Lagom är bäst

Det är slut på dumheterna nu, på alla plan och i alla kategorier.

Träningen har väl smygstartat lite sådär härligt långsamt, men eftersom jag inte bara unnade mig i helgen, utan toktryckte i mig all skräp jag kunde hitta som en utsvulten gris känner jag väl att jag började om helt från noll typ idag. Har också bestämt mig att inte göra som jag alltid gör när jag bestämmer mig för något, det går alltid till någon sorts extrem överdrift och jag antar att jag är lite av en beroendepersonlighet. Det finns ingenting som heter lagom i mitt huvud. Det är svart eller vitt, antingen eller. Antingen blir jag helt besatt och går ut 100% och blir helt beroende och kan inte tänka på annat och bara sådär på på på på på eller så skiter jag i det helt och går ut typ -100%. Haha, det finns liksom ingenting "ta det lugnt" eller "normalt". Fullt ös eller skit samma.

Sånhär är jag alltid, oavsett vad det avser. Är det träning så börjar jag som om jag inte gjort något annat än elit-tränat i hela mitt liv, chockar ihjäl kroppen och drar på mig allt från löparknä till inflammationer och sträckningar. Och inte slutar jag för det heller, för ett år sedan haltade jag till gymmet och kröp hem med gråten i halsen bokstavligt talat, och hade en bunt superarga kompisar runt mig som tyckte att jag va dum i huvudet. Men jag kunde liksom inte sluta, fast jag hade både löparknä och inflammation i höftleden som kändes ungefär exakt som en kökskniv som hackade. Allt eller inget. Och eftersom jag tillslut va så sönder att jag blev tvungen att vila ledde det också till inget. Slutade helt. Testade att räkna kalorier, men det ledde till att jag inte kunde tänka på annat och räknade och funderade hela tiden och unnade mig ingenting. Blev helt galen och vägde till och med frukostskålen med yoggi för att exakt kunna räkna ut mängden kalorier på morgonen. Antecknade allt allt allt. Det höll inte i längden och jag la ner även det. Antingen eller, liksom. Likadant med människor runt omkring mig. Vet inte när jag blir för mycket, för på och när jag ska backa. Jag kan va så mycket för mycket att jag ibland skäms, och jag jagar och tjatar och jagar och tjabbar. Sen när den perioden är över är det inget mer med det. Sjukt jobbigt och det leder sällan eller aldrig till något särskilt bra. Antingen skitglad, superarg, jätteledsen, otroligt besviken eller asirriterad. Och detta går ut över folk, och jag ger mig inte. Fattar aldrig när det är dags att sluta och när jag blir dryg, jag öser på och ältar tills ingen orkar längre. Och sen är det som det är. 

Det är alltså dags att sluta med dessa enorma dumheter och hitta den där gråskalan. Det där lilla fina ordet lagom. Äta hälsosamt men skita i alla dieter och regler, bara helt enkelt tänka en extra gång vad jag trycker i mig. Träna så att kroppen hänger med och orkar. Låta folk vara ifred och bara ägna mig åt de som gör mig glad och lära mig när det är dags att lugna ner mig. Idag sprang jag för första gången sedan mitt sista försök den 12 oktober, då sprang jag 5,06km på 28 minuter. Normalt skulle jag idag vara sjukt besviken om jag inte redan nu slog det, och jag skulle ge järnet för att i alla fall komma i närheten. Men nu ska jag tänka ett steg längre och valde att ta det lugnt, körde en lite längre uppvärmnings-powerwalk än vanligt och joggade väldigt, väldigt lååååångsamt för att inte trigga igång det där knäet och höften igen. Det var otroligt tungt, och jag kände att jag inte tränat sen oktober och att jag då var ungefär 20kg lättare (ja, det är helt sant, och helt galet hur jag kunde göra såhär mot mig själv). Men jag tog mig runt 5.35km på 35,35 minuter, och att ta mig runt var den enda prioriteringen jag hade idag. Man ska börja någonstans, och jag är nöjd med dagen. Ett steg i rätt riktning!