Precis som på film

Veckan skulle bli seg, två skoldagar och inget mer.. Sambon bor hos sina föräldrar under praktiken och hon var lämnad helt själv i den inte så värst stora, men tillräckligt ödsliga lägenheten. Alla serier var genomtittade, filmerna började bli nötta. Hon suckar djupt och trummar på tangentbordet. Om det går ett tåg så tar jag det, tänker hon. Klockan är sju på kvällen och tåget till sambo kommer att ta ca en timme, men han går och lägger sig rätt tidigt, så det får inte heller bli för sent. Hon skriver sj i sökfältet och kommer på sig själv med att hålla andan. Tre tåg, ett av dem går tio i åtta. Då kommer hon vara framme vid nio, perfekt. Hon ler och trycker på betala, då slår de henne; hur ska hon ta sig in till stationen? Tåget går alldeles strax, klockan är kvart öve sju.

Hon ringer en klasskamrat, förklarar problemet på en nanosekund och till hennes stora glädje kan han köra henne nästan omgående. Hon tackar och lägger på och packar stressat. Minuterna springer förbi och avgången närmar sig. Sambo ringer, nej nej nej, han får inte veta att hon ska åka till honom! Det ska ju vara en överraskning. Hon svarar och säger att hon har EH på andra linjen, säger att hon ska ringa upp, och lägger på. Hon har ingen aning om vad hon slänger ner i väskan, men hon lyckas fylla den ganska ordentligt.

Väl på perrongen ringer hon EH, för att tala om att hon hann med tio i åtta tåget. Skrattande svarar EH att hon är omständig. Nej, svarar hon tillbaka från perrongen, jag är inte omständig. Jag är romantisk och impulsiv.

När hon kommer till den lilla bygden sambons föräldrar bor i, klockan nio på kvällen, ringer hon till honom. Han tittar på fotboll. Hon säger att hon slarvat bort sin legitimation och har letat överallt. Han svarar att senast han såg den var när de skulle handla förra helgen. Hon ber honom att gå ut till deras gemensamma bil och se om hon tappat den där. Han protesterar och säger att han vet att den inte ligger där. Hon ber honom att se efter ändå. Hon står och ler förväntansfullt vid bilen, i väntan på att han ska komma ut. Hon känner sig nästan lite barnslig, nyfiken på vad han kommer säga när han ser henne. Hon blir nästan lite nervös när ytterdörren öppnas och han går ut. Kan inte hålla sig. Hon står nästan osynlig i mörkret, men kan inte låta bli att börja prata när hon ser honom. Jag ville inte vara ensam längre, säger hon och stiger fram ur skuggorna. Han ser henne fortfarande inte, kisar ut i mörkret, har inte fattat att det är hon. Hon kommer närmre, det var tråkigt att vara själv, förklarar hon. Och så börjar han också le, vilken överraskning, skrattar han, och kramar henne hårt.