Halvtomt/halvfullt

När någonting varit fullt, och sedan inte är det längre, och lämnat ett tomrum efter sig är det lätt att man ser tillvaron som halvtom. Man ser allting som brukade vara där och som inte är där längre. Allt som en gång varit, men som inte är mer. Plötsligt börjar man titta tillbaka på minnen som sakerna som en gång fanns där tog med sig. När de först kom dit, hur de kom dit.. hur lyckligt allting en gång varit. Så mycket glädje. Så mycket kärlek. Man var stolt. Och nu står det inte någonting där längre, det är tomt, nada, ingenting. Det ekar och känns kallt och trångt. Sakerna är för alltid borta, men minnena kommer för evigt vara kvar. I alla fall för mig, och det betyder mycket. Det är de lyckliga minnena som tar en framåt i livet med ett leende när saker och ting går åt helvete. Jag har en uppsjö av lyckliga minnen, och jag tänker inte längre låta dem bryta ner mig. Tvärtom, jag tänker låta dem lyfta upp mig. De gjorde mig till den lyckligaste tjejen i världen då, och kan fortfarande göra mig lika lycklig nu. På ett annat sätt bara. Man borde inte låta glada, perfekta minnen göra en ledsen och nedstämd. Det vore inte bara dumt, det vore slöseri på bra minnen. Det vore skandal att bete sig som att de vore hemska när det i själva verket är tvärtom. Har man en gång haft turen att samla på sig de finaste minnena i världen, de bästa en människa kan få, ska man inte gråta. Man ska skratta och le och vara tacksam för att man i alla fall fått dem. Man ska inte vara ledsen för att saker och ting ändras, man ska var tacksam för att man fick tiden att samla in dem. Annars vore den tiden meningslös, och det skulle jag inte drömma om att säga att den var. Just nu ser allting kanske halvtomt ut, men jag skulle snarare vilja säga att det är halvfullt fortfarande. Där det inte längre finns någonting fysiskt, finns det fortfarande minnen och avtryck från en tid då allt var perfekt. De var de bästa åren i mitt liv, och jag tänker inte spendera en sekund åt att vara ledsen över dem. Jag ska vara glad och evigt tacksam för att de har funnits. Jag ler när man minns ur det var, och jag tänker fortsätta med det. Jag har insett det nu, och det känns bra. Det känns jävligt bra.

Tack.