Oh my

Vilken vecka, vilken vecka. Och den är inte ens slut.
Tröttheten sitter i som ett elakt virus och jag har börjat känna mig mer kraftlös än någonsin. Kvällarna är sena, nätterna är oroliga och mornarna är tidiga. Det börjar mer och mer kännas som att jag inte hinner med livet och jag har börjat att fullständigt tappa greppet om det kaos som sker runt mig. Hur jag än vänder och vrider mig finns där likförbannat en vägg att gå rakt in i, och jag vet varken vart eller hur jag ska börja för att få ordning. Att kamomill-te har en lugnande effekt är dessutom antingen en myt eller så är det bara mig det inte har någon inverkan alls på, ingen skillnad what so ever, lite besviken.

Att känna sig otillräcklig och energilös tar på krafterna och hur jag än kämpar med att hålla humöret uppe och vara pigg och på alerten har jag känslan av att det inte riktigt lyckas. Har börjat bli deppig och kinkig, och har börjat fundera på saker som jag egentligen gått vidare från. Saker som gjort mig ledsen och arg och som jag redan har bearbetat och släppt, men som nu letat sig fram igen och som åter ligger och rycker i irritations-trådarna. Gav mig själv tre timmars fri hopp och studs idag för att tänka på annat och gav mig av till gymmet för ett pass spinning/core. Orkade inte ett skit och var tvärsäker på att jag skulle dö där på cykeln till tonerna av Right said Fred - I'm too sexy. Vilket öde. Och jag kan tala om att jag var allt annat än sexy. När jag tog mig ut från spinningsalen på världens spagettiben log folk och nickade åt mig. Jag nickade tillbaka och log och tänkte att detta va ju trevligt! Precis sånt som behövs just nu. Trevligt. Sen såg jag mig själv i spegeln och insåg att de förmodligen inte alls nickat för att hälsa i trevlighetens tecken, utan för att jag såg ut som en panda med utkletad mascara runt hela ögonen. Haha ja, kan ju konstatera att jag var inte en särskilt söt panda.

Gick hem och lagade och åt mat och nu är rasten slut och det är dags att plugga sönder mig själv igen.

TJA