Ett känsla man drabbas av lite för mycket i livet. I alla fall jag. Jag hatälskar ganska mycket grejer, och det blir lite jobbigt ibland. Dessa dubbla sinnesstämningar som liksom sköljer över en på samma gång. Typ som spinning, jag fullkomligt hatar spinning! Det är alldeles för jobbigt och näsan rinner och svetten öser och jag kan knappt andas och benen gör ont- men jag älskar det över alla andra träningsformer! Idag när jag satt på cykeln funderade jag vid flera tillfällen att bara hoppa av, hoppa av och skita i det och gå hem och göra någonting annat som inte försöker ta död på mig. Sen i samma veva så känner jag mig ruskigt taggad och vill ge järnet och trampar på tills jag ser ljuset i slutet av tunnlen och blundar och kämpar och trampar och är sjukt inställd på att ge precis allt. Och så pendlar man mellan detta hela tiden och blir nästan utmattad av den inre diskussionen man har med sig själv om huruvida man ska sitta kvar och vara bäst eller vara sämst och stiga av. Jisses, gör nog av med lika många kalorier bara genom hjärngympan jag har samtidigt.
Samma sak känner jag med vissa människor. Det finns de som jag verkligen irriterar mig på, och det finns de som till och med gör mig riktigt frustrerad, trots det så finns det ändå någonting hos dem som jag tycker om och som gör att jag gillar dem i alla fall. Det finns även de som jag irriterar mig på bara för att jag tycker bra om dem fast jag inte borde det egentligen.. typ. Sådana som jag är så arg på så att det finns inte, men som jag på samma gång inte vill vara arg på, för att de är som de är. Jag vill liksom ge dem en kram och en käftsmäll på samma gång på något vis. Samma sak känner jag med köpmat, som är min absolut största last, jag fullkomligt älskar det! Det är det bästa jag vet och jag hatar det för att jag tycker det. Jag hatar det för att jag älskar det, helt enkelt.
Det är så fantastiskt med hatkärlek. Allt blir så mycket mer spännande då, mer en utmaning liksom. Det är dessutom på ett sätt skönare att se allt i en gråskala, snarare än bara i svart och vitt. Japps, det är skönt att inte riktigt veta ibland och att känna lite av båda. "Antingen eller" blir så tråkigt i längden tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar