Déjà vu

Jag börjar om varje måndag. Och det säger jag varje söndag. "Denna veckan är ändå förstörd" konstaterar jag varje lördag. "Jag ska vara ledig på helgen", bestämmer jag varje fredag.

Alla veckor likadant. Massor med ambition och glest med vilja. Letade fram papper och penna idag för att skriva en lista och kunna strukturera upp veckan. Detta för att undvika fusk och undanflykter och minimera riskera för impulsiva sista-minuten-bortförklaringar. Skrev Måndag: funderade lite och kom fram till ordet Ledigt. Japp, börjar mitt nya liv som börjar varje måndag med att ta ledigt för att ladda inför en ny vecka som kommer ta slut på fredag, som kommer krossas totalt på lördag och som kommer att börja om på måndag.  Är bäst på att planera, och på att ramla tillbaka till samma mönster.

Man är dum, egentligen. Man fortsätter att klättra i samma riktning, trots att man vet att man inte kommer någonstans, och fast man vet att man kommer att ramla ner exakt lika långt som man klättrat varje gång. Man gör det bara för att det är bekvämt, man vet hur det går till och man vet hur det funkar. Man har gjort det så länge att man nästan glömt hur det är att bryta sina vanor och man känner en mixad känsla av att vara bekväm och att vara rädd för förändring. Samtidigt som det är just den förändringen man strävar efter och söker. Och det är just det som gör det där med att bryta enkla till något riktigt svårt.

Det enklaste valet är inte att bryta en enkel vana, det är att ramla tillbaka i den. Det är de små, harmlösa och enkla vanorna som blir en del av livet och som egentligen inte stör. Det är dessa små, små vanorna som man inte tänker på om man inte är 100% skärpt varje sekund och minut. Alltså är det dessa vanor som är svårast att bryta, bara för att de är så enkla.

Varje vecka är, oavsett innehåll, på sitt sätt likadan som veckan innan. Allt upprepas och man vet det. En gång för alla ska jag hålla fast vid mina planer, denna veckan ska inte se ut som nästa och nästa igen. Sen kan jag inte lova mer. Nu jäklar kör vi.