Fröken Friluftsliv

Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle befinna mig i denna situationen. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att Jag skulle ge mig på detta. Skulle mina lärare från låg- och mellanstadiet höra detta hade de nog tagit sig sådär hjärtligt på magen, lutat sig lite bakåt och skrattat upp i skyn. Under hela min skoltid har jag hatat idrott (och allt som har med rörelse att göra) och att vara utomhus är för mig ett straff. Till och med på sommaren försöker jag hålla mig inne, främst för att det inte finns något att göra ute mer än att ligga och typ glo, för röra på sig kan man ju då rakt inte. De som läst de flesta av mina inlägg har nog fått det klart för sig hur mycket jag hatar att vara utomhus, och hur mycket jag avskyr kyla. Det är kallt och tråkigt att vara utomhus. Punkt.

Och mitt i alla dessa åsikter och utomhus/klimatbekymmer går jag och väljer rörelse, idrott och hälsa som specialisering. Tror inte att jag är ensam om att tycka att mitt val är förenat med ett stort frågetecken. Hittills har kursen, mot alla odds, varit riktigt rolig och jag ångrar inte ens lite. Bra lärare och grymma klasskamrater har nog  bidragit med mycket.

Idag avverkades kapitlet vinterfriluftsliv, och vi träffades vid klockan nio på morgonen vid en sjö. Dragandes på stora 50liters-ryggsäckar som var fullpackade med extrakläder, mat, livräddningsutrustning och extraskor stod vi i 20 minusgrader och gick igenom dagens planering. Med oss hade vi också ispikar och skridskor och första etappen var att ge oss ut och kolla tjockleken på isen och hela praktiken däromkring. Vi pausade på en liten ö och fikade och tände små test-eldar på isen, efter det drog vi på oss skillorna och gled elegant iväg. Eller, gruppen gled elegant iväg. Jag och en klasskamrat stod och sågade på samma ställe och mina spår så inte så fina ut som alla andras med svängda bågar liksom. De såg mer ut som en tågräls. Med ispikarna i händerna som två käppar sågade jag mig fram över isen i typ 2km/h och kände hur kylan smekte mina kinder röda. Känseln i tårna försvann och jag längtade till mina kängor.

Det var bitande kallt, men det var nära på vindstilla, det var inte ett moln på himlen och det var skönt i solen. Jag hade tagit lager-på-lager principen på största möjliga allvar och hade leggins, underställ, mysbyxor och termobyxor på benen. Fötterna gosade runt i de finaste tub-sockorna, ett par termostrumpor och ylle-raggsockar. På överkroppen hade jag omsorgsfullt tagit på mig ett linne, underställ, t-shirt, fleece och vinerjackan. Jag hade mitt hår i två små söta flätor med illrosa tofsar som stack fram under mössan för att inte se ut som en pojke, och på händerna hade jag sambos rejäla skidvantar. I och med denna eminenta klädsel trivdes jag faktiskt alldeles utmärkt på isen (bortsett från själva skridskoåkningen) och det var både roligt, uppfriskande och skönt.

När klockan närmade sig två var det varmt och skönt och vi var mätta och belåtna från maten vi tillagat på stormköken och det var dags för dagens sista utmaning; isvaken. Vi delade upp oss i grupper och förberedde räddningsutrustningen och klädseln, vissa bytte om, jag bytte till sambos slitna gamla joggingskor för att jag inte ville hoppa i och blöta ner de enda riktiga kängorna vi har. Sedan tog jag av mig termo-byxorna eftersom jag inte har något extrapar och jag föredrog att ha dem när jag bytt om och var kall efter att ha badat i vaken.

Tyvärr var det inte så märkvärdigt som man trodde att gå fram till tunn is och trycka till medvetet så att den gick sönder och man for i och sen skulle kravla sig upp  med hjälp av isdubbar. Det gick på en sekund och man tänkte inte på kylan förrän man hade kommit upp och var på väg till vindsäcken för att byta om. Fötterna höll på att trilla av när jag stod barfota på en dyngsur presenning, men mer än så var det inte. Och det var riktigt behagligt under denna säcken, och så hade man ju kompisarna som langade in de torra kläderna och höll i en så att man inte skulle dra på ändan.

Nu sitter jag hemma, med en kopp kaffe och går igenom dagens bilder och inspelningar. Och ja, fan va nöjd jag är. Bjuder på ett klipp som bevisar att jag varit ute och fullföljt plurret, hoppas du är nöjd nu mamma :)