihåg att han hade sjungit bara två timmar tidigare och att det således var min dag. Det går redan utför.

Strax efter att jag kom hem från skolan plingade det på dörren, och när jag öppnade stod en kille där med en bukett blommor. Kände en liten såndär biofilmförälskelse och undrade vem denna lite kortare främling var. Sedan frågade han bara om jag var Hanna, och jag sa "ja" och så sa han bara "här" och så tog jag emot dem och så log jag och då smålog han lite tillbaka och kutade ner för trappen igen. Min biofilmförälskelse drog över lika fort som den kom, och så stängde jag dörren och var attans nyfiken på vem blommorna egentligen var ifrån.

Buketten var inslagen i papper, och på den satt en adresslapp och mitt namn. Jag rev upp det och möttes av en riktigt, riktigt fin bukett med bland annat tulpaner och andra blommor som jag inte kan namnen på, i rosa, lila och vit. Och bland blommorna satt en lapp där det stod "Grattis på födelsedagen! Mamma & Pappa, Mormor & Morfar." Det var så fint allting. Sådana gester är värda så mycket, mer än man tror. Hade aldrig gissat på att få blommor på det viset. Åh, jag blev så glad i hjärtat.

Sedan kom sambo hem från skolan, och jag hade lovat att titta på fotboll med honom, så det var bara att dra iväg. Efter detta helt fantastiskt intressanta och spännande evenemang(det var det inte, men klart man ställer upp för varandra) åkte vi och åt på ett litet gatukök för jag höll på att typ svälta ihjäl. Sen så hade han planerat att vi skulle gå på bio senare på kvällen, uppskattades starkt. Filmen va bra, den va i 3D och den hette "The darkest hour" tror jag. Det va mysigt. Fast det är alltid samma sak; vi beställer den största menyn med två gigantiska läsk och den stora popcornen och så tar sambo nyp Bara en näve och så slafsar jag oavbrutet upp resten genom hela filmen och så är det bara bottenskrap kvar när  bion är över och jag mår asilla och har halva läsken kvar och börjar hetsdricka den innan den blir alltför avslagen för att jag är för snål för att hälla ut den och så mår jag lite mer illa av det och så rapar jag helt okontrollerat hela kvällen (det sista är i och för sig lite kul).

Idrott, dag 1

Första dagen i andra specialiseringen idag. Då var det dags att bli idrottslärare också, vilket typ alla som känner mig skulle säga är ruggigt otippat. Det absolut värsta ämnet genom tiderna har alltid varit idrott. Men jag tror att det kommer bli bra, överlevde ju första dagen utan större problem, bortsett från att jag fick rusa hem under lunchen för att tvätta av mig och byta om. Trodde ju aldrig att de skulle köra igång direkt med en massa rörelsekrävande påhitt första dagen, på introduktionsdagen. Hade dragit på mig en tjock, långärmad rock-grej i stickat och hade stora raggsockor på fötterna, och så skulle de ha oss till att springa runt i gymnastiksalen och göra indianhopp och hoppa hopprep och sit-ups och kullerbyttor och gud vet allt de utsatte oss för. Kräktes nästan. Och så var vi två och två och tävlade mot de andra paren och hon jag hamnade med är värsta gymnasten och tävlingsmänniskan. Haha. Stackaren har nog aldrig kämpat så hårt för att peppa någon tidigare i sitt liv. Och den där kullerbyttan.. pff.. jo, jag tackar. Senast jag kullerbyttade var i typ lekis, och denna tjejen gör det dagligen. Hon liksom hoppade rakt fram (som när man ska dyka från en brygga, ungefär) och rullade runt och upp på fötterna igen. Det såg inte ens ut som att hon nuddade golvet. Jag var inte riktigt så graciös och satte i pannan och tog sats och dunsade ner med hela köttpaketet i golvet, och så kravlade jag mig upp på fötterna igen och drog tröjan på plats och denna stackars tjej hejade på mig som att jag varit asduktig. Haha. Vi vann inte.

Och detta var ändå inte det värsta. Innan vi gick in till gymnastiksalen och delades in i lag fick vi i uppgift att vika ett A4-papper så att det blev fyra rutor, och att i de rutorna rita vår familj, hobbys, nuvarande och/eller framtida yrke och våra drömmar. De första tre gick lätt som en plätt. Men den fjärde och sista rutan var svårare, och jag kom inte på någonting alls att rita, så jag gjorde en fin gubbe i stället med en pratbubbla som sa "Heej" för att det  inte skulle se så ensamt ut. Fatta va sorgligt! Jag har inga drömmar.. mer än mardrömmar, och det var nog inte meningen att det skulle ritas ner. Annars hade jag bara gjort gubben till en zombie och det hade varit aslätt. 

När vi var klara tejpade vi upp lapparna på brösten och minglade runt och pratade om våra lappar med varandra. Alla skrattade åt min sällskapsgubbe, och pratade friskt(läs: skröt) om sina drömmar. Det slutade med att jag snodde alla de andras drömmar rakt upp och ner, så nu drömmer jag om att bland annat; lära mig att surfa, arbeta utomlands och turnera med ett band. Men kan änndå inte riktigt sluta tänka på hur tragiskt det är att jag inte kom på några egna, och hela situationen tar mig osökt tillbaka till idrotten i gymnasiet när vi skulle ha avslappning till en såndär skiva med en lugn, kvinnlig röst som säger vad man ska tänka på. Allt gick jättebra fram tills hon sa; ..Tänk nu på någonting bra du har gjort, där du var stolt över dig själv. Började aslipa direkt och låg där och snyftade medan alla andra halvsov. Kärring.

Förtidsfödelsedag

Nu gick gästerna för en stund sen, och sambo har gett sig av för att spela innebandy. Så nu sitter jag här, med teven som mitt enda sällskap, och avnjuter en kopp chai-te. Finkläderna ligger i en hög på golvet, myskläderna sitter som en smäck och håret är uppsatt i en tofs, det går bra nu. Annars var jag såhär fin innan idag :)

Redan klockan ett dundrade sambos familj in genom dörren, med en stor gryta kroppkakor och en proppfull kasse med paket. Gissa om de va välkomna! Det hade de i och för sig varit även utan kroppkakor och paket, men med dessa grymma grejer blev de lite extra mycket välkomna måste jag erkänna. För vem vill inte ha typ världens bästa mat och en massa presenter? Säger man något annat ljuger man, och sånt håller i alla fall inte jag på med. Det är alltid så roligt när dem kommer, de är alltid så glada och skrattiga och hundarna är överallt och vill hälsa och mysa och alla ska kramas. Och de tycker alltid att vi har det så fint och hemtrevligt. Ja, dem är utan tvekan bra gäster.

Klockan ringde klockan nio i morse, och nästan exakt kvart över hoppade jag in i duschen, och vid strax över halv tio stod jag ren och redo i köket. Tidigare i veckan gjorde jag och JO biskvier i två varianter; päron och hallon/citron, som sedan dess har legat i frysen tills de togs fram och skulle doppas i choklad idag. Biskvierna är halverade, med smörkräm mellan halvorna, för att jag tycker att det är snyggare så. Och lite för att mamma alltid gjort så, och då vill jag med göra det. Päronvariantens ena sida doppades i mjölkchoklad och hallon/citronen doppades i vit choklad och dem blev jättegoda. Godare än på konditori, sa dem, och jag håller faktiskt med. Nöjd som tusan är jag, tack för gott samarbete, JO!

Är däremot ordentligt missnöjd med mina cupcakes. Tyvärr blev det inte alls bra, alldeles för mastiga och kvalmiga. Sen blev frostingen bara en sörja, som dessutom skar sig. Gör om gör rätt, säger jag. Svägerskan sa att de var goda, och ja det gjorde väl alla andra med, men jag tror att det var mest för att vara snälla. För dem va inte goda alls. Haha.

Fick typ världens bästa presenter, har äntligen Keplers nya bok Eldvittnet i mina ägor! Har suktat efter den sen jag för första gången såg den i Kosta några veckor innan jul. Och så är jag, efter många många månaders letande och deppande, äntligen äntligen en av de lyckliga som har en pippi-tröja! Tror inte att någon förstår hur mycket jag fullkomligt älskar de tröjorna, och hur ledsen jag har varit över att jag inte fått tag på någon. Till och med sambo har en i herr-modell, men jag har varit utan... fram till nu. Denna lycka. Och så har jag nu en stor fin skål(som är utmärkt till bland annat popcorn och kroppkakor) i märket Mine från Kosta Boda i lila. Samlar på det sortimentet och älskar lila, perfekt. Och så fick jag en till låda till mina klockor, så de fyra som inte fått plats i min förra har också fått ett hem nu. Och en Macaron kokbok och Dean Koontz bok Blixtsken, som verkar skitbra. Och så fick jag en supermysig ljuslykta, som skapar ett Paris-motiv på väggen. Och så fick jag världens sötaste Miranda-nalle "för att den var jag". Dem är så fina, sambos familj, de vet precis vad jag älskar. 

Och så måste jag givetvis återigen säga grattis till min lilla svägerska och hennes pojkvän som förlovade sig idag! Ni är så fina, ni två.

Helt enkelt himmelskt..

Nu är det mycket som händer. I veckan bakade jag och en kompis helt underbara kakor, och dessa gottigheter ligger nu i frysen och väntar på den sista touchen imorgon. Och just idag bestämdes det vilken cupcake jag skulle bjuda på imorgon. Sen den dagen jag lovade svägerskan att göra åt henne har jag velat fram och tillbaka. Och jag har haft ett hundratal olika varianter och lösningar och diskussioner med sambon. Vad han får stå ut med mycket, stackaren. Och oavsett vad han har svarat jag jag lika fort glömt, inte lyssnat eller helt avfärdat hans hjälp och kommentarer. Jag har varit uppe i mer kakor än utbudet på ett helt konditori och sambo har gång på gång lugnt och förstående rynkat pannan och talat om för mig att jag återigen gått för långt. Ja, jag är rätt dålig på att se vart den där gränsen vid lagom går. Nu är det i alla fall i slutskedet och imorgon återstår bara dekoration och det där sista piffet. Ingen återvändo. Och den där cuppyn har jag velat med nu så många gånger att jag inte ens själv har någon koll på vad slutresultatet blir. Däremot vet jag att ingen cupcake jag gjort tidigare någonsin har doftat så himmelskt. Det är nästan så att man blir lite yr och kär.

Och på tal om himmelskt. Var på restaurang, eller pub, igår med en drös kompisar och ölade och åt mat och tusan va trevligt det var. Jag och sambo beställde in en ölbricka, vilket innebär att man för en endaste liten hundring får fem glas á 2 dl med valfria ölsorter. Finfina grejer om man är nyfiken på att testa lite annat än vad man är van vid. Och så kom maten, och ja gode gud, maten. Beställde ryggbiff, medium, med pommes och mango-chili sås. Kan i och för sig starkt gissa mig till att Gordon Ramsey inte hade klassat den köttbiten som medium, snarare som rare. Och han hade nog typ satt gaffeln i den och slagit kocken i ansiktet med den och skrikit "you fucking donkey!". Det va nästan så att köttet ryckte när man satte kniven i det, och blodet var överallt och man kunde, om man riktigt ansträngde sig, höra ett svagt skrik när man började slita isär det. Och när jag satte tänderna i det va det som att höra ljuv musik, och varenda litet hårstrå på kroppen reste sig och det där, mina damer och herrar, var ta mig tusan den godaste köttbit jag någonsin ätit. 

Jag och sambo från igår, på The Bishops arms.

Hej, jag heter Hanna och jag är beroende..

.. av bakning. Har kommit på mig själv, idag igen, med att sitta i timtal framför olika bloggar, andra hemsidor och på YouTube för att få inspiration och nya idéer till min bakning. Och det är inte bara det att jag sitter länge, jag tappar tidsuppfattningen helt och vips så har flera timmar förflutit helt utan min vetskap och dagen är slut och jag ligger jätteefter med allt jag tänkt att göra. Men, jag vet nu massa nya tekniker som kommer att göra min bakning ännu roligare. Värt att.

Hur mycket jag än avgudar dessa fantastiska tjejer, med de mest underbara bloggarna, finaste bilderna och smarrigaste recepten, så hatar jag dem lite. Jag vill också ha den där fina bloggen med bilderna och recepten. Jag vill också sluta baka safe och våga höfta själv och sedan avgöra om resultatet blev bra. Jag vill också våga komma på saker själv. Jag vill dessutom också ha den där grymma tekniken och faktiskt lyckas, och jag vill våga göra sånt som (för mig) är mer avancerat. Jag är så avundsjuk att jag nästan spricker, och kan ändå inte sluta lusläsa varenda blogg med största engagemang och med värsta leendet. Åh, man önskar att man vore..

Har nu dessutom hittat en massa roliga hemsidor som säljer bakningshjälpmedelsgrejer. Så efter min födelsedag nu tänkte jag shoppa loss på lite. Det riktigt kryper i fingrarna, jag är redo att avancera. Mormor och morfar hjälpte mig att ta första steget när jag fick värsta hushållsmaskinen i julklapp. Det känns som att jag står vid startlinjen, mormor och morfar avfyrade startskottet, och nu är det upp till mig att börja springa.

Förresten, letade i varenda affär i hela småland (typ) igår efter päronessens. När mamma senast använde sig av essenser till bakning köpte hon dessa på apoteket. Det är inte så enkelt nu. Det finns massor av sidor på internet att beställa hem från, men jag behövde essensen igår och han inte vänta på leverans, så jag var överallt och letade. Det var inte så enkelt, eller, det var omöjligt. Det finns helt enkelt inte längre i vanliga affärer. Så jag och sambon tog sista nödlösningen: drinkmix. Vi stod framför typ världens största utbud av miljoner olika märken och essenser och extrakt som är menade att blanda ut sprit med. Hittade den flaskan som var mest koncentrerad, och till för att göra päron congac av, och beslöt oss för att det är värt ett försök. Och gissa vad, det blev skitbra. Så nu kommer jag köpa fler sådana. Tänk bara va gott, det finns ju hur många olika som helst. Kaffelikör, saltlakrits, viol, jordgubb... alltså, det här kommer bli så kul.

Regnbågsmuffinsen jag gjorde åt lillasyster när hon fyllde år.

Fan va gott

Snart ringer äggklockan, japp, idag är det dags igen. 12 helt ljuvliga choklad- och bananmuffins gottar till sig i just detta nu i ugnen, och 12 står på galler och håller på att kallna. Har redan tjuvat i mig en, och bananbitarna va fortfarande varma och chokladbitarna smälta. Gud så goda. Lätt topp fem. Imorgon kommer JO hit och så ska vi baka och dricka kaffe hela dagen. Och jag måste ju ha något att bjuda på under tiden vi bakar, så det blev ett bak inför baket, så att säga. 

Har suttit och letat recept i flera timmar idag, lilla svägerskan och hennes pojkvän hade gett sig på att baka cupcakes och det hade visst blivit jätteäckligt alltihop. Tycker så synd om dem. Allt hade fått slängas rakt ner i soptunnan visst. Så hon var lite lagom besviken idag, och jag lovade att göra smarriga cupcakes med frosting och fyllning och hela baletten till henne när de kommer hit på söndag. Så dagen har gått till att leta efter det bästa receptet. Det var då jag hittade choklad- och bananmuffinsarna, och va ju bara tvungen att testa dem! Började dregla innan jag ens skrivit ut receptet. Tror att jag kan ha hittat något bra åt lilla loppan på söndag. Ska rådfråga med min partner in crime imorgon och se var hon tycker.

Hittade dessutom receptet till dagens middag: Kyckling teriyaki (med ris och sallad). Hur gott som helst! Sött och starkt på samma gång. Älskar sån mat. Det var som en finfin melodi i munnen. Sambo, hör och häpna, älskade det också (och han är inte helt övertygad om stark/sötstark mat). Teriyaki är ju fruktansvärt sliskigt, men tack vare vitlöken och sambal oelek blev det en härlig balans. Rekommenderas vilken dag som helst. Vill typ gå och värma resterna nu, men eftersom det är morgondagens middag också (jippi) är det inte värt det. Imorgon-jag kommer fullständigt hata ikväll-jag och då blir det kaos och det vill ingen av oss.

Så, två nya testningar på samma dag, både middag och efterrätt. Ganska stolt över mig själv. Fegisen vågar ju inte alltid testa sånt som är nytt. Och två tiopoängare, dessutom. Tror jag ska sträcka på mig lite sådär extra mycket, och klappa mig själv på axeln och säga "fan va gott". För ja, idag va det fan gott.

Vad blir det för mat?

Varma koppen på gång, morgonkaffet är uppdrucket och veckans inköpslista är gjord. Efter nästan två timmar kringletade på matklubben och kokaihop har jag nu en färdig matlista. I alla fall nästan. Idag blir det någonting med färs, sa att sambo fick välja mellan paj, hamburgare eller biffar. Han sa välj själv och jag är jätteförtvivlad för jag vet inte alls vad jag ska välja. Blir så arg på han när han sätter mig i såna situationer. Och han har en klasskompis hemma, så kan inte hota honom heller. Just nu. Blir nog varma mackor idag i stället. I ugnen. Det är ju så himla gott. Eller paj för jag köpte en skitbra form när jag var i Skåne i somras som jag inte använt än. Hemmagjorda hamburgare är i och för sig typ asgott med. Fast det känns mer som en kvällsmat och jag är mer sugen på kyckling. Teriyaki kanske.. Eh? 

Ska fika hos Jo sen. Tänkte bjuda henne på gårdagens tårta som jag bakade till pappa. Snodde med mig resterna hem, hihu. I utbyte får hon hjälpa mig med akuta mattips. Och så tänkte jag prata kakrecept med henne, gott när man har en likasinnad i sin närhet och som kan hjälpa en med att ta en massa svåra beslut. Som vad man ska baka, hur mycket och i hur många varianter och i vilka varianter.

All fokus ligger på matlagning och kakbaksmakeri idag, och har inga planer på att göra mig i ordning. Myskläder är dagens outfit, och det är nog bland det bästa jag vet. Mysmåndag när den är som bäst.

Plus tre

Eftersom jag totalvägrar att fokusera på vikten har jag inte brytt mig om att slösa pengar på att köpa en våg. Däremot mäter jag midja, höft och lår för att ha lite koll på hur mycket jag blir av med när jag nu kommit igång med träning och hälsosam kost igen. Sen ser jag det lite som en peppingsgrej också. Ha något att jämföra med liksom. Sen är jag sån också att jag kan gå och träna en dag och stå på kvällen och tycka att jag redan fått värsta musklerna och spänna mig som Gladiatorerna framför spegeln och typ hitta på artistnamn i huvudet. Och så nästa dag kan jag stå och glo i spegeln och tycka att jag ser större ut än någonsin och sjunka ihop i världens sämsta hållning och aslipa och greppa valkarna och fundera på att ansöka om en plats i Biggest Loser nästa säsong. Så att förutom pepping, fungerar mätningen som en sorts "komma ner på jorden grej", man har bra och dåliga dagar typ, men måtten är detsamma.

Under helgen har vi ätit middag med lillebror och hans sambo i deras nya lägenhet, och så har det varit kalas för pappa och så va vi och åt hos sambos mormor. När ja vaknade i morse kände jag hur hela kroppen dallrade. Till och med kinderna kändes extra pluffsiga. Vet inte hur det gick till, och fast jag egentligen bara mätt mig innan på morgonen, efter morgonkissen och före morgonkaffet, var jag tvungen att mäta mig nu ikväll för att se så att dallret inte bara är en "dålig Biggest Looser dag". Sen i torsdags visar måttbandet på plus tre centimeter runt höften. Fan. Var gör man ansökan?

Håller tummarna för att idag bara är en dålig dag och lägger mig tidigt för att sedan vakna som en Gladiator i morgon och sopa mattan med alla andra på Bodybalance. Bra plan. Firar med en kopp te och Kråkflickan i min nybäddade säng.

Allt bra eller?

Idag är en speciell dag. Dels är den känd som en otursdag. Och eftersom det snöar och min huvudvärk inte går över håller jag med om att denna dagen är rätt pissig. Dels var det sista dagen på kursen idag, vilket innebär att det bara är två terminer kvar till examen. Så sjukt. Det har gått så fort, och eftersom resan till Barbados tar upp halva sista terminen kommer det sista nu gå i raketfart. Från den synvinkeln känns denna dagen ändå ruggigt bra.

Fast jag vet inte, känner mig sjuk utan att vara sjuk och är lite smågnällig. Så det är inte bra, fast det är ju bra i alla fall för att det är bättre än att vara sjuk. Fast min nacke gör jätteont och mitt huvud reagerar inte på tabletterna och pizzan var god och läsken va god och kaffet är gott och naglarna är äntligen fina igen och jag fryser och ögonen svider och har inget att göra.

Känner mig lite både och idag, lite av allt faktiskt. Avig typ. Sambo har gått in i djupsömn i soffan, hopkurad i fosterställning och rycker ibland. Innan tittade han upp på mig, med sömniga ögon, veck i hela ansiktet efter kuddarna och helt ruffsig i huvudet. Normalt skulle jag tycka att han va söt och le lite sådär hjärtligt. Idag känner jag mig trött och tung i huvudet, och kan trots det själv inte somna. Så är mest avundsjuk och tjurig och funderar på att sparka till honom lagom hårt.

Nä. Vore taskigt. Fast han måste vakna nu. Tråkar ihjäl snart.

Uttråkningshumor kan vara den värsta. Jag tycker att detta var jätteroligt.

Läsa, titta på film eller spela?

Det är så vårt att hitta en balans om man älskar att läsa, spela och titta på filmer på iPaden lika mycket. Varje dag, och i synnerhet varje kväll, möter jag samma dilemma. Jag vill läsa boken jag håller på med (Kråkflickan, kan verkligen rekommenderas!), samtidigt som jag gärna sitter vid datorn tills det är alldeles för sent och när jag väl ligger i sängen är det riktigt mysigt att titta på film med sambon. Han läser dessutom inte böcker, att greja med iPaden är hans alternativ innan han ska sova. Och eftersom han tittar på det jag också vill se är det svårt att ligga bredvid och läsa i stället för att titta.

Jag har alla dessa böcker hemma som bara väntar på att läsas, och jag vill verkligen läsa dem! Fast jag blir lätt distraherad och elektroniken i min omgivning har en dragningskraft som jag inte kan motstå. Och fast jag har alla dessa böcker sitter jag dagligen på Adlibris och låtsashandlar nya var och varannan dag. Jag vill ha fler, och jag vill läsa mer och jag vill så mycket. 

Det känns omöjligt att göra allt lika mycket. Åh. Att fröken är helt oförmögen att ta ett endaste beslut hjälper väl inte heller. Jag behöver inte samma avslappning när jag sitter vid datorn eller iPaden, som när jag ska läsa en bok. Är det minsta ljud runt omkring vandrar koncentrationen iväg från boken till att identifiera ljudet. Sambo låg bredvid mig igår och tittade på youtube-klipp från dokumentärer om fotbollsdomare och ibland pratade de tyska och så började jag lyssna på de ord jag kände igen och blev nyfiken på vad de gjorde, fast jag inte ens är intresserad av fotboll. Minst lilla störande ljud och så vandrar tankarna iväg, ibland snabbare än jag själv inser, och så får jag vackert bläddra tillbaka en sida eller två.

Och det är skönt att bara kunna ligga och slöglo på en film, eller spela lite. Och det är skönt när man hittar en riktigt bra bok som man bara kan försvinna i och, med hjälp av författarens ord, bygga upp miljöer och personer i huvudet. Så vad gör man, när man har tre intressen som tar upp samma tid på dygnet och egentligen har samma syfte. Får nog inse att jag kommer ha samma problem till den dagen då någon av dessa intressen dör ut. Känns sorgligt på något sätt.

Den där beslutsångesten

Varma koppens Minestrone, eller Soup in a cups alternativ; Italiensk minestrone, Kyckling, Thailändsk curry kyckling eller Ungersk gulasch? Så mycket att välja på, redan innan frukost har jag ställts inför ett scenario som kräver att jag bestämmer sig. Så jobbigt. Varför måste jag köpa hem en massa olika när jag vet att jag sen bara kommer att stå och vrålglo rakt in i skafferiet och tillslut strunta i det för att jag inte kan bestämma mig för vad jag är sugen på. Sopporna är faktiskt riktigt goda, och perfekta för mig som hatar frukostmat. Fattar inte varför jag alltid ska göra samma misstag, varför köper jag inte bara en smak, tar slut på den och sen köper en annan? Nä, fröken ska prompt ha en massa alternativ att plåga sig själv med så att livet inte blir för smidigt, för det skulle ju vara för tråkigt. Varma koppens Minestrone blev det, ångrar mig lite nu. Thailändsk curry kyckling hade suttit fint i magen.

Att det ska vara så svårt att ta ett beslut. Bara att göra kaffe är lite jobbigt, ska jag ha fyra eller sex koppar? Hur kaffesugen är jag? Hinner jag dricka upp allt kaffe innan det bränner vid i kannan? Det blir ofta sex koppar, och så får jag alltid hälla ut minst en kopp för att den bränns vid. Det är sambo som tar de flesta besluten här hemma, jag står för den lilla planeringen vi har, och han tar besluten inom den. Jag bestämmer när vi ska äta, och han bestämmer vad vi ska äta. Och säger han att jag ska bestämma får jag liksom små ryckningar i hela kroppen och blir lite arg och väser mellan tänderna att han måste kunna ta ett beslut någon gång. Låter kanske taskigt, men jag kommer undan och han får det han är sugen på. Alla vinner på att jag inte behöver bestämma.

Fyller år den 24 Januari, och våra föräldrar ska komma hem till oss på fika. Nu kommer den där jobbiga beslutsångesten särskilt in. Jag vill, givetvis, bjuda på något eftersom det inte bara är en vanlig fika. Vi firar faktiskt födelsedag. Frågan är vad man ska bjuda på, och hur mycket man ska bjuda på. Har tiotusen idéer och samtliga har bytts ut minst tre gånger var. Nu har jag slopat alla tidigare planer och bytt ut till helt nya och hoppas att jag inte ska ändra mig igen. Hrm. Lycka till, typ. Jag vill ju att det ska bli bra, inte för mycket och inte för lite. Svår balans. Och jag har miljoner goda recept som bara väntar på att testas. Vilket ska prioriteras? Har en del att göra, känner jag. Detta är i och för sig roligt, tycker att det är kul att leta recept och jämföra och kritiskt granska. Ska bara bestämma mig för vilka recept jag ska utföra också, och det är svårare för en som inte ens kan bestämma vilka strumpor hon ska ha på sig. Så nu sitter damen här med en av varje. Ja, sambo har redan kommenterat det.

Tisdag

Kan någon förklara för mig varför de klipper gräset här varannan morgon (till och med när det riktigt ösregnar) från det att det stackars gräset kommer fram, tills det börjar frysa på? Och kan någon förklara för mig hur det kan ta flera timmar att skotta de små gångbanor utanför, när det började snöa igår, och slutade i natt och de har hållit på sen typ sju i morse fram till nu. Jag kan tala om för dig att metall mot asfalt är ett ljud som man inte ens kan försöka sova bort hur lite klockan än är. Likadant med gräsklipparen resten av året. Hitta på något annat att göra! Herregud, det måste ju finnas tusen viktigare grejer att göra än att skotta samma vägar hundra gånger när det slutade snöa för flera timmar sen. 

Ett exempel är ju att se till så att hyresgästerna inte fryser ihjäl. Vi är två personer i en säng på 1,20 och vi har två täcken annars dör vi i sömnen att köld typ. Elementen går på högtryck men man känner verkligen i luften hur kallt det är här. Okej det är en gammal lägenhet, men tycker inte att det ska vara så. Kan reta ihjäl mig på sånt. Och det kommer väl inte komma någon och kolla det heller, eftersom jag typ brände alla chanser på att bli tagen på allvar senast jag klagade på att det var kallt. Då kom ju han som skulle kolla hur kallt det var precis när jag kommit hem efter att ha cyklat asfort och höll på att byta om och var stressad, halvnaken och genomsvett.

Det finns bara en grej som kan trösta när kylan sprider sig ända in i själen, och som gör en varm om hjärtat när också det snart fryser till is- baka muffins. Ställde mig igår kväll och slängde ihop de fluffigaste och mest perfekta muffinsarna jag någonsin gjort. De var så smakrika och luftiga och ja, allt. Och så tryckte jag ner en klick nutella i mitten av varje muffins. Det kan verkligen inte gå fel med nutella, fast nästa gång blir det nog med hallon eller blåbär.

 

Framsteg

Eftersom jag är en del av den majoritet som lovat sig själv att bli hälsosam 2012 är träningspassen för denna veckan nu bokade. Två pass Bodybalance, ett MOJO Yoga och ett Cxworx. Strävar efter att träna varannan dag, men det är svårt att få till det då, när det är en viss sorts pass man vill göra. Så måndag, onsdag och torsdag blev det. Jag har nu också mätt lår, rumpa, höft och midja för att se om träningen lönar sig. Hoppas på att det blir ytterligare ett peppningsgrej att kunna jämföra och se resultat på papper liksom. Nu får vi se hur länge engagemanget håller i sig.

Det är alltid lite nervigt att gå på helt nya pass. Instruktören välkomnar alla och frågar om det är några nya, och man räcker halvt osynligt upp handen, inte armen, bara handen, som om man hälsar typ. Och hoppas på att instruktören ska se, men ingen annan. Och så ser alla ändå den lilla handen och nickar mot en och ler. Och man vet att alla dessa personerna kommer ha stenkoll på en under hela passet för att se hur man sköter sig, och man blir helt paranoid och ser sig omkring varannan sekund och möter blickar till höger och vänster om en. Även om dessa blickar menar väl så har jag svårt att fokusera, helt automatiskt börjar jag alltid fundera på ytterligare anledningar till varför de glor. Har tröjan liksom rullat upp sig själv över magen? Har byxorna glidit ner lite? Eller har de åkt upp mellan skinkorna? När rakade jag mig under armarna sist? Va det dumt att ha vitlöksås till maten innan? Gör jag helt fel? Har jag missuppfattat instruktören? Ser jag dum ut? Och så nojar man ihjäl sig under passet och går hem och skäms. 

Och sambo-dieten går bra, fast ibland tror jag att han retas med mig. Ibland blir han mätt väldigt snabbt, lite för snabbt kan jag tycka. Och ja, då är det bara att lägga ner besticken. Haha. Har börjat äta massa clementiner med, okej det är en söt frukt, men jag ser dem som gratis. Och i natt/i morse (05.30) var jag så hungrig att magen började gnaga sig ut genom ryggen, så jag gick och hämtade en clementin och tvångsmatade sambo med halva (för att vi ska ju äta lika mycket, viktigt). Vi låg i sängen och kollade på The Big Bang Theory i iPaden och hans solarplexus var en utmärkt liten skål till skalet och det där vita man vill få bort. Han är bra och ha till det mesta, den där herren.

Listor

Idag skrev jag en lista över vad som ska göras, när det ska göras, hur det ska göras och vad jag behöver för att göra det. Har lite delade känslor och åsikter när det kommer till listor. Ibland kan de vara hur bra som helst, för att man liksom får ordning och reda på det man annars kör ihop i huvudet. Och man slappnar av när man slipper gå runt och hela tiden tänka Just det, det får jag inte glömma.. och det va också viktigt. Vilken tid va det nu igen? Ah, ja det va det ju. Det måste jag komma ihåg och så var det något mer, men gud vad var det?! Och man får en slags planering för sitt liv några dagar framåt och kan tänka på roligare, mer oviktiga saker.

Tanken med att ha listor som strukturerar upp de kommande dagarna är kanon. För den som vet var de lägger listorna sen, det vill säga. Jag borde typ ha en lista på var jag lägger alla mina listor. Fast då skulle jag säkert slarva bort den med. Och så borde jag ha en lista på vad som ska stå på listorna, för det blir alltid ett enda huller om buller bland mina rubriker, underrubriker, noteringar, inrigningar, understrykningar och pilar. Och så får man lägga ner ännu mer tid på att skriva om denna helt oläsliga listan, och när man är klar och nöjd ser man att man glömt lite, och så börjar det om med pilar och understrykningar och ringar och.. 

Kanske det värsta med listor är att man nästan blir beroende av dem, och helt hjälplös om de försvinner. Tänk att man lägger all sin planering i händerna på en liten papperslapp. Har man en massa viktiga grejer att komma ihåg på samma gång så tänker man att Nu ska jag vara smart och skriva ner detta, och jag ska göra sånadär proffsiga listor som är uppdelade efter datum. Sen behöver jag inte tänka på det mer alls! Så slappnar man av och på något mystiskt, men helt vanligt sätt, mitt emellan avslappningen och den lättsamma utandningen, försvinner precis varenda en av de där listorna. Och precis när det där irritationsbaserade utbrottet lugnat sig, och när ögonen börjar få tillbaka sin riktiga färg, kommer man på att man glömt precis allt du man tvungen att komma ihåg.

Listor har dessutom förmågan att fullständigt stressa skiten ur mig. Gör man en supersäker lista, som är menad att skapa ordning i kaoset och därför lugna själen, får man inte ligga efter. Kommer man på sig själv med att man ligger efter i planeringen på grund av hur man lagt upp den i listan är det kört. Då blir man mer stressad än om man hade glömt en liten detalj, som kanske inte ens var särskilt viktig egentligen, och som kanske gjort att man fick mer tid till att inte bli stressad, men som nu är asviktig för att den står på listan. Det är egentligen bara en ond cirkel. Tror inte listor från början skapades för att göra gott, faktiskt.

Finbesök

Vi vaknade idag av att mormor ringde och sa att de var ute och körde och att hon och morfar tänkte köra vidare till oss och fika. Absolut, sa jag, inga problem. Ni är välkomna, va roligt! Och så la jag på och började fundera på hur långt tid det kan ta att köra från där de var och hem till oss. Eftersom mina geografikunskaper inte är så mycket att skryta om (och Sverigekartan i synnerhet) frågade jag sambon, som sömnigt svarade ungefär en halvtimme kanske.. Jag började gå igenom alla rum i lägenheten i huvudet. Ville ju ha det fint när mormor och morfar skulle komma, som bara varit här någon gång innan. Kom att tänka på att min externa hårddisk låg på golvet framför teven efter att vi kollat på film från den genom blu-ray:en i natt. Disken var kvar sen vi åt i går kväll. Sen slog det mig att vi inte hade något fikabröd. Det är obligatoriskt att ha något att bjuda på till kaffet, och jag bakar alltid. Men just idag var det tomt. Givetvis.

Flög upp ur sängen och drog av sambon täcket och tvingade upp honom, för att jag skulle bädda. Han kurade bara in sig i det andra täcket och sa att jag kunde bädda in honom också. Medan han diskade passade jag på att dra över lägenheten med dammtrasan samtidigt som jag plockade i ordning. När han var klar skickades han iväg till affären för att köpa toskasnäckor, blev sjukt sugen på sådana och de ser alltid så mumsiga ut och är helt överdragna med härligt toska-mandel-mojs. Jag drömde lite om de finfina bullarna medan jag laddade kaffebryggaren och dukade fram koppar och assietter och gömde sånt jag inte visste vart jag skulle lägga det i skräpgarderoben. Så kom han hem och jag dök ner i påsen och plockade upp dessa härliga.. ja, vad det nu var. Det var bara lite glaserat ovanpå dem, ett eller två små, små mandelflarn syntes om man letade extra noga och så ar de hårda och brända. Inget härligt toska-mandel-mojs någonstans. Okej, sambon visste inte hur de skulle se ut, men hur kan personalen sätta fram och sälja sånt? Blev skitarg och funderade på att gå och klaga. Men min lugna och fina sambo rynkade pannan och sa att jag absolut inte skulle göra det, och att han ändå slängt kvittot.

När mormor och morfar kom hade de med sig en bukett jättefina rosor. Och så fikade vi och småpratade om allt. Det var faktiskt mysigt att träffa bara dem. Alltid när jag träffar mormor och morfar är det tillsammans med mamma och pappa. Och det är inget fel med det, inte alls, men det var mysigt att träffa dem själva också för det är så sällan (eller aldrig) vi gör det. Så bjöd dem oss på pizza, och vi beställde hemkörning, och är man student så får man rabatt och en dricka på köpet. När pizzakillen ringde på dörren spärrade mormor upp ögonen och slog hon händerna för munnen och sprang och gömde sig runt hörnet. Haha, så söt. Han hade inte sett dem om dem suttit kvar vid bordet, men de tyckte att det kändes säkrast att gömma sig i alla fall. När jag gick in och lämnade maten för att kunna betala såg jag att morfar också smugit och gömt sig.

Det var verkligen finbesök att ha mormor och morfar här idag, så underbart mysigt! Det var så roligt att dem kom och hälsade på oss. Och vi hade det så trevligt och dem är så roliga. Dem är bäst.

JVM

I natt satt jag och sambon uppe och kollade på små-kronorna i JVM. Jag har inte något uns av sportintresse någonstans i hela kroppen, men hockey är rätt roligt att se (där händer det ju i alla fall lite. Det är ju inte som fotboll. Snooze-piller). Dessutom var det final, en kamp om guld eller silver. Då måste man nästan titta faktiskt. Några regler har börjat klaffa och jag känner mig nästan lite skrytig över att jag nu kan icing, clipping och cross-checking. Hade en diskussion med sambon i natt om boarding, men den kan jag nu. Han är typ den värsta nörden som finns när det kommer till sport och i synnerhet viktiga matcher. Han saknar inga känslor och sitter typ i teven och biter ner sina naglar och coachar skiten ur laget från soffan. Haha det är rätt roligt. Det verkar bara vara så att när han är som mest nervös och spänd kommer jag med de flesta frågorna. Så ofta får jag inget svar alls för att han plötsligt inte hör någonting förutom teven (tror det är lite ljug), eller så rynkar han ihop ögonbrynen (inte sådär argt, utan med Amen Hanna, tänk efter..) och svarar lite snäsigt Vad tror du?

Jo, mitt resonemang angående boarding var följande: Boarding = påstigning, alltså vore det logiskt att regeln innebär att man typ slänger sig på någon och ligger kvar där för att typ hålla fast denne nere på isen. Nej, Vad tror du? Jag trodde fel, men tycker fortfarande att jag borde haft rätt, för den tankegången var felfri. Boarding betyder tydligen en våldsam tackling in i sargen. Sarg heter i och för sig board på engelska, men tycker ändå att jag borde haft rätt. Hur är det tänkt att man ska lära sig om reglerna är ologiska? Min förklaring var mycket, mycket bättre. Kanske dags för förändring?

Måste erkänna att när sista skottet inte bara sköts mot mål, utan också i det skrek jag. Helt utan att tänka tjoade jag rakt ut. Det hade jag inte alls räknat med att göra. Men jag blev jätteglad. Alla skott på mål gjorde mig faktiskt riktigt nervös. Sambon hoppade runt och skrek och hade händerna över huvudet och var helt till sig. Sen tvingade han mig att jag skulle ställa mig upp till nationalsången. Så töntigt. Kommer nog aldrig förstå det extrema engagemang han hyser till sport, men jag försöker lite i alla fall, trots att reglerna är dumma.

Vad hände?

Hade värsta planerna idag med att denna skulle bli bättre än gårdagens. Vi ställde klockan på elva, för att inte göra samma misstag och sova till på eftermiddagen igen, och steg upp vid ett. Kanon. Gjorde oss i ordning och gav oss iväg till stan för att handla Baileys och ingredienser till en annan kaka som jag och sambo tänkte testa att göra tillsammans.

Ber i förväg om ursäkt till alla som känner sig träffade av någon anledning, men jag syftar inte på någon speciell och absolut inte på någon jag känner. Det är mer av ett generellt "problem" som jag upplever, personligen. Dagen i stan blev lååångt ifrån så mysig som vi hade planerat. Det verkar som att alla barnfamiljer i hela småland släppts lösa på en och samma gång och att alla gått lös i samma galleria. Gode gud i himmelen. De var överallt! Jag har inga problem med mycket folk i affärer, men det är något speciellt med barnfamiljer. Det är precis som att föräldrarna tycker att det gör ingenting att deras barn springer omkring överallt och studsar mellan hyllorna (och förbigående främlingar) som ping-pong bollar, för de är såå söta. De är deras barn, och deras barn är naturligtvis de sötaste i hela världen. Oavsett om de är så i vägen som det bara kutar runt och har ingen koll alls på vad de gör och krockar i folk och stannar mitt i gångar och skriker/skrikskrattar (typ samma ljud). Det är inte gulligt oavsett vems barn det är! Ska man ta ut sina barn bland folk, och i synnerhet i en galleria, i en affär, får man bannemig ha koll på dem också. Bara säger det. Det är inte gulligt. Ingen tycker att det är gulligt. Det är störigt och inget annat. Kan tänka mig att vissa tycker att jag är gnällig, men jag uppskattar faktiskt inte att barn som jag inte ens själv känner springer in i mig tretusen gånger och skriker. Kommer aldrig tycka att det är okej. Och det känns som att det är ett problem som har eskalerat, det kan inte alltid ha varit så? Klart att en banfamilj måste få höras, men det finns gränser för allt. Och för de som ser allt i bara svart och vitt menar jag givetvis inte alla barnfamiljer bara för att jag skriver barnfamiljer. Det är väl ganska uppenbart.

Vi struntade i att gå in i de affärer vi tänkt, det var bara att inse att det inte fungerade. Vi får åka in någon vardag då skolor och förskolor och sånt satt igång igen. Så vi satte av till närmsta mataffär i stället för att bara handla ingredienserna och sen åka raka vägen hem till lugnet. Vi fick tag på allt utom spritspåsar för de var slut. Åkte vidare till ICA, samma sak där. Har jag missat någon stor spritspåse-jubileums-dag? Hur är det möjligt att de kan vara slut på två ställen? Det är dessutom långt mellan affärerna? Blev i alla fall ingen bakning idag. Den kaotiska vistelsen i stan och frustrationen över mysteriet med de försvunna spritspåsarna fullständigt slaktade alla planer som hade med välbefinnande att göra idag. Vi la oss i soffan, micrade maten från i förrgår och tittade på film i stället. Som tur är har jag en finfin sambo som lugnar ner mig när jag blir helt uppjagad och vansinnig när saker och ting inte blir som jag så gärna velat. Han är typ min personliga anger-management-coach.

Svordom

Hela denna dagen har varit en stor, ful svordom. Så det hade varit passande att ha en svordom i rubriken, men även mamma läser detta, och vill inte förfära henne. Nu är jag dessutom bättre uppfostrad än så, och har ett bättre ordförråd än så, därmed blir det bara ordet "svordom" i all sin prakt.

För det första vaknade vi inte förrän halv fyra idag. Ja, det stämmer, på eftermiddagen. Nog för att jag älskar att sova och tycker att det är okej att sova till två-tiden, men halv fyra är lite att ta i. Vid sju blev det middag och sen tänkte jag prova på ett av de recept jag hittat som jag ska göra på min födelsedag. E'clair heter de små bollarna, som gräddas i ugn och som sedan ska fyllas med vaniljkräm. Receptet var härligt enkelt och jag följde det till punkt och prickar. Tyvärr var det enklare att läsa än att utföra, och författaren till detta recept kommer att få sig en syrlig kommentar. Helt. Jäkla. Omöjligt. Det blev ingen smet som skulle koka, det blev en massa som började stekas och skära sig och se ut som äggröra. Slängde sörjan i soporna och rev receptet i tusen bitar och va så besviken och irriterad att jag skakade lite.

Efter att jag andats tog jag fram ett annat recept som också var nytt, för jag hade bestämt mig för att baka och då ska jag baka. Det gick smidigt ända fram till att jag skulle mäta upp sex matskedar smält smör. När jag skulle hälla från kastrullen till måttet rann smöret ner längs kastrullens yttersida och landade rakt över receptet i stället för ner i måttet. Det ska tilläggas att detta var det absolut sista smöret jag hade och alla övriga ingredienser var blandade. Det fick gå med en matsked smör för lite och så rullade jag bollar som skulle in i kylen för att stelna.  Efter en stund började jag smälta choklad i vattenbad för att sedan doppa bollarna i den. Jag använder alltid samma skålar när jag smälter choklad och det fungerar alltid felfritt. Inte idag. Chokladen smälte, men blev ändå inte så varm som den skulle och fortsatte vara en massa. När jag la ner första bollen i skålen låg den kvar på ytan och typ all choklad följde med bollen upp när jag lyfte den. Testade envist på ytterligare sju bollar, men gav tillslut upp och började hälla chokladröran över dem rakt ner på tallriken i stället. Ser rätt oaptitliga ut.

Till råga på allt upptäckte jag precis att jag får chokladstänk över hela min fleece, och hur det gick till är jag sjukt nyfiken på att få reda på. Kunde ju gett mig f*n på att jag inte skulle komma undan så lätt.

Nu ska jag sätta mig framför teven med en öl och Star Wars IV. Blir inga mer försök med att åstadkomma något idag. Oh, just det. Brände sönder köttet till middagen idag med, fast plattan bara stod på fyran (av sex). Skjut mig.

Löften 2012

Japp, jag är en sån som hittar på en massa löften vid nyår och som lovar mig själv en nystart med allt jag inte kunde hålla föregående år. Jag är en av dem som, för att lugna mitt samvete, påstår att jag ska börja tänka på vad jag äter och återuppta träningen. Jag är också en av de som är helt oförmögen att hålla det jag lovar, och jag är definitivt en av de som har skitbra bortförklaringar till varför jag inte håller det jag lovar mig själv och varför jag från första början behöver avlägga dessa löften.

Först lovade jag att jag skulle börja tänka på kost och träning direkt efter nyår, sedan flyttade jag fram datumet till den tredje Januari, för att då skulle jag vara mer på plats och i ordning med planeringar. Nu är datumet framflyttat till imorgon (den fjärde) och ja, som jag ser det hade jag kanske helst börjat den trettonde. Anledningen till den sista ändringen är att skolan drar igång igen och jag får lite mer vardagsordning på mitt liv. Tycker att det låter som ett logiskt och självklart resonemang. Har bett sambon att peppa mig, och han håller inte med.

Jag har en asbra förklaring till varför min träning gick från 100% till 0 på en dag i höstas. Jag började satsa på ren konditionsträning, spinning och löpning, och fokuserade bara på förbränning. Detta är absolut inte en träningsform som var föredrar, och jag trivdes absolut inte med det. Jag tror att det var detta som bidrog till att jag blev så trött och frustrerad på allt som hade med träning att göra att jag inte kände någon glädje av att gå till gymmet och stannade hemma i stället. I år ska jag börja om och testa andra träningsformer, bland annat MOJO yoga och Bodybalance, och jag kommer att fortsätta med Bodypump och Core. Hoppas det går bättre denna gången.

Vad det kommer till kosten så är mitt löfte så enkelt som att jag ska gå på "sambo-dieten". Det är inget nytt att jag älskar mat, och jag har tidigare sagt att jag tränar för att kunna äta vad jag vill och jag kommer aldrig att inte tillåta mig själv att kunna njuta av mat jag tycker om. Mitt problem är att jag inte äter för bara mig, jag trycker i mig mängder som om jag vore tre personer. Min sambo, däremot, äter tills han blir mätt och så slutar han. Mamma och jag skojar om att jag har alzheimer-bulimi, vilket betyder att jag hetsäter men glömmer att spy. Haha, precis så är det! Jag har ett osunt förhållande till vilken mängd jag ska trycka i mig, och sambon är bra på att veta vart gränsen går, så nu ska jag helt enkelt äta exakt samma mängder som honom. Inte mer med det. Dieter är som bekant inte något som jag ser som ett alternativ. Grunden till en god hälsa, tror jag, är att ha ett sunt förhållande till mat och en varierad träning. Önska mig lycka till!

Nyår

KRIS

Nu har den drabbat mig tror jag, den stora krisen. Om exakt 22 dagar fyller jag 23 år, och jag vet inte ens om jag är som en tjugotvååring borde vara emellanåt. Det känns som att jag befinner mig någonstans i mitten. Jag sitter uppe och spelar hela nätterna, och jag sover bort(om jag kan) hela dagarna och jag har inte den där riktiga ordningen hemma som alla som "växt upp" tycks ha. Samtidigt som jag med största omtanke vårdar mina fantastiska orkidéer som också matchar mina gulliga ljuskoppar.

I ena andetaget sitter jag och dygnar med datorspel och i andra funderar jag på vilka små söta blommor jag ska ha i fönstret. Först slänger jag kläderna på golvet sen piffar jag kuddarna i soffan. Det känns som att jag slits mellan det som definieras av att vara "vuxen" och "barn". Jag måste erkänna att jag tycker inte att jag är något av föregående alternativ, och jag är inte heller det som beskriver "ungdom". Tror jag i alla fall. Men gode gud, vad är jag då? Kan man vara en "vuxdom"? Läste dessutom för ett tag sen att Gina Tricots målgrupp är kvinnor upp till 25 år. Allt jag äger och allt jag trivs med att ha på mig kommer från Gina, vart i hela friden ska jag handla sen? Tänk om jag går in där och folk tänker att Vad gör hon här, är inte hon för gammal? Va pinsamt. Får köpa värsta lagret dagen innan jag fyller år.

Jag är också i den åldern nu då nästan alla runt omkring mig antingen skaffar barn eller planerar att skaffa barn. Och det är ju rolig för dem men det är än så länge på många, många år, ingenting för mig. Och det spelar ingen roll att jag och sambo varit tillsammans i snart sex år, jag är för liten för att bli mamma. Så är det. Och alla frågar "när det är vår tur" och jag kräks lite i munnen varje gång. För det är så långt fram att jag inte ens kan se det i planerna och folk bara antar att man ska vara ready to go när man passerat 22, för då är det dags och sen blir man för gammal. Nej nej nej nej nej. Jag är en vuxdom och jag är för liten. Och vissa människor förstår inte det, de tycker att det är konstigt att jag inte vill ha barn inom en snar framtid. Och det tycker att det är konstigt när jag säger att jag känner att jag är för liten. Är det verkligen så konstigt?

Behöver jag säga att jag känner mig förvirrad överlag? Det känns som att man ska ta en massa "mogna" och "vuxna" beslut nu nu nu. Och jag vill inte det. Och det stressar mig. För att jag vill inte, men det känns som att man måste och man har en massa förutbestämda och dolda normer som man borde följa när man passerat 22. Och man vill ju inte vara omogen. Och man vill inte vara övermogen. Känner mig typ som en halvgrön banan. Inte tillräckligt mogen än, med ganska mogen snart. Eller?

Jag har dessutom inte gjort någonting med mitt liv än, ingenting alls! Jag kan inte sjunga, inte spela några instrument, inte rita eller sy. Jag kan definitivt inte dansa, jag har inte varit och rest runt och sett en massa spännande platser. Jag har inte tagit mig i kragen och tagit körkort.. Nä, mitt livs viktigaste höjdpunkt kommer nog att vara när jag lärde mig att äta grönsaker förra året. Tänk vad jag tillför mänskligheten.