KRIS

Nu har den drabbat mig tror jag, den stora krisen. Om exakt 22 dagar fyller jag 23 år, och jag vet inte ens om jag är som en tjugotvååring borde vara emellanåt. Det känns som att jag befinner mig någonstans i mitten. Jag sitter uppe och spelar hela nätterna, och jag sover bort(om jag kan) hela dagarna och jag har inte den där riktiga ordningen hemma som alla som "växt upp" tycks ha. Samtidigt som jag med största omtanke vårdar mina fantastiska orkidéer som också matchar mina gulliga ljuskoppar.

I ena andetaget sitter jag och dygnar med datorspel och i andra funderar jag på vilka små söta blommor jag ska ha i fönstret. Först slänger jag kläderna på golvet sen piffar jag kuddarna i soffan. Det känns som att jag slits mellan det som definieras av att vara "vuxen" och "barn". Jag måste erkänna att jag tycker inte att jag är något av föregående alternativ, och jag är inte heller det som beskriver "ungdom". Tror jag i alla fall. Men gode gud, vad är jag då? Kan man vara en "vuxdom"? Läste dessutom för ett tag sen att Gina Tricots målgrupp är kvinnor upp till 25 år. Allt jag äger och allt jag trivs med att ha på mig kommer från Gina, vart i hela friden ska jag handla sen? Tänk om jag går in där och folk tänker att Vad gör hon här, är inte hon för gammal? Va pinsamt. Får köpa värsta lagret dagen innan jag fyller år.

Jag är också i den åldern nu då nästan alla runt omkring mig antingen skaffar barn eller planerar att skaffa barn. Och det är ju rolig för dem men det är än så länge på många, många år, ingenting för mig. Och det spelar ingen roll att jag och sambo varit tillsammans i snart sex år, jag är för liten för att bli mamma. Så är det. Och alla frågar "när det är vår tur" och jag kräks lite i munnen varje gång. För det är så långt fram att jag inte ens kan se det i planerna och folk bara antar att man ska vara ready to go när man passerat 22, för då är det dags och sen blir man för gammal. Nej nej nej nej nej. Jag är en vuxdom och jag är för liten. Och vissa människor förstår inte det, de tycker att det är konstigt att jag inte vill ha barn inom en snar framtid. Och det tycker att det är konstigt när jag säger att jag känner att jag är för liten. Är det verkligen så konstigt?

Behöver jag säga att jag känner mig förvirrad överlag? Det känns som att man ska ta en massa "mogna" och "vuxna" beslut nu nu nu. Och jag vill inte det. Och det stressar mig. För att jag vill inte, men det känns som att man måste och man har en massa förutbestämda och dolda normer som man borde följa när man passerat 22. Och man vill ju inte vara omogen. Och man vill inte vara övermogen. Känner mig typ som en halvgrön banan. Inte tillräckligt mogen än, med ganska mogen snart. Eller?

Jag har dessutom inte gjort någonting med mitt liv än, ingenting alls! Jag kan inte sjunga, inte spela några instrument, inte rita eller sy. Jag kan definitivt inte dansa, jag har inte varit och rest runt och sett en massa spännande platser. Jag har inte tagit mig i kragen och tagit körkort.. Nä, mitt livs viktigaste höjdpunkt kommer nog att vara när jag lärde mig att äta grönsaker förra året. Tänk vad jag tillför mänskligheten.