Att springa

Japp, idag hände det. Jag gav mig tillslut ut för att springa(!?). Har aldrig i hela mitt liv uppskattat att bara ge mig ut och springa, trots alla argument om hur skönt och fritt det är som har östs över mig (mest av sambon) när jag påpekat mitt ogillande. I hela mitt liv har jag inte alls förstått, jag har testat, och fortfarande inte förstått. Det har varit så tråkigt att jag hellre borstar tänderna än att ge mig ut och springa. Kom igen, att borsta tänderna kan vara bland det absolut tråkigaste som finns. Idag gjorde jag det i alla fall, och det var ett så starkt infall att jag pausade filmen jag kollade på och slängde ifrån min pennan jag satt och ritade med på ett ögonblick och stod ombytt i hallen inom fem minuter. Sen stod jag och stirrade mig själv i spegeln ett tag, inte för att se hur jag såg ut, men för att se så att ingen/inget tagit över min kropp så att jag blivit någon annan/annat. För när jag hade kommit ur det där infallet och när medvetandet hade kommit ifatt förstod jag inte hur dum i huvudet jag kunde bli. Ifrågasatte situationen, tog en djup suck och två doser Bricanyl, sen va det bara att gilla läget.

Senast jag sprang var på Östersjöfestivalen (Baltic Midnight race) och då gav jag mig på att klara 1 mil. Detta var också första gången jag sprang, och har aldrig heller tränat någon form av kondition. Klarade att springa oavbrutet 7km, sen powerwalk 2km och sen sprang jag igen den sista kilometern. Gick i mål på 1 timme och 12 minuter. Sambon, lillebror och farbrors fru var i mål sedan länge och mötte mig vid mål-linjen med vatten och saft och banan. Jag satte mig på huk och klamrade mig fast runt sambons ben och grät av paniken från andnöden och av den extrema tröttheten. Farbror hade gjort mig sällskap de sista 5 kilometerna, det var nog det som gjorde att jag ens gick i mål. 

Sedan dess har jag inte sprungit, men jag började med spinning i September. Jag ville träna upp konditionen, men jag ville fortfarande inte springa. För lite mer än en månad sedan slutade jag träna helt. Idag var det uppenbarligen dags och mitt undermedvetna valde tydligen att slå slag i saken och tog över mig för en stund. Sprang ca 4,5km på 30min. Är helt okej nöjd, med tanke på att jag är rätt ordentligt otränad, och vad det kommer till att springa kan jag inte påstå att jag är tränad alls. Jag planerar nu att försöka springa varannan dag, för det var så himla skönt att få lite ont i lungorna, att få mjölksyra i benen och håll i båda sidorna. ah.