Vardagsproblem

Det känner vi igen. Små, små problem som egentligen inte är något att bry sig om, men som är sådär störande bara för att de är så onödiga. Typ som när man har tagit på läppglans och det blåser till och precis allt hår fastnar i det, och så ser det slemmigt och ofräscht ut. Och som när man ska någonstans, och inser att man lyckats ta på sig just det paret strumpor som glider ner och lägger sig som en korv under hälen för varje steg man tar och inte hinner hem och byta. Eller som när man ska snabbt slänga in något i garderoben, och det ramlar ut igen trots att det tydligt syns att det inte borde göra det. Och man stoppar in det igen, och det trillar ut igen, och igen, och igen, och igen. 

Dessa problem är till synes kanske inget annat är störande inslag. För mig är de fruktansvärda, kanske för att jag alltid verkar utsättas för dem, och kanske för att det är de små problemen som är de absolut värsta enligt mig. Känns saker onödiga och meningslösa förstår jag dem inte, och förstår jag dem inte är det kört. När jag inte förstår är det precis som att jag tappar kontrollen (inte så allvarligt som det låter, är inget psykfall) och blir precis rasande. Dessa utbrott har ofta en touch av självömkan och drabbar både mig och den som har med saken att göra, fast den inte har gjort något. 

Som till exempel igår när jag inte förstod mig på alla instruktioner på hur man kunde få in en film på iPaden. Då fick jag ett bryt, och då var jag rubbad som inte fattade, när alla andra verkar göra det. Och då var alla som förespråkar Apple dumma i huvudet för att hur kan man tycka att den skiten är bra när ingenting fungerar och ingenting är enkelt? Menade givetvis ingenting av det jag sa just då, var bara så frustrerad. Eftersom det var tydligt att folk tog illa vid sig när jag kritiserade Apple fick jag ta bort inlägget. Kan tala om att när strumporna glider under hälen för tjugoelfte gången får strumptillverkaren också en släng av anklagelser och kritik, sen känns det lite bättre. Man behöver en syndabock, och fast man inte personifierar den, eller pekar ut någon speciell, känns det lite bättre att liksom kunna skylla sitt vardags-ytte-pytte-problem på någon annan.

Mitt nyaste tillskott i vardagsproblems-högen är mitt headset tillsammans med mina glasögon. Köpte ett rätt billigt headset för mer än ett år sedan och det fungerar bra och så, det är bara det att det samarbetar inte med de glasögon jag fick nyligen som jag ska använda vid datorn. Hörlurarna trycker ganska hårt, och det har jag retat mig på sedan jag köpte dem. Ofta är jag öm i öronen när jag går ifrån datorn, sitter ofta i Skype och då har jag dem på mig många timmar i sträck. Nu med glasögonen, vars bågar givetvis sitter bakom öronen, gör det ännu ondare och jag kan helt enkelt inte ha glasögonen på mig om jag vill kunna sitta i Skype. Löste dock detta genom att intala mina föräldrar om en skitbra julklapp. Steelseries nya headset Diablo III, som jag har väntat på som en tok tills det skulle släppas. Nu är det bara en tidsfråga innan problemet har lösts och jag längtar. Det är så snyggt att jag nästan dör. RAWR