Tre dagar i tystnad

Det är tyst och djävligt. Men också trevligt.

I lördags förra veckan fick jag ont i halsen, detta halsontet vandrade under veckan som kom runt och när hela svalg- och strupområdet var avklarat i torsdags kväll försvann pinan. Hurra tänkte jag, tog en sista kopp honungs-te med lite ingefära i (som jag tror jag missbrukade under denna hemska, hemska period) och somnade gott. Vaknade i fredags och kände ingen smärta alls, kände mig frisk och kry och sjöng som en liten fågel i bilen med sambo hela vägen till mina föräldrar på eftermiddagen. Mamma och pappa bjöd på köttfärslimpa, åh jag älskar verkligen riktig och rejäl husman, det är det bästa. Vi pratade och hade det trevligt och mormor och morfar var också där och allt var kanon. Sen blev det konstigt. Mitt i middagen, med mat i munnen, säger jag något. Och det är inte det att jag sa något, folk som känner mig vet att jag pratar oavbrutet, oftast för mycket och både på in- och utandning. Det var hur jag sa det, min röst skar sig. Jag antog att jag bara hade mat kvar i svalget och att det var anledningen till mitt missljud, svalde lite extra och harklade mig och försökte igen. Kraxande oväsen. Vände mig mot sambo och nästan målbrotts-viskade fram Vad hände där? Sen var det kört.

På lördagen var min röst nästan obefintlig, men man kunde här och var höra en antydan till en stämma. Även om den blev mer sällsynt efter hand. Sambo och min familj skrattade åt mig och sa att jag skulle vara tyst och vila rösten. Ibland undrar jag om de verklien känner mig. Gode gud, jag pratar alltid och hela tiden om allt och ofta alldeles för fort. Även de som känner att dem pratar för mycket erkänner sig slagna när de träffar mig. Det finns ingenting jag inte kan tänka mig att prata om, och jag hittar alltid hundra sidospår i en berättelse och kan mala i samma mening i evigheter. Och dem säger åt mig att vara tyst? Nej, det gick bara inte. Jag låtsades som ingenting, och för första gången i mitt liv upplevde folk mig som mer störande än någonsin. Sambo roades otroligt mycket av min rösts frånvaro och min envishet att inte låta det komma emellan mitt starka behov av att alltid prata om något. Han sa åt mig att ringa hans mamma och fråga om vi skulle handla något innan vi körde hem till dem, hon bara skrattade och sa att hon inte hörde någonting av vad jag sa fast jag kämpade jättemycket. Han fick ta över samtalet.

Under dagen fick jag även höra av hans familj att jag skulle "vila rösten", som successivt blev värre, men avfärdade även deras orimliga förslag. Jag vägrar se mig besegrad av lite heshet. Framåt kvällen fick familjen tillslut semester från mitt envetna kraxande. Rösten var helt borta. Jag satt i hörnet av soffan och det enda jag fick fram var ett svagt, svagt väsande. Vi tittade på Melodifestivalen och jag hade tusen åsikter och tankar och funderingar att dela med mig till de andra, men inte ens jag hörde vad jag försökte få fram. Magmusklerna gjorde ont som jag fick ta i för att få fram ett visslande, lite susande ljud, och jag blev alldeles yr av syrebrist för att jag kämpade så hårt. Och ändå lyckades jag inte låta mer än de ljudet som uppstår i fönster när det drar. 

Aldrig har jag känt mig så stressad och panikslagen och alldeles värdelös och uppgiven som dessa dagarna jag varit helt utan röst. Jag minns inte någon gång jag varit hes, och absolut inte såhär hes, och det gör inte sambo heller. Detta var det jobbigaste jag varit med om, ge mig feber eller brutna ben, men ta för fan inte min röst. Den kan absolut inte sjunga, men nog kan den prata, och jag har ett starkt behov av att dela med mig av vad som går runt i mitt huvud. Kan jag inte prata lever jag nästan inte. Jag är bara ett skal. Aldrig har jag haft så mycket viktigt att säga, så mycket roligt och tänkvärt och smart. Så mycket kommentarer som hade varit så roliga vid vissa tillfällen och så många små skämt och anekdoter. Jag funderade ett tag på att skriva ner allt jag velat säga denna helgen, men det blev så mycket att jag gav upp.

Jag har haft en jättemysig helg med riktigt god mat och jättemycket mys och allt man kan vilja ha av en helg. Trots det har detta varit den absolut värsta helgen i hela mitt liv. Idag är jag tillbaka i målbrotts-väsande och jag hoppas att det försvinner lika fort som det kom och att jag vaknar som en människa igen imorgon och Gode Gud om du nu finns, bryt ett ben eller någonting på mig nästa gång. Ge mig inte detta igen, för då blir jag skitarg.