Träning | Core & Afropowerdance/gym

Core och Afropowerdance var det som gällde idag, tjejen som skulle ha core-passet har jag haft innan så hennes pass visste jag att jag skulle tycka om. Men tjejen som skulle ha afro var ny för mig, så det skulle bli kul att se hur hon väljer att lägga upp sina pass. Tyvärr blev det en variant idag, så det slutade med att jag istället för två pass körde ett och ett halvt plus 30 minuter löpband.

Afropowerdance är ett pass som är dansbaserat, men som ändå egentligen har mer fokus på träning än just dansen i sig. Man gör stora rörelser till rytmerna i afrikansk musik, och man väljer själv hur intensivt det ska vara, större rörelser gör det tyngre och mindre gör det lättare. De rörelser man gör är stora och enkla och upprepas mycket, det är det jag gillar. För jag har testat bland annat aerobics, stripaerobics, step och bodycombat, och har stått rakt upp och ner på allihop. Jag hänger inte med i varken koordination eller takt. Hoppar lite på stället och får in ett steg lite då och då om jag har tur -men inte mer.
Afro är enkelt, och man blir chockad över hur mycket man svettas under ett sådant pass, för man märker det inte under tiden man står där
Träningseffekterna i Afropowerdance: konditionsträning, energiförbrukning, rygg, ben, säte tränas intensivt, bålen stärks och axlar, höfter och ryggrad blir flexibla. Även fötterna får träning, eftersom man är barfota.

Anledningen till denna varianten är helt enkelt att den nya tjejen inte bara var ny för mig, hon var ny för anläggningen. Hon sa att det var hennes första gång på detta stället, så hon kan ha varit nervös, och jag kanske framstår som en idiot nu, men jag har inte lust med nervositet när jag går dit för att träna.
Jag tränar för min egen skull, inte för någon annans. Och bokar jag ett pass och går dit förväntar jag mig ett pass som gör att man tränar, annars hade jag faktiskt kunnat sitta hemma. Efter ungefär 20-30 minuter valde jag att lämna salen, för att vi kom inte igång. Hon tappade takten hela tiden, stakade sig och började om och stannade och väntade och testade igen och väntade in takten och började om och kom ur takten och stannade och tappade bort sig. Ja, jag tyckte synd om henne. Ja, det var pinsamt att lämna och det kändes sjukt elakt. Nej, jag ångrar mig inte och jag skäms inte. Jag går till träningen för att träna, punkt slut. Istället för att stå där och glo och vänta på att hon skulle komma till rätta, valde jag att gå till gymmet och springa på löpbandet.

Dessutom sprang jag mina 3km idag med snitthastigheten 8,7km/h! 

SÅ JÄVLAR BRA!

Core är ett pass på 55 minuter som inriktar sig på mage och rygg, genom denna träningsformen bygger man upp stabilitet, styrka och balans. Tjejen som skulle ha core idag var sjuk, så en annan kom och var också jättebra. Däremot reagerade jag på att jag upplevde passet som ansträngande men inte för ansträngande, som jag brukar. Lever lite på tanken att denna tjejens upplägg är lika hårt som den ordinaries, och att jag blivit lite mer vältränad. Men förmodligen är det inte så, hon är säkert lite snällare med sina pass. Haha!

P.s. Såg Black swan idag, rekommenderas rekommenderas rekommenderas. D.s.

Träning

Bestämde mig efter sommaren att det var dags att sätta igång med träningen igen på allvar. Jag tränar främst för att kunna äta vad jag vill utan att behöva oroa mig för att bli en "blobb". Håller alltså inte på med dieter och sånt strunt, inte min grej. Älskar mat på tok för mycket och man lever bara en gång, och den gången är nu.

Denna veckans schema ser ut såhär;
Måndag: Body pump & Gym 30 min
Tisdag: Cykel activio & Body pump
Onsdag: Core & Afropowerdance
Torsdag: Funktional moves & Gym 30 min
Fredag: Cykel och core 90 min

Har jag bara ett pass bokat en dag går jag alltid till gymmet efteråt i minst en halvtimme och springer på löpbandet (runt 3.5km) eller står på Wave:n med motstånd ~13. Givetvis strävar jag efter att öka.

Faktum är att jag tränar hellre än att gå på en tråkig och äcklig diet, jag äter mina chips, dricker min läsk och mina öl och jag smäller en pizza lite då och då. För jag älskar att leva och för mig är leva och njuta samma sak, och jag njuter av mat och trevligt sällskap. Inte av små diet-shakes medan de andra tuggar på en saftig köttbit.

Idag var det först cykel activio på schemat, och det är helt enkelt ett spinning-pass där man kan välja om man vill vira en pulsmätare runt bröstet för att ha koll på max-puls och sånt. Sedan på väggen bredvid instruktören är det en stor "bild" från en projektor som visar vad du ligger på och hur ansträngande det du gör är. När du tar pulsmätaren sitter det ett nummer på den, och alla mätarna syns på väggen och är numrerade, så så länge du inte säger ditt nummer till någon vet ingen vilken av alla mätarna det är som visar just din puls och prestation. Jag svettades floder, och drack runt två liter vatten, och kämpade som en gris. Det förvånade mig hur snabbt passet gick, en timme bara drog förbi och så var det dags att stretcha. Awesome.

Efter cykel hade jag 25 minuter till nästa, Body pump. Detta passet görs med individuella vikter och skivstång. När man jobbar med benen står man givetvis på golvet, och när man sedan jobbar med armar ligger man på en stepp-bräda. Instruktören är en ung kille som för övrigt är skitbra! Det hålls ganska många body pump-pass i veckan, och fram tills igår har jag bara varit med om kvinnliga instruktörer, och visst fan är de duktiga, men som denna killen peppar. Jösses. Man kämpar för att inte göra honom besviken. Börjar komma in i vilka vikter jag ska ha till varje övning nu, och jag har kommit fram till att jag kan öka mer i benen, men måste fortfarande ta det lugnt när det kommer till axlar och triceps. Jag har haft problem med mina axlar och armar i några år och under en period även varit på återkommande besök hos sjukgymnast, så vågar inte gå på för hårt för fort på just det området. Jag älskar Body pump, och det är utformat av Les Mills, så det ser likadant ut överallt oavsett vilken anläggning du går till.

För att läsa mer om Body pump gå in på denna länken: http://www.lesmills.com/global/bodypump/about-bodypump.aspx

Nu måste jag för både min och min sambos skull duscha innan jag går och lägger mig och fortsätter läsa min awesome bok. Stephen King i sängen är det bästa.

Jag vill krypa under en sten och självdö

Första dagen på nya kursen idag, Bild som pedagogiskt redskap. Jag såg verkligen fram emot denna kursen, och jag tycker att konsthistoria och teckning och sånt är rätt kul. Sedan ska jag också vara ärlig och väntade mig att det skulle vara lite av en flumm-kurs, en såndär kul och enkel kurs där man ska slänga ihop något, kalla det konst och resonera kring vad konst egentligen är och hur mycket det varierar från person till person. Sedan tyckte jag att det skulle bli ett ypperligt tillfälle för mig att en gång för alla lära mig att teckna. Ah. Nej, det blir nog inte så.

Läraren som är ansvarig för bland annat teckning och foto i kursen kom in i seminariesalen och presenterade vad vi skulle göra och vilka mål vi skulle sträva efter, och mitt i introduktionen säger han att "de två viktigaste delarna för att lära sig teckna är tålamod och koncentration". Tack, där krossades mina drömmar om att en dag kunna teckna. Är det någonting som inte ingår i min personlighetsbeskrivning så är det just de två egenskaperna. Lite typiskt.

Efter dagens introduktion hade vi en föreläsning om den processbok vi ska skapa till början av November. Denna första uppgift får mig att vilja krypa under en sten och självdö. Vi ska ta kort under kursens gång och sedan sortera ut ett par av dessa kort och göra ett rullande bildspel som ska presenteras inför alla, (jag vet inte riktigt hur många personer "alla" omfattar, men jag hoppas hoppas hoppas det bara är vår lilla grupp). Hittills låter det inte så hemskt, men nu kommer finalen; Vi ska prata till bildspelet. Man ska prata i en mic, spela in detta på datorn och berätta och redogöra för bilderna du valt att ta med och sedan ha det som ljudspår i bildspelet. Fanfanfanfan. Jag vet att alla tycker att de låter rent fruktansvärda när de hör sina egna röster på det viset ur högtalare, men jag är en förstaplats. Antar att de flesta har sett filmerna Utvandrarna och Nybyggarna och vad de heter? Ja, exakt så låter jag. Och jag är inte ens från Småland. Inte okej. Man kunde välja att bara ha text med, men då blir det riktigt tråkigt och opersonligt. Stackars klasskamrater som i så fall får lyssna på min hemska hemska gnälliga och aningen nollställda oförklarliga småländska.

/Hanna, din böld i örat.

Rädsla och fobi

Jag tror att alla är rädda för någonting. Det kan inte finnas folk som inte känner rädsla för något. Alla som säger att det inte finns någonting dem är rädda för ljuger. 

I helgen var jag på middag, och under kvällen kom ämnet rädsla och fobi upp. Många skulle säkert säga att rädsla och fobi är synonyma med varandra, men det är en stor skillnad. Stressmottagningen beskriver skillnaden såhär;

"En fobi innebär att ha en mycket stark rädsla, så stark att den är helt oproportionerlig i förhållande till vad situationen kräver. Termen fobi härstammar från Grekiskans Phobos som betyder flykt, panisk rädsla eller skräck. Man kan vara rädd för olika saker utan att det är en fobi. Men så snart rädslan blir så stark att man inte kan göra saker som man egentligen vill, men inte vågar, då är det en fobi. Skillnaden mellan rädsla och fobi är alltså hur handikappad man är av sin rädsla."

H har fobi för spindlar, sambon och M blir som paralyserade av ormar, och J's värsta mardröm är kor och hästar. Jag har ingen fobi för några sorters djur egentligen, jag har många rädslor för många djur, men inga fobier. Jag är till exempel inte som H som enkelt kan riva ett helt rum om hon ser en spindel, och jag är inte som M som får byta kanal på teven om det är om ormar för att han spänner sig så mycket att han tillslut får huvudvärk och jag är inte som J som kallsvettas om han måste korsa en hage där det kan finnas kor och hästar på håll. 


Jag är rädd för alla sorters kryp utom gråsuggor, nyckelpigor och svartmyror. Finns det någon i min närhet som kan döda krypet i fråga får den göra det, men är någon räddare än vad jag är blir det jag som ser till att äcklet dör. H är oförmögen att döda spindlar, är jag med tar jag dem, men är någon annan också med gör jag med stor sannolik H sällskap en bra bit ifrån odjuret. Jag är också rädd för åska, men är jag inte själv och har jag möjlighet att se ovädret blir jag lugnare. Om det sker mitt på dagen är det ofta ingen fara alls. Vill däremot inte veta hur det skulle vara om jag skulle uppleva den dagen då jag är ensam mitt i natten. Fy fan. 


Jag må vara rädd för mycket, men även jag har en fobi. Det finns ingenting som skrämmer mig så mycket som detta, och anledningen till att jag fått finna mig i att jag inte bara är extremt rädd, utan fobiskt rädd, är faktumet att jag låter det det styra mitt liv. Och det påverkar inte bara mig, det påverkar även folk runt omkring mig (tyvärr). Jag är rädd för det jag inte kan se. Jag är skiträdd för mörker.

Om jag ska upp på natten får sambon vackert gå upp och tända, och är jag hemma hos någon brukar de skämtsamt säga att det märks vart jag har varit för där är lamporna tända. Jag vågar alltså inte släcka efter mig heller, då får jag en jagad känsla och får panik. På kvällarna är det med andra ord sannolikt jag som tänt upp innan det hunnit bli mörkt, och det är sambon som släcker när det är dags att sova. Men han vet att kommer det en stor mördarsnok eller ninjahuggorm mot honom och ska döda honom någon gång kommer jag att skydda honom och skrämma skiten ur reptiläcklena. Det har jag lovat, och fram tills den dagen tänder och släcker han lamporna åt mig med glädje.

True Talent och skitungar

Efter en rätt okej reklam om det nya programmet True Talent bestämde jag mig för att ge det en chans, och eftersom jag är absolut sämst i vad jag tror hela världen på att planera har jag missat varje avsnitt när det visats på TV. Så jag gick in på tv3play och skulle titta på de tre avsnitt jag missat där.

Det ska bara sägas att jag normalt inte ser på denna sortens program, det enda som faller mig i smaken är relativt hjärndöda program som man bara ser på, utan att tänka, typ sit-coms, America's next top model och Project Runway. Något som inte uppskattas av sambon som bara och utan diskussion kan se på tv om det är "bildande". Annars är det uppenbarligen onödigt att ens sätta sig vid teven (?). Så när han väljer program handlar det mest bara om ett gäng pinsamma medelålders män som vill gräva guld och bli rika men som inte har några erfarenheter alls och allt går åt skogen. Eller en kille som uppenbarligen är känd och som intervjuar så kallade fotbolls-fans, eller supportrar, men som egentligen är hulliganer. Och män som äter äckliga djur och dricker sin urin för att visa att man visst kan överleva under alla former av förhållanden. Wow.

Till saken; I reklamen till ovan nämnda True Talent hade jag byggt upp förväntingar för hur programmet skulle se ut, och jag hade väl väntat mig att jag som "publik där hemma" inte heller skulle se hur denne som nu sjunger ser ut. Egentligen hade jag väntat mig någonting i stil med Talang möter IDOL med en twist, fast utan lyteskomiken och utan att man ser den på scenen. I mitt huvud var upplägget någonting i form med att juryn satt som i Talangs jury (i publiken) och den som skulle sjunga skulle stå på scenen framför dem och publiken fast bakom ridån som skulle vara nere. Så att alla fick den där "oj-var-det-så-han/hon-såg-ut-men-fan-va-bra-an/hon-sjöng-så-det-skiter-jag-i" känslan. När det nu inte var detta upplägg blev jag besviken, för jag såg hur denna personen såg ut, jag fick inte den känslan som hela programmet ska förmedla. Och jag vet, jag kan ändå inte påverka och allt det där, men jag hade ändå förväntat mig den upplevelsen som dem går ut med i reklamen. Och nej, jag tänker inte sätta mig framför teven eller datorn och sedan blunda mig igenom programmet.

Och till sist; Tv3play har ungefär fyra pauser som är runt 45sekunder vardera, och det är okej, dem måste få in reklam. Det är bara så sjukt störigt att det är samma reklam i varje paus! Och det är inte vilken reklam som helst, det är Comhems nya med de där två skitungarna som dadar med varandra och som Comhem gjort en "jätterolig" undertextning till. Jag ska vara snäll, ungarna är helt okej söta. Men reklamen är på tok för lång! Hade man klippt vid hälften hade den varit skaplig, och man hade accepterat den som bara en reklam, man hade förmodligen till och med uppskattat humorn med att ungarna pratar med varandra om vilka awesome erbjudanden Comhem har. Som det är nu vill jag hoppa ut genom balkongen varje gång jag hör den, för att det är inte så långt ner att jag dör (om jag inte landar fel, det vill säga) men det är så långt ner att jag förmodligen kommer att få ont. Och jag har hellre fysisk smärta från hoppet än psykisk från skitungecomhemreklamen.