Pass på passet

Klockan halv fem lämnade jag min praktikplats, och i samma sekund som trägrinden smällde igen och jag hade den stora stenbyggnaden bakom mig kom tårarna. Fan med. Torka torka. Längs kinderna. Skämdes. Tänk om en förälder skulle köra förbi, eller ett barn komma gående. Tjugotreåringar går inte runt och lipar som små barn på trottoaren mitt på ljusa dagen, väx upp. Hade en inre diskussion med mig själv. Varför är det såhär nu då? Kan du vara snäll och sluta? Nehe.. men detta är ju ganska pinsamt. Ryck upp dig nu, damen! Snörvlade och betedde mig konstigt ända fram till polishusets entré. Helvete. Jag skulle skaffa nytt pass idag, åker ju om mindre än tre veckor.. Och precis där och då kommer jag på att det är ju faktiskt ett fotografi på ett pass. Och här har jag gått och snorat och lipat och torkat och gnuggat en bra stund. Försökte se i spegelbilden i fönsterrutan om jag var svart runt ögonen, gnuggade lite för säkerhets skull och tog en nummerlapp. Det tutade till direkt och kvinnan i luckan log mot mig och sa vad jag skulle göra, en kamera hissades upp till rätt höjd för att passa min längd och så togs kortet. Jag försökte känna mig lika fräsch som jag gjorde när jag gick hemifrån i morse.

Sådär, sa hon och klickade upp allt på en skärm så att jag kunde se hur passet kommer att se ut.

Jag dog lite inombords. Gick närmre, stirrade på fotografiet, spärrade upp ögonen, backade, kisade, lutade huvudet på sned. Ingenting hjälpte. Jag bet mig i läppen för att den inte skulle börja darra igen. Sen blev jag lite irriterad. Jag ville fråga kvinnan vem fasen tjejen på bilden på mitt pass är, för inte kan väl det vara så jag ser ut? Gode gud, är det så folk ser mig. Det enda jag såg framför mig var hur polisen gått till en gränd och väckt en pundarbrud från sin djupsömn i en mysigt bäddad kundvagn, för att sedan be henne att följa med och ta en bild till brottsregistret. Sliten och oförberedd var det bara för henne att stiga upp och le för kameran. Ja, ungefär precis exakt så skulle bakgrundshistorian till mitt pass-foto kunna vara. Trevligt.

När jag var klar och lämnade stationen tittade jag på klockan och insåg bittert att jag skulle missa träningen, det enda just nu som gör mig glad. Gjorde en typisk Hanna och gick raka vägen till Coop för att kompensera upp den inställda träningen. Antingen ska jag förbränna eller konsumera kalorier, så enkelt är det. Det blev glass och choklad och popcorn. Och så en punchrulle, eller dammsugare, i handen i väntan på att T skulle komma och hämta mig. Stod där som en idiot på trottoaren och smaskade på min kaka och kände mig ensammast i hela världen.

När jag klev in i bilen log T åt mig, hade ringt honom innan och han visste att jag inte var helt på topp idag. Han hade köpt och tagit med sig en kanelbulle till mig, eftersom det är kanelbullens dag idag. Jag blev så glad. Han är så snäll. Jag är så tacksam för att vi fortfarande har varandra fast mycket har ändrats.