Inte särskilt häftiga

Hade finbesök igår kväll av bästa herr AT som kom för att kolla på film och umgås. Med kakor och popcorn och läsk gjorde vi oss bekväma i soffan och började kolla igenom filmutbudet på diverse hårddiskar och filmhyllor. Vi båda ser mycket på film och kände ganska direkt att vi har sett allt, när båda plötsligt fastnade vid samma titel; The woman in black. Ingen av oss hade sett den och blev givetvis nyfikna. Perfekt! Det är alltid roligast att se en film som ingen i sällskapet har sett innan. Vi visste dessutom absolut ingenting om den, vilket var ett stort plus.

Kan tala om att det var en skräckfilm. Inte ett så jättestort plus längre. Det började med lite nervositet från bådas sida, som sedan utvecklades till skräckblandad förtjusning, som sedan blev ren oro och som gick över till bara skräck och helt utan förtjusning. Vi satt båda i soffan och kände om pulsen fortfarande fanns kvar, AT kämpade med att svälja hjärtat efter att jag plötsligt utbrast i ett skrik. Vi var rent av skiträdda, inte det minsta tuffa i soffan och var till och med skakiga. Det började sticka i mina fingrar och jag sträckte mig i ena armen av en ofrivillig nu-dör-jag-spasm. Huset var helt nersläckt och det var kolsvart ute. Vi tittade på varandra och kom överrens om att det nog var bäst att byta film, att omständigheterna inte var de bästa för att vi skulle överleva denna. Såhär dagen efter tycker jag fortfarande att det var ett bra val.

Heartbreakers från 2001 blev vår plan B för att få upp stämningen igen. En gammal, rolig film med lättsam humor och det var dessutom en film AT inte sett och som jag inte riktigt kom ihåg. Haha, en film som är raka motsatsen mot vad vi precis hade satt igång. Jisses, så fel det kan bli, och så rädda vi var! Lite jobbigt är det bara att nu sitter jag här och är väldigt nyfiken på hur läskighetsfilmen slutar, fast den skrämde skiten ur mig. Får hitta någon modig och starta den igen mitt på ljusa dagen.. om det hjälper.