Jahaja, skidutflykt med klassen stod det på schemat igår. Jisses va kul, tänkte jag på morgonen. Har aldrig stått på skidor en endaste gång i hela mitt liv, snacka om att jag var taggad för att vara kung i backen! Det ser ju inte så svårt ut, man glider liksom bara, och svänger i sicksack typ. Kan ju inte vara så svårt, jag är modig och bäst och snabblärd och kommer briljera i backen. Alla kommer att bli helt imponerade av min talang och jag kommer ha det asbra hela dagen. Packade ner fikan och begav mig till mötesplatsen för att åka med bil till Hestra.
Eftersom jag aldrig varit i backen har jag heller ingen utrustning, som typ hela klassen valde jag att hyra och det var supersmidigt. Betydligt smidigare än att få på sig pjäxorna. Stod och balanserade på ett ben och kämpade tills svetten rann, var helt genomsvett innan jag ens hunnit se backen. När vi var färdiga samlades vi igen vid den gröna(jättelätta) backen för att i den lillalilla nedåtlutningen fram till liften träna att glida lite och göra en sväng. Alla sexton innan mig klarade det kanon, såg aslätt ut. Sen kom jag, och började glida och fick inget stopp och det började gå för snabbt och jag kunde inte bromsa och jag missade att svänga och glömde hur man gjorde och gled ifrån vår grupp och rakt mot liftkön och slängde mig handlöst åt sidan. Fan va typiskt. Alla klarade det utom jag, jag är sämst på det här också. Självförtroendet lämnade kroppen snabbare än någonsin och så satt jag där i snön, alla klarade det utom jag. Alla som klarade det står och tittar på mig, och jag kommer inte ens upp. Jag är klumpig och sämst och kommer inte upp på fötter igen. Bet ihop läpparna, klumpen av ilska och besvikelse och ren rädsla växte i halsen och jag tyckte inte alls att detta var särskilt roligt längre.
Jag blev så arg för att jag blev ledsen för att jag skämdes för att jag inte kunde. Började snora och om det inte var pinsamt redan så blev det det verkligen då. Hade givetvis inga näsdukar med mig, hade liksom inte planerat att sitta och lipa i backen vid 23 års ålder. Eller, jag var inte ens i backen, jag var inte ens framme vid liftkön! Jag var på en liten pyttesluttning och hade redan fått ta beslutet om jag skulle dö eller om jag skulle döda de jag var på väg emot. Jag var rädd för att jag inte hade någon kontroll. Började jag glida kunde jag inte stanna, det gick inte att bromsa eller tvärnita om det skull behövas. Det var bara att slänga sig eller köra över. Kravlade mig tillslut upp och försökte lugna mig själv, fattade ingenting. Jag såg fram emot detta, och jag står redan och lipar som en liten unge. Varför grät jag? Varför var jag så rädd? Åh, så töntigt. Stod och snyftade och drog upp snor i hjärnan för mig själv för att inte visa de andra vilket fån jag var. Jag är ju tuff, kan inte så här och bete mig konstigt.
Försökte röra mig igen för att ta mig ner till liften och alla de andra som redan stod i ett fint led, kom typ en decimeter och så smakade jag snö igen. Och precis när tårarna av nederlag ytterligare en gång började trycka på ser jag EH dra igenom kön och välta folk. Då log jag lite. MA var inte heller någon höjdare på skidor och så kom en av lärarna fram till oss och tyckte att vi skulle träna lite i backen bredvid först. Så vi delade upp oss, hela klassen i gröna backen och lilla specialgruppen i pulkabacken för de allra minsta. När vi tillslut i alla fall kunde ta oss framåt med skidorna bestämde läraren sig för att vi skulle testa den gröna backen, då kom EH ner med hjälp av en klasskamrat och anslöt sig till vår grupp i stället.
Även fast det inte var någon "riktig" åkning ner för backarna tog vi oss i alla fall ner. Vi åkte från sida till sida och lärde oss att ploga i stället för att ha skidorna parallella och va man skulle lägga tyngden. Efter lunchen gav vi oss på den blåa backen(lätt) och den var skitbrant. Blev ruggigt nervös och min åkning såg nästan exakt ut såhär: Åka i sidled, ramla, upp, åka sidled tillbaka, ramla, upp åka sidled tillbaka igen, ramla, upp... Efter ett tag började EH påpeka att jag till och med hade fel fall-teknik, haha. Vred mig liksom varje gång i luften så att jag alltid kom med huvudet neråt i backen, för det kändes som att man slutade glida neråt snabbare då. Såg kanske jäkligt avigt ut, men det funkade oftast.
Efter blå kommer röd backe(medel). Nu var det bara att ta sig ner, med livet som insats. Det var sinnessjukt brant och jag åt snö tills det sprutade ur näsan, och precis när jag inte trodde att det kunde bli värre åkte jag för mycket åt sidan och krockade med värsta granen. Eftersom det töar som tusan var det snö i backen, men barmark i den kringliggande skogen. Så där låg jag, lerig och dan med skidorna instrasslade i granen. Efter ungefär tjugo minuters intensivt kämpade tog jag mig tillslut bort från skogen och kom ut på backen igen. Hade klarat av tre fjärdedelar ungefär och det var bara det absolut sista kvar. EH hade fått in tekniken och åkte elegant ner, MA fuskade och tog av sig skidorna och åkte på rumpan längs kanten. Jag vägrade ge upp, jag skulle ner, på ett eller annat sätt. Andades djupt och satte av, svängarna var till en början snygga, men blev snävare i takt med att hastigheten stegrade. Jag fick tillslut inse att det bara fanns ett alternativ, slutade försöka ploga, böjde lite extra på knäna och satte stavarna utmed sidan. Körde störtlopp i miljoner kilometer i timmen hela vägen ner, nästan. Där backen typ planade ut var snön guppig och jag började liksom vibrera. Höll andan, tittade bakom mig och slängde mig handlöst. Så var jag nere, och jublade med stavarna i vädret. Min lärare hade nog roligt under denna dagen i alla fall, skrattade hela tiden, man vad ska man göra om inte försöka och kämpa och bjuda på sig? Som jag såg ut i backen måste man kunna skratta. Haha.
Mot slutet av dagen åkte jag ner inte bara en, utan tre gånger från den gröna backen utan att välta en endaste gång! Ah, här snackar vi talang. Fast precis när stoltheten började sprida sig i kroppen kom en liten skitunge på typ fem år och drog förbi mig två av de tre gångerna jag åkte ner för backen. Första gången han körde om mig stod han sedan i liftkön och log sådär barnsligt åt mig. Som om han va söt och duktig. Pfft.. Ingen tycker om en skrytmåns.. Sedan tror jag att han väntade bara för att jävlas med mig andra åket då han drog om mig igen. EH skrattade som tusan. Aja, lät honom vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar