The chosen pessimist

Nu är den här igen. Den där sömnlösa skitperioden när hjärnan går på högvarv och all form av vila är obefintlig. Det var ett tag sedan nu, väldigt längesedan faktiskt. Men nu är den här.. och jag undrar hur länge den planerar att hålla i sig denna gången..

Visst är jag trött, det vore konstigt om jag inte vore det. Sover knappt alls längre. Ligger vaken och vänder och vrider på mig hela nätterna, och jag önskar att det vore för att kuddarna var obekväma eller att temperaturen är helt fel. Jag önskar att det berodde på normala omständigheter som man kan göra någonting åt, som man på ett eller annat sätt kan kontrollera. Men när det är tankar och funderingar som håller en vaken finns det ingenting att göra. Hjärnan sätter sig inte automatiskt i standby bara för att man drar på sig pyjamasen och lägger sig i sängen. Den går inte in i viloläge bara för att man släcker lampan, och den skiter fullständigt i om man vill ligga och tänka eller inte. Min hjärna är elak och egoistisk,  den är envis och har en fri vilja att göra precis vad den vill som den missbrukar allt den kan. I mitt huvud finns inga änglar och demoner att besegra och göra sig av med. Där är en virvelvind.. nej.. en tornado av lösryckta ord som vill få en mening, som vill få svar. Hjärnan är ett intensivt oväder av motstridiga känslor och tankar som desperat letar efter att kategoriseras, bearbetas och glömmas bort. Ord som blir till meningar, till frågor, som skriker efter svar. Gamla tankar som kommer tillbaka, oavslutade funderingar som kräver en punkt, obesvarade frågor som gråter av uppgivenhet. Jag får ingen ro, för det finns ingen tid för ro. Inget utrymme. Ingen möjlighet. Nej.

Jag trött. Både fysiskt och psykiskt. Jag är utmattad. Jag vill finnas där för andra, och jag vill finnas där för mig själv. Jag vill hjälpa mig själv. Jag vill kunna sätta ner foten, ta tag i tankarna och vänligt men bestämt be dem krypa tillbaka till mörkret de kom ifrån. Jag är färdig med allt det där. Man blir olycklig av att tänka för mycket och det trodde jag att jag slutat med för ett bra tag sedan. Jag vill inte längre tänka på det som varit, för det spelar ingen roll. Ingenting finns att göra och ingenting kommer någonsin att kunna göras om, det är en fysiskt omöjlighet. Det är ingen idé att spekulera om hur det hade kunnat se ut och hur man hade kunnat känna, eller vem man hade kunnat vara. Inget av det spelar någon roll för man är där man är nu och så enkelt är det, det vet jag så väl. Det spelar ingen roll att analysera händelser och situationer som redan varit -det är som det är. Det enda man kan göra någonting åt är det som händer precis nu. Det är slöseri med tid, energi och framför allt sömn att försöka förstå sig på hur andra människor tänker och vad som pågår i deras huvuden. Jag kan inte reda ut mina egna tankar, varför försöker jag mig ens på att förstå andras. Jag vill veta hur andra resonerar, varför de agerar som de gör, och vilken min roll är i hela händelseförloppet. Varför jag verkar dras till människor som inte ser sin egen del i sitt sätt att vara och uttrycka sig och varför jag inte kan be dem låta mig vara. Varför jag har en ständig strävan att duga. Att göra andra nöjda och aldrig riskera att definieras som ett problem, som någonting jobbigt och komplicerat. Att vara till lags.

Jag är trött på att vända och vrida mig i sängen på grund av sånt jag aldrig kommer att kunna påverka, aldrig kommer att kunna göra ogjort eller aldrig kommer att förstå mig på. Jag vill inte känna mig hopplös och förvirrad. Jag vill inte känna mig oviktig och jag vill inte bli tagen för givet. Jag vill inte hela tiden ge, utan att någonsin få. Jag vill inte tänka på sådant som jag egentligen borde be dra åt helvete och jag vill inte vara trevlig när det egentligen sårar mig. Jag vill inte hela tiden oroa mig.

Men jag gör allt det där. Hela tiden.