Pantat

Bank, bank, bank.

Jag vaknade till, men var fortfarande på ett sätt djupt i sömnen..

Bank, bank, bank.

Lyfte på huvudet. Kunde riktigt känna hur håret spretade åt alla håll. Näe.. va nog inget.

Bank, bank, bank.

Amen vaf.. vem är det vid dörren?! Började bli irriterad, öppnar inte folk är de antingen inte hemma, i duschen, på toa eller så sover de. SLUTA.

Bank, bank, bank.

Ok, slängde av mig påslakanet och stirrade tjurigt på sovrumsdörren. Huvudet kändes som att det skulle explodera och halsen skrek efter vatten. Kan väl passa på att dricka samtidigt som jag kommer vem idioten är.

Bank, bank, bank.

Växlade från att vara trött till tokig. Vem i hela friden kan det vara som inte fattar? Halvsprang till dörren, låste upp och möttes av en liiten liiten ganska gammal kvinna med små, gråa såna där hårt inbakade flätor på hela huvudet. Hon log mot mig, med grusigare ögon än vad jag hade tror jag. Jag log tillbaka, men visade tydligt att hon väckt mig med hela kroppen.

Hon sa någonting till mig på Bajan (de engelska språket har fått en egen dialekt på ön, och låter som allt annat än engelska längre. Det är så obegripligt att hur mycket man än försöker förstår man inte ett endaste ord. En ren sörja av missljud, helt enkelt. Detta kallas Bajan, som om det vore ett eget språk, och det är precis vad det är). Jag skakade frågande på huvudet.

Hon pekade på bordet på altanen, som efter gårkvällen var överbelamrat med flaskor, två var inte ens öppnade. Efter att hon pekat pratade hon igen, samtidigt som hon sådär gammeltantigt knäppte händerna (inte för att be, utan bara för att det är sött) och sjönk ihop lite och tittade upp på mig med värsta hundögonen ”??????????? bottles?”

Jag fattade först inte riktigt, så jag nickade bara, gjorde en chansning. Det var ju våra, det kanske va det hon frågade?

Hon sken upp och sa ”Ok, can I come by later today and get them?”.

Ahhaaa... nu fattade jag. ”Can I have those bottles?” hade hon sagt innan, nu när jag tänker efter så kanske jag hörde det. Hon hade sett dem från vägen när hon skulle passera. Men nej, jag vill inte ha en främling springandes på vår altan, och ölen slänger vi ner i lådan igen så att när de lämnar ny så löser vi in panten direkt och så dras den av från beloppet. Skitsmidigt. Men då ska ju lådorna vara fulla för att kunna göra så.

Jag log med lite medlidande i ögonen, bad om ursäkt och förklarade att vi måste ha dem.

Hennes mungipor rasade från uppåtpekande till nedåt, och hon blev nog uppriktigt ledsen.

”oohh.. are you sure? I want them”. Hon tittade så ledsamt på mig som hon bara någonsin kunde.

”No, I am so sorry” sa jag bara, och försökte göra henne glad med ett leende.

”Can i just open one and drink it here before I go?” sa gammeltanten och sken upp.

”Oh no, no, no, no, no. No. I don't think it's a good idea. No, I am sorry”. Sa jag, med ett litet skratt i halsen. Hon va ju tokig. Stäng och lås fort som fan.

”Oh ok... bye..” skamset och förmodligen missnöjt gick hon ifrån dörren, ner för trappan, förbi altanen och bort mot vägen igen. Mitt huvud höll på att gå sönder, men jag började ändå gå fram och tillbaka ner på altanen och hämta in flaskorna för att visa henne att det inte var lönt att komma tillbaka. I köksfönstret såg jag henne försvinna längs vägen. Puh. 11.00, sängen kallar.

Senare runt 14 på eftermiddagen hade vi alla tre vaknat till liv ungefär samtidigt. Jag och Simon skulle dra till affären och köpa något gott att käka, Alexander stannade hemma. Vi var borta i typ inte ens en halvtimmme. När vi kommer in genom dörren säger Alexander att det varit en gammal, tandlös gubbe här som ville hämta flaskor. Jaha, då har ett rykte spridit sig antar jag, kärring. Vi har jättemycket pant av flaskor vi köpt strövis mellan beställningarna och hade mer än gärna blivit av dem dem, för de blir det aldrig av att vi ger oss iväg och pantar för några småmynt. Men de står inne i lägenheten, och han hade ju inte gärna velat springa som en tok med ölen och bjuda in en främling som knackar dörr för tomflaskor. Allas datorer och allting låg ju öppet i lägenheten. Hade han inte varit själv hade han gett gubben. Jag hade inte gjort det i alla fall. Känner att då hade de sprungit här varje dag och bett om mer. Tycker inte riktigt om det, att de går upp på vår altan och knackar dörr bara sådär, faktiskt.

Senare under dagen satt Simon och läste på altanen och jag och Alexander låg inne och kollade på teve. Plötsligt kom han in ”vad händer med världen?” sa han och skrattade. Då hade precis tre stycken gamla gubbar kommit förbi och frågat om flaskor och satt sig ner vid altanbordet. De sa att de sett och hört oss på kvällarna, mer förstod han inte, och jag förstår honom. Man fattar inte ett uns av vad det säger, ganska sjukt hur det kan bli så otroligt otydligt när det är ett språk som man egentligen kan helt utan problem. De hade till slut rest sig och gått, och tack för det. Det blir att låsa med båda låsen och fängelse-metall-dörren i fortsättningen när vi går hemifrån, tror jag. Fem stycken på en dag, när ingen kommit under de fyra veckor vi bott där. Konstigt sammanträffande måste jag säga.