Hello, wherever you are.

Snart tar jag examen. Snart är jag universitetsutbildad lärare. En fröken. Och jag sitter här i min studentlägenhet och slänger en blick bakåt. Vad har jag gjort hittills med mitt liv, i mitt liv. Ett kapitel som borde varit längre, men som inte blev som någon egentligen trodde, har tagit slut och jag slungades in på nästa. Helt ovetande om vad som skulle komma sen. Nya sidor, nya ord. Ett nytt kapitel har börjat skrivas och jag har ingen aning om vad där står, eller kommer att stå. För första gången läser jag en bok som jag inte redan känner till, och som jag inte kan gissa slutet på. Rädd eller nyfiken? Jag vet inte. Förväntansfull? Nej.

Början av boken var underbar, fantastisk. Mitten finns det inga ord som kan beskriva. Slutet var en soppa. En blandning av alla känslor man kan ha. En vansinnig reality-serie som ingen önskade skulle spelas upp. När jag tänker på allt som hänt, alla de stora grejerna och alla de där små men så stora för mig, ler jag. Det var en otroligt bra bok. Och jag ångrar inte en enda sida av den. Jag ångrar inte en sekund förutom det olyckliga och jävligt smutsiga slutet. Det ångrar jag med hela mitt hjärta och själ. Med hela mig. Tyvärr ändras ingenting för att man ångrar sig djupt, och tyvärr är såren ibland så djupa att de aldrig riktigt läker. Mina ord skar som en kniv, och jag skadade den person jag allra minst ville göra illa i hela världen. Kalla mig en hemsk människa, för det är vad jag är. Vändningen mot slutet var däremot skrämmande intressant, sorglig och ganska oväntad. Handlingen tog en helvändning, snurrade runt och slängde sig rakt i ansiktet på mig. Jag tappade andan och drabbades av panik. En ångest utan dess like började gro inom mig och ett mörker jag aldrig tidigare upplevt tog över. Mitt paradis blev ett helvete. Min värld rasade. Kaos. Var fast basluten att kämpa. Att aldrig ge upp. Hoppet är det sista som lämnar människan, säger man inte så? De där sista sidorna i det där kapitlet är de jag är mest stolt över av de mot slutet. Jag gav tillslut upp, men jag gjorde det åtminstone inte utan att ge allt jag hade, allt jag kunde och allt jag visste. Jag gav hela mig, tills det inte fanns någonting kvar att ge. Jag vet i alla fall att jag gjorde mitt bästa för att läka såren. I stället fick jag egna, och då och då får jag salt i dem. Ibland är det bara att sträcka på sig och inse när det är en omöjlig strid utan någon vinnare. Och då är det bara att tacka och bocka och gå därifrån. Vända blad och se vad som händer i nästa kapitel av sitt liv. Andas ny luft och läka gamla sår.

Man ska inte slösa tid på att titta bakåt på det man förlorat. 

Gå vidare, för livet är inte tänkt att gå baklänges.