Rädsla och fobi

Jag tror att alla är rädda för någonting. Det kan inte finnas folk som inte känner rädsla för något. Alla som säger att det inte finns någonting dem är rädda för ljuger. 

I helgen var jag på middag, och under kvällen kom ämnet rädsla och fobi upp. Många skulle säkert säga att rädsla och fobi är synonyma med varandra, men det är en stor skillnad. Stressmottagningen beskriver skillnaden såhär;

"En fobi innebär att ha en mycket stark rädsla, så stark att den är helt oproportionerlig i förhållande till vad situationen kräver. Termen fobi härstammar från Grekiskans Phobos som betyder flykt, panisk rädsla eller skräck. Man kan vara rädd för olika saker utan att det är en fobi. Men så snart rädslan blir så stark att man inte kan göra saker som man egentligen vill, men inte vågar, då är det en fobi. Skillnaden mellan rädsla och fobi är alltså hur handikappad man är av sin rädsla."

H har fobi för spindlar, sambon och M blir som paralyserade av ormar, och J's värsta mardröm är kor och hästar. Jag har ingen fobi för några sorters djur egentligen, jag har många rädslor för många djur, men inga fobier. Jag är till exempel inte som H som enkelt kan riva ett helt rum om hon ser en spindel, och jag är inte som M som får byta kanal på teven om det är om ormar för att han spänner sig så mycket att han tillslut får huvudvärk och jag är inte som J som kallsvettas om han måste korsa en hage där det kan finnas kor och hästar på håll. 


Jag är rädd för alla sorters kryp utom gråsuggor, nyckelpigor och svartmyror. Finns det någon i min närhet som kan döda krypet i fråga får den göra det, men är någon räddare än vad jag är blir det jag som ser till att äcklet dör. H är oförmögen att döda spindlar, är jag med tar jag dem, men är någon annan också med gör jag med stor sannolik H sällskap en bra bit ifrån odjuret. Jag är också rädd för åska, men är jag inte själv och har jag möjlighet att se ovädret blir jag lugnare. Om det sker mitt på dagen är det ofta ingen fara alls. Vill däremot inte veta hur det skulle vara om jag skulle uppleva den dagen då jag är ensam mitt i natten. Fy fan. 


Jag må vara rädd för mycket, men även jag har en fobi. Det finns ingenting som skrämmer mig så mycket som detta, och anledningen till att jag fått finna mig i att jag inte bara är extremt rädd, utan fobiskt rädd, är faktumet att jag låter det det styra mitt liv. Och det påverkar inte bara mig, det påverkar även folk runt omkring mig (tyvärr). Jag är rädd för det jag inte kan se. Jag är skiträdd för mörker.

Om jag ska upp på natten får sambon vackert gå upp och tända, och är jag hemma hos någon brukar de skämtsamt säga att det märks vart jag har varit för där är lamporna tända. Jag vågar alltså inte släcka efter mig heller, då får jag en jagad känsla och får panik. På kvällarna är det med andra ord sannolikt jag som tänt upp innan det hunnit bli mörkt, och det är sambon som släcker när det är dags att sova. Men han vet att kommer det en stor mördarsnok eller ninjahuggorm mot honom och ska döda honom någon gång kommer jag att skydda honom och skrämma skiten ur reptiläcklena. Det har jag lovat, och fram tills den dagen tänder och släcker han lamporna åt mig med glädje.