Oh my Hanna: Home sweet(?) home

Då var man hem-hemma igen, efter att ha varit hemma under jul och nyår hos familjen. Det kändes lite sådär blandat att komma hem, det är liksom alltid skönt att komma hem. Men nu är inte stämningen längre densamma och det enda jag tänker är på vad som varit och vad som inte är längre och att jag snart måste börja packa till flytten. Åååh helvete vad jag älskar denna lägenhet! Planlösning, läge.. allt. Den är den perfektaste och bästa. Vi va så otroligt glada när vi fick den, och nu ska jag plötsligt BYTA bort den till en liten skrutt som är mindre än vardagsrummet i denna och som har sämsta läget. Gå in och backa ut typ. Max tvp gäster sen kanske vi dör för att luften tar slut, eller för att vi klämt ihjäl varandra. Måste komma ihåg att sätta upp en lapp på dörren. OBS! Allmän fara. Risk för klämskador, kävning och/eller nedtrampning om personantalet i lägenheten överskrider 3 personer! Viktigt.

Att sova i min egen säng va ändå skönt. Och fast jag tokälskar alla hundarna och tycker att hamstern är helt ok och står ut med fåglarna så va det överraskande skönt att komma hem till en djur-fri, knäpptyst lägenhet. Det var ganska skönt att äntligen bara ligga i sängen och somna till tinnitusens högfrekventa gammal-tv-tjutande. Bara jag och min tinnitus. Hörde precis att ljudet man hör är att hjärnan försöker laga det som skadats. Lät lite läbbigt, så jag väljer att inte tro på det. Fast gästsängen hemma i mitt gamla rum är jättebekväm är det ändå något speciellt med sin egen säng och sina egna sängkläder faktiskt. Saknar alla hemma däremot, alla helt underbara vänner och min familj. Jag kan inte ha det bättre, egentligen. Och nu när jag är hem-hemma har jag alla mina bästaste vänner nära som genast hört av sig till mig, och jag till dem. Jag kanske är själv, men jag kommer aldrig någonsin behöva vara rädd för att vara ensam.

Helt plötsligt skapades ytterligare ett nyårslöfte: Bli mer tacksam över alla jag har runt mig och inse att jag faktiskt har det jävligt bra. Det är ingen idé att gråta över någon i evigheter. Det har jag gjort massor nu. Och hade det inte varit för alla mina vänner och min familj hade jag nog förmodligen fortsatt i tre evigheter till. minst. Men nu har jag förstått att jag redan har det viktigaste i livet; massor av vänner som faktiskt bryr sig om mig och som tycker om mig, och jag dem. Och en familj som inte kan bli mer underbar. Så länge man har det där löser sig det andra av sig självt. Ingen mening att varken lipa eller jaga eller krypa och be. När det är meningen så är det meningen. Saknar lite myskvällarna i soffan med mamma och pappa, min lillasysters bus och hur trevligt det är att umgås med lillebror och hans sambo. Jag sitter här nu på annan ort och tänker tillbaka på familje-julbaket, fondue-kvällen och nyårsafton och promenader med bästa vännerna och har nog bestämt mig. I höst kommer jag HEM för att stanna.