Allt blir inte riktigt som man tänkt sig

Ett beslut har tagits. Jag är singel. Efter ett helt utomordentligt underbart fantastiskt förhållande på inte mindre än sex år, tre månader och tjugofem dagar mötte vi till slut ett stup. Ett totalt tvärstopp. Vi var sjutton och sexton år när vi blev tillsammans. Vi gick i samma klass i gymnasiet, vi valde samma universitet och samma utbildning. Vi firade jul i Egypten. Vi bor ihop. Så många höjdpunkter, så många ytterst få dalar. Ändå mötte vi en punkt där vi växt ifrån varandra, där vi behövde mer egen tid. Det var mina känslor som började spöka i våras. Det var ditt tålamod som dog ut nu. Jag klandrar dig inte. Om det är någon jag klandrar så är det mig själv. Jag älskar dig över allt annat. Men inte på ett sätt som gör dig rättvist. Du förtjänar allt. Precis allt. Jag är en idiot. Du är den mest omtänksamma, snällaste och mest älskvärda människa jag någonsin känt. Du kommer att göra vem som helst lycklig. Och jag är redan avundsjuk. Du är en klippa.

För att hitta någon form av paus från alla tankar på allt och alla bestämde jag mig för att det var dags för en riktig fest med några tjejkompisar. Mötte upp LE på stan och hittade en finfin klänning och så var det dags att ladda inför kvällens vimmel. Nåja, det blev kanske inte som vi tänkte. Allt startade typ vid fem och jag gick hem vid elva-tiden. Vet inte varför, men var mer sugen på popcorn och Masterchef än fest. Så blir det ibland. Jag var taggad och blev otaggad. Nu är det dags att sova och imorgon träffar jag två andra tjejer som betyder oerhört mycket för mig. Kommer bli mysigt. Fram tills imorgon säger ja nu godnatt.