helvete

Blundar hårt. Tårarna tränger igenom trots ansträngningarna att hålla de inne och klumpen i halsen växer sig större. Tankarna snurrar. Magen gör ont. Kroppen verkar konstig, nästan som om den håller på att bli osynlig. Jag känner inget, orkar inget. Måste förstå, men vill inte. Borde, men vägrar. Så länge man blundar är det inte verkligt. Om man bara inte öppnar ögonen är det som att vara fast i den mörkaste och värsta mardrömmen man någonsin varit med om, som innehåller alla ens största fasor. Om man bara fortsätter blunda behöver man inte möta den ännu värre verkligheten. Det handlar om självbevarelsedrift, frågan är bara om den i denna situationen är ungefär lika med självplågeri. Å andra sidan spelar det ingen roll om man blundar eller inser, plågan och ångesten kommer ändå att vara där. Faktumet kommer att kvarstå. Ingenting kommer att ändras härifrån. Stop. Slut. Över. För alltid, för evigt. Härifrån finns det ingen återvändo, det är omöjligt att vända om. Det finns inte längre under några omständigheter någonting att ens fundera över. Ingenting att tänka på. Hoppet är det sista som lämna människan, och det har för längesen lyst med sin frånvaro, men nu försvunnit helt och kommer aldrig att komma tillbaka. Borde våga öppna ögonen och bara ge verkligheten en fetsmäll. En rak höger. Spotta på den, gnugga ner den i asfalten och gå andra hållet.

Rädslan har inte att göra med att se hur det är. Rädslan handlar om att faktiskt ta in och förstå hur det är. Genom att acceptera blir det verkligt, det blir äkta och definitivt. Det blir en lavin av insikter som kommer att dränka och förgöra hela min existens. Det blir ett slut på så många olika sätt. Och det ändrar så mycket så extremt. Plötsligt känns allt så hopplöst på ett så förtvivlat sätt. Vill gå vidare, men en del vill fortfarande stanna kvar lite till. En väldigt sjuk och vrickad del vill inte inse. Men det är så nu. Det är definitivt, det är bestämt. Det är för alltid avslutat och borta. Det är för alltid helt förstört. Har man gjort allt man kan behöver man i alla fall inte känna att man hade kunnat göra mer. Valet gjordes av någon annan och det är ingenting man kan göra någonting åt eller styra över. Kniven som en gång trycktes in skapade ett djupt sår, men inte ett dödande. Under tiden har det varit skadat och infekterat, men nu kom den sista stöten. Den dödande. Ingenting är inte länge skadat, det är tvärdött. Det finns lägre ingenting att reparera eller bygga upp. Ingenting att vårda. Det enda som finns nu får inte längre något syre, är kallt och begravet. Gjort är gjort.

Båda fötterna på jorden, ögonen vidöppna och så fort chocken lagt sig kommer insikten också att komma. Det var en gång, sen var det inte mer. Vill se tillbaka med ett leende, men föredrar att inte se tillbaka alls. Det är ingen idé att se tillbaka på någonting som inte finns, och som aldrig kommer att finnas. Nu vet jag åtminstone, till skillnad från innan. Förvirringen är i alla fall borta, och det är skönt. Svart på vitt. Inget nytt kapitel, men helt ny bok. En annan genre och handling. En helt ny situation som för all framtid vänt upp och ner på allt. Men det har inte jag med att göra. Det finns inga ord för hur besviken man bli när man förstår att det man tänkt har varit sant, och att det man gjort har varit rätt. När man ångrat sig och velat tänka det bästa har ändå en tveksamhet tryckt på. Och när det visar sig att man hela tiden gjort rätt när man anklagat sig för att göra fel, och i själva verket gjort fel, skämt ut sig och verkligen gjort bort sig när man trott att man gjort rätt, då säger det ganska mycket. Väldigt mycket. Man ska inte vara för tydlig med att berätta om sina känslor, även den närmaste vet hur den ska spela då. Ingenting spelar någon roll i slutändan. För ingenting är inte längre någonting värt. Nu vet jag att kan kastat bort väldigt mycket tid av mig själv och mitt liv. Slösat kanske man skulle kunna säga. Och nu vet jag att framåt är den enda vägen att gå, för bakåt är inget håll som jag vill se åt längre.