Leva här och nu. Det var den största utmaningen, den största läxan att lära mig. Gick runt med ångest för dåtiden och en rädsla för framtiden, utan någon som helst tanke på vad som hände i nutiden. Att uppskatta det jag har runt mig, och ta det som det kommer. Att ta saker och ting som de blir efterhand och njuta, att verkligen se och vara i nuet, det var svårt och nästan obegripligt för mig. För det var så längesen jag var där, här, och nu.
Det är fantastiskt hur livet har en förmåga att liksom ordna upp sig. Sedan jag lärde mig att öppna ögonen för vad jag har runt mig, och verkligen se vad som händer nu, blir jag ibland arg på mig själv för att jag inte sett det innan. Jag lever ett så fantastiskt liv, med alla dessa fantastiska människor, och jag uppskattade aldrig det på riktigt. Nåväl, bättre sent än aldrig. Jag är så otroligt tacksam för de fina och helt underbara människor jag träffar dagligen.. och de som jag ser lite mer sällan.. ja, allihop. Jag trodde alltid att jag var tvungen att leva med någon för att kunna leva själv. Att livet är menat att delas med någon. Kanske är det den slutliga meningen, utan tvekan strävar man väl efter att till slut hitta någon att leva för och att leva med. Men just nu, och ett bra tag framöver trivs jag väldigt bra med att bara leva för och med mig själv. Åt mig själv. Fokusera på vad som gör mig lycklig och hur jag vill ha det. Det är inte så farligt som jag alltid trodde, och det har visat sig att jag var rädd för någonting som nu i slutändan gjort mig lycklig. Det är två skilda världar, och de är omöjliga att jämföra. De är fantastiska på sina alldeles egna sätt, och har båda gjort mig gott. Men nu lever jag i denna världen, i denna situationen, och njuter av allt den innebär. Allt det fina som får mig att le.
Om en väldigt, väldigt snar framtid flyttar jag tillbaka till Karlskrona och lämnar campus. Den lilla bubblan där alla är nära och man impulsbestämmer träningar, filmkvällar, fikor, fester eller vin- och kortspelsmys som har varit mitt hem i nästan fyra år kommer inte att vara det längre. Där man går mellan varandra och aldrig någonsin är ensam. Här har jag träffat några av mina absolut bästa vänner, och snart ska jag flytta ifrån dem. Och fast Karlskrona är min frizon där jag kan koppla av har Växjö också kommit att ha blivit mitt hem. Jag har skapat mig en familj här också, och det finns inte ord för hur ledsen jag är över att jag inte kommer att kunna se dem så ofta som jag vill. Ni lyser upp varje dag, oavsett om det är genom ett samtal, ett sms, Facebook eller att träffas på en kopp kaffe, ett glas vin, en promenad eller en över en film. Livet är helt fantastiskt, och ni gör det ännu finare. Och jag sitter redan och saknar er i förväg. Men nu lever vi NU och jag tänker njuta in i sista lilla minuten. Älskar er, mina bästa och fina damer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar