Efter några timmar i skolan tråkade jag till rätt ordentligt, latheten kickade in och jag försökte intala mig själv att det kanske inte är så bra att träna ännu. Man kanske ska vänta någon dag och inte trötta ut sig det första man gör. Argumenten var hållbara och logiska, är grym på bortförklaringar. Bestämde mig för att göra det enda rätta och vänta med träningen tills imorgon. Fan, det kommer en massa folk hem till oss imorgon och vi ska hitta på en massa. Då finns det inte tid till att träna, en ska dessutom sova över. Träningen är härmed uppskjuten till onsdag, "va tråkigt"..
Mamma ringde för att prata lite, frågade hur det var med mig. Jag sa att jag mådde bra nu och att jag först tänkt att träna idag. Hon undrade som det var så bra att träna efter att varit sjuk så länge, sen sa hon att det i och för sig kanske är skillnad på att konditionsträna och träna. Så det gjorde föresten nog ingenting, eftersom att jag inte konditionstränar. Jag valde att tolka det som att min visa mor precis sagt att jag skulle avstå träningen idag. Tog det som ett tecken och gick hem nöjd.
Sen drog samvetet igång. Detta jäkla samvete. Jag lovade mig själv, och jag känner mig superpluffsig. Om jag bara sätter igång kommer jag att vara skitnöjd, det vet jag. Det är att sätta igång som är svårt. Och om jag verkligen tänker efter sa inte mamma det jag ville tolka det som. Och det är ju bara att sluta om det inte känns bra, tränar ju hemma liksom. Happ, bara att byta om då.
Efter 1 timme och 45 minuters träning sitter jag nyduschad framför datorn, i min nya pyjamas och avnjuter en kopp micrat kaffe från i morse. Och ja, jag är nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar