Ojojoj

Vilken natt. Vilken superlång, sömnlös och riktigt tråkig natt. Vred mig fram och tillbaka. Mage, sidan, rygg, sidan och tillbaka till mage igen. Benet upp, benet ner, båda benen upp, båda benen ner. Jäkla skit. Att det kan vara så många timmar på en natt är helt sanslöst egentligen, och att man normalt sover bort alla dessa timmar är ännu sjukare om man tänker på det. Ville sova, men ögonen vägrade hållas stängda. Kuddarna låg perfekt, täcket var fantastiskt skönt och temperaturen var alldeles lagom för att man ska sova riktigt bra. Ändå lyckades jag inte komma till ro, och det retar ihjäl mig. Bredvid låg T och sov som ett barn, något som retade mig ännu mer. Det finns nog ingenting så irriterade som när man ser hur någon sover sådär riktigt gott och man själv inte kan hur man än försöker. Funderade ett par tusen gånger på om jag skulle råka knuffa till honom, men valde att inte göra det.. ångrar mig lite. Var uppe vid fyra och sminkade av mig, var uppe vid fem och funderade på dagens middag och smörjde in höften med Voltaren. Vid sex tittade jag öppettiderna till gymmet och vid sju-tiden lyckades jag äntligen somna. Äntligen. Och jag sov ända tills jag vaknade av att det kändes som att benet skulle ramla av vid lite i tio.

Va i..? Någon måste skoja med mig, när jag äntligen lyckas somna får jag bara göra det i tre timmar. Inte okej. Inflammationen i muskelfästet sitter fortfarande i, och jag har i ärlighetens namn inte låtit det vila sig friskt. Tre vilodagar fick räcka, sen satte jag igång igen, men på crosstrainer i stället för vanlig power walk (tänkte att det kanske var lite mer skonsamt). Så fel man kan ha, och så dum man kan va. Som vanligt. Låg i sängen och kunde inte röra mig, det kändes som att en stor slaktarkniv satt fast i höften och minsta lilla rörelse var riktigt plågsam. Jag hade inget annat val än att gå upp, för att ligga ner gjorde alldeles för ont.

Utanför stod regnet som spön i backen och jag valde att kura ner mig i soffan framför en film. Jag var trött och kände mig morrig. Efter typ en halvtimme satte rastlösheten in och nu ska jag berätta hur verkligt rubbad jag är. Jag började göra mig i ordning för gymmet! Jag haltade runt och smärta och planerade på fullaste allvar att gymma. Gode Gud ibland är det så att man blir orolig för sig själv. Så fort regnet la sig gav jag mig iväg och stod på maskinen lite längre än jag gjort innan, fast i en nivå lättare. Ja, galenskapen fortsätter. Jag höll alltså på längre än innan för att kompensera en enklare nivå. Ett misstag jag gjort en gång innan och som jag uppenbarligen inte lärde mig ett uns av. Det som gjorde att jag tillslut var tvungen att bryta var helt enkelt smärtan och jag trodde ett tag inte att jag skulle kunna ta mig hem. Man borde få en fetsmäll egentligen.

Trots sömnlöshet och ren idioti har jag faktiskt lyckats framställa ytterligare en fantastiskt god måltid idag. Det var enkelt (som vanligt) och det var sanslöst gott! Det var sådär underbart så att jag efter första gigantiska portionen som mer än tillräckligt gjorde mig ruskigt mätt ändå hade en inre diskussion med mig själv om jag skulle hämta en till eller inte. Beslutet var skrämmande lätt och jag gick givetvis och hämtade portion nummer två, och de som känner mig vet att när jag hämtar om är andra portionen alltid bra större än den första. Vad jag smaskade och slafsade och njöt. M-m-m! 

Ugnsrostade morötter och rödbetor
Stekt kycklig och tzatziki