På vinst och förlust

Jag måste vara lugn. Hålla mig lugn. Långa, djupa andetag. In.....ut.....in......ut. Upprepar alla argument för mig själv. Som en playlist på repeat säger jag dem igen, igen, igen och igen. Jag måste vara rationell, och jag måste släppa den där fåniga småtjejs-drömmen om att livet kan vara som på film. Lyckliga slut eller vändningar händer inte alla, och oftast bara i böckerna och filmerna -i fantasins värld. Inte i min. Det blir bättre såhär. Det funkade inte innan. Det här behövs. Ett avslut på riktigt. Gå vidare på riktigt. Man måste glömma nu för att kunna minnas sen. Ingenting kommer att funka om man ska gå i gamla spår, och i synnerhet inte om de spåren var det som förstörde allt. De visade inte vägen till en blomstrande äng, eller ett magiskt vattenfall. De styrde genom allt detta, genom ängen men stannade aldrig. Förbi vattenfallet, men slutade inte där. Upplevde en fantastisk resa, den bästa i mitt liv. Och så kom det där förbannade stupet. Tvärnit. Rakt ner. Ingen återvändo, bara ner ner ner. Ingenting att gripa tag i, och ingen chans att vända om.

Jag måste hoppa. 

Allt som hänt hittills har hänt för att man har dragit ut på tiden. Har stått stilla för att jag inte vågat hoppa. Nu snart är det dags. Antingen gör jag det själv, eller så får jag en knuff. Oavsett är slutet nära. Tiden inne. Och när jag är i luften är det bara att vänta på landningen. Bara att se hur långt det är ner, hur länge jag kommer att falla. Och om jag kommer att mötas av en stor, uppblåst madrass eller en brutal spikmatta. Oavsett måste jag hoppa. Det finns ingen återvändo och inga alternativ. Detta är inte bra, men det är det bästa, det enda. Jag måste hoppa för att se hur jag landar. Jag måste hoppa för att se hur långt det är ner. Jag måste släppa allt. Blunda. Glömma. Och först när det är gjort kan jag på nytt öppna ögonen och se var och hur jag tagit mark. Ett alternativ med två utvägar. Det kan gå hur som helst. Åt ena hållet eller det andra, är det fel att hoppas på det ena? Jag hoppar från någonting som inte är någonting längre, och absolut ingenting nu. Men jag hoppas att landa på någonting sen. Får man tänka så, eller är det självdestruktivt? Jag kan inte styra framtiden, och att inte kunna gör mig förtvivlad. Jag vill bestämma hur långt det är ner, och vad jag ska landa på. Att inte veta gör mig galen. Att inte veta är anledningen till att jag ännu inte hoppat.

Jag är livrädd.

Att inte veta är det som skrämmer ihjäl mig. Tänk om jag faller in i ett totalt mörker, en mardröm. En mardröm värre än den jag hittills försökt hitta ut ur. En labyrint med höga, mörka väggar och utan slut. Att hålla samma väg räckte inte, att vända gjorde ingen skillnad. Vilse, rädd och ensam har jag med paniken i hjärtat varit oförmögen att ta mig ut. Håller tummarna för att mardrömmen tar slut när jag hoppar. Men jag har en känsla av att den kommer att eskalera, och sedan lugna sig, men alltid finnas kvar. Jag vill inte hoppa. Men jag vet att jag måste. Om jag inte hoppar kommer jag aldrig att landa. Det är först när jag tar steget som jag får se hur jag landar. Satsa allt och vinna(eller förlora) stort. Madrass eller spikar. Den som lever får se. Tar ett djupt andetag. Räknar till tre. Och håller tummarna för att jag inte slår ihjäl mig på vägen ner.

...and the doors are all closed

between your heart and mine