Ojojoj

Vilken natt. Vilken superlång, sömnlös och riktigt tråkig natt. Vred mig fram och tillbaka. Mage, sidan, rygg, sidan och tillbaka till mage igen. Benet upp, benet ner, båda benen upp, båda benen ner. Jäkla skit. Att det kan vara så många timmar på en natt är helt sanslöst egentligen, och att man normalt sover bort alla dessa timmar är ännu sjukare om man tänker på det. Ville sova, men ögonen vägrade hållas stängda. Kuddarna låg perfekt, täcket var fantastiskt skönt och temperaturen var alldeles lagom för att man ska sova riktigt bra. Ändå lyckades jag inte komma till ro, och det retar ihjäl mig. Bredvid låg T och sov som ett barn, något som retade mig ännu mer. Det finns nog ingenting så irriterade som när man ser hur någon sover sådär riktigt gott och man själv inte kan hur man än försöker. Funderade ett par tusen gånger på om jag skulle råka knuffa till honom, men valde att inte göra det.. ångrar mig lite. Var uppe vid fyra och sminkade av mig, var uppe vid fem och funderade på dagens middag och smörjde in höften med Voltaren. Vid sex tittade jag öppettiderna till gymmet och vid sju-tiden lyckades jag äntligen somna. Äntligen. Och jag sov ända tills jag vaknade av att det kändes som att benet skulle ramla av vid lite i tio.

Va i..? Någon måste skoja med mig, när jag äntligen lyckas somna får jag bara göra det i tre timmar. Inte okej. Inflammationen i muskelfästet sitter fortfarande i, och jag har i ärlighetens namn inte låtit det vila sig friskt. Tre vilodagar fick räcka, sen satte jag igång igen, men på crosstrainer i stället för vanlig power walk (tänkte att det kanske var lite mer skonsamt). Så fel man kan ha, och så dum man kan va. Som vanligt. Låg i sängen och kunde inte röra mig, det kändes som att en stor slaktarkniv satt fast i höften och minsta lilla rörelse var riktigt plågsam. Jag hade inget annat val än att gå upp, för att ligga ner gjorde alldeles för ont.

Utanför stod regnet som spön i backen och jag valde att kura ner mig i soffan framför en film. Jag var trött och kände mig morrig. Efter typ en halvtimme satte rastlösheten in och nu ska jag berätta hur verkligt rubbad jag är. Jag började göra mig i ordning för gymmet! Jag haltade runt och smärta och planerade på fullaste allvar att gymma. Gode Gud ibland är det så att man blir orolig för sig själv. Så fort regnet la sig gav jag mig iväg och stod på maskinen lite längre än jag gjort innan, fast i en nivå lättare. Ja, galenskapen fortsätter. Jag höll alltså på längre än innan för att kompensera en enklare nivå. Ett misstag jag gjort en gång innan och som jag uppenbarligen inte lärde mig ett uns av. Det som gjorde att jag tillslut var tvungen att bryta var helt enkelt smärtan och jag trodde ett tag inte att jag skulle kunna ta mig hem. Man borde få en fetsmäll egentligen.

Trots sömnlöshet och ren idioti har jag faktiskt lyckats framställa ytterligare en fantastiskt god måltid idag. Det var enkelt (som vanligt) och det var sanslöst gott! Det var sådär underbart så att jag efter första gigantiska portionen som mer än tillräckligt gjorde mig ruskigt mätt ändå hade en inre diskussion med mig själv om jag skulle hämta en till eller inte. Beslutet var skrämmande lätt och jag gick givetvis och hämtade portion nummer två, och de som känner mig vet att när jag hämtar om är andra portionen alltid bra större än den första. Vad jag smaskade och slafsade och njöt. M-m-m! 

Ugnsrostade morötter och rödbetor
Stekt kycklig och tzatziki

Still going strong

Vaknade klockan nio i morse efter 33 timmars sömn. Inte konstigt att huvudet kändes lita upp och ner. Kaffet blev för svagt och micrad kebabsallad till frukost var allt annat än en höjdare. Usch usch usch. Å andra sidan var jag tacksam över att vara på fötter igen och att kunna äta överhuvudtaget. Man ska inte vara kräsen, haha! Nollorna imponerar verkligen på mig, gänget utanför höll låda till ett någon gång i natt och väckte mig vid nio i morse. Hur orkar de?! Antingen går de inte sådär rå-all-in som fröken gjorde i måndags, eller så har de en jäkla toleransnivå som pallar vara igång på det viset eller så börjar jag bli för gammal (fast nej). Ojojoj. En eloge, mina vänner!

För att på något sätt kompensera gårdagen som helt föll bort taggade jag för gymmet, drog på mig mina favoritkläder, tog skorna och vattenflaskan under armen och så gick jag för att svettas på crosstrainern en timme. Det finns nog ingen känsla som är så skön som efter att ha tränat. Det var inte så länge kanske, men det var i alla fall och det är jag nöjd med. Är man dessutom i lite obalans som jag är just nu är träningen extra skön. Man får liksom en paus från omvärlden och alla tankar en stund. Man kan släppa det som gör en förvirrad, det som gör en irriterad och det som bekymrar en. Man bara är där och då och nu. Och det behövs som fan.

Lagade en supersmarrig middag idag, färsbiffar proppade med svartpeppar och rödlök på en rostadbrödskiva med cremé fraiche och grönsaker. Det satt fint i kistan kan jag lova. Mycket, mycket godare än den där micrade frukosten.. ryser fortfarande bara av att tänka på den. Är faktiskt lite stolt över att det blev så gott idag, älskar när det är helt oavancerat och asgott på samma gång. Så det ska vara tycker jag som är långt från en mästare i köket. Haha! Är asrädd för att göra äcklig mat, det är därför jag aldrig heller försöker göra mig till och ge mig på något sånt där fancy recept fast det låter supergott. Då äter jag hellre basic mat som jag vet att jag klarar av och som går ner. Som idag. Och det passar mig alldeles utmärkt.

Så dumt det kan bli

Jag vet inte riktigt om jag borde skriva det egentligen, men som med allt annat jag känner så för gör jag det i alla fall. Rätt eller fel kan diskuteras.

I går blev det lugna återträffs-hänget i stället ölhäng och så blev det sprithäng och sen vet jag inte mer. Jag är 23 år gammal och fick panik när jag vaknade. Jag var hemma i min egen säng, men jag hade inga som helst minnen av hur och när jag kommit hem. Jag insåg att jag inte hade några luckor som behövde fyllas i, jag hade ett enda stort svart hål. Inget jag rekommenderar någon. En vän sa tröstande att det är okej om det inte hänt förr, så jag har försökt intala mig själv detsamma hela dagen.

Jag har fått en del ifyllt, och det har visat sig att jag betett mig ganska illa mot en person som jag bryr mig otroligt mycket om. Sagt saker som jag verkligen inte menar och som gör allt annat än stämmer, men som jag givetvis inte kan förklara eftersom jag själv inte minns. Helvete.

Har inte stigit upp än, så jag fortsätter att ligga i sängen med pyjamasen på och med trasen upptryckt i ansiktet. Det är helt sjukt att jag sovit bort en hel dag. Speciellt när det låter som att jag bor granne med en festival i och med nollningen som dragit igång.

Nej, allt med igår blev fel fel fel. Och så blir det ibland, och som min vän sa; det är okej om det inte hänt innan. I morgon är en ny dag och jag har i alla fall lärt mig en läxa.

Fantastiska tisdag

Vakna i morse i min säng, utvilad och på ett riktigt gott humör. Fläkten isade i ansiktet och under täcket var det varmt och gosigt. Larmet var inte ens i närheten av att ringa och jag älskar sådana mornar när man bara vet att dagen kommer att vara helt kanon från den sekunden man vaknar tills man somnar igen. Jag steg upp och startade kaffebryggaren och hällde upp en skål yoghurt med blåbärsmak och slängde i lite lin- och solrosfrön och gojibär. Sedan parkerade jag mig framför datorn för att se nya säsongen av Top Model som började igår i USA.  Kan man ha en mer perfekt morgon? Jag tror inte det.

Åkte in en sväng till stan med underbaraste AT och tog en fika och bokade tid till tatuering idag med. Ja, det är helt sjukt sant och det var verkligen på tiden! Om typ två veckor gaddar fröken sig, och som jag har längtat, äntligen tog jag steget, och det kommer förmodligen blir helt awesome. Lite nervös redan nu faktiskt. Vilken inflytande han har på mig den herren, det uppskattas. Men det passar bra, nya tider kräver förnyelse så sant som det är sagt.

I kväll blir det dessutom en grym återträff med männen i mitt liv AX och SL, som ska med mig till Barbados i höst. Så nu bottnar man bara med middag sedan blir det godricka och kvalitétshäng hela kvällen, bra grejer. Bra dag från början till slut, precis som jag kände på mig när jag vaknade i morse, fint det.

Tillåt mig att skratta en smula

Hahahahaha.
Ja, vad ska man säga? Här ser ni damen med kanske planetens absolut sämsta självdisciplin. Trevligt att träffas!
Den där deffen och allvaret och allt jag pratade om har ju gått helt åt väggarna, men det struntar jag i. Har ätit förträffligt god mat och mumsat på massor goda grejer. Sen kanske det inte var helt hundra att jag valde att tok-svulla de dagarna som jag helt avsa mig från träningen för benets skull. Lite aningens dålig planering, fast vad ska man göra förutom att käka när man inte kan/får röra sig? Det är ju verkligen världens bästa sysselsättning och tidsfördriv, säg den som inte tänker på mat så fort denne inte har någonting att göra liksom. Duh. Jag är verkligen skrattretande besatt av allt som går att äta. Jag älskar matprogram och jag sitter och letar spännande mat- och bakbloggar dagligen och läser tidningar om det så fort jag hittar en. Jag har alltid massor recept och idéer som snurrar i huvudet, men är alltid för feg för att testa dem. Bakning är jag lite modigare med, men när det kommer till matlagning är jag väldigt försiktig. Är en kaka äcklig är det inte värre än att man svär lite och slänger skiten och bara tar en slät kopp kaffe, är maten äcklig är hela dagens middag förstörd och man måste göra någonting annat. Man kommer inte undan på samma sätt, och det vill jag kunna göra. hehe.

Hur i hela friden ska man kunna ha någon form av disciplin till mat och kakor när man är så himla förtjust i det? Lillasyster bakade riktigt goda och maffiga chokladmuffins idag. Höll på att dö efter en, så jag tryckte i mig två till. För sådan är jag. Alltid ska allt vara till en liten överdrift. Tidigare på dagen åkte vi till farmor en sväng, och då bjöds det både på fläskpannkaka, vanliga pannkakor och en massa fika till kaffet. Jag är en riktig gammeltant och älskar mandelkubb och smällde i mig sex stycken utan det minsta dåliga samvete.. och en vaniljmazarin. Sen slank det ner ett wienerbröd hemma hos T. Bara sådär snabbt i en hast över vasken i köket innan vi körde vidare. Och så en lyxshake blåbär på Max innan resan tillbaka till Växjö bar av. Jäklar va god den var.

Snacka om att man har en talang för att frossa! Är det något jag kan så är det att njuta av livets goda. Och av just den enkla anledningen finns det nu ingenting i den riktningen hemma i lägenheten. Jag köpte gifflar till kaffet som jag blev bjuden på hos AT, men jag lämnade minsann de som blev över där! Klapp på axeln. Hela denna veckan ger jag ett stort och hjärtligt asgarv, ett sånt som man liksom lutar sig tillbaka och håller sig på magen när man gör, och i morgon är det fröken som går raka vägen och skriver in sig på gymmet. Yeez.

Ja, och just det, färgade håret idag! Det syns inte ett skit. Hihu.

Oturens otur

Idag fick det bli en vilodag. För den som har missat det har jag åter lyckats dra på mig en skada. Jag vet verkligen inte hur jag bär mig åt, men lyckas gör jag hela tiden. Alltid är det något och jag börjar fundera på om det bara är otur det handlar om, eller om jag gått och dragit på mig någon sorts förbannelse. Min karma kan kanske också spela in, i och för sig, men hur mycket otur kan man egentligen ha och i vilken utsträckning? Nu får det bannemig vara nog!

I våras drog jag på mig ett löparknä och en början till en stressfraktur i foten. Sedan sträckte jag ledbandet i samma knä i somras och nu en muskelinflammation i höftleden. Jag börjar tråka sönder ganska rejält på allt gnäll min kropp håller på med. Det spelar ingen roll hur jag beter mig, jag kan alltid ge mig tusan på att något nytt dyker upp och hindrar mig från att vara så aktiv som jag vill vara.

Idag kände jag mig som typ Hanna 80+ när jag haltade runt och beklagade mig vid varje rörelse jag gjorde. Jag kunde inte sluta skratta åt mig själv och hur dum jag måste sett ut när jag fick lyfta in benet i bilen med händerna för att jag inte kunde göra det själv. "Sådana problem ska man ha när man är pensionär sen, Hanna" flinade morfar och sa idag. Jo tack, och det kände jag mig som också, vi kanske ska ta sällskap till PRO nästa gång, morfar? Köpte Voltaren gel idag som jag använt både flitigt och rikligt och det känns faktiskt betydligt bättre redan nu på kvällen. Det känns stelt, men gör inte ens i närheten lika ont. Vilan har säkert gjort sitt med, vi får se hur det känns imorgon.

En tanke som har slagit mig är om det delvis kan bero på att jag har fel skor. Jag var hos sjukgymnasten med mitt knä i våras och där konstaterade han att jag överpronerar, lutar inåt i fotleden, och sa att jag borde ha skor därefter. Jag har inte brytt mig om att följa hans rekommendation för att jag är dum och prioriterar annat och jag är lite för snål och tycker att jag har relativt nya skor. Har en aningens aning om att felbelastningen kan vara en produkt av fel skor som i sin tur bidrar till allt detta elände. Känner att det kanske är dags att köpa nya skor nu, för min egen skull. Detta börjar ju faktiskt bli ganska fånigt.

Japp, imorgon är det fröken som går raka spåret och kollar skor. Och så ska jag skriva in mig på gymmet också. Kommer bli grymt kul att komma tillbaka till Växjö!

Ingen bra idé

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man än försöker, det blir ändå bara fel. Hur mycket man vill är helt orelevant för ödet som uppenbarligen har andra planer för en. Det spelar helt enkelt ingen roll vilken sinnesstämning man har när man ger sig in på något, och oavsett om man gör allt helt rätt så går saker och ting ändå åt pipan ibland. Ja, det är en sak som är säker. Och när det blir så tokigt finns det egentligen bara en sak och göra; skratta.

Mh, kan väl inte påstå att jag skrattade fram tårarna som sprutade ur ögonen. Och det var definitivt inte skratt som framkallade skakningarna i hela kroppen och den ansträngda andningen. Det var allt annat än skratt och glädje under dagens power walk, om man nu kan kalla det så. Däremot sitter jag nu, några timmar senare och flinar åt denna dumma dumma dumma idén som jag utsatte mig själv för idag. Ja, ibland undrar man om det är särskilt bra att vara så envis som fröken lätt blir.

Efter gårdagens träning kände jag ren och skär smärta i höftböjaren i höger ben. Jag antog att det bara var dn liten överansträngning och stretchade som vanligt och tänkte inte mer på det. I morse var smärtan fortfarande påtaglig och jag bestämde mig därför för att inte hålla samma tempo som jag gjort innan och kompensera det betydligt långsammare tempot med en betydligt längre runda på ca 2 mil.

När jag började gå kom duggregnet, men peppen var hög och humöret på topp, jag hade bestämt mig och såg fram emot den nya rundan så ingenting kunde hindra mig. Efter bara några meter gjorde det fruktansvärt ont och det kändes som att jag haltade lite hur jag än betedde mig. Det var omöjligt att ta ut stegen som jag brukar och därmed gick jag betydligt långsammare än normalt. Blev lite frustrerad, men det var bara att gilla läget och jag hade ju faktiskt planerat en längre runda för att inte riskera att göra värken värre.

När ösregnet satte igång efter ca 2km hade jag svinont. Hittade ett träd med tät krona att parkera under och satte mig ner och försökte stretcha bort värken. När regnet avtog reste jag mig upp och det kändes helt ok i benet.. i ungefär 300m. Sen blev det bara värre. Här kan man ju tycka att jag borde ha gått hem igen, men jag är envis och dum i huvudet och fortsatte med gråten i halsen tills jag inte bara nådde, utan passerade bristningsgränsen och fullständigt bröt ihop vid 1,7mil och fick ringa om att bli hämtad.

I över en mil hade ösregnet hållt i och riktigt vräkt ner över mig. Spotify ballade ur och jag hade bara hört de första 30 sekunderna av varje låt hela promenaden. Jag var nära en mental kollaps när jag blev hämtad vid vägkanten. Dyngsur och nedkyld med en obeskrivligt enorm smärta i hela benet. Hälen gjorde också fruktansvärt ont och humöret var inte alls på topp längre. Jag kunde inte andas och tårarna rann tillsammans med regnet ner för mina kinder. Jag fick lyfta benet in i bilen, kunde inte göra det av egen maskin. Fan va dum man är ibland. Och egentligen vill man bara göra rätt.

När jag tog av mig skon i hallen märkte jag att jag skavt bort huden i storlek av typ två femkronor från hälen. Jag frös ända in i skelettet och längtade efter en varm dusch. Fick hoppa på vänsterbenet upp för trappan, kunde inte under några omständigheter lyfta på benet längre. Hälen plåstrades om med compeed och höftböjaren smörjdes omsorgsfullt in med voltaren gel. I morgon blir rundan förmodligen i samma tempo som idag, men inte lika lång. Man måste lyssna på kroppen också, och den har protesterat ganska tydligt idag känner jag. Egentligen kanske jag skulle ha vilat och inte gått ut alls. 

Dag 5:
Frukost: Två skinksmörgåsar
Middag: Tacosallad
Efterrätt: 500ml glass, en halv skål popcorn, massa Tom & Jerry kex
Kvällsmat: Tre rån
Träning: power walk 2h 17min, 1,7mil, avg. pace 8,6, 1287kcal.

Ingen bra dag alls med tanke på att jag förmodligen gjorde benet värre och skavde upp hälen. Kaloriintaget däremot är inte överskridet trots allt gotte nu på kvällen, men det är tack vare kaloriförbrukningen under pwn. Allt detta är egentligen bara en mjukstart inför det riktiga allvaret som startar när jag flyttar hem igen, då kommer det bli betydligt enklare att följa.

Älskar när allt vänder

Somnade tidigt igår och vaknade sent idag, ändå ville jag inte stiga upp. Hade ingen lust. Jag ville inte träna, men jag ville verkligen få det gjort. Suck. Rullade över på mage och växlade fram och tillbaka mellan Facebook och Instagram, försökte komma på en anledning att stiga upp utöver den att klockan var lite över tolv och att mycket av dagen redan gått. Grävde ner huvudet i kudden, det varma täcket låg tungt över kroppen i det kalla rummet och madrassen var fantastiskt mjuk. Bara en idiot skulle resa sig upp självmant tänkte jag, och steg upp.

Motivationen var som bortblåst idag. Det blåste hårt ute och det kom ganska kraftiga regnskurar till och från. Aldrig att jag skulle ge mig ut på en power walk i detta vädret! Deppen kom tillbaka. Skulle inte stigit upp. Vissa dagar är det bättre att bara ligga ner och blunda, så är det bara. Drog på mig träningskläderna i alla fall, envis är jag i alla fall fortfarande och det är ja tacksam för. Hemmaträning stod på schemat eftersom pwn uteblev på grund av det ostadiga vädret, det var längesen så lite kul skulle det faktiskt bli. Rullade ut mattan och satte igång, det var inte så jobbigt som jag ville minnas, blev lite besviken fast det nog mer betyder att det är bra. Höll på en halvtimme, sen tjurade jag ihop och stängde av. Nej, det var inte roligt och då vägrar jag fortsätta. Tränar gör jag för att jag tycker att det är roligt, är det inte det får det vara. Det måste vara en förening av både nytta och nöje, annars blir det obalans och man tröttnar och slutar helt. Eller ja, jag gör det i alla fall. Morrade för mig själv och tog på mig mina skönaste myskläder, letade fram korsordet och startade kaffebryggaren.

Och när jag satt där, uppkrupen i soffan, på mitt allra sämsta humör och var besviken över att det inte blir någon träning idag kom Ts lillasysters pojkvän PH ner från övervåningen och frågade hur det var. Sen sa han att han snart skulle till gymmet och jobba och att jag kunde följa med och träna där. Nytt hopp tändes. Vilken sjukt bra idé! Fast nej... nu hade ja precis bytt om och bekvämligheten hade tagit över. Jag skiter i det. Velade en bra stund. Sen bestämde jag att det var dags att lägga ner det dåliga humöret och ta tag i mitt liv. Bytte om till de nya kläderna jag köpte igår (t.h). Älskar träningskläder! Hade kunnat ha bara sådana kläder i garderoben. Hade kunnat köpa upp varenda liten småpeng på träningskläder om jag hade kunnat. Kände mig awesome och peppen var tillbaka. Ah.


Var på gymmet i en och en halv timme, sedan gick jag från gymmet och hem till mina föräldrar, vilket tog nästan exakt en timme. Dagens träning är gjord med besked och nu ligger jag här i sängen med en Lindt excellence Blueberry Intense och är på fantastiskt bra humör.

Dag 4:
Frukost: Nutrilett Blueberry shake och två rån med ost
Mellanmål: Nutrilett Blueberry shake
Efter träningen: Nutrilett caramel toffee bar
Middag: en halv pizza och pizzasallad
Träning: Crosstrainer 300kcal, löpband 400kcal, 200 sit-ups, 30min total core pilates, promenad 7,06km, 1h 6min, avg. pace 9:27, 428kcal.

Förutom att min mobil förmodligen gick sönder idag och slutade reagera på headsetet så att jag inte längre kan lyssna på musik i den vände denna dagen och blev fantastiskt bra! Riktigt nöjd med både intag och prestation och faktumet att jag inte bara gav upp. Ska kanske berätta att jag som ett lite test-projekt börjat räkna kalorier för att se hur det funkar med kost och motion. Än så länge är det både roligt och spännande! Man får en helt ny bild och förståelse för vad man verkligen stoppar i sig.

Vilken härlig semesterdag

Eftersom jag inte hunnit, eller egentligen haft tillfälle, att hitta på någonting i sommar bestämde jag och T oss för att det var dags att slå slag i den saken. Larmet ringde i morse vid klockan sex och det var bara att hata livet, gäspa stort och med visst motstånd stiga upp ur sängen och dra på sig träningsuniformen. Och jag kan tala om att var jag inte tillräckligt vaken för att i alla fall inte gå vilse innan så piggnade jag till med all säkerhet när jag drog gårdagens nersvettade linne över ansiktet. Pjuh, ingen lek, haha! Klockan halv sju släpade jag ut mig själv och min trötta kropp och njöt av fukten i luften och ljuset från soluppgången. Valet att göra min power walk på morgonen innan dagens bestyr kändes plötsligt inte alls som typ den sämsta idén jag någonsin haft, tvärtom så riktigt mös jag i hela kroppen. I ungefär 20 minuter i alla fall.. till värken och stressen kickade in.

Innan vi åkte gjorde vi tunnbrödsrullar med sallad, ost, paprika och pastrami. Så sjukt gott! Gjorde en extra att gotta på bilen, hehe. Sedan begav vi oss till Ölands djurpark såhär efter högsäsongen och trängdes med alla de andra tre bilarna som var där om parkeringsplatsen närmast entrén. Det var en bra dag, men jag saknade elefanterna. Trodde det var typ basic att det finns på alla zoon? Sen vet jag inte om det berodde på oss eller på sjukt bra/dålig timing, men i nio av tio inhägnader började djuren bajsa så fort vi kom fram och ställde oss för att titta på dem? Lite otrevligt kan jag väl tycka, haha. 

Efter djurparken blev det en tripp till Baronen i Kalmar. Sådär bra för fröken med köpstopp. Och så blev det (givetvis) en fika på Ben & Jerry's glassbar, det är på tok för heligt för att inte vara där när man har chansen. Var i sjunde himlen från första tuggan till sista och en stund därefter. Och så mellanlandade vi på IKEA för att göra kanske världens snabbaste visit innan vi avslutade dagen med det allra viktigaste av allt -Burger King! Åh, vad jag älskar allt de har att erbjuda. Angus xt satt finfint i min mage.. och nu sitter den finfint på den tillsammans med glassen. Inte lika awesome, men helt klart värt det.

Idag har jag upptäckt att..
..Det räcker inte med att säga att man har köpstopp om man ändå inte följer det. Sniglar kan sova i tre år. Jag är sämst på att hålla deffen. Lågsäsong på djurparken var ett smart drag, ingen trängsel och halva kostnaden. Isbjörnar har päls även på trampdynorna. Tre timmars sömn är för lite, dör snart. Albatrossen kan somna i 40km/h. Man ångrar sig inte om man vill något tillräckligt mycket. Strutsar gör mig nervös och det ser äckligt ut när de bajsar. Jag älskar Surikater. Man får ont i fötterna av att gå i Converse en hel dag.

Dag 3:
Hela dagen är ett enda stort undantag. Gick 8,6km på en timme på morgonen, och ja det var ju bra. Sedan dess har det bara gått utför. Inte bra. Imorgon börjar jag om och håller tummarna för bättre självdisciplin! Idag var ju faktiskt den den enda dagen jag hittat på något i sommar, så tycker ändå att det är rätt okej. Funderar på att sätta denna dagen i parentes, typ kalla den "Dag >3", för att det är inte riktigt tre, och köra riktiga "Dag 3" imorgon i stället. Japp! Idag tryckte jag på paus-knappen, och imorgon är allt som vanligt igen.

Hejdåfest för farbror Amerika

Ojojojoj. Detta var inte bra. Redan dag två fular jag med nolltolleransen och har fullständigt (och lite äckligt) vräkt i mig chips och kakor och korv hos farbror idag. Som jag nämnt tidigare flyttade han för många år sedan till USA för att utbilda sig. Väl på plats träffade han sin fru och flyttade alltså aldrig tillbaka till Sverige igen. De har nu också två döttrar och kommer till Sverige varje sommar och hälsar på, mycket mycket trevligt!

Mindre trevligt är det däremot att det är dags för dem att åka hem imorgon.. det är lite synd att jag inte har hunnit träffa dem så mycket som jag hade önskat, men vi har i alla fall träffats några gånger. Idag var det i alla fall en liten hejdåträff hemma hos dem och det bjöds på alldeles för mycket godsaker för att fröken skulle kunna hålla fingrarna i styr. Det blev både en massa korv och mängder av chips och en salig blandning av en himla massa underbart goda kakor. Om det är något jag är så är det ett kakmonster, den saken är ju säker. Mumms. Och den vanilj- och blåbärsflätan kan vara det farligaste jag smakat. Wahoa va god den va! Och fast det fuskades redan andra dagen så känner jag att det gör ingenting så länge det inte blir en vana. Nu var det ju liksom ett speciellt tillfälle, och fast jag tänker vara hälsosam tänker jag för den sakens skull inte vara dum.

Vi fick dessutom gå in och hjälpa dem igenom en runda kubb, för att de hade rykt ihop här om dagen över reglerna som ingen av dem mindes men som alla var oense om. Haha! De hade till och med googlat efter reglerna, men bara hittat en lista på de internationella tävlingsreglerna i kubbmästerskapen. De var visst lite annorlunda mot de enkla hobbyreglerna vi kör med. Tur att vi svenskar kunde gå in och hjälpa de stackars amerikanarna ur detta kaos och visa dem hur det går till!

Selma i sina doggels och sin klänning hon fick av Farbror och hans familj
Fullspäckat fikabord med för mycket mumms mumms för fröken att hålla sig borta ifrån

Dag 2;
Frukost: Nutrilett chocolate shake
Mellanmål: Nutrilett blueberry shake
Hejdåfest: 3 korvar m. ketchup och senap, en mazarin, två flätbitar, ett ballerinakex, en tredjedels chokladmuffin och en massa chips
Kvällsmat: El wrappo, utan meny
Träning: Power walk 10.64km, 1h 17min, avg. pace 7.17, 845cal.

Dagens intag är väl inte en höjdare.. men det var herrans gott! Och som jag skrev ovan så var det lite speciellt idag och det är okej så länge varje dag inte ser ut såhär, det får inte bli en vana. El wrappon var i och för sig helt meningslös för jag var supermätt efter alla kakor, men kan meddela att den var sjukt god och jag ångrar mig inte en smula! Träning var allt annat än rolig idag. Det var tyngre än vanligt och jobbigt på fel sätt. Jag tror lite att det kan ha med Nutriletten att göra, att jag behöver mer energi om jag ska träna också och då räcker inte en liten shake. I morgon blir det därför havregrynsgröt till frukost i stället.

Nu börjar allvaret!

Idag är det exakt två månader och två dagar tills jag och två kompisar landar på Barbados! Detta betyder förutom en massa stress också att deffen till den ultimata strand-kroppen startar idag. Sommaren har bjudit på fantastiskt god mat och jag har dessutom utvecklat ett ganska extremt sockersug. Inte ens när jag var liten tyckte jag om godis, så jag har ingen aning om varför min hjärna bestämde sig för att det var dags att installera sockerärgott-programmet nu?

Timingen är usel och inte det minsta rolig, så för att bli av med detta otroligt dryga sug och för att också komma över småätandet jag fått för mig att det är roligt, var jag i affären idag och köpte Nutrilett. Jag hoppas att detta kommer att fungera som någon sorts avgiftning och att jag om två veckor kan gå över till att äta hälsosamt utan att överdriva storleken på portionerna och främst att jag blir av med sötsuget. Nutrilett som diet är inte vad jag är ute efter, ser det mer som en hjälp till att gå över till ett mer sunt förhållande till mat. Så att inga missförstånd uppstår! Jag tror på en sund livsstil med bra mat och träning, och det är precis så jag ska leva för att nå mitt mål.

Köpte tidningen Topp Hälsa idag också, för att få lite extra inspiration och pepp. I den fanns ett test som talade om vilken typ man var och hur man skulle tänka på med kost och träning. Man kunde vara en Vata, Pitta eller Kapha och när jag var klar visade det sig att jag var en Vata. Beskrivningen var rätt rolig att läsa, för att nästan allt stämde in på punkt och prickar! Att jag är rastlös och funderar mycket och glömmer ofta fort. De som känner mig vet att det är fröken i ett nötskal, haha! Vid obalans kan jag känna oro och får gärna sömnproblem -också en fullträff!

Hur som helst står det också hur en Vata ska förhålla sig till mat och detta kommer att bli kanon! Inte alls svårt att följa då jag tok-älskar de alternativen som sägs vara bäst för mig. Jag ska hellre äta ofta och lite än sällan och mycket, något jag gjort helt tvärtom innan och jag märkte en enorm skillnad när jag jobbade i somras och vi åt regelbundet med mellanmål och hela köret. Jag gick faktiskt ner och jag mådde betydligt bättre! Så den metoden tänker jag fortsätta att köra på, inga problem. Till frukost är det bäst med gröt och kryddor jag mår bra av är till exempel kanel, vitlök och svartpeppar. Mina favoritkryddor till att börja med! Sen börjar jag alltid varje morgon med gröt och kanel, så det blir ju inte så svårt det heller. Woho! Lunchen ska vara dagens största mål och rött kött är bäst för mig. Mmmmhhh.. 

Detta kommer bli en barnlek, de matvanor som är bäst för mig är verkligen perfekta. Och jag har absolut viljan som krävs! Träningen kommer att se ut som så att jag kommer att köra ca en timmes förbränning varje dag och ca en timmes pilates/yoga/core varannan dag. Detta känns asbra, nu kör vi!

Dag 1;
Frukost: Havregrynsgröt med kanel
Middag: Nutrilett shake blåbär
Kvällsmat: Nutrilett caramel toffee bar
Träning: powerwalk 11.28km, 1h 21min, avg. pace 7.16 min/km, 912 cal.
Dagens intag blev lite hawaii, men är nöjd med träningen, så dag 1 är klart godkänd!

Tant H

Efter att ha spenderat kvällen i förrgår helt själv bestämde jag mig för att jag absolut inte ville göra om samma sak igår, så jag gjorde mig i ordning och tog bussen in till stan för att möta upp två av de fantastiska kollegorna jag jobbade med nu i sommar. Vi var hemma hos deras kompis tillsammans med några andra, det var en hel bunt riktigt roliga tjejer och det var jättekul! Fast jag har nog aldrig känt mig på gammal som jag gjorde då, jag vet inte om det var någon av dem som var lika gammal som mig, eller ens bara ett år yngre. Alla var som min lillebror, två år yngre än mig. Kanske inte så mycket egentligen, men ändå, tanken passerade ju några gånger. Haha! Gamla tanten satt där i soffan med sina öl och pratade om meningen med livet, medan flickorna skuttade runt i sina små klänningar och drack vin, typ. Nej så illa va det inte, fast det kändes ungefär så. Och bättre blev det ju inte av tanken att jag först hade tänkt ta med mig kakorna jag bakade här om dagen, så att de skulle ta slut och jag skulle slippa slänga dem för att det vore synd. Haha! Man tar ju inte med sig hembakat till en fest! Feta chips eller ostiga ostbågar är en sak, men små söta kakor passar in i en helt annan kategori. Nej, hade jag gjort det så hade jag verkligen klassats som tant. Vet inte hur jag tänkte, men jag är glad att jag slopade de planerna innan jag gick. Jisses.. vilken syn det hade varit.

Vägen till hjärtat går genom magen

Har haft tre finfina damer på grillkväll, och det har varit mycket mat och mycket prat. Nu sitter man här, alldeles ensam, och genast börjar tankarna studsa runt i huvudet. Det är kass att vara en grubblare, så mycket kan jag säga. Kvällen har i alla fall varit fantastiskt trevlig, och nu sitter man här med en sådär jag-har-ätit-alldeles-för-mycket-spänd mage och ser höggravid ut framför datorn och kan inte låta bli att flina åt hur dum man är som alltid gör samma misstag. Det är mycket jag är sämst på, men något jag verkligen saknar är en spärr när det kommer till mat. Är helt oförmögen att sluta äta i tid. Finns det framme äter jag oavbrutet ända tills det tas bort. Hur illa jag än mår, hur mätt jag än är, hur ont det än gör, proppar jag i mig mer och mer och mer. Haha! Jag älskar mat. 

Tzatziki är en ganska nyupptäckt kärlek och tillsammans med ugnsrostade rotfrukter och halloumi behövs egentligen ingenting annat för att man ska uppleva ren kärlek. Och tillsammans med en grillad köttbit kan ingenting bli fel. Vägen till mitt hjärta går genom magen, utan tvekan. Bjud mig på något riktigt, riktigt gott och jag är din bästis för evigt. Varje gång mina tankar börjar spåra och jag börjar tänka på dig i kväll försöker jag tänka på dagens grillning igen, det funkar sådär bra, men det är i alla fall helhjärtade försök. 

Bakade dessutom idag (också)! Eftersom jag älskar att baka och eftersom det gör mig glad har det funkat lite som terapi i veckan och hittills har jag gjort chokladmuffins, havrekakor med chokladtäcke och brownies med valnötter, hackad choklad och hallon. Den sistnämnda kakan är en storfavorit och vinner nästan allas hjärtan, och det är ingenting konstigt, för den är helt makalöst superdupergod! Vill inte riktigt tänka på hur många jag tryckt i mig idag.. Jag är en riktig gottegris, egentligen. Njuter till fullo av livets goda, precis som man ska.

Brownie med valnötter, choklad och hallon

Ner och upp igen

Dagen som började ohyggligt dåligt igår visade sig kunna göra en helomvändning och blev helt okej i alla fall, sånt är ju alltid trevligt! Min farbror, som sedan många år tillbaka är bosatt och har familj i USA, är här och hälsar på och kom med en massa gofika och ett gott humör.

Dessutom hade jag en fantastiskt peppig konversation med en vän om allmän inställning, att man inte kan styra vad som händer, men att man kan styra hur. Hela den där biten med att vara positiv, något som jag i ärlighetens namn är kass på. Alla har alltid sagt till mig att jag har en hemskt negativ inställning till allt, och jag har alltid försvarat mig själv med att jag är realist, och förklarat att om man tror det värsta om allt blir man antingen aldrig besviken eller positivt överraskad. Ett resonemang jag i och för sig fortfarande håller rätt hårt på och tycker är både helt logiskt och skitbra! Det är bara inställningen i det stora hela som jag ska finslipa lite med en god inställning och en dos positivism, har hört att man automatiskt blir gladare då, och jag ser redan mig själv som en helt okej glad tjej (om än med lite skepsis), så vad kan bli fel?

Lillebror och hans sambo kom hit igår också som planerat. För några dagar sedan frågade hon om hon fick fotografera mig och jag sa att det var okej samtidigt som jag planerade ett förberedelse-Americas Next Top Model-maraton i huvudet och blev både nervös och glad. Hon är en fantastiskt duktig fotograf och jag älskar hennes idéer, så det är ju självklart att man blir glad när man blir tillfrågad, samtidigt som den där delen i mig som fullständigt och helhjärtat tokhatar att vara med på bild gallskrek och fick en form av nervös och panikartad prestationsångest. Jag hade inte hunnit med (läs: glömt) att se ett enda av snitt ANTM igår och hade därför inte heller övat passande poser i spegeln, något man kanske skulle ha gjort som den simpla amatör man är, och var därför mer orolig över min egen prestation än någonting annat.

Jag hade en liten klänning och vi var utomhus i går kväll innan solen helt försvann. Och precis när vi skulle starta hände något som jag aldrig tidigare upplevt, och då jobbade jag hela sommaren på en ö som jag, fram till igår, trodde tog alla priser. Myggorna bildade liksom ett moln och attackerade oss med ett luftangrepp utan dess like. De var överallt och det var så att vi tillslut fick panik. Det blev ingen lång fotosession, det tog ungefär två minuter och då hoppade vi mest och var helt förtvivlade, sen hade vi inga andra val än att springa in. På bara mitt vänstra lår har jag runt 30 myggbett, just sayin'. Och jag är riktigt glad att jag inte är känslig för myggbett och att de bara kliar i typ fem minuter och sen slutar helt. Riktigt, riktigt glad.

Stackars Linnéa fick nästan inga bilder alls, och det blev inte alls som om hade tänkt sig. Jag kände mig dum, men man kan ju inte riktigt styra allt. Hon hade mest dåligt samvete över hur hela jag såg ut när vi kom in, haha, ja det var en syn det! Här är bilden, i alla fall, tagen från Facebook, lägger ut länken till bilden på hennes sida på Flickr också, så kan ni se den i bättre kvalité (om det skulle önskas) och ni kan dessutom se annat hon gjort. Vi sa att vi kanske ska göra ett nytt försök i morgon. Vi håller tummarna på en myggfri fotografering!

http://www.flickr.com/photos/linneasdreams/7797809260/

Helvete

Alla har inte fantastiska dagar. Jag vill nästan påstå att jag är säker på att alla någon gång har riktiga, jävla skitdagar. Det är bara det att många väljer att inte prata om dem, för att det är ju tråkigt att sprida dålig energi runt sig. Nåväl, det struntar jag i. 

Jag arg. Jag är arg för att jag är trött. Trött på att tänka, trött på att känna. Trött på att försöka förstå och trött på att hitta svar. Trött på att vara arg. Trött på att vara irriterad och känslig. Trött på att vara ledsen. Trött på att gråta. Jag är arg för att jag är trött för att jag orkar inte. Trött på att inte kunna sova. Trött på hundarna som går PÅ mig hela tiden. Trött på att önska och trött på att vilja. Trött på att tolka varje låt som spelas. Helvete.

Inte ens träningen var rolig idag. Den var tung på fel sätt och hur jag än betedde mig fick jag inte upp varken tempo eller rytm. Fyra av över tvåhundra låtar på min playlist är lugna, av någon anledning kom dem hela tiden. Fick två nya, jävligt udda skoskav på ovansidan av varje fot, det ena värre än det andra, från skorna jag haft i två år. Engagemanget, peppen, glädjen och entusiasmen försvann halvvägs och biten som var kvar var alldeles för lång.

Min själ är sönder. 

Och hur jag än gör, sårar jag någon. Visst ska inte livet vara enkelt, det hade ju blivit för tråkigt. Men nu känner jag att mitt är lite väl spännande. Tänk att bara få lite balans, va det vore skönt. Får fullständig panik. Jag vill bara trycka på paus och hinna ifatt, sedan spola tillbaka ett år. Vilken lyx det hade varit.

Inte min dag idag, någonstans.

Inte särskilt häftiga

Hade finbesök igår kväll av bästa herr AT som kom för att kolla på film och umgås. Med kakor och popcorn och läsk gjorde vi oss bekväma i soffan och började kolla igenom filmutbudet på diverse hårddiskar och filmhyllor. Vi båda ser mycket på film och kände ganska direkt att vi har sett allt, när båda plötsligt fastnade vid samma titel; The woman in black. Ingen av oss hade sett den och blev givetvis nyfikna. Perfekt! Det är alltid roligast att se en film som ingen i sällskapet har sett innan. Vi visste dessutom absolut ingenting om den, vilket var ett stort plus.

Kan tala om att det var en skräckfilm. Inte ett så jättestort plus längre. Det började med lite nervositet från bådas sida, som sedan utvecklades till skräckblandad förtjusning, som sedan blev ren oro och som gick över till bara skräck och helt utan förtjusning. Vi satt båda i soffan och kände om pulsen fortfarande fanns kvar, AT kämpade med att svälja hjärtat efter att jag plötsligt utbrast i ett skrik. Vi var rent av skiträdda, inte det minsta tuffa i soffan och var till och med skakiga. Det började sticka i mina fingrar och jag sträckte mig i ena armen av en ofrivillig nu-dör-jag-spasm. Huset var helt nersläckt och det var kolsvart ute. Vi tittade på varandra och kom överrens om att det nog var bäst att byta film, att omständigheterna inte var de bästa för att vi skulle överleva denna. Såhär dagen efter tycker jag fortfarande att det var ett bra val.

Heartbreakers från 2001 blev vår plan B för att få upp stämningen igen. En gammal, rolig film med lättsam humor och det var dessutom en film AT inte sett och som jag inte riktigt kom ihåg. Haha, en film som är raka motsatsen mot vad vi precis hade satt igång. Jisses, så fel det kan bli, och så rädda vi var! Lite jobbigt är det bara att nu sitter jag här och är väldigt nyfiken på hur läskighetsfilmen slutar, fast den skrämde skiten ur mig. Får hitta någon modig och starta den igen mitt på ljusa dagen.. om det hjälper.

Hundvakt

Yes, denna veckan är fröken hundvakt åt föräldrarna som är och gottar sig i Turkiet. 42 grader var det på eftermiddagen i förrgår vet jag, vilken tur att man inte är där.. typ. Nej, är faktiskt inte alls särskilt avundsjuk, lite är jag, men inte mycket. Hade väl hellre varit där och tagit det lugnt än varit hundvakt åt en gammal morrig gubbe och en stirrig valp. Bruno är det inte så mycket med, han glider mest runt och kelar, men tjuriga Herman och piplisan Selma hade jag till och från klarat mig alldeles utmärkt utan. Haha. Hemsk jag känner mig.

Alla tre är fina hundar, men man tröttnar rätt grovt på att Selma (som för övrigt bara är 14 veckor) endast besitter två lägen just nu; pip och skäll. Jag får fullständig panik! Hur man än beter sig så tassar hon efter en och för en massa missljud och jag vet inte om hon innerst inne tror att det uppskattas eller om hon bara helt medvetet gör så för att vara elak. Man vill gosa med henne, men hon ska verkligen, bokstavligen, bara vara uppe i ansiktet och hålla på. Jag hatar när hundar ska vara i ansiktet. Då piper hon. Skithund. Och så har hon ett öra ner och ett upp, och är hur jäkla skitsöt som helst med stora, runda och alldeles kolsvarta ögon, så man kan inte bli riktigt så arg på henne som man egentligen vill. Sen har hon en såndär grisknorrsvans, vilket är mindre sött och rent av superfult. Hon är underbart söt när hon sover, i alla fall.

Är lite bitter, men har bara sovit två timmar i natt. Inte så mycket på grund av hundarna, mest på grund av allmän brist på trötthet och lite på grund av lilla damen. Herman låg på kudden bredvid mig och snarkade, Bruno låg i mitt knäveck och snarkade, och Selma bara skulle ligga på mitt ansikte. Vad händer, liksom? Hur kan ett djur vara så besatt av ansikten? Vet inte hur många gånger jag flyttade ner henne, men hon klättrade upp igen. Inte mysigt alls. Åh. Lilla loppan, hon vill ha närhet och jag slänger iväg henne. Känner mig som en ganska usel hundvakt. Så ser hon så besviken ut hela tiden, och jag tror att hon är det lite också på mig för att jag inte låter henne vara i mitt ansikte och för att jag skäller på henne ibland..

Att gå ut och gå med tre hundar var ju också en lite för spännande upplevelse. Ingen av dem är någon hejare på att gå fint, kan jag ju tillägga. De trasslade in sig hela hela hela hela hela tiden i varandras koppel och rätt som det var hängde Selma i luften för att hon bitit tag i någon av de andras koppel och sedan följt med upp när det blivit spänt. Hon sprang runt som en irrpanna och sicksackade mellan Herman och Bruno och bet i dem, de var sådär roade av hennes upptåg. Alla jag mötte skrattade åt mig. "Där har du att göra". Jo, jag tackar.. heeeeheee... Vet inte hur många gånger jag fick stanna och reda upp hundknuten hon åstadkommit med sitt lilla, rosa hamsterkoppel.

Herman

Bruno

Selma

Men vi har det helt okej mysigt ändå, detta ska nog gå bra.

Note to self: Var jag

Nu var det dags igen! Anledningen till min långa frånvaro är att jag gick på sommarlov och flyttade hem till föräldrarna utan min dator och hade en mobiltelefon som var av den värsta sort. Jag började dessutom på ett nytt jobb som var beläget på en ö och med  nästan helt obefintlig täckning, har levt i en bubbla och njutit varenda sekund. Denna sommaren har tveklöst varit en av de bästa, men nu är arbetet slut och jag har kommit tillbaka till vardagen igen.

Denna sommaren har absolut stått för alla intryck man kan tänka sig. Jag har upplevt den ultimata lyxen av att kunna säga att jag har haft världens bästa jobb, med världens bästa arbetskamrater och med nya, spännande uppgifter och utmaningar varje dag. Jag har lärt mig tusen nya saker, och den absolut viktigaste av dem är den där jag kom till en punkt där jag insåg att jag var tvungen att granska mig själv och komma fram till en lösning. Jag lärde mig att jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och fråga mig själv om jag verkligen trivdes med hur det var och om det inte var dags att göra någonting nu.

 Jag har aldrig i hela mitt liv egentligen farit illa, men det har alltid varit ansträngande att aldrig riktigt känna sig avslappnad och bekväm. Jag har alltid predikat om att man ska vara just sig själv, för att det tycker jag att man ska känna att man kan vara, och jag har alltid själv strävat efter att följa de orden, men till viss del misslyckats.

Faktum är att jag alltid varit väldigt nojig. Jag är en tänkare utan dess like och de som känner mig vet att jag kan grubbla sönder en liten skitsak och göra den till värsta superproblemet på nolltid. Letar ni efter en tjej som inte bara kan göra en höna av en fjäder, utan en hel jäkla farm så finns hon precis här. Allt jag gör och säger är ofta noga genomtänkt, om inte innan så går jag igenom det jag gjorde hundratio gånger i huvudet efteråt. Jag analyserar varenda rörelse och tonfall och bryter ner det i så många delar att jag gör mig själv olycklig. Det händer ofta att jag är ledsen eller irriterad över saker som jag gjort som andra inte ens lagt märke till. Jag skäms hela tiden över det mesta jag gör, medan andra bara hade ryckt på axlarna och sagt "oj". I och med detta har jag faktiskt också ofta gjort saken värre genom mina ageranden för att fixa det misstag jag i mitt huvud har åstadkommit. Jag har blivit tjatig och till och med jagat folk som produkt av att jag själv nojat. Jag har liksom blivit en sån dryg jävel som alla säger till att lägga av, ta det lugnt och andas. Jag har ofta förstört väldigt mycket för mig själv helt utan anledning. Det ska inte vara så.

Nu sätter fröken stop. 

Nu får det vara nog på alla analyser och allt nojande. Det som händer det händer och det jag säger det är sagt. Det är slut på övertänkandet och nu kör jag bara på. Det är slut på att be om ursäkt för mig själv, herregud, jag ber alltid om ursäkt för allt jag gör. Och jag utgår alltid från att folk är sura på mig. Jag går alltid runt och tror att någon är irriterad på mig. Det är ju inte ok, det är ju faktiskt ganska sjukt. Det har jag kommit fram till nu, och även om det tog tid så hände det. Jag tänker inte leva i "sen" mer, jag tänker inte analysera "innan", jag tänker lägga min energi på nu och göra nu så bra jag bara kan. För det är ju faktiskt så att det bara är nu som räknas, och tar man till vara på nu, njuter man mer av både innan och sen. 

Välkommen till livet.