Idag gjordes besök nummer tre på immigrationsverket. Som jag skrev i inlägget igår var det ju strul med vår vistelse här och vi skulle ordna med ett personligt brev från rektorn på skolan vi kommer att göra våra observationer och intervjuer på. Detta brev fixades och vi fick till och med skjuts dit av en lärare som slutade i samma veva som vi skulle gå. Vi stod i en kö och svettades floder tills vi var nästa fram till luckan. Vi försökte förklara så kort och sakligt som möjligt vad de sagt på flygplatsen och vad problemet var. Han på andra sidan glaset nickade bara och gav oss varsitt formulär att fylla i, om förlängd vistelse, och sa att vi skulle komma tillbaka innan klockan elva dagen efter. Vi gjorde som han sa, tackade och gick. Vi fixade passfoton och fyllde i formuläret och var tillbaka i kön igen vid tio-tiden, när vi kom fram till luckan möttes vi av en annan man och var tvugna att igen förklara vårt ärende.
Han som satt bakom glaset denna dagen hade inte innan hört om varför vi var där, och inte fanns det någon form av dokumentation. Han tog våra papper och pass och försvann ett tag för att göra gud vet vad. Han kom tillbaka några gånger och bad oss upprepa och sedan försvann han igen. Till sist gav han tillbaka alla papper och sa att vi skulle komma tillbaka dagen efter vid nio-tiden. Vi mummlade tack och gick lydigt från luckan.
Idag trampade vi in igen och ställde oss i kön vid nio som bestämt. I luckan denna dagen satt ytterligare en annan nissse som inte hade någon aning om varför vi var där. Lite smått irriterade började vi åter berätta vårt ärende och han tog våra papper och gav sig iväg. Sedan kom han tillbaka och förklarade att vi hade fel formulär och att vi skulle sätta oss ner. Senare blev vi inropade i världens minsta lilla pyttebås som knappt rymde oss tre och blev bemötta av en äldre herre med sur min. Han frågade när vi kom till Barbados, och frågade sedan varför vi hade kommit den 23, men brevet från rektorn var daterat den 25. Precis när jag skulle svara att vi inte visste att vi skulle visa upp ett brev och att det var ett missförstånd och att det var därför vi fick två veckor, för att fixa det och komma med det till immogrationen, så bara satte han pekfingret i luften mot mig, i en gest om att jag skulle sluta prata. Och så frågade han igen om datumen. Jag började förklara samma sak, och möttes av samma gest. Sedan tittade han på mig och sa att om jag inte förstod frågan skulle jag inte heller svara med någonting annat, då skulle jag be honom förklara igen. Sedan upprepade han sin fråga om datumen och lade till en ny, som var formulerad som att rektorn inte visste att vi skulle komma. Mitt i svaret fick ja nu hela jävla handflatan mot mig och så gick han.
Han kom tillbaka med ett nytt formulär som man ska fylla i om man ska arbeta eller utföra någon annan träning i landet. Vi alla tre reagerade direkt med att påpeka att det inte kan stämma. Vi ska inte utföra någon form av arbete eller training. Vi ska hälsa på och se hur de har det som underlag för vårt examensarbete. Han tittade bestört på oss, och frågade "Do you see yourself as visitors?" jag svarade att det gjorde vi faktiskt, för att vi ska hälsa på, inte arbeta. Han suckade djupt och sa att vi inte alls kunde gå under den kategorin, eftersom vi skulle genomföra observationer. Strax efter detta kommer det fram att han inte visste att vi var studenter, då fattade jag att han inte ens brytt sig om att läsa varken brev eller pappret från SIDA eller vår förklaring på det gamla formuläret, eller lyssnat på våra förklaringar, eller tagit del av de minst tre berättelser vi delat med oss av till minst tre personer under tre dagar. Han gick iväg strax tio meter och ställde sig och pratade med kollegorna högt och tydligt om hur vi inte förstod och att vi håller fast vid att vi inte ska arbeta eller utbildas och att vi fortfarande maler om vad de på flygplatsen sa åt oss. Idiot. Sedan kom han igen, med en kvinnlig kollega, och tittade på mig och frågade om jag förstod engelska. Jag var vid detta läget både arg, irriterad och frustrerad. Jag kände mig uppgiven och jävligt trött på allt sturl som aldrig verkar ta slut och jag kände hur tårarna började närma sig. Jag mummlade fram "yes" och han tittade bara på mig och sedan började kvinnan förklara anledningen till de nya formulären.
Hon sa att det var tunget att va såhär, fastän det inte rörde sig om arbete. De hade bara inget annat formulär för just detta ärendet. Hon sa att vi skulle fylla i det lite sådär och si och så och att rektorn skulle skriva under dem och att vi skulle komma tillbaka igen i morgon och betala 100 barbados dollar (BBD) och ta med pappret från SIDA, brevet och det nya formuläret så skulle det bli bra. Det var bara att resa sig upp, tacka, och gå.
Vi tog oss till skolan, och som innan var rektorn otroligt snäll och hjälpsam. Hon fyllde i nästan hela formuläret åt oss och suckade över immigrationsverket och påpekade att det alltid är så rörigt med dem och att hon inte alls var förvånad. Hon sa till och med att vi inte skulle vara säkra på att det löser sig i morgon. Vi fick i alla fall allting ifyllt, så nu håller vi tummarna på att denna kvinnan är där i morgon och ser oss när vi kommer, så att vi slipper göra en fjärde förklaring, och eftersom hon sa åt oss att fylla i formuläret somen alternativ lösning på problemet. Kan inte hon bekräfta det kommer ingen annan där förstå vad vi gjort och förmodligen kommer de inte godkänna det heller.
Tills dess tycker jag att immigrationsverket kan ta sig. Otrevliga, omständiga idioter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar