Idrott, dag 1

Första dagen i andra specialiseringen idag. Då var det dags att bli idrottslärare också, vilket typ alla som känner mig skulle säga är ruggigt otippat. Det absolut värsta ämnet genom tiderna har alltid varit idrott. Men jag tror att det kommer bli bra, överlevde ju första dagen utan större problem, bortsett från att jag fick rusa hem under lunchen för att tvätta av mig och byta om. Trodde ju aldrig att de skulle köra igång direkt med en massa rörelsekrävande påhitt första dagen, på introduktionsdagen. Hade dragit på mig en tjock, långärmad rock-grej i stickat och hade stora raggsockor på fötterna, och så skulle de ha oss till att springa runt i gymnastiksalen och göra indianhopp och hoppa hopprep och sit-ups och kullerbyttor och gud vet allt de utsatte oss för. Kräktes nästan. Och så var vi två och två och tävlade mot de andra paren och hon jag hamnade med är värsta gymnasten och tävlingsmänniskan. Haha. Stackaren har nog aldrig kämpat så hårt för att peppa någon tidigare i sitt liv. Och den där kullerbyttan.. pff.. jo, jag tackar. Senast jag kullerbyttade var i typ lekis, och denna tjejen gör det dagligen. Hon liksom hoppade rakt fram (som när man ska dyka från en brygga, ungefär) och rullade runt och upp på fötterna igen. Det såg inte ens ut som att hon nuddade golvet. Jag var inte riktigt så graciös och satte i pannan och tog sats och dunsade ner med hela köttpaketet i golvet, och så kravlade jag mig upp på fötterna igen och drog tröjan på plats och denna stackars tjej hejade på mig som att jag varit asduktig. Haha. Vi vann inte.

Och detta var ändå inte det värsta. Innan vi gick in till gymnastiksalen och delades in i lag fick vi i uppgift att vika ett A4-papper så att det blev fyra rutor, och att i de rutorna rita vår familj, hobbys, nuvarande och/eller framtida yrke och våra drömmar. De första tre gick lätt som en plätt. Men den fjärde och sista rutan var svårare, och jag kom inte på någonting alls att rita, så jag gjorde en fin gubbe i stället med en pratbubbla som sa "Heej" för att det  inte skulle se så ensamt ut. Fatta va sorgligt! Jag har inga drömmar.. mer än mardrömmar, och det var nog inte meningen att det skulle ritas ner. Annars hade jag bara gjort gubben till en zombie och det hade varit aslätt. 

När vi var klara tejpade vi upp lapparna på brösten och minglade runt och pratade om våra lappar med varandra. Alla skrattade åt min sällskapsgubbe, och pratade friskt(läs: skröt) om sina drömmar. Det slutade med att jag snodde alla de andras drömmar rakt upp och ner, så nu drömmer jag om att bland annat; lära mig att surfa, arbeta utomlands och turnera med ett band. Men kan änndå inte riktigt sluta tänka på hur tragiskt det är att jag inte kom på några egna, och hela situationen tar mig osökt tillbaka till idrotten i gymnasiet när vi skulle ha avslappning till en såndär skiva med en lugn, kvinnlig röst som säger vad man ska tänka på. Allt gick jättebra fram tills hon sa; ..Tänk nu på någonting bra du har gjort, där du var stolt över dig själv. Började aslipa direkt och låg där och snyftade medan alla andra halvsov. Kärring.