Hanna 2.0

Det är lite så att det känns både passande och dags att införskaffa sig en tröja med trycket "This is not me, this is my clone". För detta är inte alls jag, inte på långa vägar.

Jämför jag mig den senaste månaden med mig för två månader sedan är det som om jag är en helt annan person. Och den människan jag är nu är inte den jag normalt är. Det är precis som allt som har med mig och göra har gjort en helomvändning, som att min hjärna flippat fullständigt och skapat en total omställning av systemet. Jag är inte längre jag, jag är någon annan. Saker jag gillade för bara ett litet tag sedan känns inte alls lika kul, och sånt jag var helt bombsäker på känns nu för tiden osäkert. Jag känner mig frånvarande och helt ointresserad på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt och jag känner mig... beige.

Den Hanna jag känner och har växt upp med var rolig, hon hade humor. Hon var rätt rapp på att komma med finurliga kommentarer och skrattade åt det mesta. Hon hade en ganska roande personlighet och bjöd gärna på sig själv. Hon uppskattade även de små sakerna och fast det alltid fanns något att reta sig lite på la hon ändå vikten på det som i stället roade henne. Hon va rolig helt utan ansträngning och pratade oavbrutet om precis allt. Hon hade ofta ett leende på läpparna och var liksom.. jag vet inte.. nöjd. Hon sprudlade av självförtroende och glad energi. Hon var härlig och hon var sig själv helt utan konstigheter.

Den tjejen jag nu lever med är så sjukt tråkig. Hon uppskattar ingenting och allt är tråkigt. Jag försöker att se det roliga i allt, men det går inte. Jag försöker le, men det känns dumt. Aldrig i mitt liv har jag behövt känna att jag sitter och tänker ut roliga saker att säga, för att de inte längre kommer helt spontant. Allt det spontana är borta, egentligen. Jag känner mig obekväm i alla situationer, och förstår inte varför. Jag har inte längre något att prata om, och kom igen, det är allvarligt fel om jag inte längre känner ett behov av att prata om saker och dela med mig av tankar. Jag skämtar inte längre för att jag inte längre är naturligt rolig. Jag är inte lika glad. Mina ganska rappa kommentarer har inte samma glimt och finess som de en gång hade. Jag har tappat gnistan helt. Jag vet inte längre vem jag är, men jag vet att jag inte är mig själv. Och jag vet att det märks.

Om detta är någon form av uppgradering, typ Hanna 2.0, är jag mycket besviken. Denna versionen är full av buggar och jag är inte alls nöjd. Måste komma på ett sätt att ta mig tillbaka till Mig igen. Den riktiga jag. För det som det är nu, det är inte jag någonstans. Det är inte jag att vara tyst och obekväm och tråkig. Det är inte min stil att få utbrott över absolut ingenting. Det är inte jag att må dåligt över att inte känna igen mig själv, helt enkelt.