Varning för familj

Min familj är något av särklass. När man är med dem får man alltid vara beredd på att de håller på med något bus, och de har ofta sjuka grejer för sig. De har helt klart humor, och de har absolut roligt (speciellt på andras bekostnad) och skulle något hända kan du sätta din månadslön på att de står och skrattar så att tårarna sprutar på andra sidan dörren. De må vara bra på att hitta på en massa jäkelskap, men de är sämst på att inte se skyldiga ut. Så länge jag kan minnas har jag utsatts för mina komiker till föräldrars bus, och de kommer ständigt på nya, och det är inte utan att man kommer på sig själv med att sitta och skratta åt vad för sjuka grejer de kommer på emellanåt. Här är några smakprov:

Myggan

För tre-fyra år sedan bodde jag fortfarande hemma och hade varit hos en kompis till ganska sent inpå småtimmarna. Mamma och pappa vet att jag är mörkrädd, så de lämnade alltid hall-lampan och min sängbordslampa tända när de gick och la sig. När jag kom hem gick jag in på mitt rum och gick och la mig och släckte nattlampan. Så fort den slocknade började ett surrande ljud höras, jag tände igen och ljudet slutade. Jag förstod inte alls vad det var och släckte igen- varpå surrandet kom tillbaka. Efter ett tiotal tänd-och-släckningar trodde jag att det var någon högspänning i glödlampan som skapade ljudet, tyckte att det var konstigt att det kom när den var släckt, men det var min enda förklaring. Gick upp och tände i taket, gick fram till nattlampan och drog ut sladden. Lampan slocknade och inget surrande hördes, jag började bli riktigt trött och frustrationen som byggts upp började sakta lägga sig. Gick fram till kontakten till taklampan (jag hade dimmer) och skruvade ner ljuset, när det sedan klickade till och lampan släcktes helt hände det omöjliga; surrandet kom tillbaka. Frustrationen flög snabbt upp till max och en panikartad hysterisk irritation fyllde min kropp. 

Efter några timmars intensivt funderande på möjliga förklaringar till ljudets koppling till ljuset trodde jag att jag höll på att bli galen. Ville inte vara taskig och väcka mamma och pappa på grund av ett konstigt ljud mitt i natten, utan ringde sambo (som då "bara" var min pojkvän) och beskrev situationen och var så trött och utmattad att jag snyftade helt uppgivet genom hela samtalet. Hade givetvis väckt honom, så hans "mmh" till svar var inte till varken hjälp eller stöd, så jag la på. Det ska också förklaras att jag kan inte på några villkor sova om det är ljust (rätt ironiskt med tanke på att jag är supermörkrädd) så jag låg och vände och vred mig i sängen hela natten och grät av ren trötthet. På morgonen knackade mamma försiktigt på dörren och kikade in, och när hon stod i dörröppningen och tittade på mig där jag låg som ett vrak med rödsprängda ögon bröt hon ihop. 

Som en hög på golvet låg och hon skrattade så att också hon grät, fast av helt andra skäl, vilket lockade pappa som också han tittade in och utbrast i ett asgarv och så kom till sist lillasyster som gjorde mamma och pappa sällskap där i dörrposten. Lillasyster gick fram till mig, vände sig mot nattlampan och tog fram en liten vit dosa i plast. Hon förklarade genom skratt och tårar att hon fått den i Kalle Anka och att den aktiveras så fort det blir mörkt för att luras att det var myggor i rummet. De satt uppe och väntade på att jag skulle komma hem, men blev trötta och gick och la sig men lät den sitta kvar. Schysst! Haha.

Besatt

En solig morgon i somras klockan åtta var jag uppe och gjorde mig i ordning innan jobbet. Mamma och pappa hade semester och sov fortfarande. Man går igenom tv-rummet för att komma till deras sovrum, och de har dörren precis bredvid teven. Jag hade gjort kaffe och skulle sätta mig och kolla på teve en stund innan jag behövde gå hemifrån. Jag gick förbi sovrummet och tittade in snabbt, både mamma och pappa och hundarna sov. Precis när jag passerat dörröppningen kom jag på att jag kanske skulle stänga deras dörr, så att jag inte väckte dem när jag startade teven. Backade tillbaka ett steg, tittade in igen och stelnade. 

Det hade bara gått någon sekund från det då jag tittade in och alla sov, nu satt mamma i sängen, med rak rygg  och stirrade på mig. Hennes ansikte var helt uttryckslöst och hon sa ingenting. Hon bara satt där, helt blick stilla och stirrade. Jag var livrädd. Den starkaste känslan jag varit med om av rent obehag spred sig och håren reste sig på hela kroppen. Höll andan. Vågade inte andas. Det kändes som att flera timmar drog förbi, mina ben var fastfrusna i golvet. Tillslut var stämningen så intensiv och obehaglig att jag bara ville springa därifrån, men jag kunde inte. Tillslut kisade hon med ögonen, fortfarande orörlig, och mimade "Är du rädd?". Jag fattade ingenting, visste inte vad jag skulle svara, om jag skulle svara. Hoppades att hon skojade. Klockan var bara åtta på morgonen, hon hade sovit ena sekunden och suttit upp den andra. Jag känner mamma, hon kan inte hålla minen såhär länge. Vad händer? Precis när jag gjorde ett försök till att få fram ett svar sa hon med en mörk och dov röst "Det borde du vara.." sedan la hon sig långsamt ner igen. Som om inget hade hänt. 

Jag kunde fortfarande inte röra på mig, tänkte på pappa. Om hon var besatt på riktigt måste han ut därifrån. Tankarna snurrade och verkligheten liksom flöt runt som ett brus. Jag var fullständigt vettskrämd. Då vände hon sig om för att se om jag fortfarande stod kvar. När hon såg att jag gjorde det utbrast hon i världens gapskratt. Återigen hade hon lyckats med ett bus som jag själv måste erkänna var skitbra. Gode gud, jag har aldrig varit så rädd. Och hon kunde inte sluta skratta, haha. Jag var likblek, men tillslut skrattade jag med. Pappa vaknade och fattade ingenting. Var får hon alla sina idéer ifrån?!

Strumpan

Igårnatt sov jag riktigt dåligt. Så när klockan ringde vid sju var jag allt annat än utvilad. Stapplade ut i köket och satte igång kaffet, fortsatte med kisande ögon in till datorrummet och tog fram ett par svarta strumpor. Balanserade trött och halvblind på ett ben och försökte knöla på mig ena strumpan. Jag fastnade hela tiden i något med stortån och kunde inte förstå vad det var, drog lite hårdare och tån fastnade. Suckade djupt, tände motvilligt i taket och såg till min förvåning att en tråd var fastsydd så att den satt precis mellan stortån och pektån, och stortån hade liksom kilats fast. Då slog det mig. För två helger sedan var vi hemma hos min familj och då kom lillasyster fram till mig med ett par strumpor "Här, det är nog dina. Jag hittade dem i mitt rum. Du måste ha glömt dem här när du sov i mitt rum senast". Och jag trodde på henne, tackade till och med, och packade ner dem. Ibland sover vi på en madrass i hennes rum när vi stannar över natten, så det var ju logiskt. Jag borde ha fattat, får skylla mig själv. Mamma hade använt symaskinen innan, och fått den briljanta idén att sy ihop lillasysters strumpor tvärs över och sedan lägga fram dem till henne på morgonen när hon skulle klä på sig till skolan. Haha, det är mamma till sådana påhitt. Givetvis fick lillasyster då den fantastiska idén att sy ihop ett par andra strumpor och lura mig att det var mina. Hon är mammas främsta lärling, och hon är precis lika opålitlig sin lärare. Haha, hon skrattade rätt bra när jag ringde och frågade henne varför det satt en tråd i mina strumpor. Denna familj, men dem har roligt i alla fall. Haha <3