Hundvakt

Yes, denna veckan är fröken hundvakt åt föräldrarna som är och gottar sig i Turkiet. 42 grader var det på eftermiddagen i förrgår vet jag, vilken tur att man inte är där.. typ. Nej, är faktiskt inte alls särskilt avundsjuk, lite är jag, men inte mycket. Hade väl hellre varit där och tagit det lugnt än varit hundvakt åt en gammal morrig gubbe och en stirrig valp. Bruno är det inte så mycket med, han glider mest runt och kelar, men tjuriga Herman och piplisan Selma hade jag till och från klarat mig alldeles utmärkt utan. Haha. Hemsk jag känner mig.

Alla tre är fina hundar, men man tröttnar rätt grovt på att Selma (som för övrigt bara är 14 veckor) endast besitter två lägen just nu; pip och skäll. Jag får fullständig panik! Hur man än beter sig så tassar hon efter en och för en massa missljud och jag vet inte om hon innerst inne tror att det uppskattas eller om hon bara helt medvetet gör så för att vara elak. Man vill gosa med henne, men hon ska verkligen, bokstavligen, bara vara uppe i ansiktet och hålla på. Jag hatar när hundar ska vara i ansiktet. Då piper hon. Skithund. Och så har hon ett öra ner och ett upp, och är hur jäkla skitsöt som helst med stora, runda och alldeles kolsvarta ögon, så man kan inte bli riktigt så arg på henne som man egentligen vill. Sen har hon en såndär grisknorrsvans, vilket är mindre sött och rent av superfult. Hon är underbart söt när hon sover, i alla fall.

Är lite bitter, men har bara sovit två timmar i natt. Inte så mycket på grund av hundarna, mest på grund av allmän brist på trötthet och lite på grund av lilla damen. Herman låg på kudden bredvid mig och snarkade, Bruno låg i mitt knäveck och snarkade, och Selma bara skulle ligga på mitt ansikte. Vad händer, liksom? Hur kan ett djur vara så besatt av ansikten? Vet inte hur många gånger jag flyttade ner henne, men hon klättrade upp igen. Inte mysigt alls. Åh. Lilla loppan, hon vill ha närhet och jag slänger iväg henne. Känner mig som en ganska usel hundvakt. Så ser hon så besviken ut hela tiden, och jag tror att hon är det lite också på mig för att jag inte låter henne vara i mitt ansikte och för att jag skäller på henne ibland..

Att gå ut och gå med tre hundar var ju också en lite för spännande upplevelse. Ingen av dem är någon hejare på att gå fint, kan jag ju tillägga. De trasslade in sig hela hela hela hela hela tiden i varandras koppel och rätt som det var hängde Selma i luften för att hon bitit tag i någon av de andras koppel och sedan följt med upp när det blivit spänt. Hon sprang runt som en irrpanna och sicksackade mellan Herman och Bruno och bet i dem, de var sådär roade av hennes upptåg. Alla jag mötte skrattade åt mig. "Där har du att göra". Jo, jag tackar.. heeeeheee... Vet inte hur många gånger jag fick stanna och reda upp hundknuten hon åstadkommit med sitt lilla, rosa hamsterkoppel.

Herman

Bruno

Selma

Men vi har det helt okej mysigt ändå, detta ska nog gå bra.