Jag har ätit delfin.
Jag har suttit och tuggat Flipper mellan tänderna. Det finaste däggdjuret på hela planeten, som alltid ser ut att le och som räddar människor från hajar, har jag sågat i med en kniv. Jag satt där, mitt bland grillar och människor på Oistins fishmarket och diskuterade konsistens och smak med morfar som också satt och smaskade på samma maträtt. Mamma bara blängde på oss och tyckte att vi var hemska människor, hon satt där och åt sin kyckling och kunde knappt titta på oss. Jag måste medge att det sved lite i hjärtat att sätta tänderna i mitt favoritdjur sedan barnsben. Jag såg liksom en delfin kuttra sådär som de gör och leka i vågorna och le mot mig medan jag satt och malde sönder köttet i munnen. Åh, mitt hjärta brister.
Förlåt!
Morfar sa att det var självklart att vi skulle testa, min första reaktion var blankt nej. Ingen diskussion. Inget snack. Nej nej nej nej. Inte en chans i hela världen att jag kan äta Flipper.
Aldrig. Sen tog nyfikenheten över både hjärta och förnuft och så plötsligt satt jag och morfar där med varsin tallrik delfin med vitlöksstekt potatis. Som det kan bli. Jag både ångrar mig, och samtidigt inte. Det är ju rätt coolt, men så riktigt hemskt! Nu är det gjort, i alla fall, och
det smakade som en blandning mellan kött och fisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar