Min lilla lilla lilla lillebror

Jag är en stolt syster, utan diskussion. En stolt storasyster dessutom, till både en lillebror och en lillasyster. Nu är min lillasyster bara 11, och det ligger i hennes natur att se mig som världens bästa. Och det är så roligt att se henne växa upp och utvecklas. Älskar henne otroligt mycket. Däremot är inte detta inlägget direkt riktat till henne, utan till min lilla lilla lilla lillebror.

Min lilla lillebror är två år yngre än mig, så vi har liksom alltid varit typ jämnåriga och stått väldigt nära varandra. Vi har, som alla andra syskon, haft våra perioder av ovänskap och rykt ihop. Men överlag vill jag ändå minnas att vi kommit bra överens. Vi kramas när vi ses, och vi kramas när vi ska gå. Vi har samma humor och kan prata om allt. Vi kommer otroligt bra överens och är väldigt nära, som jag tycker att syskon ska vara. Och det är klart att man är stolt över sitt syskon, och är det någon egenskap som min lilla lillebror har som jag önskar att jag hade så är det den sjuka beslutsamhet som han besitter. Har han bestämt sig för något ska han fullfölja det, oavsett hur mycket det tar emot. Jag däremot ger upp direkt, faller platt och dör så fort minsta lilla motstånd dyker upp.

Vår farbrors fru springer maraton runt om i USA och lite här och var, och i somras pratade hon om Las Vegas Rock 'n' Roll Marathon den 4 december. Och min lilla lillebror, som aldrig sprungit ett maraton tidigare fick för sig från absolut ingenstans att det skulle minsann han klara av. Det ska tilläggas att lillebror har varit sportsligt aktiv sedan han va väldigt liten (till skillnad från mig) och tycker om att röra på sig (till skillnad från mig). Han mår bättre av att röra på sig, helt enkelt. Så för honom var det bara att sätta igång och träna upp konditionen och uthålligheten. Och ja, han har kort sagt legat i hårdträning nu sen i augusti. Jag ville också, men har verkligen inte det som krävs för att inte bara dö av smärta, utan också av uttråkighet innan loppet är slut. Jag har testat att springa, men efter tre kilometer får jag nästan panik för att jag är uttråkad av att bara springa och springa och vill göra något annat. För att jag har, till skillnad från min fantastiskt envisa lillebror, ingen så stark beslutsamhet någonstans i kroppen. Jag är för svag.

Så nu, i detta nuet, sitter min lilla lilla lillebror i Las Vegas med vår farbror och hans fru, och laddar inför detta maraton. Hans första maraton, som han hårdtränat i månader till och som han nu är en av de 6000 som ska springa ett helt maraton, och en av de 47000 som springer längs The strip i natt. Som han har åkt hur långt som helst till för att göra. Och jag vill inte på något sätt jinxa honom, men klart att jag kommer tänka på honom hela natten (för det drar igång klockan 01.00 svensk tid) och klart att jag kommer heja på honom och hoppas att han går i mål. Samtidigt känner jag att oavsett hur det går så är han otroligt modig, och har en fantastisk viljestyrka. Och bara det är egenskaper som gör en vinnare, finish-line eller inte. Det är min bror det, och jag är så stolt (och lite avundsjuk) över hans beslutsamhet och envishet. Det är sånt man kommer lågt på. Du är bäst!

Världens bästa lillebror i Las Vegas just nu. Så coolt. Gogogo!

Zappos.com, som verkar vara huvudsponsorerna för loppet, har gjort en filmning av banan för de som springer ett helt maraton. Videon är fånigt sponsrad av Dodge, men det skiter jag i. Tycker att de va coolt att se den exakta rundan lillebror och alla andra ska springa: http://bcove.me/0o3texh5

Och om jag fattat det rätt kommer ungefär 32 band spela (listan) på olika scener längs sträckan. Så fränt. Och som Pre-race concert spelar Cheap Trick vid startlinjen för att få igång alla som ska dra iväg. Så ännu fränare. Här är kartan för hur de ska springa. 

Hm, märks det att jag är sjukt insatt och otroligt stolt? Tycker att detta är så roligt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Lite avundsjuk är man ju också. Önskar jag va lika envis, eller i alla fall i närheten. 

Frågade lillebror om han hade något emot att jag la upp allt detta innan han ens börjat springa, i fall han inte skulle gå i mål, fick svaret att "Nej men det är okej. Det kvittar ifall jag klarar det eller inte. Jag har tränat och tagit mig hit, jag är nöjd bara nu. Men det är ett stort jäkla plus om jag klarar det (som jag kommer att göra)". Så sjukt bra sagt, den attityden skulle alla ha.

Nu håller vi alla tummarna för min duktiga, duktiga bror. Bara att du åkte iväg gör dig till en vinnare för mig, brorsan. Du är alltid en vinnare för mig. Det ska du veta!